Svartviks-relaterade berättelser (korta som långa) och bilder efterlyses. Skicka till stig.ostlund@hotmail.com för publicering i denna blogg

Ronny Andersson har avlidit

Ronny föddes på Hemmanet (familjen bodde på Kyrkvägen) där Ronny så småningom lät uppföra en villa.
Innan inflyttning i villan (nära Harry Lindqvists bostad/verkstad)
bodde Ronny några år i Stockholm.
Villan på Hemmanet såldes och under senare år har familjen bott i lägenhet i Kvissleby.
Ronnys pappa hette Nils (?) och arbetade på fabriken.

200 år ?

Vad jag förstår så fyller herrgårdsbyggnaden 200 år i år.
Grattis i så fall !

"1819" skall det stå på en liten platta på husets gårdsfasad. Undrar om plattan finns kvar ?

Tjolöholms slott , i Fjärås socken i norra Halland i Kungsbacka kommun.

Uppfört i tudorstil 1898–1904 för James Fredrik Dickson 
( Född: 1844 Död: 1898 Föräldrar: James Dickson Barn: Blanche Charlotte Eleonore Dickson Barnbarn: Thord C:son Bonde, Carl C:son Bonde Mor-/farförälder: James Dickson)

Wikipedia:

Tjolöholms slott Slott Tjolöholms slott sett från sjösidan. Tjolöholms slott sett från sjösidan. Land Sverige Sverige Landskap Halland Kommun Kungsbacka Koordinater 57°23′55″N 12°06′11″Ö Kulturmärkning Enskilt byggnadsminne 28 juni 1991 - Beteckning i BBR Tjolöholm 1:1 Arkitekt Lars Israel Wahlman Byggherre James Fredrik och Blanche Dickson Ägare Stiftelsen Tjolöholm Byggstart 1898 Färdigställande 1904 Arkitektonisk stil Tudorstil GeoNames 2668684 Webbplats: Tjolöholm.se

Linnesömnad

August Moberg som här omnämns var min mormors broder.

Krigets umbäranden

minut för minut

DOKUMENT. En del av materialet är handskrivna original. BILD: ANNIKA CARLSSON

MAJ-LOUISE WILKMAN 
28.11.2017 06:00

Om allt går vägen ska krigsdagböcker och annat material få 

ett nytt hem hos Borgå Reservofficersklubb. Materialet doneras av

 Raymond Moberg, son till jägarmajor August Moberg.

August Moberg var chef för Avdelta bataljonen 19, Er. P 19, under vinterkriget och senare chef för andra bataljonen vid JR 24. Den bataljonen grundades den 20 juni 1941 och upplöstes den 10 mars 1942.

– Efter inbördeskriget stannade pappa i arméns rullor och 1927 blev han utnämnd till chef för Nylands södra skyddskårsdistrikt som omfattade Borgå med omnejd. Det betydde att vår familj flyttade till Borgå. Han hade sitt kansli i ett hus mittemot Borgå lyceum och jag minns att jag då och då sprang på besök dit.

Distriktet upplöstes i oktober 1939 och Er. P 19 grundades. Till bataljonen kallades svensktalande reservister i åldern 35–40 år, huvudsakligen från östra Nyland, från Borgå, Sibbo och Lovisa. Under vinterkrigets första månader var bataljonens främsta uppgift att skydda kustområdet Pellinge-Kabböle. Överste Lars Stenström skriver i boken Krigsvägar – Finlandssvenska fältförband 1939–44 om Pellinge kustavsnitt att avsnittets uppgift var att begränsa fiendens rörelsefrihet, avvärja fiendens framträngande till Borgå och Lovisa och göra sjötrafik möjlig längs kusten. Han konstaterar att någon egentlig stridsverksamhet inte förekom om man frånser fiendens bombningar och truppernas försök att avge luftvärnseld med den ringa beväpning som stod till buds.

