Och vilka är de här

----------------------------------------------------------------------------------------------------------- Mer vädjan om hjälp med identifiering. Jag känner inte igen någon som skulle kunna vara släkt med mig. Tid: 1930-talet. Plats: vartviks skola. Klicka på bilden. Läraren till höger är Erik "Pelle" Petersson. Jag har ännu inte fått någon reaktion på identifierings-vädjan av den 25 november. Kanske eleverna på denna bild, är desamma som de på klassfotot jag då lade in. Jag har ännu inte fått någon reaktion på det. Snälla, hör av Dig om du känner igen någon. E-post-adress Enbart Ditt telefonnummer räcker, så ringer jag upp. Tack på förhand.

Vilka är de?

----------------------------------------------------------------------------------------------------------- Vilka är dessa konfirmander? Klicka på bilden. Plats: Svartviks kyrka. Tid: mitten av 1930-talet (?).

Vilka är de?

----------------------------------------------------------------------------------------------------------- När jag har bett om hjälp med identifiering av personer på publicerade bilder har jag fått svar, och ungefär 30% av personerna på alla fotografier har blivit identifierade. Med detta foto hoppas jag kunna höja den procentsiffran. Klicka på bilden. Tid: 1930-talet. Plats: Svartviks skola Lärare (längst t.h.) : H.Wiberg

Slutet på Sofia

------------------------------------------------------ Tillägg till s.k. fleetlist i tidskriften Båtologen nr 2/1996 där Håkan Ottosson och jag redovisar forskningsresultat gällande fartyg byggda på Svartviks varv åren 1938-1962.

Sofia, sidan 61. I ett brev av maj 1977 till kammarherre James I.A. Dickson från Georg Andersson i Norrtälje, brorsbarn till ”Sofias” siste redare J E Fröberg står följande och ordagrant återgivet (parentes : min kommentar): ”'Sofia' av Häverö. 'Sofia byggdes i Svartvik 1857 förbyggdes 1887, siste redare var J E Fröberg, Mörtö, Häverö och siste skeppare var O Eriksson, Mörtö. 'Sofia' avriggades till pråm på nittonhundratalet, avriggningen gjordes i Bredsundsviken, Häverö. Brukspatron Mikaelsson ägare till Schebo bruk (Skebo bruk i Norrtälje kommun vid sjön Närdingen) med masugnar och järnförädling och även ägare till det skogsrika Hornslandet strax intill Hudiksvall, köpte pråmen och ankrade den i Arnöviken som låg skyddad för hårda vindar. Mikaelsson behövde träkol till sin järnhantering och kanske all kol han behövde koladels på Hornslandet och fraktade smed pråmen 'Sofia' till Allstavik för vidare transport med skrindor på järnväg till Schebo bruk (Skebo bruk). Hur länge 'Sofia' gick som en pråm är okänt, hon blev kanske kajfyllnad vid skeppskyrkogården Fagerviken så småningom. Schebo bruk (Skebo bruk) upphörde som järnbruk runt 20-talet./ Norrtälje i maj 1977, Georg Andersson.”. Uppgifterna har enligt sjöfartsmuseet i Göteborg,förutom Andersson, tagits fram av två andra roslagskännare: G. Fredriksson och L. Torstensson. I ett annat brev av den 11 juni 1977 till kammarherre James I.A. Dickson, denna gång från en kamrer Bernås i Göteborg står följande och ordagrant återgivet (parentes: min kommentar): ”Ang. skonertskeppet 'Sofia'. Återkommande till frågan om rubr. Fartygs levnadsöde får jag härmed meddela följande. Efterforskningar har blivit gjorda på sjöfartsmuseet i Göteborg, historiska museet i Göteborg Vänersborgs museum och roslagsmuseet i Norrtälje. Värdefull hjälp har jag också haft av Svensk Skeppslista. Den redare J. Svensson i Molösund som köpte fartyget på auktionen i Vänersborg den 28 januari 1870 synes ha haft det i sin ägo till år 1882. Från detta år är A.B. Rosell, Köping, registrerad som ägare. År 1888 har denne i sin tur överlåtit fartyget på J.E. Fröberg, Häverö. Denne, som låtit avrigga fartyget till pråm i början av innevarande sekel, står i skeppslistan som redare för fartyget till och med år 1900. För ytterligare upplysningar får jag hänvisa till bifogade fotostatkopia från roslagsmuseet (= kopia på brevet enligt ovan av maj 1977 ). Sid 62. I enlighet med annons i Tidning för Venersborgs stad och län av den 7/1 1870 skall försäljningsdatumet ändras från 1870.29.1 till 1870.28.1. rätt rättelse (petitess?) ?--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Bilden: Skebo bruk. Från Skebobruks museeums intressanta hemsida (står bl.a.om stavningen, namnet har en gång stavats "Schebo bruk"):

