På gamla kära Svartvik var såg vid såg helst man såg

Svartviks första ångsåg

1873-1874 Svartviks första ångsåg uppförs. Den bestod först av tre och senare av fyra ramar och två kantverk. När den andra sågen hade uppförts 1878 (se nedan) fogades även ett hyvleri intill denna den gamla sågen, med fem hyvelmaskiner, fem klyvsågar och nio kantsågar. Även ett virkestorkhus
byggdes. Uppgifter om produktionen under de första åren före omläggningen är mycket osäkra (för mig) varför detta lämnas därhän. Man kan dock gissa att när de båda sågarna på Svartvik var igång med sina 16 ramar tillsammans, så var produktionen inget att skämmas för. Rekordåret synes ha varit 1889.
Ramsågen var den vanligaste sågtypen under den här tiden. Ramsågen består av en ram med flera sågblad som rör sig opp och ned. Kantverk är en maskin som kantar av bräderna så att de blir jämnare.
Hyvleriet brukar inrymmas i såghuset, men vid större anläggningar som Svartvik handlar det om särskilda hyvleribyggnader som uppfördes intill sågen, för att kunna utnyttja samma kraftkälla, och underlätta forslandet av spånet till ånganläggningen. 1906 uppfördes hyvelbyggnaden på Svartvik. Hyvling är den viktigaste vidareförädlingen av det sågade virket. Tekniskt sett var hyvlarna naturligtvis väldigt primitiva i jämförelse med de under de senaste decennierna.
Under de här två  åren 1873-74 avlider James Dickson "brukspatronen", världens första sulfitfabrik uppfördes i Bergvik (Svartvik var en sulfitfabrik) och,  sågverkens store diktare Karl Östman föddes i Hummelvik, Nätra socken i Ångermanland och - inte minst - priset på sågat virke når sin topp.

Goda konjunkturer gör att ytterligare en såg  uppförs i Svartvik  1877 och året därpå (när bl.a. min pappas morfar Oskar Arvid avlider, många skogsbränder råder i landet, två  tvåvåningsbyggnader forslas nedmonterade till Svartvik och stan får vatten och modernt  avlopp)  stod sågen klar för förädlingsarbetet. Denna såg var utrustad med åtta ramar och fyra kantverk, senare tillkom fyra ramar.
Svartviks båda moderna ångsågar med tillsammans 16 ramar ersatte nu vattensågen i Matfors som  nerläggs då tillverkningskostnaden, och inte minst flottningskostnaden blev alltför hög.
1906 brann Svartviks första såg. Den byggdes aldrig upp igen. Den andra sågen nedlades 1942, och då tystnade det även i hyvleriet och lådfabriken som hade uppförts samtidigt.
Från Svartvik kunde man över Svartviksbukten vid denna tid se ytterligare tre ångsågar: Klampenborg (1868-1932), Essvik (1869-1897) och Nyhamn (1873-1914).
Runt Svartviksbukten var det liv och rörelse; idag (2008) är allt dött. Framförallt under vattnet!

Apropå Matfors. Svartvikaren Rolf Jonsson har gjort ett arbete om kommunalstämmorna 1863-1903 i Tuna kommun. Där kan man bl.a. läsa om klagomål från James Dickson & Co som menade att skatter firman blivit påförda i Tuna skulle beskattas i Göteborg.

Till skillnad från fabriksområden stängdes på den här tiden inte sågverken in med stängsel, staket och grindar som måste passeras. Sågverken hade inga tvingande system av in och utpassage. På grund av att en tydligt fysisk inramning saknades blev sågverkets gränser diffusa, men ändå avläsbara för
sågverkets människor.
Det fanns ändå ett innanför som markerade att här rådde andra regler än utanför. Passerandet av gränser, tydligt avläsbara i den fysiska miljön eller i form av diffusa övergångszoner, uttrycktes rituellt genom ett förändrat beteende (Berglund-Lake, 2001).

