Från min skrift "Lite om mycket"
1844
Så pass lång tid som 5 dagar tog det i augusti med flotten från Matfors till Svartvik. James Dickson visste orsak, och skrev ett brev till Allsta byamän den 29 augusti: ”Orsaken till detta ovanligt långa uppehåll är att de (flottkarlarna) under hela tiden öfverlämnadt sig åt fylleri och det mest oordentliga uppförande, samt till den grad vanskött flottarna och flottningen att de vid Nolby efterlämnat ett skot, hvilket de lagt på ett sådant ställe att det icke lärer vara möjligt få ut detsamma, åtminstone för närvarande”.
Alla byamän lär ha fått sparken.
Nordiska museet lät på 1940-talet intervjuer med sågverksarbetare ske med bistånd av Svenska Sågverksindustriarbetarförbundet. Svartviksarbetaren Gustaf Nordquist återberättar då bl.a. vad han hade hört av svartvikare en generation före honom, kanske mest från sin pappa som började som bjälkskrädare på Svartvik där det alltså fanns en särskild bjälkgrop:
”Timret fraktades från skogarna i Ljungaälven till sågen i Matfors. Eftersom virket blev sågat, så fraktades det på vagnar från sågen till ett stycke nedanför sågen. Där var det folk som lade ut virket i vattnet i skot. Dessa skot, de var en 25 fot i fyrkant. Då lades ett lag längs över och ett tvärsöver. Så fortsattes det, tills de hade lagt ut tio lag. Sedan flyttades detta skot undan inom en bom. Sen var det att fortsätta med ett nytt skot.
När de hade fått 4 sådana skot färdiga, var det två man som kopplade ihop dessa 4 skot. Då hade de lagat i ordning två långa åror som var en 20 fot långa. Dessa var huggna platta i rotändan. Sen så spikades på en bred plankbit, en fyra fot lång, för att åran skulle bli så bred att de kunde styra foran. En sådan åra var det i vardera ändan av foran. Det var två man som följde med denna fora nerför Ljungaälven till Svartvik. Där var det bräddragare som fick frakta virket upp på stabbarna och det gick till så, att de bar virke framför sig. Dom var klädda i långa läderförskinn. Då var dom två man i varje skot och det var att kappas för att få färdigt sitt skot, uppdraget på stabbarna.
Detta virke lades upp på en holme, som heter Sandslån. Nu var det så att det lag, som var först färdigt, fick fara ner till magasinet och hämta ett halvstop brännvin, för på den tiden arbetades nog mer för brännvin än för pengar.”. Från 4-5 års åldern minns Nordquist även de många löskarlar som kom till Svartvik och fick arbeta i brädgården. ”De kom från Ångermanland och Västerbotten... de fick vara på stabbarna och justera, eller om jag säger att de fick såga planken i ändarna. Då hade dom två bockar på stabben, lade plankan på bockarna och hade en lång såg som dom höll i, en i var ända, och sågade av plankan i ändarna.”.
Nordquist minns också ett år då bolaget importerade finnar, som skulle justera plank i brädgården. ”Dom var klädda i en svart slokhatt, en lång rock som räckte ner till knäna, och svarta byxor med röda ränder på sidorna, de liknade mer krigsfolk än arbetare. Det fick man se, när de skulle justera planken på stabbarna, för när de höll i sågen och skulle såga, så blev planken i ändarna både sned och vind. Man kunde inte ha dem på stabbarna, utan de vart skickade på en mudderpråm.
Vi barn 3-,4-,5- eller 6-årsåldern var alltid nere vid kanalerna för att meta. Jag minns så väl, att vi brukade stå och se på finnarna, när de arbetade på mudderpråmen, för rätt som dom stod och arbetade, så hoppade dom i sjön med kläderna på för att bada.”.
.
Ovan Svartviks sulfitfabrik - nu borta .