http://www.hemsida.net/skebobruk/html/skebo_bruks_historia.html

Fest för polarforskaren

------------------------------------------------------------------------------- Idag den 18 november för exaxt 177 år sedan föddes polarforskaren (mm) Nils Adolf Erik Nordenskiöld (bilden) i Helsingfors. Viktigaste bidragsgivare (mecenater) till hans polarresor - när staten hade slutat stödja honom - var "Svartviks" Oscar Dickson. Även kungen, tillika Oscar D:s gode vän, Oscar II var en viktig mecenat. Fest i börssalen. Den 7 december 1875, innan den mycket berömda Vegafärden, var det fest för Nordenskiöld i Börsens festivalsalar i Göteborg. Efter det att landshövding greve Ehrensvärd hade utbringat skål för kungen, "vetenskapens och vitterhetens höge beskyddare och lycklige idkare", skålades för Nordenskiöld som återkommit till "den plats, som väl kunde nämnas ishafsfärdernas både utgångs- och slutpunkt.... och hans håg drog honom ut till mödor och faror för vinnande af andra mål. Ett sådant mod har svensken allt ifrån vikingatiden beundrat och skall städse göra det". Skål för Oscar Dickson. Efter det att en dubbelkvartett sjungit Suomis sång, var det dags för D:r Forssenius att utbringa en skål för Oscar Dickson "med uttryck af tacksamhet och högaktning för den storartade och oegennyttiga frikostighet, hvarmed hr Dickson understödt professor Nordenskiölds vetenskapliga forskningsresor. Ett sådant mecenatskap, som icke är någon vanlig företeelse, må med rätta hedras. Penningen är, säger man icke utan skäl 'nervus rerum' och rikedomen en stormagt... när vi i Göteborg lärt att med Dicksonska namnet förbinda ädel högsinthet och storartad välgörenhet, hvadan detta namn, är här aktadt och kärt, så har hr Oscar Dickson, dermed förbundit namnet af den store mecenaten, och vi bringa honom derför tacksamhetens och högaktnignens skål". Efter livligt jubel, fanfarer, sång och musik talade Oscar Dickson. Oscar Dickson talar. "Då jag förbindligast tackar för den smickrande skål, som blivit mig egnad, återvaknar den känsla af stolthet, som jag erfarit, då jag sett mittnamn stäldt vid sidan af professor Nordenskiölds och hans kamraters, på det långa festtåget hit alltifrån Jenisejs mynning... Professor Nordenskiöld har det varit förbehållet att vinna lysande segrar på vetenskapernas fält och att samtidigt bortrycka täckelset från förborgade skatter sådana, som Beeren-Islands kolgrufor, Spetsbergens koprolit-lager och att åt ett naboland öppna samfärdsel för en kontinent 1,5 gång större än det öfriga Europas.... Vi minns med hvilken ängslan vi afvaktat underrättelser från professor Nordeskiöld, under hans äfventyrliga färder, huru vi med glädje följt honomunder hans festliga tåg..." Till slut hyllar Oscar Dickson Nordenskiölds hustru Anna-Mari "som med offervillighet värdig Spartas dotter lemnat honom till oss att bestå upplysningens kamp bland is och mörker. För den ädla försakande makan, för professorskan Nordenskiöld har jag nu den äran att utbringa en hederssål". Oscar Dicksons tal "helsades med lifligt bifall". Det var "manligt och värdigt". Så fortsatte festen med uppträdande av bl.a. Victor Rydberg. Till slut utbringade d:r Charles Dickson Oscars kusin) en "samfäld slutskål för att förena Oscar Dickson och professor Nordenskiöld och "utvecklade han i talet för denna skål handelns och vetenskapens samverkan för odlingens mål.". Huvudsaklig källa: "Svenska färden till Novaja Semlja och mynningen af Jenisej - sommaren 1875". Ett litet häfte från 1876 (alltså utgiven före Vegaexpeditionen) som jag "hittade" på Kungliga Biblioteket för någon månad sedan. Apropå: Adolf Nordenskiöld var gift med friherrinnan Anna Maria Mannerheim som var faster till den i Finland åtminstone tidigare omåttligt populäre marskalk Mannerheims. När jag själv som litet barn, några år efter krigsslutet, var i sargade Finland undrade jag ofta vad för en farbror den där kunde vara, vars stora porträtt hängde på väggarna i alla hem.