Karl Östman: se http://minnen.sundsvall.se/sitevision/proxy/databassokning/dokumentsok.4.7339529310dedab39f880001923.html/svid12_7339529310dedab39f880001931/-1799354951/pls/public/minnen.GET_Publ_txt?ID=15902

Svartviks Socialdemokratiska Kvinnoklubb

1892 Bildades den första socialdemokratiska kvinnoklubben i Stockholm.

År 1920 slöt sig 120 socialdemokratiska kvinnoklubbar i landet samman och bildade Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund.

Svartviks kvinnoklubb (s)
Svartviks Socialdemokratiska kvinnoklubb bildades den 28/11 1935 och dess förste ordförande var Elsa Murén. Andra ordföranden vid den här tiden, och under kriget var Berta Pettersson, Lindis Nordén och Eva Söderlund. Vid starten var medlemsantalet 12, ett tal som snart kom att stiga. Enligt protokollen synes mötena ha varit lugna, ibland med besök av talare och musiker som t.ex. min pappas bror Sven vars huvudinstrument var dragspel.

Enligt protokoll av den 21/9 1942 besöktes mötet den dagen av en facklig representant, Holger Schönning som kom att tala om kvinnligt beredskapsarbete. Kriget betydde i krigsländerna att kvinnorna i stor utsträckning fått inta männens platser. Men även i vår land hade kvinnorna ryckt in på männens platser, när dessa inkallats till beredskapstjänst eller frivilligt sökt skogsarbete för att hjälpa till med vedanskaffningen.

Kvinnornas lön Schönning kom i sitt tal in på löneskillnaderna mellan män och kvinnor inom förbundsområdet. Kvinnornas löner låg 20% under männens sade han, och menade att detta antagligen berodde på den gängse uppfattningen på arbetsgivarhåll att
1) kvinnorna skall betalas mindre än mannen
2) kvinnorna var mindre lämpade att sättas in till olika slag av arbete
3) männen får det tyngre och ansvarsfullare arbetet
4) kvinnor är inte lämpliga för tunga arbeten även om de ”äro” mer flyhänta och uthålliga
5) kvinnor är inte så raska i arbetet.

Schönning framhöll att männens löner givetvis påverkas om efterfrågan på kvinnlig arbetskraft i industrin blir i ”större skala”. Schönning menade också att spårvagnskonduktörer kunde utbytas mot kvinnliga sådana. ”det gäller att inom hela landet med kvinnlig hjälp komma till rätta och minska löneklyftan. Detta sker endast genom kvinnornas aktiva medverkan.”. Kraftiga applåder följde på Schönnings tal.

Därefter deklarerade Schönning ”på ett mycket förtjänstfullt sätt” dikten ”Lögnen” av Ture Nerman.
”Lögnen” handlar om två socialister, en tysk och en fransman som under det fasansfulla första världskriget, ”skyttegravskriget”, skadar varann så svårt att det leder till döden för båda, tysken med sin kanonlavett och fransmannen med sin bajonett. Innan de sista dödsryckningarna ligger ”bröderna” på marken och pratar tystlåtet med varann.
Där låg två män en septembernatt sen kanonerna tegat still
och taltes vid i ångst och nöd på en åker vid Lunéville,
två kamrater ur arbetets röda här när klassernas världskrig brann,
två vapenbröder för frihet och rätt, två män som mördat varann.

För 120 år sedan

1891 Dickson avvecklar sin verksamhet i Norrland och säljer Svartvik till ett konsortium lett av norrmannen Gustav Peter Braathen (som så småningom blev dominerad ägare i Trävarubolaget Svartvik. Arne Mörch  skriver ”Genom någon kanal hade det kommit till grosshandlare G. P. Braathens kännedom att Dicksönerna avsåg sälja Svartvik. Braathen var ägare av Hovids sågverk på norra Alnön och hade samma representanter som Svartvik i Frankrike, firma Konow och Smith i Paris. Konow, som var norrman, hade också nära förbindelser med en av de ledande firmorna i branschen, And. H Kiaer & Co. i Fredrikstad och dess ledare grossören Elias Kiaer. Denne visade intresse för saken och blev samarbetspartner med Braathen. De äldre delägarna i Kiaer & Co. visade mindre intresse och drog sig ur. Braathen sökte då förnyad kontakt med Sundsvalls-intressenterna och lyckades få en uppgörelse med säljarna”. Braathen blev styrelseordförande i bolaget. Till ny chef på Svartvik utsågs Oscar Midling född 1846 i Bergen, Norge. Gift med Anna född Knudsen 1856 i Drammen, Norge. Oscar Midling blev endast tre år på Svartvik och efterträddes 1894 av Jacob Christian Barth. Milding flyttade till Hudiksvalls Trävarubolag och lyckades genomföra det stora köpet av Iggesunds bruk. Oscar M. avled 1910 och hustrun avled 1931.

