Svartvikaren Gösta Söderberg, nu 96 år fyllda, skrev när han var 76 år ner vad han anser vara det viktigaste i sitt liv. Jag har fått ta del av berättelsen, liksom ett foto som visar Gösta farfar med sina barn.
Göstas far står längst till höger, och dennes syster, som jobbade hos Hjalmar Branting, står till höger.
Tack Gösta!
Berättelsen är här absolut ordagrant återgiven och visar på en alert 90-åring. Rubrikerna har jag dock skrivit och lagt till.
"Jag heter Gösta Söderberg, född 1913 07 20, i norra flygeln till vad som då var Svartvis herrgård. Min mor kom från ett arbetarhem i Svartvik. Hennes far bara försvann, troligen till Amerika.
Han lämnade min mormor ensam med fem barn. Hon skötte ett bad i det sk. badhustornet vid sågverket i Svartvik och fick heta ”BAD-JOHANNA”. Dessutom städade hon åt ”herrarna”, ungkarlar som var anställda på kontoret.
Min far kom från Dalarna, först som kusk åt disponenten. Hans syster hushållade åt honom innan han gifte sig. Hon anställdes sedan, troligen 1912, hos Anna och Hjalmar Branting och var kvar hos dem hela deras återstående livstid.
Förste yrkeschaufför.
Så blev min far Västernorrlands förste yrkeschaufför. Två, ibland tre bilar stod till disponentens förfogande. När disponenten och min far åkte hästskjuts till Sundsvall för att hämta första bilen åkte disp för säkerhets skull hästskjuts hem.
Intill vår bostad fanns ett stall och ladugård. Likaså vid idrottsplatsen i ”Hemmanet”. Hästarna var ju föregångare till vår tids lastbilar i industrin, men även latrintömning i utedassen och utkörning av ved till hushållen var viktiga transporter.
I Svartvik fanns en affär, Konsum, ”Bolaget” kallat. Tidningar fanns i en kiosk i Kvissleby. Vapelnäs var under min pojktid ett litet centrum. Där fanns en frikyrka med Söndagsskola, kommunens ende fotograf, två speceriaffärer, en sybehörsaffär och två caféer.
Vägen genom Svartvik hade samma sträckning som nu. Vid Vapelnäs ändrade vägen riktning och sträckte sig efter vattnet. Nedanför vägen var industrin, Trävaru AB Svartvik, helt dominerande. Från Vapelnäs sträckte sig Brädgården ända till den nedlagda Sulfitfabriken. Mitt i låg såghus, hyvleri och lådfabrik – de industrierna lades ner 1940-42 och ersattes av en trähusfabrik. Driften där pågick till 1952. Söder om brädgården låg Sulfitfabriken som kördes året 1907-1974.
Alla båtar.
Från pojkåren minns jag alla båtar, små passagerarbåtar, - Ljungan, Sylphide - Bogserbåtar - Ellen, Klampis, tre eller fyramastade skutor, motorfartyg, ångfartyg. Över tjoget kunde ligga inne för lastning av virke eller pappersmassa eller på "redden" avvaktande plats för lastning.
Sjömän från hela världens alla nationer gick i land. Från land ut till båtarna åkte diverse flickor. Tändsticksetiketter från hela världen kunde vi pojkar samla - Nästan alltid stod dock "Made in Sweden" på dem.
Den första lasten massa från Svartvik skeppades med ångaren "Duna" den 30 maj 1907. Den första bogserbåten vid Svartvik tillkom 1876.
Herrgården.
Herrgården hade två flyglar och en stor park dominerade byggnationen. Till herrgården hörde även tvättstuga, mangelbord, isbod, hönshus, tennisplan, kägelbana och en stor handelsträdgård.
Den lilla kyrkan hade uppförts 1851 och invigdes 1852. Gården strax söder om kyrkan hade före min pojktid varit prästgård med stall och ladugård. Kyrkan och prästgården ägdes av Trävaru AB Svartvik.
Disponenten och prästen hade på den tiden all makt. Prästen kunde t ex neka en vid industrin anställd att gifta sig med sin utvalda.
Söder om prästgården låg två stora kontorsbyggnader, en ovanför vägen och en nedanför. Där fanns handelsboden, restauranten med droskstation, mangelbod och poststation.
