Inte nobelpriskandidat precis, men ändå.
Under den senaste bokmässan i Göteborg fick jag ett antal av min skrift "Lite om mycket" tryckt i mindre format än "originalet" (se bilden), men till ett betydligt billigare pris än ett svindyrt affärsdrivande tryckeriföretag.
Jag har sex exemplar kvar av dem vilka jag nu säljer för 50:- kronor plus eventuellt porto.
Ring 070 5090046 om du är intresserad. Denna telefon kan vara avstängd även på dagarna, vänta ett par timmar i så fall.
Skriften/boken som mer eller mindre handlar om sjöfart- och Svartviksrelaterat (lite personligt har inte kunnat undvikas) är inget litterärt mästerverk precis, men kan vara av intresse av andra skäl.
Apropå det mindre fantasiväckande namnet på skriften/boken "Lite om mycket" har det sin egen historia:
Tryckeriet frågade vilket namn jag skulle sätta på skriften/boken och jag svarade "Ja, den handlar ju om lite av varje..." och sedan kom något annat emellan och både tryckeriet och jag glömde namnfrågan, men rätt vad det var så var skriften/boken till min förvåning (och lättnad:) namnsatt.
Mer vädjan om hjälp med identifiering. Jag känner inte igen någon som skulle kunna vara släkt med mig.
Tid: 1930-talet.
Plats: vartviks skola.
Klicka på bilden.
Läraren till höger är Erik "Pelle" Petersson.
Jag har ännu inte fått någon reaktion på identifierings-vädjan av den 25 november.
Kanske eleverna på denna bild, är desamma som de på klassfotot jag då lade in. Jag har ännu inte fått någon reaktion på det.
Snälla, hör av Dig om du känner igen någon. E-post-adress 
Klicka på bilden.
Plats: Svartviks kyrka.
Tid: mitten av 1930-talet (?).
När jag har bett om hjälp med identifiering av personer på publicerade bilder har jag fått svar, och ungefär 30% av personerna på alla fotografier har blivit identifierade.
Med detta foto hoppas jag kunna höja den procentsiffran. Klicka på bilden.
Tid: 1930-talet.
Plats: Svartviks skola
Lärare (längst t.h.) : H.Wiberg
-------------------------------------------------------------------------------
Idag den 18 november för exaxt 177 år sedan föddes polarforskaren (mm) Nils Adolf Erik Nordenskiöld (bilden) i Helsingfors.
Viktigaste bidragsgivare (mecenater) till hans polarresor - när staten hade slutat stödja honom - var "Svartviks" Oscar Dickson. Även kungen, tillika Oscar D:s gode vän, Oscar II var en viktig mecenat.
Fest i börssalen.
Den 7 december 1875, innan den mycket berömda Vegafärden, var det fest för Nordenskiöld i Börsens festivalsalar i Göteborg. Efter det att landshövding greve Ehrensvärd hade utbringat skål för kungen, "vetenskapens och vitterhetens höge beskyddare och lycklige idkare", skålades för Nordenskiöld som återkommit till "den plats, som väl kunde nämnas ishafsfärdernas både utgångs- och slutpunkt.... och hans håg drog honom ut till mödor och faror för vinnande af andra mål. Ett sådant mod har svensken allt ifrån vikingatiden beundrat och skall städse göra det".
Skål för Oscar Dickson.
Efter det att en dubbelkvartett sjungit Suomis sång, var det dags för D:r Forssenius att utbringa en skål för Oscar Dickson "med uttryck af tacksamhet och högaktning för den storartade och oegennyttiga frikostighet, hvarmed hr Dickson understödt professor Nordenskiölds vetenskapliga forskningsresor. Ett sådant mecenatskap, som icke är någon vanlig företeelse, må med rätta hedras. Penningen är, säger man icke utan skäl 'nervus rerum' och rikedomen en stormagt... när vi i Göteborg lärt att med Dicksonska namnet förbinda ädel högsinthet och storartad välgörenhet, hvadan detta namn, är här aktadt och kärt, så har hr Oscar Dickson, dermed förbundit namnet af den store mecenaten, och vi bringa honom derför tacksamhetens och högaktnignens skål".