Timmermannen från Sundsvall

-------------------------------------------------------------- Den 29 oktober 1850 påmönstrade timmermannen E.P. Lägdgren (stavfel?) från Sundsvall skonerten Eleonore, troligen 37 år gammal och gift.

Eleonore byggdes på varvet i Svartvik 1850 och sjösattes den 18 augusti för räkning James Dickson & Co.

Befälhavare när timmermannen från Sundsvall började ombord på Eleonore var Carl Isac Wahlström som gjorde en resa. Styrman varPontus Fredrik Andersson från Göteborg som någon gång under 1851 övertog befälet på Eleonore.

Övriga ombord (vars namn jag är säkrare på än i "papperen" otydligt skrivna "Lägdgrens" ) var även de från södra Sverige: constapel Andersson 29 år och ogift, ogifta matroserna Högström och Wessberg, 29 resp 21 år, lättmatros Andersson 26 år och ogift och kocken från Majorna Eriksson 17 år.

Från åtmistone maj 1853 var ingen av de nämnda kvar ombord Eleonore.

Jag har inte kollat kyrkoböcker vad gäller timmermannen från Sundsvall.

Vem (ättling i Sundsvall?) har upplysningar om honom? Först och främst fullständigt namn och födelsetid.

Särskilt intressant då det tycks ha varit bara några få från vårt distrikt som var anställda på Göteborgsfirmans fartyg som var byggda på Svartvik.

Anm.: Eleonore omtacklades 1853 till brigg. Norskägd förliste hon 1883.

Någon bild på den lilla skonerten (eller briggen) Eleonore har jag inte lyckats att hitta, varken på sjöfartsmuseet och landsarkivet i Göteborg eller någon annanstans.

Beträffande jakten på bilder kan man även skriva till sena ättlingar. Men att skriva så högtidligt artigt (jag beundrar faktiskt det) som James I A Dickson (som forskade om sin släkts sjöfartshistoria) är svårt:

"Fru M. E., Från Kammarherre J D, Alingsås 1974-01-15

Strindbergsgatan,

Stockholm.

Bästa fru E!

För en samhällsvetenskaplig uppsats söker jag efter bilder (fotografier, målningar, miniatrer) av vissa segelfartyg från 1800-talet, och även bilder av samma fartygs befälhavare.

Jag har nu efter en del arkivforsknignar kommit fram till, bl.a., Fru E såsom varande dotterdotters dotterdotter till sjökaptenen A.M.B. f 1789, d 1833, förande, 1820, briggen "Sophia" om 104 svåra lästers bärighet.

Och nu undrar jag om Fru E själv äger, eller har hört talas om att någon inom Fru E' släkt på mödernet innehar bland arvegods från äldre tider några sådana bilder som jag ovan efterlyst, och jag vågar hoppas på ett meddelande om hur så förhåller sig. Även vore det av värde att få upplysning om någon som må vara familjehistoriskt intresserad och som jag, i händelse av ett helt negativt svar från Fru E' sida, kunde vända mig till.

Med utmärkt högaktning

J.I.A.D.".

Jag, f.d. radiotelegrafist och levandes i SMS-tid skulle skriva så här:

"Hej!

Har du nån bild på din släkting f.d. sjökapt. A.M.B. ? Maila mig isf.