Till fronten

I krigsdagboken beskrivs olika händelser under vinterkriget minut för minut, till exempel den ryska bombningen av Isnäs den 29 januari 1940 och bombningen av Borgå den 13 februari. Kort efter de här händelserna måste bataljonen lämna hemtrakten och förflytta sig till fronten, till striderna vid Viborgska viken.

– Det skedde den 17 februari. Bataljonen bestod då av 23 officerare, 163 underofficerare, 468 man och 89 hästar. Ungefär en tredjedel av bataljonen stupade, sårades eller försvann. Förlusterna var speciellt stora under vinterkrigets sista dagar, säger Raymond Moberg.

Det är förvånande att någon över huvud taget kom hem med livet i behåll. Förutsättningarna för överlevnad var små och utrustningen var så gott som obefintlig. Raymond Moberg berättar bland annat att flera av männen saknade uniform och var tvungna att fästa kokarden i skinnmössan.

Hans fars rapport över krigets sista dagar, den 8–13 mars, är beklämmande läsning.

Det förelåg brister i utrustningen i det att bataljonen helt saknade tält. Denna brist var ägnad att på allt sätt nedsätta stridsdugligheten emedan intet tillfälle gavs till vila och värme. Ombyte av fotbeklädnad kunde ej heller komma i fråga. Bataljonen var praktiskt taget 10 dagar under bar himmel utan möjlighet till värme eller sömn. Männen sovo i de snögropar de grävt i eldställningarna. På grund av att ingrävningar ej kunde utföras till följd av för kort tid och den frusna marken uppstod förluster vid artillerield. Bristen på kartor gjorde även att alla orienteringar blev svår. För övrigt redde sig manskapet efter omständigheterna väl och endast få fall av nervsammanbrott förekom.

– Dessutom var det ungefär 40 grader kallt. Tänk dig tio dagar utan tält eller möjligheter att värma sig, säger Raymond Moberg.

Den värsta dagen med tanke förlusterna inföll den 12 mars.

– Då stupade 18 man, 12 sårades och 2 försvann.

Utrustning

Materialet ger oss också en uppfattning om de dåtida förbindelserna. Raymond Moberg visar fram ett av flera meddelanden som skrivits för hand på rutigt papper och som med hjälp av kurirer skulle nå de yttersta gränspositionerna. Meddelandet på det här rutiga pappret säger det att fred skulle inträda klockan 11 den 13 mars och att bataljonen skulle dra sig en kilometer tillbaka.

Raymond Moberg har också från annat håll fått uppgifter om hur dåligt utrustad bataljonen de facto var.

– För några år sedan följde jag med uppvaktningen vid hjältegravarna i Borgå under självständighetsdagen. En man i 50–60-årsåldern kom fram till mig och berättade om sin far som hade hört till Er. P 19. Han berättade att bataljonen hade fått gevär från Sverige, det var Mausergevär som svenska militären hade avslutat användningen av på tjugotalet. Gevären var i så dåligt skick att kulan vid övningsskjutning nådde måltavlan sidledes.

Några segrar deltog Er. P 19 inte i. Bataljonen kom ut under den tyngsta delen av vinterkriget och stred under svåra förhållanden på de blodigaste slagfälten.

För framtiden

Krigsdagboken över JR 24:s andra bataljon är uppbyggd på samma sätt. Den redogör dag för dag för händelserna under kriget och berättar om förlusterna, om vem som stupat, sårats eller försvunnit.

Raymond Moberg övertog krigsdagböckerna och övrigt material efter faderns död på sextiotalet. Han har fått sina barns samtycke till att ge över böckerna till Borgå Reservofficersklubb.

– Krigsdagböckerna i original är handskrivna och finns hos Riksarkivet. De krigsdagböcker som fanns i min fars ägo är maskinskrivna kopior som skrevs ner speciellt för honom och de blev hans personliga egendom. De handskrivna meddelandena är däremot de ursprungliga. Riksarkivet ska granska dem och sedan bestämma om jag kan överlåta dem till reservofficersklubben. Eventuellt ställs dokumenten ut i Dragsvik före överlåtelsen.

Han säger att det för honom känns viktigt att göra materialet öppet för allmänheten.