Efter livligt jubel, fanfarer, sång och musik talade Oscar Dickson.
Oscar Dickson talar.
"Då jag förbindligast tackar för den smickrande skål, som blivit mig egnad, återvaknar den känsla af stolthet, som jag erfarit, då jag sett mittnamn stäldt vid sidan af professor Nordenskiölds och hans kamraters, på det långa festtåget hit alltifrån Jenisejs mynning... Professor Nordenskiöld har det varit förbehållet att vinna lysande segrar på vetenskapernas fält och att samtidigt bortrycka täckelset från förborgade skatter sådana, som Beeren-Islands kolgrufor, Spetsbergens koprolit-lager och att åt ett naboland öppna samfärdsel för en kontinent 1,5 gång större än det öfriga Europas.... Vi minns med hvilken ängslan vi afvaktat underrättelser från professor Nordeskiöld, under hans äfventyrliga färder, huru vi med glädje följt honomunder hans festliga tåg..."
Till slut hyllar Oscar Dickson Nordenskiölds hustru Anna-Mari "som med offervillighet värdig Spartas dotter lemnat honom till oss att bestå upplysningens kamp bland is och mörker. För den ädla försakande makan, för professorskan Nordenskiöld har jag nu den äran att utbringa en hederssål".
Oscar Dicksons tal "helsades med lifligt bifall". Det var "manligt och värdigt".
Så fortsatte festen med uppträdande av bl.a. Victor Rydberg.
Till slut utbringade d:r Charles Dickson Oscars kusin) en "samfäld slutskål för att förena Oscar Dickson och professor Nordenskiöld och "utvecklade han i talet för denna skål handelns och vetenskapens samverkan för odlingens mål.".
Huvudsaklig källa: "Svenska färden till Novaja Semlja och mynningen af Jenisej - sommaren 1875". Ett litet häfte från 1876 (alltså utgiven före Vegaexpeditionen) som jag "hittade" på Kungliga Biblioteket för någon månad sedan.
Apropå:
Adolf Nordenskiöld var gift med friherrinnan Anna Maria Mannerheim som var faster till den i Finland åtminstone tidigare omåttligt populäre marskalk Mannerheims. När jag själv som litet barn, några år efter krigsslutet, var i sargade Finland undrade jag ofta vad för en farbror den där kunde vara, vars stora porträtt hängde på väggarna i alla hem.
Den 29 oktober 1850 påmönstrade timmermannen E.P. Lägdgren (stavfel?) från Sundsvall skonerten Eleonore, troligen 37 år gammal och gift.
Med denna i hastighet skrivna artikel vill jag ha hjälp: rätta mig om du anser
det befogat. Min e-post-adress finns längst upp på sidan.
Produktionen på Svartviksfabriken kom i mitten på 1950-talet att börja gå runt årets alla dagar, alltså även söndagar och storhelger med avtalsbestämda driftsavbrott endast för visa bestämda helger. Innan denna sk. kontinuerliga drift infördes till fullo körde dock pannhuset, syrahuset, kokeriet och spritfabriken redan kontinuerligt; det var ju svårigheter att stoppa kokeriet och syrahuset.
De övriga avdelningarna kunde dock inte köras kontinuerligt, då det var omöjligt att träffa avtal om en sådan drift. Arbetarna satte sig på tvären.
Så småningom ljusnade det dock, man såg förutsättningar för lokala överenskommelser och det kom till diskussioner om införandet av kontinuerlig drift i alla avdelningar.
Även nu blev det livliga diskussioner på fabriken bland arbetarna; många var skeptiska.
På Essviksfabriken hade man dock ett fåtal år tidigare infört kontinuerlig drift. Hur diskussionen bland arbetarna var innan införandet vet jag inte.
