Fortsättning på Gösta Söderbergs skriverier om det han ansett tillhöra bland det viktigaste i sitt långa liv. Här ordagrant återgivet (rubriker har dock jag lagt till) , med kommentar av mig inom parentes.
Grismat.
"Jag skrev nyss att vi i min familj hade det bra. Min mor hade varit kokerska och borde alltså kunna laga mat. En av disponentens pojkar kommer in till oss under en måltid och säger ”Vad äter Ni?, den maten skulle inte våra grisar äta”. Han var inte dum i huvudet (här har Gösta -om ingen annan - strykit över "inte" och meningen skulle alltså bli: Han var dum i huvudet.).
Inget läroverk.
Han var genom att välja rätt far, garanterad ett toppjobb, t ex direktör i SCA, sedan han fått gå i läroverket i Sundsvall och internatskola i Lundsberg. Skolkamrat bl a Prins Bertil.
Min far (bilden) dog när jag var 13 år. Tre minderåriga, förlåt yngre syskon. Fortsatt skolgång efter folkskolan. Nej. 21 öre/tim. På lådfabriken. Alltid något, sa Fán när han såg Åmål.
Lådfabriken.
När jag gifte mig 1939 var jag kvar vid lådfabriken. Min inkomst hade stigit till 80-90 öre/tim. Jag hade lärt upp mig som buntare. Med tång och sträng buntade jag ihop lådämnen – lock, botten, sidor – så att de lättvindigt kunde fraktas till mottagaren. Ackorsarbete. Varje sekund var dyrbar.
Nazister.
Jag kom en gång i dispyt med en arbetskamrat. En av de två kända nazisterna på jobbet. Han var brorson till min förman. Han gick till sin farbror på hans kontor och sedan till mig: Du skall gå till farbror Rickard på kontoret. Besked till mej: ”Vi har inget arbete åt dej, du får gå hem”. Två veckor senare fick min mor låna en telefon någonstans, ringde och bad om ursäkt för mitt uppträdande och jag fick börja arbeta igen.
Jag hade varit gift ett halvår 1939 när kriget kom. Driften vid sågverket, lådfabriken, upphörde. Jag var arbetslös. Jag hade varit arbetslös alla vintrar 1927-38, så vanan fanns.
Jag levde då på att min mor som tjänstemannaänka hade en liten pension från ”bolaget” och på mina yngre bröder som hade arbete även på vintern. Men nu var jag ensam familjeförsörjare.
Försäljare.
Jag försökte först att med hjälp av en katalog sälja diverse artiklar åt en Nässjöfirma. Tjänade på tre timmar lika mycket som på tre arbetsdagar i mitt rätta arbete. Kunde inte fortsätta, jag kände mig som en tiggare. Efter råd av min hyresvärd som arbetade vid Sulfitfabriken, besökte jag ”SUA”, den tiden arbetsförmedling, då vid Svartviks Sulfitfabrik, kl 06.30, en kall höstmorgon var jag där plus ett 10-tal andra. Förmannen delade ut jobb till alla, utom en. Rumpan mellan benen och hem. Inte ett ord, inte en blick från förmannen, som ju i varje fall visste vem jag var.
20 år senare var förhållandena något omkastade. Förmannen var då pensionerad. Han ville ha en förbättring gjord i sin bostad och fick nej. Han sökte hjälp på högre ort och vände sig till kontoret på fabriken. Som vik kontorschef fick jag nöjet att hjälpa honom. Nu både såg han och pratade med mig."./Fortsättning följer