– Jag tänker på sonsöner och sondöttrar till dem som hade sin farfar i bataljonen. Jag vill att de ska kunna se hur hemsk upplevelsen var för dem som deltog i kriget. De skulle ut till fronten utan materiel och skjutvapen, de hade inte ens tält.

Han ser krigsdagböckerna också som en påminnelse för framtiden om att människor som ska försvara vårt land måste ha förutsättningar att försvara sig.

– Situationen ska aldrig någonsin få bli lik den vi hade då.

FAKTA

August Moberg

Född i Malax 15 februari 1896, dog den 4 september 1961.

Anslöt sig som frivillig till jägarutbildningen i Tyskland och deltog i första världskriget på Tysklands sida.

Anlände till Vasa i februari 1918 tillsammans med övriga jägare.

Efter inbördeskriget tjänstgjorde han i Björneborgs regemente och från och med mars 1924 i Nylands regemente.

Källa: Wikipedia

En av min hemorts fina människor har lämnat oss.

Min äldste broders klasskamrat i folkskolan, en av idrottsföreningens
största supportrar, den svartvikare som jag fått så mycket fin information av om min broders liv i skolan och om gamla Svartvik och en person med ett äkta idrottshjärta. 
Mina ögon tåras.

Fridfulla Hemmanet. Utanför rasade världskriget

Jag vattenkammad och i nytvättad pullover och min mamma samt min barndoms bäste vän schäfern Molly.
Plats: vår lilla trädgård på Hemmanet.
Tid: när andra världskriget rasade.

I en blogg om Svartvik måste nedanstående fina minnesord om Gustav Holmlund skrivna av svärsonen Anders vara med. "En varm människa med glimten i ögat" skriver Anders bl.a. En alldeles utmärkt  beskrivning av min äldsta brors kompis och slalomidol bland oss småpojkar på Svartvik. Gustaf avled 2012.
Gustaf var gift med Inger och paret fick fyra barn. Inger, som jag inte kände lika bra som Gustaf. men som jag tidigt förstod var  en freds- och miljökämpe.  Inger har nu gått ur tiden, 91 år gammal.

"Gustav föddes den 2 november 1919 i Rätansbyn men flyttade till Svartvik och Njurunda i tidig ålder. Han bodde hela sitt yrkesaktiva liv i Sundsvalls kommun. Det var bara de sista två och ett halvt åren han bodde nära sina döttrar i Stockholm. Han hade nyligen firat sin 93-årsdag då han avled efter en kort tids sjukdom.

Gustav var en estet. Detta skulle prägla hela hans liv.

Bengt Lindström blev en av hans närmsta vänner, och de hade ett gott och nära förhållande i närmare 60 år. Som ett minne av deras långvariga vänskap finns en tavla som Bengt målade av Gustav, ett vackert porträtt av en omsorgsfull far, morfar, farfar och gammelmorfar.

Ett ytterligare tecken på Gustavs estetiska sinnelag var att han startade – och var i många år den drivande kraften – i Njurunda konstförening.

De som i dag skyndar förbi Kvissleby på E4 kan inte undgå att lägga märke till de fem stora träd som står som en grön skyddande mur mot hans kära Kvissleby. De planterades av Gustav for cirka 60 år sedan, långt innan den gröna vågen kom på den politiska dagordningen.

Det var företagande som blev hans levebröd.

Först startade han Kvissleby bok och papper tillsammans med barnens mor Inger. Efter det startade de Ofelia mode och Ofelia galleri som han ägde i många år. Och vem kommer inte ihåg Ofelia godis? Dessa aktiviteter gjorde Gustav till ett känt ansikte i Sundsvall.

Familjen valde att pryda Gustavs dödsannons med en skidåkare i full fart nedför en brant backe. Ett minnesord om Gustav skulle vara ofullständigt om man inte talade om hans stora intresse for idrott och då speciellt om hans personliga bragder i storslalom. Först i Sundsvall var han med att ha uppvisning på vattenskidor, i mitten på 40-talet var de gjorda av plankor.