Och bara något år före Svartvik infördes kontinuerlig drift på pappersbruket i Matfors. Där blev det i alla fall hårda diskussioner innan införandet.
Innan Svartvik införde kontinuerlig drift till fullo hade man sedan slutet av 40-talet under kortare perioder kört kontinuerligt i alla avdelningar. I ett protokoll från fackföreningens (avd. 35) möte den 4 december 1947 talas om att bolaget hade begärt att få köra fabriken med kontinuerlig drift efter nyår i tre månader. Om man inte fick detta, var företagsledningen tvingad till permitteringar. Facket blev pressad och tvingades att säga ja till ”provkörningen”.
Det finns synpunkter av teknisk och ekonomisk art som talar mycket starkt för den kontinuerliga driften skrev platschefen på Svartvik, legenden Ingmar Eidem, när frågan om ett införande var som aktuellast.
- Många av våra befintliga anläggningar bygger på en mycket gynnsam kombination av naturliga och tekniska förutsättningar, och värdet av de anläggningarna är ur produktions- och samhällssynpunkt självfallet långt högre än någon på återanskaffningsprincipen baserad värdering . ”Man måste hålla detta i minnet då man går att studera den kontinuerliga driftens ekonomiska aspekter” fortsätter Eidem.
”Varför har man på andra håll som tex. i USA, Canada och Finland infört kontinuerlig drift i sina cellulosafabriker och pappersbruk?” Eidem svarar ssjälv: ”det räcker med att säga: huvudsakligen av tekniskt ekonomiska orsaker!”.
- Många maskinstopp är negativa ur teknisk synpunkt skriver Eidem, och förklarar i detalj vad han menar - tex. att ”värmeutvidgning och avsvalningskrympning frestar hårt på materialet”.
Eidem skriver också om söndagsstoppets nackdel för själva driftpersonalen, och menade tex. att igångsättningen på måndagen var en krävande procedur för arbetarna. ”Det sliter på personalen rätt avsevärt och pappsalen brukar precis inte vara ett himmelrike under det första skiftet efter helgen”.
Där har ju Eidem rätt, massabanan i maskinen kunde ibland gå av på maskinen, och alltid efter ett driftstopp, och detta innebar ett hårt arbete i den mycket varma gropen under maskinen dit massabanan hade sökt sig.
Att det var en ärlig omtanke Eidem hade om arbetarna är det inget tvivel om.
Å andra sidan var väl pappsalen aldrig någonsin ett himmelrike för arbetarna ; åtminstone kunde inte jag upptäcka något himmelskt under den relativt korta praktiktid som jag var där. Tvärtom, det var under matrasterna ständiga missnöjesyttringar, och rå ton beroende på stor otrivsel.
”Erfarenheten visar att arbetarna vid kontinuerlig körning slipper en massa krångel menade Eidem,
förutom att kontinuerlig drift innebär jämn kvalité. ”Här gäller att ju högre kvalité man vill tillverka, desto starkare motiv för den kontinuerliga driften”.
Eidem menade också att söndagsstoppet inte betydde en minskning av produktionstiden med ett dygn utan att den blev beskuren än mera. ”Att köra tomt i vissa avdelningar vid driftens avslutande och åter fylla upp motsvarande kapacitet vid igångsättning är förklaringen”.
Eidem tog också upp säkerhetsaspekten. ”Det är en allmän erfarenhet att igångsättningar medför väsentligt ökade olycksrisker i förhållande till den normala driften”. Här är det inte heller något tvivel om att Eidem menade väl.
Den kontinuerliga driften innebar ju högre lönekostnader för ”bolage”. Arbetsveckan minskades från 48 till 42 timmar men fler arbetare måste anställas. Det blev fyra skiftlag i stället för tre.
