Artikel ur Sundsvalls Posten av den 11/1 1951 titulerad Gäddjakten.
En historiafrån 1890-talets Svartvik och undertecknad ”Jimmy” - jag har förkortat artikeln och något ändrat dess gamla språk:
”Vi var ett lag småpojkar som nästan dagligen hade brädgården som lekplats. En dag upptäckte vi en ovanligt stor gädda och undrade naturligtvis hur skulle vi kunna fånga den? -Vad ser ni pojkar sa plötsligt en snäll farbror som vi kände, och som iakttagit oss från en av banorna. En stor gädda sa vi och mätte med armarna så mycket vi kunde. Jag skall hämta en bössa sa farbrorn, och när han kom tillbaka hade han ett ett ordentligt muskedunder med sig. Men något skjutläge från kajen hade han inte, varför han tog den längsta planka han kunde finna och placerade hälften av den på kajen och den andra hälften fick sticka ut över vattnet. Och så fick vi pojkar stå på halvan som låg på kajen. Och vi uppmanades att stå alldeles stilla för farbrorn skulle gå ut på den andra ändan. Nu var det spännande, det skulle ju smälla. Så gick skottet och nyfiken som vi var sprang vi fram till kajkanten. Men naturlagarna lade sig i det hela, och farbrorn hamnade med ett plask i vattnet. Nu var det inte längre någon snäll farbror. Vi fattade inte på en gång vad som hänt, och varför den snälle så hastigt hade ändrat lynne. Vi blev förskräckta, farbrorn hade blivit som tokig. Han svor som den värsta hästhandlare, och det var uppenbart att all hans vrede var riktade mot oss. Innan vi sprang fattade vi att han skulle slå benen av oss. Men att hitta igen oss i stabbarna i den stora Svartviks-brädgården var i svårighetsgrad att jämföra med att hitta den berömda nålen i höstacken. Brädgårdsstabbarna var den käraste och säkraste tillflyktsorten för oss småpojkar när vi hade gjort rackartyg av ett eller annat slag.”.
.
Ovan Svartviks sulfitfabrik - nu borta .