I idrott var han in i det sista ett levande lexikon med särskilt intresse för skidor, golf, fotboll och tennis. I dessa grenar hade han en kunskap som en ungdom skulle avundas honom. Men det var i storslalom han gjorde sina personliga bragder på 1940- och 50-talet. Det var inte sällan en resultatlista i slalom från Åre hade med Gustav Holmlunds namn bland de bästa.

Inför VM i Åre 1954 var han tränare för svenska damlandslaget som bland annat tog en bronsmedalj i slalom genom Sara Thomason. Han var personlig vän till den internationella skidlegenden Stein Eriksen som tog tre guldmedaljer under VM i Åre 1954 och som än i dag har sitt eget skidcenter i Utah, USA.

Familj och vänner minns Gustav med kärlek, som en varm människa med glimten i ögat, med en ungdomlighet och ett glatt sinneslag.

Min kära svärfar jag saknar honom så.

Anders Tjacka"

 

Inger Holmlund har avlidit

Freds- och miljökämpen Inger Holmlund (1927-2019) har gått ur tiden efterlämnande maken Werner Bauer, barnen Charlotta, Susanne, Britt och Joakim med familjer från sitt tidigare äktenskap (med Gustaf Holmlund) samt släkt och vänner.
Inger och Gustaf drev klädbutiken Ofelia i Sundsvall och i Umeå. Inger flyttade till Stockholm 1980.

(Se också inlägget ovan om Gustaf)

Identifikationsproblem

För några år sedan efterlyste jag namnen på dessa arbetare vid Svartvisfabriken.
Efterlysningen har inte varit så lyckad. Provar nu igen. Vilka är dessa arbetare som tydligen arbetade på linbanan (kommunikationssytemet mellan kajen och fabriken - bl.a. fraktades  kol från kolkajen till fabriken).
Enda hittills identifierade är han längst till höger: Erik Uppling.

OKBv

Sällskapet Ostkustbanans vänner, OKBv, Svartviksvägen 22, 862 33 KVISSLEBY. 

E-post: okbv@okbv.se

Sune Hedqivst har avlidit

Ur Sundsvalls Tidning den 28 januari 2019:

Han var en av de sista av sin sort. Idrottens hövdingar. Klubbledarna som personifierar verksamheten genom inte bara mångårigt hängivet arbete, utan i lika hög grad för sitt sätt att vara.
Sune härstammade från Svartvik (min anm.: Sune och hans familj flyttade från Svartvik till Vapelnäs när Sune var i 11/12-årsåldern)

Kära Svartvikare. Fortsätt att höra av er

Tänk vilken stor glädje jag ofta får i och med denna blogg.
Idag hörde ytterligare en svartvikare i förskingringen av sig.
Det visade sig vara en svartvikare vars pappa  under alla folkskoleåren varit klasskamrat med min äldsta bror.

Svartvik fyller 200 år i år kan man väl påstå

Den 2 juli{ 1819 } köpte Statens Strömrensningskomitté 
Nolby 7 (= Svartvik) av 
en bonde. Platsen är ett 
fiskeläge utan byggnader.

Sundsvallsbranden

Under Sundsvallsbranden den 25 juni 
1888 avled 5 personer och 9000 blev 
hemlösa av de 11.085 invånare som 
stan hade.Det var en häftig brand med 
skogseldar ända ut till Svartvik.
Min på Svartvik boende (och födde) 
farfar var detta år 20 år gammal (4 år senare 
gifte han sig f.ö. med sömmerskan Anna 
från Härnösand.

ST-journalisten Tord Lundgren berättar om sin fars uppväxt inom fattigvården: "Han förblev på många sätt ensam"

Jag har tagit mig friheten att norpa en artikel inkl. bilder ur Sundsvalls Tidning av den 9 januari 2019
Jag hoppas framförallt att Tord inte har något emot detta. 
Artikeln torde röna ett mycket stort intresse bland svartviksvänner ska Tord veta.:

Pappa var en oäkting. Han blev till av misstag, sommaren 1924. Hans mor var piga på Svartvik och den förmodade fadern arbetade på sågen. Mamma Klara hade inte möjlighet att ta hand om lille Birger, så helt ensam i världen blev han ett fall för fattigvården i Njurunda socken. Fattigvårdsinrättningen Öjestrand låg i byn Svala vid sjön Öjen. Sjukhem, fattigvård och barnhem fanns på samma plats. Numera ligger en golfbana på platsen, och i byggnaden där det har ordnats vinprovningar fanns en likbod på pappas tid.
 