Andra ökade kostnader för företaget blev tex. Kostnaden för arbetsledning; det blev t.ex. nödvändigt med fler förmän. Administrationskostnaden, som för ”kontorspersonal” skulle dock bli oförändrade vid kontinuerlig drift. Den skulle pga produktionsökningen t.o.m. komma att minska något räknat per ton massa enligt Eidem.
I den även i övrigt mycket detaljrika redogörelsen går det inte att missta sig att Ingmar Eidem trängtade efter den kontinuerliga driften till fabriken i Svartvik..
Det gjorde även arbetarna på Svartviksfabriken när det väl hade kommit igång. Kanske inte alla arbetare, men helt säkert de allra flesta.
Skepticismen över den kontinuerliga driften ebbade alltså mycket snart ut ,och de allra flesta arbetarna och Svartviks populäraste platschef Eidem var utan hinder goda vänner igen./Stig Ö.
Bild 1 (annonsexemplar, Bildhotellet, Sundsvall): Pappsalen i Svartviksfabriken år 1952 när den kontinuerliga driften inte hade kommit igång på riktigt. Till vänster i bakgrunden står den stora maskinen (som inte syns) där massan lades på ett viraparti, våtpressades, torkades och i slutändan skars i ark. Ansvaret för denna maskin hade maskinföraren, som t.ex. skulle se till att rätt mängd massa tillfördes virapartiet. Löpte massan som den skulle på banan kunde maskinföraren, som t.ex. den alltid sympatiske Svartvikaren "Killon" ("Tjillon"?), far till idrottstalangerna Hans-Olov och Pia Bäcklund, sitta och knåpa ihop en tipskupong, ta en kopp kaffe eller kunde han i lugn och ro glädja sig åt att inte arbeta med t.ex. packeteringen av massabalarna innan de lämnade pappsalen. 100% uppmärksammad på massabanan var dock "Killons" arbetskamrat, "passaren".
Krånglade massabanan fick maskinföraren (och passaren) dock ett litet h-e. 
------------------------------------------------------- 
--------------------------------------------------------------------
Då jag "städade" en av mina pärmar (alla måste städas) hittade jag en kopia, ett A4-ark som kommit på avvägar, där det står:
"Lastageplatsen Svartvik, omkring 8 km från Sundsvall, belägen vid Ljungans mynning tillkom på statligt initiativ 1820, och erhöll genom Kungl. brev den 18 september 1821 förmånen som "tillåten inloppsort" där tullbehandling och utklarering av fartyg till utrikes ort fick ske, ett privilegium som i princip endast tillkom stapelstad. Då James Dickson & Co 1831 eller 1832 från statsverket förvärvade Svartvik medföljde tydligen nämnda privilegioum i köpet...".
Kanske källan är "så enkel" som Perola Nordbergs "Ljunganbok" ?
Problemet är att jag inte är 100% säker vem som har skrivit detta. Arket avslutas "Författaren har genom åren, på förekommande lediga stunder, försökt sig på det intressanta detektivarbete som en sådan undersökning innebär, och vill i det följande, ur det sålunda insamlade, rätt vidlyftiga materialet, presentera en sammanställning av fakta angående en detalj av företagets aktivitetsarsenasl, nämligen skeppsbyggeriet, och i anslutning därtill några data rörande de från det egna varvet i Svartvik stapelavlupna fartygen.".
Språket, fint som alltid, och fortsättningen av arket tyder på att jag till 90% misstänker att det är den fantastiske "detektiven" James Iwan . A. Dickson (på bilden vid porträtt av James Roberson D.) som har skrivit det som står på mitt A4-ark.
100% säker kommer jag dock vara efter mitt nästa, som jag hoppas snarliga Göteborgsbesök.
Att J I A Dickson enbart skulle ha förlitat sig på Nordbergs bok har jag svårt att tro.
PS att det byggdes båtar på Svartvik före varvstiden finns det uppgifter om. Båtar att användas för transporter under rensningsarbetet på Ljungan. Uppgifter som tål att granskas.
