Förutsättningar för att vi skulle få den oerhört nyttiga sågverksindustrin till vår del av landet var naturligtvis det rika skogsförrådet, älvar som Indalsälven, Ljungan, Ljusnan och Ångermanälven, kunniga värmlänningar och norrmän samt arbetslösa på plats. Dessutom inte minst kapital och entreprenörer eftersom utan pengar inga skogsaffärer, och utan pionjärer som t.ex. tyskfödde Bünsow, norrmannen Jacobsen, Kempe, Dickson och t.ex. Erik Olof Regnander ingen utveckling. Robert (f. 1782) och James (f. 1784) Dickson var stamfader för var sin gren i Sverige. De två kommersiella skotska begåvningarna flyttade till Göteborg, och släkten med många aristokratiska ingiften blev betydelsefull. Inte minst för Svartvik; det var ju ”Dicksons” som grundade vår industriort med sin fina, fortlöpande tradition från skeppsvarv till pappersmassa. Min farfars farfar Mårten kom att tillhöra de första arbetarna på Svartvik, och följdes i den rollen av min farfars far, min farfar och min far. Även jag själv gick ett par år i fabrikens industriskola, och arbetade även under en kortare tid i fabriken. Med tanke på detta, och det förhållandet att praktiskt taget all min släkt på min fars sida - och det var en stor släkt – hade Svartvik som hemort, är det inte underligt att jag känner stor vördnad för Svartvik, och väl att märka trots allt även för släkten Dickson. Att Svartviks industriella storhetstid nu är historia, och att Svartvik blivit en sömnig liten förort till Sundsvall känns tomt , även om några tappert kämpande hantverkare etablerat sig och verkar på ”min” ort. Göteborg. Dicksons hemmastad känns också speciell. Att tex. promenera i Majorna och passera Stenaline terminalen, platsen (Majnabbe) där Dickson lade upp gods från Svartvik innan export, känns speciell. Eller att passera Stigbergsliden där sjömanshuset låg, och där så många mönstrade på eller av Svartviksbyggda fartyg, och där även jag själv påmönstrat fartyg. Eller att gå på Hamngatan där James Dickson & Co hade sitt kontor. Eller att som intresserad av besättningarna på de Svartviksbyggda fartygen, eller som intresserad av annat i svensk sjöfarts historia, besöka landsarkivet på Geijersgatan. Eller att se den en gång så livligt trafikerade stora inre hamnen, och drömma tillbaka till dess storhetstid då den var fullpackad av fartyg och varv. Eller att, som när jag bodde i stan, det speciella att varje dag åka spårvagn och känna idrottshjärtat göra en volt, och en glädjetår komma när Gunder Häggs Slottsskogsvallen passerades. För att inte tala om Blå-vitts Gunnar Gren och Örgrytes Agne Simonsson.