Lite om 1700-talet

(Rätta mig om jag har fel: <stig.ostlund@hotmail.com> Medelpads hembygdsförenings årsbok ”Från stad och bygd” från 1950-talet uppger att man byggt örlogsskepp i Svartvik under stormaktstiden. Detta är sannolikt. Håkan Ottosson, en ambitiös amatörforskare från Stockholmstrakten, som har riksarkivet som sitt andra hem säger att det är tänkbart att en del mindre skärgårdsgalärer som användes för att skydda staden mot rysshärjningarna under 1710-talet kan ha byggts i Svartvik. Men annars känner han endast till att man vid denna tid byggde fartyg i Berge. Ottosson har också gått igenom Sundsvalls domböcker under perioden 1721-1805, men inte kunnat hitta några indikationer om skeppsbyggeri i Svartvik under den tiden. Ett är dock säkert, ett skeppsvarv fanns på Svartvik 1838-1864. Sverige var i krig 1758-1763, 1788-1790, 1805-1807, och 1808-1809. Men strider utspelades nästan aldrig inom svenskt territorium. De svåraste missväxtperioderna i landet var i början av 1770-talet och vid sekelskiftet. Även i början av 1780-talet och åren efter 1810 drabbades landet av missväxt. Lokala missväxtår förekom därutöver. Den praktiskt taget enda handelskrisen i Europa som Sverige hade känning av var 1763 års handelskris. Katastrofer av lokal karaktär var stadsbränderna, varav den i Sundsvall 1803 gav den hårdaste effekten. Sverige, och särskilt Norrland låg i slutet av 1700-talet långt efter den sk. industriella revolutionen. Det var jordbruket som dominerade. Transportväsendet kom att förändras genomgripande när ångmaskinen togs i tjänst. Men under perioden 1750-1815 var vinden, det strömmande vattnet och muskelkraften de enda kraftkällorna. Den svenska handelsflottan hade under 1700-talet i huvudsak skrymmande laster med lågt värde i förhållande till volym och vikt; i exportledet trävaror och järn, i importledet spannmål och salt. Handeln mellan Norrland och övriga orter i dåtida Sverige hade liten omfattning. Enstaka skeppslaster med bräder till orter i södra Sverige omnämns. Över Bottenviken fraktades strömming österut medan spannmål fördes västerut. Den svenska flottan för utrikessjöfart ökade starkt under 1700-talet. Allra snabbast var ökningen de första åren efter produktplakatets (se år 1724) genomförande före mitten av 1720-talet. Fartygsbeståndet förändrades i riktning mot en relativ minskning av en- och tremastade fartyg, och en relativ ökning av tvåmastade fartyg. Fartygens byggmaterial ändrades starkt. Fartygen som år 1758 svarat för två tredjedelar av flottans lästetal hade år 1806 minskat till drygt en tredjedel. Furufartygens andel hade ökat från 35 till 50 procent. Den resterade dryga tiondelen bestod år 1806 av kompositfartyg, dvs fartyg byggda av både ek och furu (furuvirke ovanför vattenlinjen). För utrikesflottan byggdes inga klinkfartyg utan endast kravellfartyg. Den svenska handelsflottan var nästan helt byggd inom landet. Bland Norrlands städer hade Härnösand den ojämförligt största utrikesflottan och den ökade stadigt. På 1700-talet hade jag, vad hittills känt, inga släktingar i Sundsvallsdistriket. Den förste kom hit 1826 från Jämtland.