 |
| Svartviks första ångsåg |
1873-1874 Svartviks första ångsåg uppförs. Den bestod först av tre och senare av fyra ramar och två kantverk. När den andra sågen hade uppförts 1878 (se nedan) fogades även ett hyvleri intill denna den gamla sågen, med fem hyvelmaskiner, fem klyvsågar och nio kantsågar. Även ett virkestorkhus
byggdes. Uppgifter om produktionen under de första åren före omläggningen är mycket osäkra (för mig) varför detta lämnas därhän. Man kan dock gissa att när de båda sågarna på Svartvik var igång med sina 16 ramar tillsammans, så var produktionen inget att skämmas för. Rekordåret synes ha varit 1889.
Ramsågen var den vanligaste sågtypen under den här tiden. Ramsågen består av en ram med flera sågblad som rör sig opp och ned. Kantverk är en maskin som kantar av bräderna så att de blir jämnare.
Hyvleriet brukar inrymmas i såghuset, men vid större anläggningar som Svartvik handlar det om särskilda hyvleribyggnader som uppfördes intill sågen, för att kunna utnyttja samma kraftkälla, och underlätta forslandet av spånet till ånganläggningen. 1906 uppfördes hyvelbyggnaden på Svartvik. Hyvling är den viktigaste vidareförädlingen av det sågade virket. Tekniskt sett var hyvlarna naturligtvis väldigt primitiva i jämförelse med de under de senaste decennierna.
Under de här två åren 1873-74 avlider James Dickson "brukspatronen", världens första sulfitfabrik uppfördes i Bergvik (Svartvik var en sulfitfabrik) och, sågverkens store diktare Karl Östman föddes i Hummelvik, Nätra socken i Ångermanland och - inte minst - priset på sågat virke når sin topp.
Goda konjunkturer gör att ytterligare en såg uppförs i Svartvik 1877 och året därpå (när bl.a. min pappas morfar Oskar Arvid avlider, många skogsbränder råder i landet, två tvåvåningsbyggnader forslas nedmonterade till Svartvik och stan får vatten och modernt avlopp) stod sågen klar för förädlingsarbetet. Denna såg var utrustad med åtta ramar och fyra kantverk, senare tillkom fyra ramar.
Svartviks båda moderna ångsågar med tillsammans 16 ramar ersatte nu vattensågen i Matfors som nerläggs då tillverkningskostnaden, och inte minst flottningskostnaden blev alltför hög.
1906 brann Svartviks första såg. Den byggdes aldrig upp igen. Den andra sågen nedlades 1942, och då tystnade det även i hyvleriet och lådfabriken som hade uppförts samtidigt.
Från Svartvik kunde man över Svartviksbukten vid denna tid se ytterligare tre ångsågar: Klampenborg (1868-1932), Essvik (1869-1897) och Nyhamn (1873-1914).
Runt Svartviksbukten var det liv och rörelse; idag (2008) är allt dött. Framförallt under vattnet!
Apropå Matfors. Svartvikaren Rolf Jonsson har gjort ett arbete om kommunalstämmorna 1863-1903 i Tuna kommun. Där kan man bl.a. läsa om klagomål från James Dickson & Co som menade att skatter firman blivit påförda i Tuna skulle beskattas i Göteborg.
Till skillnad från fabriksområden stängdes på den här tiden inte sågverken in med stängsel, staket och grindar som måste passeras. Sågverken hade inga tvingande system av in och utpassage. På grund av att en tydligt fysisk inramning saknades blev sågverkets gränser diffusa, men ändå avläsbara för
sågverkets människor.
Det fanns ändå ett innanför som markerade att här rådde andra regler än utanför. Passerandet av gränser, tydligt avläsbara i den fysiska miljön eller i form av diffusa övergångszoner, uttrycktes rituellt genom ett förändrat beteende (Berglund-Lake, 2001).
Karl Östman: se http://minnen.sundsvall.se/sitevision/proxy/databassokning/dokumentsok.4.7339529310dedab39f880001923.html/svid12_7339529310dedab39f880001931/-1799354951/pls/public/minnen.GET_Publ_txt?ID=15902