1891 Fyra kändisar födda detta år: Karl Gerhard, Per Lagerkvist, Cole Porter och … tant Olivia på Svartvik (Olivia Amanda Larsson), hon som under min pojktid skötte järnvägsbommarna, och som man alltid utbytte några vänliga ord med vid hennes ”bomkur”, när man på väg ner till Svartvik för att kanske spela kula vid konsumbutiken.Tant Olivia avled i februari 1979 och ligger begravd på kyrkogården i Kvissleby. Anm.: att säga "tant Olivia" var viktigt.

1891 Den första blåbandsföreningen i Sverige bildades 1884 i Göteborg av Beatrice Dickson. Sju år senare bildades en förening i Svartvik . Den 14 mars redogjorde interimstyrelsens ordförande pastor Backman vid möte för blåbandsföreningens arbete, och valdes till att leda förhandlingarna. Mötet enades om föreningens namn ”Hoppfull”, som dock på förslag av pastor Backman ändrades till ”Förhoppning”. ”Detta emedan det var bättre svenska”. Till styrelse valdes pastor Backman, Th. Larsén, P. O. Holmström, Axel Norberg och Oskar Tolf med suppleanter A E Dahlqvist och A Engström. Styrelsen inom sig valde Larsén till ordförande, Axel Norberg till sekreterare och O. Tolf till kassör. Första ordinarie mötet den 28 mars 1891 inleddes med sång, bön och uppläsning ”af Daniels kapitel, hvarefter ordföranden talte något om föreningens mål: allmänt rusdrycksförbud”. Av protokollets $ 5 från mötet den 4 oktober 1891 framkommer att ordförande hade fått ett ”kortbref” från fröken Beatrice Dickson: ” Herr Larsén! På anmodan af B.B.F. Verkställande utskott har jag anmodat Redaktionen af tidningen, som tillsänts Svartvik, till Eder adress istället för blott Svartvik. Jag önskar desvarande Blåbandsförening all framgång och välsignelse. Högaktningsfullt, Beatrice Dickson”. I februari 1892 blir min farfars bror Almar, född på Svartvik 1870, medlem i föreningen och upplystes han, och några andra nya medlemmar om att ”de nyingångna ej behöfde anlita sin börs vid KaffeBorden” (obs KaffeBorden = stora bokstäver). I december 1894 blev en annan av min farfars syskon, Elvira född på Svartvik 1880, medlem i föreningen. Huruvida min pappas faster måste öppna börsen eller inte förtäljer inte protokollet. Från årsmötet den 16 februari 1895: ”Under året har 28 möten hållits, 2 fäster, 2 uti det gröna. Ingångna medlemmar under året 68; för löftesbrott afskilda 16; utflyttade 13; antalet medlemmar 285, en ökning från föregående år med 36.”.
 Beatrice Dickson (1852-1941) var dotter till James Jamesson Dickson (1815-1885) och hans hustru Eleonore född Willerding (1821-1900). Beatrices farfar var den till Sverige 1809 inflyttade James Dickson (1784-1855), gift med Margareta Eleonora född Bagge (1795-1857).