Mvh ,

S.Ö."

stig.ostlund@hotmail.com"

(kanske vi här har förklaringen till att jag inte har någon bild på t.ex. Eleonore?)--------------

Bilderna: Sjökapten Pontus Fredrik Andersson, född i Göteborg den 18/7 1828, död i Gravarne den 30/5 1894. Sjökapten av 1:a klass.

Det skamfilade fotot: Den unge sjökaptenen Carl Isac Wahlström, född i Göteborg den 29/4 1823, död i Göteborg den 17/4 1854.

Från skeptism till förnöjsamhet

Med denna i hastighet skrivna artikel vill jag ha hjälp: rätta mig om du anser det befogat. Min e-post-adress finns längst upp på sidan. Produktionen på Svartviksfabriken kom i mitten på 1950-talet att börja gå runt årets alla dagar, alltså även söndagar och storhelger med avtalsbestämda driftsavbrott endast för visa bestämda helger. Innan denna sk. kontinuerliga drift infördes till fullo körde dock pannhuset, syrahuset, kokeriet och spritfabriken redan kontinuerligt; det var ju svårigheter att stoppa kokeriet och syrahuset. De övriga avdelningarna kunde dock inte köras kontinuerligt, då det var omöjligt att träffa avtal om en sådan drift. Arbetarna satte sig på tvären. Så småningom ljusnade det dock, man såg förutsättningar för lokala överenskommelser och det kom till diskussioner om införandet av kontinuerlig drift i alla avdelningar. Även nu blev det livliga diskussioner på fabriken bland arbetarna; många var skeptiska. På Essviksfabriken hade man dock ett fåtal år tidigare infört kontinuerlig drift. Hur diskussionen bland arbetarna var innan införandet vet jag inte. Och bara något år före Svartvik infördes kontinuerlig drift på pappersbruket i Matfors. Där blev det i alla fall hårda diskussioner innan införandet. Innan Svartvik införde kontinuerlig drift till fullo hade man sedan slutet av 40-talet under kortare perioder kört kontinuerligt i alla avdelningar. I ett protokoll från fackföreningens (avd. 35) möte den 4 december 1947 talas om att bolaget hade begärt att få köra fabriken med kontinuerlig drift efter nyår i tre månader. Om man inte fick detta, var företagsledningen tvingad till permitteringar. Facket blev pressad och tvingades att säga ja till ”provkörningen”. Det finns synpunkter av teknisk och ekonomisk art som talar mycket starkt för den kontinuerliga driften skrev platschefen på Svartvik, legenden Ingmar Eidem, när frågan om ett införande var som aktuellast. - Många av våra befintliga anläggningar bygger på en mycket gynnsam kombination av naturliga och tekniska förutsättningar, och värdet av de anläggningarna är ur produktions- och samhällssynpunkt självfallet långt högre än någon på återanskaffningsprincipen baserad värdering . ”Man måste hålla detta i minnet då man går att studera den kontinuerliga driftens ekonomiska aspekter” fortsätter Eidem. ”Varför har man på andra håll som tex. i USA, Canada och Finland infört kontinuerlig drift i sina cellulosafabriker och pappersbruk?” Eidem svarar ssjälv: ”det räcker med att säga: huvudsakligen av tekniskt ekonomiska orsaker!”