Kanske vi vet mer efter idag (se föregående inlägg)?
Detta är Svartviks "Hyvelbynninga" på 1930-talet (det andra foto visar mina föräldrar) . Ett foto på en byggnad som väl för de flesta framstår som ful, men för mig är det ett vackert foto då jag "ser" inget annat än medmänsklighet och uppoffrande föräldrar Min vagga stod i denna byggnad och kanske anskrämlig för andra, är det den vackraste byggnaden i hela världen för mig.
Med jämna mellanrum försöker jag utröna vilka som bodde i denna byggnad, och vilka som bodde i granngården "Sågabynninga". Under senare år har jag talat med några äldre (senast i förrgår talade jag f.ö. med Åke L. som bodde i Sågabynninga som pojke), och blivit hjälpt. Men det har också varit några motstridiga uppgifter. Jag lägger ut fotot igen (jag tror att det förekommit tidigare i bloggen) med en förhoppning att någon/några som kan hjälpa mig hör av sig. Kanske det till och med finns detaljerade skriftliga uppgifter om boende i dessa två "klassiska" Svartviksbyggnaderna. Åke berättade förresten att det var väldigt kallt på "vintermorgnarna" då spisen slocknade tidigt varje natt. Vägglöss fanns ("naturligtvis"). Men, säger Åke, hjälpsamheten och sammanhållningen över huvud taget mellan de boende i Hyvelbynninga respektive Sågabynninga var något som man längtar tillbaka till, trots morgonkyla, löss, illaluktande kasa med de stora råttorna (Åkes armar räcker inte till när han beskriver storleken) i närheten och annat elände.
Åke förresten, han tillhörde arrangörerna (storpojkarna) i en fest jag med stort nöje deltog i som liten pojke under kriget (2vk). Den förnäma festlokalen var skyddsrummet, intill platsen där båtar nu säljs (f.d. badhuset) ovanför nuvarande E4-an. En av festens programpunkter var "spökeri". Någon storpojke hade svept in sig med ett lakan, och försökte skrämma oss småpojkar. Det betydde inte att storpojkarna var dumma mot oss småpojkar, tvärtom hände aldrig att någon stor pojke slog, eller betedde sig dumt i övrigt, mot någon mindre pojke. En oskriven lag som man särskilt i dag känner stolthet över. -----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Apropå föregående inlägg. 
Kuriosa är det väl. Om jag går neråt i Hjärnes stamtavla hittar jag rätt snart ett par olika "Östlund" ingifta med Hjärnesläktingar. T.ex. Sjökapten Bo Hjärnes bror Christian Fredriks sonsonson boende i Stockholmstrakten, är gift med en kvinna född Östlund 1943. Även om jag har släkt som har fött fram relativt många Östlundare i Stockholm, kan jag inte tro att detta är en avlägsen släkt. Men nog hajade jag till när jag såg namnet Östlund (och det andra namnet Östlund), och naturligtvis bör en koll göras.
Rättelse. Bo Hjärnes son Carl Bror Ferdinands födelseår skall vara 1833 (fel i stamtavlan). Många hårda resor. Bo Hjärne gjorde inalles 39 sjöresor, varav 34 som fartygschef. 16 av dessa resor krävde en bortavaro från hem och familj om mer än ett år. Som befälhavare på Svartviksbyggda ”Svartvik” tjänstgjorde han under 10 år, och gjorde då 12 långa resor . På Svartviksbyggda ”Cecilia” tjänstgjorde han under 5 år och och det blev 5 långa resor, och på Svartviksbyggda ”Robert Dickson tjänstgjorde han under 9 år varvid det blev 9 långa resor. Bo Hjärne, en Sjöman med stort S, gick i land för gott den 12 januari 1865. - Rätta mig om jag har fel -
Bilden: fotograferad av mig - från bron över Ljungan mellan Kvissleby och Haraberget - en otroligt vacker förmiddag den 7 oktober 2009.
