Med denna i hastighet skrivna artikel vill jag ha hjälp: rätta mig om du anser
det befogat. Min e-post-adress finns längst upp på sidan.
Produktionen på Svartviksfabriken kom i mitten på 1950-talet att börja gå runt årets alla dagar, alltså även söndagar och storhelger med avtalsbestämda driftsavbrott endast för visa bestämda helger. Innan denna sk. kontinuerliga drift infördes till fullo körde dock pannhuset, syrahuset, kokeriet och spritfabriken redan kontinuerligt; det var ju svårigheter att stoppa kokeriet och syrahuset.
De övriga avdelningarna kunde dock inte köras kontinuerligt, då det var omöjligt att träffa avtal om en sådan drift. Arbetarna satte sig på tvären.
Så småningom ljusnade det dock, man såg förutsättningar för lokala överenskommelser och det kom till diskussioner om införandet av kontinuerlig drift i alla avdelningar.
Även nu blev det livliga diskussioner på fabriken bland arbetarna; många var skeptiska.
På Essviksfabriken hade man dock ett fåtal år tidigare infört kontinuerlig drift. Hur diskussionen bland arbetarna var innan införandet vet jag inte.
Och bara något år före Svartvik infördes kontinuerlig drift på pappersbruket i Matfors. Där blev det i alla fall hårda diskussioner innan införandet.
Innan Svartvik införde kontinuerlig drift till fullo hade man sedan slutet av 40-talet under kortare perioder kört kontinuerligt i alla avdelningar. I ett protokoll från fackföreningens (avd. 35) möte den 4 december 1947 talas om att bolaget hade begärt att få köra fabriken med kontinuerlig drift efter nyår i tre månader. Om man inte fick detta, var företagsledningen tvingad till permitteringar. Facket blev pressad och tvingades att säga ja till ”provkörningen”.
Det finns synpunkter av teknisk och ekonomisk art som talar mycket starkt för den kontinuerliga driften skrev platschefen på Svartvik, legenden Ingmar Eidem, när frågan om ett införande var som aktuellast.
- Många av våra befintliga anläggningar bygger på en mycket gynnsam kombination av naturliga och tekniska förutsättningar, och värdet av de anläggningarna är ur produktions- och samhällssynpunkt självfallet långt högre än någon på återanskaffningsprincipen baserad värdering . ”Man måste hålla detta i minnet då man går att studera den kontinuerliga driftens ekonomiska aspekter” fortsätter Eidem.
”Varför har man på andra håll som tex. i USA, Canada och Finland infört kontinuerlig drift i sina cellulosafabriker och pappersbruk?” Eidem svarar ssjälv: ”det räcker med att säga: huvudsakligen av tekniskt ekonomiska orsaker!”.
- Många maskinstopp är negativa ur teknisk synpunkt skriver Eidem, och förklarar i detalj vad han menar - tex. att ”värmeutvidgning och avsvalningskrympning frestar hårt på materialet”.
Eidem skriver också om söndagsstoppets nackdel för själva driftpersonalen, och menade tex. att igångsättningen på måndagen var en krävande procedur för arbetarna. ”Det sliter på personalen rätt avsevärt och pappsalen brukar precis inte vara ett himmelrike under det första skiftet efter helgen”.
Där har ju Eidem rätt, massabanan i maskinen kunde ibland gå av på maskinen, och alltid efter ett driftstopp, och detta innebar ett hårt arbete i den mycket varma gropen under maskinen dit massabanan hade sökt sig.
Att det var en ärlig omtanke Eidem hade om arbetarna är det inget tvivel om.
Å andra sidan var väl pappsalen aldrig någonsin ett himmelrike för arbetarna ; åtminstone kunde inte jag upptäcka något himmelskt under den relativt korta praktiktid som jag var där. Tvärtom, det var under matrasterna ständiga missnöjesyttringar, och rå ton beroende på stor otrivsel.
”Erfarenheten visar att arbetarna vid kontinuerlig körning slipper en massa krångel menade Eidem,
förutom att kontinuerlig drift innebär jämn kvalité. ”Här gäller att ju högre kvalité man vill tillverka, desto starkare motiv för den kontinuerliga driften”.
Eidem menade också att söndagsstoppet inte betydde en minskning av produktionstiden med ett dygn utan att den blev beskuren än mera. ”Att köra tomt i vissa avdelningar vid driftens avslutande och åter fylla upp motsvarande kapacitet vid igångsättning är förklaringen”.
Eidem tog också upp säkerhetsaspekten. ”Det är en allmän erfarenhet att igångsättningar medför väsentligt ökade olycksrisker i förhållande till den normala driften”. Här är det inte heller något tvivel om att Eidem menade väl.
Den kontinuerliga driften innebar ju högre lönekostnader för ”bolage”. Arbetsveckan minskades från 48 till 42 timmar men fler arbetare måste anställas. Det blev fyra skiftlag i stället för tre.
Andra ökade kostnader för företaget blev tex. Kostnaden för arbetsledning; det blev t.ex. nödvändigt med fler förmän. Administrationskostnaden, som för ”kontorspersonal” skulle dock bli oförändrade vid kontinuerlig drift. Den skulle pga produktionsökningen t.o.m. komma att minska något räknat per ton massa enligt Eidem.
I den även i övrigt mycket detaljrika redogörelsen går det inte att missta sig att Ingmar Eidem trängtade efter den kontinuerliga driften till fabriken i Svartvik..
Det gjorde även arbetarna på Svartviksfabriken när det väl hade kommit igång. Kanske inte alla arbetare, men helt säkert de allra flesta.
Skepticismen över den kontinuerliga driften ebbade alltså mycket snart ut ,och de allra flesta arbetarna och Svartviks populäraste platschef Eidem var utan hinder goda vänner igen./Stig Ö.
Bild 1 (annonsexemplar, Bildhotellet, Sundsvall): Pappsalen i Svartviksfabriken år 1952 när den kontinuerliga driften inte hade kommit igång på riktigt. Till vänster i bakgrunden står den stora maskinen (som inte syns) där massan lades på ett viraparti, våtpressades, torkades och i slutändan skars i ark. Ansvaret för denna maskin hade maskinföraren, som t.ex. skulle se till att rätt mängd massa tillfördes virapartiet. Löpte massan som den skulle på banan kunde maskinföraren, som t.ex. den alltid sympatiske Svartvikaren "Killon" ("Tjillon"?), far till idrottstalangerna Hans-Olov och Pia Bäcklund, sitta och knåpa ihop en tipskupong, ta en kopp kaffe eller kunde han i lugn och ro glädja sig åt att inte arbeta med t.ex. packeteringen av massabalarna innan de lämnade pappsalen. 100% uppmärksammad på massabanan var dock "Killons" arbetskamrat, "passaren".
Krånglade massabanan fick maskinföraren (och passaren) dock ett litet h-e. Bild 2: Ingmar Eidem, efter foto från hans Svartvikstid.