. - Många maskinstopp är negativa ur teknisk synpunkt skriver Eidem, och förklarar i detalj vad han menar - tex. att ”värmeutvidgning och avsvalningskrympning frestar hårt på materialet”. Eidem skriver också om söndagsstoppets nackdel för själva driftpersonalen, och menade tex. att igångsättningen på måndagen var en krävande procedur för arbetarna. ”Det sliter på personalen rätt avsevärt och pappsalen brukar precis inte vara ett himmelrike under det första skiftet efter helgen”. Där har ju Eidem rätt, massabanan i maskinen kunde ibland gå av på maskinen, och alltid efter ett driftstopp, och detta innebar ett hårt arbete i den mycket varma gropen under maskinen dit massabanan hade sökt sig. Att det var en ärlig omtanke Eidem hade om arbetarna är det inget tvivel om. Å andra sidan var väl pappsalen aldrig någonsin ett himmelrike för arbetarna ; åtminstone kunde inte jag upptäcka något himmelskt under den relativt korta praktiktid som jag var där. Tvärtom, det var under matrasterna ständiga missnöjesyttringar, och rå ton beroende på stor otrivsel. ”Erfarenheten visar att arbetarna vid kontinuerlig körning slipper en massa krångel menade Eidem, förutom att kontinuerlig drift innebär jämn kvalité. ”Här gäller att ju högre kvalité man vill tillverka, desto starkare motiv för den kontinuerliga driften”. Eidem menade också att söndagsstoppet inte betydde en minskning av produktionstiden med ett dygn utan att den blev beskuren än mera. ”Att köra tomt i vissa avdelningar vid driftens avslutande och åter fylla upp motsvarande kapacitet vid igångsättning är förklaringen”. Eidem tog också upp säkerhetsaspekten. ”Det är en allmän erfarenhet att igångsättningar medför väsentligt ökade olycksrisker i förhållande till den normala driften”. Här är det inte heller något tvivel om att Eidem menade väl. Den kontinuerliga driften innebar ju högre lönekostnader för ”bolage”. Arbetsveckan minskades från 48 till 42 timmar men fler arbetare måste anställas. Det blev fyra skiftlag i stället för tre. Andra ökade kostnader för företaget blev tex. Kostnaden för arbetsledning; det blev t.ex. nödvändigt med fler förmän. Administrationskostnaden, som för ”kontorspersonal” skulle dock bli oförändrade vid kontinuerlig drift. Den skulle pga produktionsökningen t.o.m. komma att minska något räknat per ton massa enligt Eidem. I den även i övrigt mycket detaljrika redogörelsen går det inte att missta sig att Ingmar Eidem trängtade efter den kontinuerliga driften till fabriken i Svartvik.. Det gjorde även arbetarna på Svartviksfabriken när det väl hade kommit igång. Kanske inte alla arbetare, men helt säkert de allra flesta. Skepticismen över den kontinuerliga driften ebbade alltså mycket snart ut ,och de allra flesta arbetarna och Svartviks populäraste platschef Eidem var utan hinder goda vänner igen./Stig Ö. Bild 1 (annonsexemplar, Bildhotellet, Sundsvall): Pappsalen i Svartviksfabriken år 1952 när den kontinuerliga driften inte hade kommit igång på riktigt. Till vänster i bakgrunden står den stora maskinen (som inte syns) där massan lades på ett viraparti, våtpressades, torkades och i slutändan skars i ark. Ansvaret för denna maskin hade maskinföraren, som t.ex. skulle se till att rätt mängd massa tillfördes virapartiet. Löpte massan som den skulle på banan kunde maskinföraren, som t.ex. den alltid sympatiske Svartvikaren "Killon" ("Tjillon"?), far till idrottstalangerna Hans-Olov och Pia Bäcklund, sitta och knåpa ihop en tipskupong, ta en kopp kaffe eller kunde han i lugn och ro glädja sig åt att inte arbeta med t.ex. packeteringen av massabalarna innan de lämnade pappsalen. 100% uppmärksammad på massabanan var dock "Killons" arbetskamrat, "passaren". Krånglade massabanan fick maskinföraren (och passaren) dock ett litet h-e.