Praktiskt alla vid industrin anställda bodde i bostäder intill vägen, från Vapelnäs till kyrkogården i Kvissleby.
Flera stora arbetarbaracker fanns: De två matforsbyggningarna, nedflottade från Matfors, klamparbyggningen, hyvelbyggn., såg byggn., långvitbyggn., ungkarlsbaracken.
Ett 10-tal s k "Rödkåkar" fanns också, de såg ut som stora lador.
Jag bodde i en från 1928 till 1939. 3-4 familjer bodde på nedre våningen.
Första bostaden.
Fyra enrummare fanns på övre våningen. Ett sådant rum blev i regel första bostaden för nygifta, ofta med 1-2 barn. Alltså kombinerat kök, sovrum, vardagsrum. I mitt fall 250 meter till utedass och vattenpump.
På vintern drog jag på mig långkalsongerna under täcket. Vattnet frös ibland i vattenhinken, ingen eldade i vedspisen nattetid.
Fattigt, slut på pengarna dagarna före "avlöning", men underbar grannsämja-sammanhållning familjerna emellan. Vägglöss förekom i bostäderna.
När vi såg Tornberg, med sina attiraljer, visste vi att rökning (etanväte?) var på gång.
Klaga inte.
Ni som klagar på allt nu, glöm inte vilken oerhörd skillnad på bostadsstandarden det är nu, jämfört med t ex 1940. TBC och andra sjukdomar – polio -hade en underbar grogrund i forna tiders bostäder.
Tre badkar i industrins badhus var vad som fanns för flera hundra Svartviksbor. Många badade aldrig.
Som chaufför åt disponenten var min far tjänsteman. Tjänstebostad, alltså ingen hyra, ingick i förmånerna, även fri telefon samt att sitta utanför Knaust sena kvällar och vänta på chefen samt att tvätta bilarna med iskallt vatten. Möjligen bidrog detta till min fars sjukdom och för tidiga död.
Bostaden bestod av två rum och kök. Jag hade och har tre yngre syskon. Vi sade alltid Ni till föräldrarna. Min far var aktiv i Svartviks IF och Svartviks Skyttegille. Han var mycket intresserad av fiske och jakt. Min mor hade inga fritidsintressen. Skötseln av hemmet tog all tid.
Armsjön.
Ett minne från en fisketur i början av 20-talet: vi kom en söndagförmiddag roende in mot Nyråvikens strand i Armsjön. Ostkustbanan var på vardagarna under byggnad. Vi hörde skott från stranden. Några söndagslediga rallare kastade sina bredbrättad ehattar ut över Armsjöns vatten och kamraterna sköt med gevär prick på hattarna. Man vadade ut och hämtade hattarna och sköt igen.
En annan gång, också Armsjön. Vi såg en mycket stor fågel sitta i ett träd på en holme. Min far lyckades få tag på ett gevär och sköt fågelln, som visade sig vara en kungsörn.
Om vi pojkar fick fram en boll spelade vi fotboll. Det fanns et par småplaner. Vi spelade kula, byggde sjörövarskepp och kojor. På vintern skidåkning på hemgjorda skidor och åkte kälke utför kyrkbacken.
Respekt.
Förhållandet till vuxna var: av med mössan och Ni. Hej och Du var tyvärr inte uppfunna då. Överhet var allt från disponent till biträdena på handelsboden.
De ekonomisk-sociala skillnaderna var inte stora, dom var oerhörda. Vi hade det bra. Min far hade ju sina 250:- i månadslön hela året. Trehundra sågverksarbetare hade ingen inkomst under vintern. A-kassa? - ett okänt fenomen. Att skriva upp på konsum under vintern och betala under sommaren var regel.". /fortsättning följer
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Anm. #1: Gösta skriver "sulfitfabrik" och "brädgård" med stor bokstav. Så gör bara en äkta Svartvikare känns det som.
Anm. #2: Under min pojktid var Gösta ordförande i Svartviks idrottsförening.
Jag var mycket aktiv i fotboll, och var t.ex. på fotbollsplanen flera timmar om dagen (när jag inte ensam sköt fotboll mot uthusväggen hemma) och kickade fotboll, ibland till kl 22-23 på kvällen. Gösta reaktion: alltid positiv och mycket uppmuntrande.