Motiv den lilla ön Sandslån i Ljungan vid området för Svartviks sulfitfabrik. Till höger ligger Svartviks tvillingort Essvik (hade tidigare liksom Svartvik en sulfitfabrik). Den övergivna ön är nu heltäckt av levande träd. Under fabrikstiden var ön heltäckt av döda träd - som så småningom skulle bli pappersmassa, och så småningom kanske en dagstidning i Buenos Aires.
Fotograf: jag. Fotograferat från riksvägen (E4). Tid: idag på FM. Motiv: Fläsian (bad- och campingplats strax söder om Sundsvall).
Fotograf: jag i Bredsand. Tid: idag på FM. Till Svartvikare i förskingringen: jodå, Draghällan finns som synes (klicka på bilden) kvar (till höger Nyhamns udde).
Fotograf: jag. Tid: idag på FM. Motiv: f.d. pensionärshemmen i Nolby, intill Tunavägen mitt emot Burestenen. Här bodde bl.a. min mormor under några år. Här har jag trampat trappor många gånger (min mormor var nämligen snäll och man kunde ju från Hemmnet gena bakom Nolbykullen).
Fotograf: jag. Tid: idag på FM. Motiv: Nolbykullen från Nolbysidan. Här, på denna sida och där det är brantast, klättrade jag och ett par andra smågrabbar (vi blev mer eller mindre lurade av en äldre "kompis") upp till toppen och ner till Hemmanet en betydligt lättare väg på andra sidan.
Det enda menet efteråt blev några mardrömmar av det ättare slaget.
Fotograf: jag. Tid: idag på FM. Motiv: kyrkoruinen i Njurundabommen.
Här nånstans gissade den kände Njurundaforskaren Hellbom att min farfars farfar begravdes (1850).
Fotograf: jag. Tid: Idag på FM. Motiv: den vackra s.k. Burestenen invid Tunavägen (vägen mellan Nolby och Tuna).
Den vackert inristade tecten lyder i översättning: ”Bergsven och Sigfast och Fride reste denna sten efter Bure sin fader. Men Fardägn ristade”.
Fotograferat idag vid 09:30-tiden från Mjösund. Vattnet är en bit av Ljungan. I fonden till höger skymtar Nolbykullen, i fonden till vänster Omsberget som jag kallar "Moder av sten". Ett berg som jag såg dagligen under hela min barndom, och som innebar trygghet.
För länge sedan skrev jag starkt känslopåverkad en dikt om Omsberget, och i dikten förekom namnet "Moder av sten".
I ett svagt ögonblick skickade jag dikten till Sundsvalls Tidnings kulturredaktör Curt Bladh, och bad honom ge ett betyg. Bladh ställde välvilligt upp och gav mig ett betyg.Sedan dess har det blivit sparsamt med diktskrivandet om det inte endast varit avsett för byrålådan - inget ont om Bladh, han är en mycket bildad journalist vars skriverier jag genom åren alltid har beundrat, det har också hänt att jag frågat efter Sundsvalls Tidning just bara för Curth Bladhs skull. Han är f.ö. en av de få, kanske den ende, Sundsvallsbor som fått
artikel publicerad på Dagens Nyheters kultursida åtminstone udner senare år.
Just nu är Döviksjöns (bilden) rand vackert bronsfärgad.
Svartvikaren Gösta Söderberg skrev i 80-årsåldern om en Svartvikaresom "stack" söderut nämligen Hilma och Oskar Näslunds pojk Gösta.
I sina anteckningar nämner Söderberg "Nisse (Ferlin) och Ville (Moberg)"; det var väl inte...?
En klick på bilden gör texten lättläst.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tack Gösta för att vi fått ta del av din öppenhjärtliga berättelse, inklusive de många och fina orden till din älskade hustru!
(När jag besökte 96-årige Gösta i somras, och han talade om sin hustru, syntes att tårarna inte var långt borta från honom)