Bild 2: Ingmar Eidem, efter foto från hans Svartvikstid.

Vi får avvakta

------------------------------------------------------------------------------------------------------------ Betr. mitt inlägg nedan av den 6 november. "Hus och människor på Svartvik 1824". Vi får nog tyvärr vänta ett tag med att få oss berättat litet grand om detta. Kanske kommer det något i Svartviksdagarnas medlemsblad så småningom. Svartvik verkar före Dicksons tid ha varit ett slags "centralställe" för arbetet med rensningen av Ljungan. Man kan tro att även småbåtar byggdes här för att användas under älvrensningen. Några få byggnader verkar ha funnits, men om någon bodde där innan Dicksons tid vore intressant att veta. Så kom platsen att bli lastageplats med det första fartyget som lastade just år 1824. Kanske platsen också varit ett "centralställe" för strömmingsfiskare. Och före detta, långt före detta, kanske kronan hade något på platsen. Någon pratar om ett kronans varv, men ingen indikation om detta har hittills hittats, varken på krigsarkivet (nu ingående i riksarkivet) eller någon annanstans. Vi avvaktar med spänning resultatet av den nya forskningen om hus och människor på Svartvik 1824. Själv har jag koncentrerat mig på tiden efter 1838/1839 då varvet kom till och min farfars farfar flyttade till Svartvik från Sundsvall. Kanske han till och med arbetade på Svartvik före de åren, men det har jag inget belägg för. Han kom till Sundsvall (från Jämtland) 1826 men att han då direkt skulle ha fått jobb på Svartvik har jag svårt att tro, särskilt som jag vet att han var garvarelärling. Hellre då att han arbetade i Sundsvall åren 1826-1839. Min farfars farfar är lite svårfångad, forskningen om honom (som inte varit alltför intensiv) har inte bekräftat att han föddes i Jämtland. Jag har t.o.m. på något ställe sett och överraskats av att hans födelseort skulle vara Göteborg. Dock bara på ett ställe. Fler ställen talar om Jämtland. Många i min farfars släkt visar tydliga valondrag. Men vad gjorde valoner i Jämtland? Tål att kollas. Så småningom skall jag försöka tränga djupare in i hans fall.

Kanke inte så lite Svartviks-långsökt, men ändå ...

-------------------------------------------------------

Kuriosa. Hos Hjalmar Branting - som var styvfar till Bo Hjärnes barnbarns hustru - jobbade Gösta Söderbergs faster om hushållerska. Anm.: Bo Hjärne var nestorn bland sjökaptenerna på de Svartviksbyggda fartygen. Gösta Söderberg, svartvikare (se tidigare inlägg).

Kierkegaard

--------------------------------------------------------------------

Som bl.a. framgår i min skrift ”Lite om mycket” var Nils Christian Kierkegaard en av de tre skeppsbyggmästarna som verkade på varvet i Svartvik. Kierkegaard var född 1817 i Horsens på Jylland. År 1840 kom Kierkegaard till Svartvik, och han hade då strax före flyttat från Danmark. Sannolikhet (bevis saknas) var det Dicksons som hade bett honom komma för att hjälpa till på det nästan helt nya varvet i Svartvik. Det är mycket troligt att den skicklige Kierkegaard utbildade sig på örlogsvarvet (om det nu var detsamma som "amiralitetsvarvet") i Köpenhamn innan han flyttade till Sverige. Den förmodan, mitt stora intresse för Svartviksvarvets folk och mitt, sedan lång tid stora intresse för Danmark och Köpenhamn i synnerhet, gjorde att jag blev nyfiken på nämnda varv. Rent faktamässigt hittade jag vad jag sökte i ”Den store danske encyklopaedi”. Kanske någon annan är intresserad; om inte är det ju bara att hoppa över detta inlägg. Så här kan man bl.a. läsa i boken (sidan 566-567), samtidigt som det blir en övning i vårt grannlands språk: ”Holmen, tidligere orlogsvaerft og flådebase i Köbenhavn anlagt i 1690 til supplement og aflastning af flådens gamle vaerft, Bremerholm, der siden blev kaldt Gammelholm. Holmen blev anlagt ved opfyldning på det lavvandede område inden for den i 1680'erne byggede nordlige forlaengelse af Christianshavns vold. Opfyldningsmaterialet feemkom isaer gennem den konstante opmudring af havnen, og i löbet af de folgende par århundreder blev det til fem öer: Nordligast den äldste Nyholm, syd herfor Doköen og Frederiksholm og sydligst Arsenalöen og Christiansholm, der blev solgt fra flådebasen i 1866. Inden for Nyholm lå flådens skibe i Flådens Leje, et område, som var adskilt fra den övrige havn ved flydespaerringer og broer. På selve Nyholm anlagdes byggebeddinger, hvor så godt som alle flådens större skibe blev bygget mellan 1692 (orlogsskibet Dannebroge) og 1918 (artilleriskibet Niels Juel). I 1920'erne flyttedes skibsbyggeriet til Doköen, hvorved vaerftsfunktionerne blev samlet omkring den ellerede i 1858 byggede tördok.... Gennem et par hundrede år var Holmen landets störste arbeidsplads, og flådens anlaeg (Gammelholm, Holmen, Gamle Dok og Nyboder) optog hen imod en tredjedel af byens areal inden for voldene. Efter Gammelholms slöjfning i 1859 var Holmen Danmarks eneste egentlige flådebase, indtil der i 1950'erne blev bygget flådestationer i Frederikshavn og Korsör. I begyndelsen af 1990'erne har Sövaernet römmet det meste af Holmen, det efterhånden vil blive anvendt till center for kunstneriske uddannelser. Samt till erhvervs- og boligbyggeri og rekreative områder. Den tilbagevaerende militaere del har status af marinestation. To gange har Holmen vaeret skueplads for större historiske begivenheder: i oktober 1807, da englaenderne bortförte alle flådens skibe, ödelagde et par nybygningar på stabelen og tömte magasinerne for alt. Och 29.8 1943, da flåden efter ordre fra viceamiral A H Vedel saenkede sig selv for ikke at falde i tyskernes haender... Holmen rummer en lang raekke bygninger af arkitektonisk og kulturhistorisk vaerdi...” Jag har per brev varit i kontakt med några museum/arkiv i Danmark, men det blir alltför dyrt att få fram uppgifter den vägen. Bilden visar ett av svaren jag har fått (klivka på det om du vill läsa det). Om möjlighet ges till en resa till Köpenhamn (just nu billigt med X2000 = 130:- kronor [!] T&R Sundsvall-Malmö, men det passar sig inte just nu) kunde kanske "gåtan" Kierkegaard/Örlogsvarvet lösas. Om inte någon kan lämna mig uppgifter dessförinnan (e-post-adress ovan).