1891 Föds Fritz Hjalmar Hermansson, gift med Elna Elisabet född 1895. De var föräldrar till Åke, född 1916 som var gift med Aina Birgit, född 1917. Åke och Aina var föräldrar till min klasskamrat under sju år i folkskolan, Leif. Leifs farfar bodde i ett hus i början av Klippvägen som han själv sett till att bli byggt; Leifs pappa i sin tur byggde ett hus vid nuvarande Hällevägen, i backen upp mot fotbollsplan.
Åkes största intresse syntes vara skytte, och det var ju inte långt till skjutbanan, där f.ö. jag
 ”jobbade” som markerare. Jag minns inte vad vi tjänade i detta farliga jobb (det gällde att inte titta upp när farbrorÅke, farbror Kalle Holmström och de andra sköt), men det räckte säkert till en loranga. Leifs farfar avled 1984, hans farmor avled 1964, hans pappa avled 1984 och hans mamma avled 2000.
Leif har en syster, Britt-Marie som nu (2008) bor i Bredsand.

Gäddjakt på Svartvik

Artikel ur Sundsvalls Posten av den 11/1 1951 titulerad Gäddjakten.
En historiafrån 1890-talets Svartvik och undertecknad ”Jimmy” - jag har förkortat artikeln och något ändrat dess gamla språk:
”Vi var ett lag småpojkar som nästan dagligen hade brädgården som lekplats. En dag upptäckte vi en ovanligt stor gädda och undrade naturligtvis hur skulle vi kunna fånga den? -Vad ser ni pojkar sa plötsligt en snäll farbror som vi kände, och som iakttagit oss från en av banorna. En stor gädda sa vi och mätte med armarna så mycket vi kunde. Jag skall hämta en bössa sa farbrorn, och när han kom tillbaka hade han ett ett ordentligt muskedunder med sig. Men något skjutläge från kajen hade han inte, varför han tog den längsta planka han kunde finna och placerade hälften av den på kajen och den andra hälften fick sticka ut över vattnet. Och så fick vi pojkar stå på halvan som låg på kajen. Och vi uppmanades att stå alldeles stilla för farbrorn skulle gå ut på den andra ändan. Nu var det spännande, det skulle ju smälla. Så gick skottet och nyfiken som vi var sprang vi fram till kajkanten. Men naturlagarna lade sig i det hela, och farbrorn hamnade med ett plask i vattnet. Nu var det inte längre någon snäll farbror. Vi fattade inte på en gång vad som hänt, och varför den snälle så hastigt hade ändrat lynne. Vi blev förskräckta, farbrorn hade blivit som tokig. Han svor som den värsta hästhandlare, och det var uppenbart att all hans vrede var riktade mot oss. Innan vi sprang fattade vi att han skulle slå benen av oss. Men att hitta igen oss i stabbarna i den stora Svartviks-brädgården var i svårighetsgrad att jämföra med att hitta den berömda nålen i höstacken. Brädgårdsstabbarna var den käraste och säkraste tillflyktsorten för oss småpojkar när vi hade gjort rackartyg av ett eller annat slag.”.

Sjuk- och begravningskassor

År 1887 bildar arbetarna på Svartvik  sjuk- och begravningskassor.

