Mitt Svartvik

År 1819 inleddes Svartviks industrihistoria. Svartvik, 10 km söder om Sundsvall. År 1974 tar den slut. Trots kanske trist arbete på fabriken, trots nattskift, trots syralukt, trots möjlig avund, trots kanske illvilligt skvaller, trots stenhård social kontroll etc ; trots allt känns det vemodigt att tänka på slutet. Själv hade jag just avmönstrat en ”Johnsonlinjare” (fartyg) och befann mig långt från Svartvik när de sista massabalarna natten mellan den 3 och 4 juli 1974 lämnade pappsalen på ”vår” fabrik. Det var skönt att inte vara nära. 32 år senare lämnar den siste, den sjunde personen i Östlunds generation Svartvik. Nu, år 2008 är allt borta. När jag besöker kyrkogården på Svartvik i slutet av en kall oktoberdag tycks svartvikarna som vilar där tala till mig, och inte bara mina föräldrar. Vad säger man till mig? Det är varma ord; för man talar ju till mig som man alltid gjorde under min barndom. Ett tack slinter ur mig. När jag kommer utanför kyrkogården slår kylan till igen. Nu k ä n n s den mer. Och när jag på cykelbanan passerar pappsalsområdet är det så tyst; inget hörs från pappsalen och inget slammer från verkstan. Att tystnaden kan göra så ont. Längre fram är det också tyst, det var länge sedan som rasslet från pappas linbana hördes. Nu minns jag när jag som liten, jag hade inte ens börjat skolan, fick hälsa på pappa i fabriken där linbanans korgar tömdes. En liten inbyggnad, smutsig, det slamrade nog och ”syralukten” måste ha känts; men för mig var det ombonat och tryggt; och samtidigt lagomt spännande. Pappas arbetskamrat farbror Jonsson bjöd på en smörgås. Som han så väl behövde själv förstår jag nu långt efteråt. Men så var man mot mig. När jag har passerat området där fabriken fanns, där gammskola låg med sin såpdoftande trätrappa upp till alltid glada kusinen Kerstin och hennes föräldrar, när jag fortsatt förbi kajområdet där de spännande Johnsonbåtarna låg; då är det inte långt till tårar. /Stig Ö.