Gösta Söderberg (del 3 - börja vid del 1 här nedan)

Julen 1939 fick min älskade hustru ingen julklapp, nog sagt. Arbetslös. Som fortfarande arbetslös hade jag – otroligt – anmält mig till frivillig militärtjänstgöring. Fick en biljett till ett hästkompani i Husum. No sir. Jag är skiträdd för kusar. Jag fick arbete våren 1940 på sågverkets mek verkstad. Sågen skulle byggas om. Jag var hantlangare, städade, borrade, gängade för 84 öre per tim. I mars 41, tom aug, militärtjänst i Sollefteå. Arbetade sedan 4 dagar, sedan sjuk ett år. Jag hade farit illa i lumpen. Fyra kr per dag i sjukpenning i 3 månader, sedan en kr per dag. Mina arbetskamrater skramlade solidariskt ihop en två kr per man, så gjorde vi alltid när vi visste att sjukpenningen nästan skulle upphöra. Otroligt välkomna kr 150:-. Min hustru fick arbete i fabriken, skiftgång i pappsalen. Efter sjukdomen har jag aldrig varit arbetslös. Ordinarie arbete. Första vintern efter min sjukdom fick jag i januari order att gå in i mitt ordinarie arbete som buntare. Lådtillverkningen hade upphört, man tillverkade ribb som skulle buntas ihop. Ackorsarbete, omöjligt att utföra med handskar eller vantar på. Den vintern var temperaturen mellan 15-36 gr kallt. Den aktuella dagen var det ca 20 gr. Jag förfrös fingrarna 5 gånger den dagen. Nästa morgon, en kvart, fingrarna maktlösa. Till värmen i sliperiet, sedan kunde jag arbeta en halvtimme osv. Snart buntade jag hela dagen. Barhänt, 15-25 gr kallt. Vid lägre temp än – 25 gr fick vi gå hem. Två vintrar stod jag så. Min arbetskamrat, 35 år, kom aldrig mer i arbete. Lokalerna byggdes om till trähusfabrik, värme drogs in. Trähusfabriken var en avvecklingsindustri för sågverket och lådfabriken. Den lades ner 1952. En trafikolycka ändrade livet på en kontorist vid Sulfitfabriken. Den enes död -. Styresleuppdrag i Svartviks IF. Jag fick anställning på prov vid förrådskontoret vid Sulfitfabriken. Jag hade meriterat mig via föreningsarbete, Svartviks IF. Jag var först kassör i fyra år i föreningen, sedan ordförande i sex år. Efter två år på förrådskontoret flyttades jag till centrala kontoret, där jag så småningom blev kassör och långa perioder vik. Kontorschef. Jag fick bl a deltaga i skyddsarbetet. I mitten av 50-talet var antalet olycksfall vid fabriken 150-200/år. Genom intensivt arbete nedbringades olycksfallen till ett per månad. Arbetsmiljölagen med tillsättande av skyddskommittéer – skyddsombud har medfört stora förbättringar. 1974 lades Svartviks Sulfitfabrik ner. Jag blev då kontorschef och personalchef vid Nyhamns kemiska fabrik. Skolan. 1918 invigdes Svartviks nuvarande skola. Där gick jag åren 1920-26 och där har mina döttrar och sedan två av mina barnbarn gått och går. Vi var under två år 54 st i klassen. I fyra år delades klassen. Ett halvdussin barn bodde på Hemmanet, resten bodde från Vapelnäs ner till början av Kvissleby. Nu bor nästan alla ovanför järnvägen (gränsen Hemmanet-Svartvik), några få vid E4. Tilltalsformen var ”fröken” eller ”läraren”.Knäpp tyst i klassen, någon skrattade, en örfil blev oftast följden. Nalla kola. Efter en utflykt beskylldes fyra av mina kamrater för att ha nallat kola ur en kartong utanför en affär. Pojkarna fick lärarens order att gå till skogen och hämta ris. Pojkarna återvände inte till lektionen. Morgonen efter kom fyra stora, starka brädgårdsarbetare till skolan. Mössan i hand; ”kan vi få tala med läraren?”. Alla fem gick ut. Läraren kom högröd i ansiktet. Varken läraren eller de fyra pojkarnas fick dock stryk. Det hände att någon inte kom till skolan för att han inte hade skor. Vanliga bestraffningar var att gå i skamvrån, stanna kvar efter lektionerna och skura utedasset. Fortsatt skolgång i läroverket i Sundsvall var av ekonomiska skäl förbehållen barn till översta toppen i industrin. Vi andra, pojkarna, började arbeta, om vi fick arbete, omedelbart efter folkskolan. Min första lön uppgick till 21 öre/tim./Fortsättning följer