På 90-talet betalade en gift man för medlemskap 7:-kr/år och erhöll då vid sjukdom 1,25/dag och hustrun 5:-/vecka. Änklingar och ogifta ”eger frihet att välja mellan att inbetala 5:-kr/år och erhålla 1:-/dag eller inbetala 7:-/år och erhålla 1,25/dag”. Obotligt sjuka eller genom ” ålders bräcklighet sängliggande som äro öfver eller under 55 år kunna mot en årsafgift af kronor 5:- komma i åtnjutande af ett understöd af 5:-/vecka i 12 veckor”.
Ovanstående är ett utdrag ur protokoll från möte med styrelsen för Sjuk- och Begrafningskassan för arbetarna vid Svartviks Sågverk och lasttageplatsden 27/6 1896. Ordförande var disponent Barth. Ibland kunde beslut fattas av ”sjukkassan” som idag inger "betänkligheter", som t.ex. $ 3 i protokoll visar, fört vid ordinarie möte den 6 februari 1896; mötesordförande var pastor E. Lundholm: ”Godkändes styrelsens beslut af den 12te Oktober 1895 bestämdes det att arbetaren O.Z. Och J.O.H. Skulle få komma i åtnjutande af half ersättning vid sjukdomsfall, ehuru de betraktades såsom obotligt sjuka” . Man undrar också hur det gick för änkan A.B.B. ett par decennier senare. Styrelsen för ”sjukkassan” hade möte den 30 september 1921 på Svartviks kontor och protokollets $ 2 säger: Änkan A.B.B. född … sökte inträde i sjukkassan, men då förelagt läkarintyg utvisade att hon led av åderbråck i båda benen, beslöts avslå denna ansökan.
Ett litet utdrag ur styrelsens för ”Svartviks arbetares sjuk- och begrafnings-kassas” årsberättelse gällande 1892: ”Under årets lopp har ur kassan lemnats bidrag till 91 medlemmar. Medlemsantalet var vid årets början 250 st, ingått 9, afflyttat 29 samt med döden afgått 1. Behållningen af kassans medel den 31
December 1892 Kr 17.230.41 är innestående hos Trävarubolaget Svartvik.”. Stadgar (1899) $ 5 ”Till begrafningshjelp efter manlig ledamot erhålles 25 kronor, och efter qvinlig 15 kronor” . $ 6 ”Den, som ådragit sig sjelfförvållad sjukdom eller genom fylleri och andra laster gjort sig skada och derigenomoförmögen till arbete, erhåller ej sjukhjelp”.

_____________________________________________________________________________

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv /Søren  Kierkegaard

Så fort jag stöter på urklipp mm i mina pärmar/skåp om polarresor så

lägger jag in det i denna blogg (ingen bestämd ordning alltså) för att sedan låta urklippet få plats i papperskorgen. Ing I detta urklipp nämns vår vän Oscar Dickson.

Det händer sig att jag under Stockholmsbesök tittar in i förnämliga Kungliga Stadsbiblioteket med sin servicepersonal av allra högsta klass. För några år sedan hittade jag en skrift tillägnad mecenaten  "Svartviks-Oscar", alltså Oscar Dickson. Då sidantalet är många - upp emot 60 - har jag bl.a. pga min tröga skanner spontant plockat ut några få av dem för bloggen, innan färd till papperskorgen. Det blir nog med ett klippande á la Marjasin ändå.

Operation pärmrensning
Kontinuerlig drift infördes på Svartviks sulfitfabrik efter, om inte livliga så iaf diskussioner och "Ingenjörn" kände sig föranleden att skriva en lång artikel.

Sewerin Georg Jensen

Svartviksvarvets siste skeppsbyggmästare var som många av oss vet Sewerin Georg Jensen, född 1822 i Köpenhamn.
När varvets sist byggda fartyg, barksskeppet "Gustaf Adolf", var klar för sjösättning flyttade familjen till Stockholm där fadern började på Djurgårsvarvet.

Ur "Skärgårdsbåten" nr 1/1988:

År 1863 föddes Otto Dalkvist. Dalkvist,  var ursprungligen västgöte som arbetade som möbelsnickare, men blev så småningom journalist som kom att intressera sig särskilt för norrlandsfrågor. Hans lilla roman ”Under bolagsvälde” (1904) är en av de första att ta upp sågverksarbetarnas problem.
I boken får vi en inblick i Svartviks sågverk omkring 1900. Här ett förkortat utdrag ur boken:


