Mats-Olov i trean

Året är 1946, klyftan mellan öst och väst som syntes redan vid Potsdamkonferensen fördjupas. Churchill talar om en järnridå i Europa, Indien delas i Indiska unionen och Pakistan mm. Men i höstterminens (23/8-19/12) klass 3 på svartviksskolan under ledning av skolans legend J.V. Wiberg (avlöst hela två dagar av M Andersson - varför svek du Vicke?) är det lugnt. Ja, inte bara i den klassen, utan på hela skolan. Det är lika lugnt på skolan som när kriget rasade; i alla fall tänkte inte eleverna en sekund på detta , om man överhuvudtaget hade en aning om katastrofen utanför Sörgården. Det som har fastnat mest är luciafirandet i gymnastiksalen. Inte minst förväntandet inför den, den var lika spännande som väntan på tomten hemma. När lyckliga bilder decennier efteråt dyker upp inom mig, tillhör bilden från skolans luciafest i gymnastiksalen de första. När lucian visade sig - jag minns inte vem det var - satt vi odygdiga pojkar stumma av beundran, och själv tyckte jag att det var en ängel som visade sig (Kristendomsläraren Anna Widén [Lill-Anna] hade introducerat änglar på skolan). Jag kan inte förklara hur detta oerhört starka intryck av luciafesten kunde uppstå, men jag är fortfarande tacksam över det. Det fanns ingen gräns för lyckan. Fria måltider infördes i skolorna detta år (men varför fiskbullar?), liksom väl även fria läromedel (?). Med Wiberg som lärare var vi garanterade mycket utomhusidrott, själv var jag väldigt glad över att ofta få träna och tävla i 60 m löpning, jag skryter gärna med att jag hade bra spring i benen. Beträffande de teoretiska studierna så var de flesta av oss elever inställda på att få lära oss något; föräldrarna inspirerade, i alla fall mig. Inte alla elever, men att få läxa tyckte åtminstone jag om. Och bättre läshjälp kunde jag inte få än den som min mamma gav . Räkning -vi använde aldrig det finare ordet ”matematik” - men även modersmål och välskrivning var hennes käpphästar, det är jag även nu i sms-tid tacksam över. Praktisk alla ämnena intresserade mig, men inget så mycket som ”geografi”. Min sammanfattning av verksamheten på Svartviks skola under och efter krigsslutet: lycka. I den västligaste delen av Hemmanet bodde knappt något barn. Men jag fanns där. Liksom Mats Olov, min klasskamrat i ”trean” och en av mina bästa kompisar på fritiden. Men tyvärr blev klass 3 Mats-Olovs (inte Mats Olovs) hans sista klass på Svartvik. Han kom att flytta till Tuna, och inte nog med detta senare till USA. Mats-Olov vars födelsedag skulle ha firats om ett par dagar (23 februari) bodde under ”klass-tre-tiden” vid Kyrkvägen i det lilla huset från skolan räknat hitom idag okända Anders Erikssons hus, alltså det idag fjärde huset från Melker Selins hus vilket idag torde vara mer känt. På 80-talet fick jag tillfälle att träffa Mats-Olov som då besökte sin bror Bernt Englund som f.ö. bodde i ”pråmsläpen” på Hemmanet (Hällevägen). Mats-Olov berättade att han som USA-soldat var förlagd i Alaska, långt från krigen i skogarna på Hemmanet. I mars år 2004 träffade jag Bernts hustru - som nu blivit änka - på bussen till Hemmanet och frågade då om hon hade hört något från Mats-Olov i USA. Jag fick då det tråkiga beskedet att den viktiga barndomskompisen hade avlidit hösten 2003.