Massa från Svartvik till Buenos Aires

Johnsonlinjens M/S Annie Johnson - ombyggd 1957 - gjorde väldigt många resor på Sydamerika.

Förkortad och delvis omarbetad artikel ur tidskriften som hade en sådan fin kulturell profil: ”SIA” (”Skogsindustriarbetaren”). # 17/1951. Sjöman från vårt distrikt berättar. Vinscharna rasslar och bal efter bal av pappersmassa stuvas i de djupa lastrummen. Vi ligger i Svartvik och lastar för Sydamerika, för staden Buenos Aires. En dag skall massan från Svartviksfabriken omförvandlas till papper och färgas av trycksvärta på latinamerikanska både kvantitets- och kvalitetsmässigt (man har alltid varit bra på att göra bra tidningar i Latinamerika) stora tidningar. Nu vidtager sjöfolkets del i arbetet, att med vårt områdes rikedomar förbättra landets ekonomi. Och i tusenmilafärder skall vår skogs produkter föras ut över världshaven till främmande länder. Vi ser till att balarna stuvas så att inga förskjutningar skall kunna uppstå i lasten, vi ser till att lastrummens länsanordningar är i fullgott skick ifall vatten skulle tränga in i lastrummen, och till sist ser vi till att luckpresseningarna är täta och väl skakade. Ibland kan det hända att någon företagsam sjöman säljer tillbaka litet av vår skogs rikedomar, i förädlad form som cigarettpapper till stuveriarbetarna. Så är fartyget lastat och stuvarna har gått i land. Nu anträder fartyget sin långa resa mot Sydamerika. Färden går ned genom Östersjön och ut i Kattegatt genom Öresund. De gröna hustaken på den danska sidan och den långa grässluttningen på den svenska. Så passerar vi Kullaberg och västkustens karga klippor. Efter lastkomplettering i Göteborg börjar den långa färden över havet på allvar. I Engelska kanalen ser vi åter land, de vita kritklipporna vid kusten av Dover samt en glimt av de gröna franska landet, sedan är allt bara himmel och hav och enformiga vakter. Vi är ute i Biscayabukten, vattnet blir blåare och luften varmare för varje dag som går. Vi spänner upp solsegel över däcket och riggar upp badbassängen. Flygfiskarna leker framför fartygets stäv och spolformade delfiner gör krumsprång. Men, bakom horisonten lurar den portugisiska nordosten. En natt kommer den svepande över oss. Det är hemskt att höra dess tjut i master och stag. Väldiga vågor vräks upp och havet är som ett bubblande inferno. Fartyget höjs och sänks och de mareldslysande vågorna hotar att begrava det. Nu gäller det att luckpresseningarna håller och att luckorna är väl skakade. Skulle vatten tränga in i lastrummen sväller den ”svartvikiska” pappersmassan. Massan kommer att suga åt sig vattnet och kunna spränga fartyget. Men luckorna håller tätt. Resan drar vidare, nu utan storm. Vi badar i simbassängen på frivakterna och de som arbetar med studiecirklar börjar att använda alltfler spanska och engelska glosor i talet. Ibland händer det att vi berättar historier som vi upplevt eller hört talas om för varandra. Havet erbjuder fantasieggande storslagenhet som våra stormsusande skogar eller de öde fjällvidderna, och havet bär legio outforskade hemligheter i sitt djup. Det talas om jättebläckfiskar och djävulsrockor samt den underliga historien om den vita Kaskelotten. Skepp har försvunnit och aldrig mer avhörts, människor har sökt äventyret och funnit döden i de svallande vågorna. Dagarnas solsken glittrar över vattnet. Ibland jagar sicksackblixtar runt horisonten. En dag är vi framme i Las Palmas, och vi skådar med havströtta och brännande ögon mot stränderna. Las Palmas är en bunkringshamn för havens väldiga lastdragare. På tre timmar fylls de tomma bränsleoljetankarna med olja, sedan bär det vidare. Ibland händer det förstås att någon brännoljetank svämmar över av den häftiga fyllningen och risk för eldsvåda. Men så illa går det inte för oss, vi kan fortsätta ut mot havsvidderna. Nu har vi hjälp av passadvindarna och med betydligt ökande fart drar resan vidare. Vi passerar Ekvatorn och kung Neptun kommer ombord, och för några timmar glömmer vi vardagsbekymren. De som inte passerat linjen skall döpas. Äntligen efter en månads resa styr vi in i La Platabukten. Vi är strax vid målet, Buenos Aires. Men ännu är inte resans mödor överståndna. På ett ögonblick förmörkas horisonten och en svart molnvägg skjuter upp och en pampero, en hemsk storm kommer över oss. Det blir en hård kamp, sedan lika plötsligt som den kommit är pampero borta och vi kan styra in i Buenos Aires hamn. På kajen står stuvarebasen Pedro, som kan svära på svenska likt en del flickor i barerna, redo att sätta in sina mannar i arbete och lossa lasten. Pappersmassan från Svartvik har nått målet.