”På den gamla landsvägen, som söderifrån leder fram mot Svartviks sågverk, vandrade en dag i slutet av april månad 1900 en ung arbetare. Han bar en sliten nattsäck i handen; på de nedkippade skorna, de illa medfarna arbetskläderna och på gången syntes, att han hade vandrat lång väg. En hel vinter i Stockholm utan arbete sätter märken i den fattiges klädedräkt. När så våren kom, hade han beslutat sig för att ge sig iväg till Norrland igen. Här hoppades han att få sysselsättning, åtminstone över sommaren, vid ett av de många sågverken omkring Sundsvall... (Så småningom kommer vandraren fram till Svartviks sågverk:) ...Där pågick arbetet under ett öronbedövande larm. En lång rad av grova sågramar dunkade och flögo i hastig takt upp och ner, kastande skyar av sågspån framför sig. Timmerstockarna, som inklämda mellan järnvalsar fördes fram genom sågramarna, skakade liksom av smärta, medan de skarpa, glänsande klingorna med sina vassa taggar skuro genom deras kroppar. En skarp, frisk lukt av barrträd och kåda kändes i hela byggningen, stundom blandad med dunken och frän lukt från någon stock, som fått ligga för länge i vattnet, så att han angripits av röta. Arbetarna sprungo om varandra, de flesta med järnspett i händerna, hugga dem i stockarnas sidor och ryckande timret fram mot de girigt gapande sågklingorna. Det gällde att passa in stock efter stock mellan de tjocka järnvalsarna; sedan dessa väl huggit tag om stockens grovända satte de sig i rullning och drogo oemotståndligt fram mot klingorna. Det föreföll som en avrättning... Sågbladen höggo in. Spånorna kastades högt upp i luften vid varje hugg och stocken fördes hastigt framåt. Om ett ögonblick var han skuren i plank och bräder, och föll isär åt båda hållen; andra arbetare skyndade att kasta undan och forsla iväg virket medan en ny stock passades in och om ett ögonblick fick passera samma väg. Allt gick med en nästan otänkbar precision och brådska. De största block hanterades med en förvånansvärd lätthet och färdighet. I detta vimmel av jäktande och brådskande arbetare, under maskinernas stamp och dån, sågramarnas stönande och klingornas fräsande blir ingen tid över till samtal. Det kräves att all uppmärksamhet koncentreras på arbetet; den minsta ovarsamhet kan medföra livsfara för de sysselsatta människorna. Ett felsteg, en halkning och man är kluven eller söndertrasad på samma sätt som ett trästycke. De surrande sågklingorna och de fräsande kanttrissorna stanna ej därför att de skära i människokött, de gå sin vanliga gång antingen det är ett arbetareliv som släckes eller det är en timmerstock som klyves. Hur många människor ha ej fått sätta livet till i dessa såghus och huru många ha ej blivit för hela sitt återstående liv gjorda till invalider och lemlästats? De äro oräkneliga? Alla dessa stackars krymplingar som på de norrländska försörjningsinrättningarna tillbringa ett tungt liv och äta ett hårt nådabröd – nästan alla dessa ha i sågverken överraskats av olyckan och gjorts till va de äro -'en börda för samhället' säges det!”. Så tänker vandraren när han väntar på att få träffa en förman för att prata om jobb."


Dalkvist som på detta sätt uppfattade den eländiga sidan av sågverkslivet avled 1937.

Socknestämmo Protocoll

Operation pärmrensning

Svartviks förste predikant

År 1854 tillträder Svartviks kyrkas förste egna predikant : Pehr Magnus Klockhoff, född 1815 i Nordmaling. Gift med Catharina Sofia född Almqvist 1816. Paret hade sju barn tillsammans. En, av dem var Magnus född 1848, skogsförvaltare i Junsele 1875-1900. Pehr Magnus Klockhoff avled 1874. Klockhoff svarade även för begravningen i den här delen av socknen. Innan Svartvik fick egen predikant bör komministrarna i Njurunda kyrka ha predikat i Svartvik. De var: 1806-1827 Nils Nordvall och 1829- 1855 Henrik Nordgren föddes på Björkön 1787 och avled i hemmet i Mjösund år 1855. Åtminstone Nordgren av de två torde ha predikat på Svartvik.

Svartviks kyrka

Åren 1851-52
Svartviks kyrka byggs på initiativ av Dicksons som även sponsrade bygget.