Apropå Svartvik före varvstiden

----------------------------------------------------------------------------------------------------------- Då jag "städade" en av mina pärmar (alla måste städas) hittade jag en kopia, ett A4-ark som kommit på avvägar, där det står: "Lastageplatsen Svartvik, omkring 8 km från Sundsvall, belägen vid Ljungans mynning tillkom på statligt initiativ 1820, och erhöll genom Kungl. brev den 18 september 1821 förmånen som "tillåten inloppsort" där tullbehandling och utklarering av fartyg till utrikes ort fick ske, ett privilegium som i princip endast tillkom stapelstad. Då James Dickson & Co 1831 eller 1832 från statsverket förvärvade Svartvik medföljde tydligen nämnda privilegioum i köpet...". Kanske källan är "så enkel" som Perola Nordbergs "Ljunganbok" ? Problemet är att jag inte är 100% säker vem som har skrivit detta. Arket avslutas "Författaren har genom åren, på förekommande lediga stunder, försökt sig på det intressanta detektivarbete som en sådan undersökning innebär, och vill i det följande, ur det sålunda insamlade, rätt vidlyftiga materialet, presentera en sammanställning av fakta angående en detalj av företagets aktivitetsarsenasl, nämligen skeppsbyggeriet, och i anslutning därtill några data rörande de från det egna varvet i Svartvik stapelavlupna fartygen.". Språket, fint som alltid, och fortsättningen av arket tyder på att jag till 90% misstänker att det är den fantastiske "detektiven" James Iwan . A. Dickson (på bilden vid porträtt av James Roberson D.) som har skrivit det som står på mitt A4-ark. 100% säker kommer jag dock vara efter mitt nästa, som jag hoppas snarliga Göteborgsbesök. Att J I A Dickson enbart skulle ha förlitat sig på Nordbergs bok har jag svårt att tro. PS att det byggdes båtar på Svartvik före varvstiden finns det uppgifter om. Båtar att användas för transporter under rensningsarbetet på Ljungan. Uppgifter som tål att granskas. Kanske vi vet mer efter idag (se föregående inlägg)?

Hus och människor på Svartvik 1824

----------------------------------------------------------------------------------------------------------- Enligt lokaltidningen idag kommer sekreteraren i föreningen Svartviksdagarna att i morgon i Svartvik tala om hus och människor på Svartvik 1824 "med utgångspunkt i nyfunnet kartmaterial". Mycket intressant. Vi hoppas få lägga ut huvuddragen i talet i denna blogg efter morgondagen. Jag har kontaktat sekreteraren. Det finns ju Svartvikare i förskingringen, till och med i andra världsdelar, som bevisligen följer min blogg och som med säkerhet skulle finna det mycket intressant.