Lille Birger Lundgren med sina adoptivföräldrar
Emilia i basker och Rudolf i keps. Bild: Privat

 Pappa rymde flera gånger. En gång ramlade en kamrat ner och slog ihjäl sig, när den pojken och min pappa var på rymmen vid Ängomsberget. Pappa Birger berättade fasansfulla saker från sin barndom. "Sinnesslöa" var inburade bakom galler. De små barnen kunde inte undgå att se död och mänskliga grymheter. Fattigvården skiljde varken barnen från "dårarna" eller de "farliga". Pappa rymde flera gånger. En gång ramlade en kamrat ner och slog ihjäl sig, när den pojken och min pappa var på rymmen vid Ängomsberget. Barnen blev utplacerade hos bönder som behövde gratis arbetskraft och pappa berättade att de stal hårdbröd ur kökslådor på nätterna för att klara sig.

Öjestrands fattigvårdsanläggning i Svala, Njurunda.
Den gamla fattigstugan brann upp och byggdes
upp igen 1911. Längst till höger ses
barnhemsbyggnaden.
Foto: Sundsvalls museum.

 När han var i tonåren ville mamma Klara ta honom tillbaka, men då ville inte pappa veta av henne. Det dröjde länge innan pappa Birger fick veta att han hade en mamma. Hon skickade ett kort på sig själv när han just hade börjat skolan. Jag tror aldrig att hon hälsade på honom. När han var i tonåren ville mamma Klara ta honom tillbaka, men då ville inte pappa veta av henne. Han adopterades så småningom av ett par i Juniskär. Hos Rudolf och Emilia fick han det bra men han hade inga rötter och visste inte var han kom ifrån. Han hade fått en stämpel, långt ner på samhällsstegen. Pappa blev hård och bitter. Jag såg honom aldrig gråta och han hade svårt för att visa fysisk ömhet. Utåt var han en glad person, men livet igenom föraktade han myndigheter och överhet. Pappa blev snickare och byggde som ungkarl en liten stuga i Skrängstabodarna. Han läste mycket och var musikalisk. Fysiskt var han i topptrim. I det stora gamla huset i skogen nära Ljungan trivdes pappa bäst, ensam med sina egna tankar. Han träffade min mamma, en bondjänta från Mjösund som hade utbildat sig till tandsköterska. Hon var änka och hemkommen från Stockholm. De var två ensamma själar. I det stora gamla huset i skogen nära Ljungan trivdes pappa bäst, ensam med sina egna tankar. Han drack mycket sprit med gubbarna i byn, men han var yrkesstolt och skötte alltid sitt jobb. Hans mamma Klara blev Jehovas vittne och flyttade till Gästrikland. Min mamma övertalade min far att ta kontakt med henne och när han var 31 år tog han motorcykeln och körde till Järbo. Men det blev inget kärt återseende. Pappa förlät aldrig sin mor. Någon gång på 70-talet fick pappa Birger veta att hon hade dött, han var inte med på begravningen. Pappa var glad och snäll, men han tyckte inte om stora folksamlingar och ville aldrig resa någonstans. Alla kontakter med myndigheter överlät han åt mamma. Det var hon som såg till att familjen fungerade. Pappa hade sociala handikapp och det var som om vi levde i olika världar. Han förblev på många sätt ensam. Sommaren 1984 tog pappa livet av sig. Då hade han fyllt 60 år och genomgått en stomi-operation. Kanske anade han den växande cancersvulsten i kroppen. Därmed behövde pappa oäktingen inte bli omhändertagen av samhället en gång till.