Det var egentligen lite märkligt att bygga en kyrka på en industriort, men Dicksons lär ha ansett kyrkan som bevis på sin goda sociala inriktning.
År 1854  fick Svartvik egen predikant.
Protokoll från sockestämman i Njurunda sockestuga den 21 november 1852:
”Sedan, efter 8 dagar förut utlyst Sockestämma Församlingens Ledamöter i dag trädt tillsammans och tagit kännedom af Herr James Dicksons et Comagnii till Kongl. Majestät ingifven underdånig ansökan att, vid dess ägande Skeppsvarf, Svartviken, härstädes beläget, få en ordinarie Kapell Predikant
anställd, beslöt, efte noggrann öfverläggning, församlingen, följ. Underdåniga förklaring afgifva: Då ägaren af Svartviks Skeppsvarf härstädes, herr James Dickson et Comp. Med värdig omsorg för den folkmängd, som för arbetsförtjenst vinnande, dit samlar sig i sednare åren ända till 200 personer,
hvaraf mesta delen derstädes mantalsskrifves, beredt tillfälle till Gudstjenstlig uppbyggelse, medelst uppförandet af ett prydligt hus till Kyrka, som ock blifvit invigd, och nu till fullföljd deraf har hos Kongl. Majestät underdånigast anhållit, att för jemnare presterlig förrättning derstädes, än hittills genom församlingens presterskap kunnat lemnas, få en ordinarii Kapell Predikant anställd så, och då Svartvik ligger ifrån församlingens Kyrka, efter stora Landsvägen 5/8 mil aflägset, och blir ännu aflägsnare 1/8 mil, då ny Kyrka med första skall uppföras och derjemte välbemälde ägare all dermed erforderlig kostnad ensam bestrider, får församlingen för sin del dervid endast göra det uttryckliga förbehåll och vilkor, att för Svartviks Skeppsvarf och egande hemman lagligt deltagande uti församlingens alla allmänna Byggnader såsom Kyrko- och prestgårdsbyggnad och andra erforderliga allmänna åliggande, såsom intet Kapell der funnits, fullgöras.”.

Flotten från Matfors till Svartvik

Från min skrift "Lite om mycket"
1844
Så pass lång tid som 5 dagar tog det i augusti med flotten från Matfors till Svartvik. James Dickson visste orsak, och skrev ett brev till Allsta byamän den 29 augusti: ”Orsaken till detta ovanligt långa uppehåll är att de (flottkarlarna) under hela tiden öfverlämnadt sig åt fylleri och det mest oordentliga uppförande, samt till den grad vanskött flottarna och flottningen att de vid Nolby efterlämnat ett skot, hvilket de lagt på ett sådant ställe att det icke lärer vara möjligt få ut detsamma, åtminstone för närvarande”.


Alla byamän lär ha fått sparken.


Nordiska museet lät på 1940-talet intervjuer med sågverksarbetare ske med bistånd av Svenska Sågverksindustriarbetarförbundet. Svartviksarbetaren Gustaf Nordquist återberättar då bl.a. vad han hade hört av svartvikare en generation före honom, kanske mest från sin pappa som började som bjälkskrädare på Svartvik där det alltså fanns en särskild bjälkgrop:
”Timret fraktades från skogarna i Ljungaälven till sågen i Matfors. Eftersom virket blev sågat, så fraktades det på vagnar från sågen till ett stycke nedanför sågen. Där var det folk som lade ut virket i vattnet i skot. Dessa skot, de var en 25 fot i fyrkant. Då lades ett lag längs över och ett tvärsöver. Så fortsattes det, tills de hade lagt ut tio lag. Sedan flyttades detta skot undan inom en bom. Sen var det att fortsätta med ett nytt skot.


När de hade fått 4 sådana skot färdiga, var det två man som kopplade ihop dessa 4 skot. Då hade de lagat i ordning två långa åror som var en 20 fot långa. Dessa var huggna platta i rotändan. Sen så spikades på en bred plankbit, en fyra fot lång, för att åran skulle bli så bred att de kunde styra foran. En sådan åra var det i vardera ändan av foran. Det var två man som följde med denna fora nerför Ljungaälven till Svartvik. Där var det bräddragare som fick frakta virket upp på stabbarna och det gick till så, att de bar virke framför sig. Dom var klädda i långa läderförskinn. Då var dom två man i varje skot och det var att kappas för att få färdigt sitt skot, uppdraget på stabbarna.


Detta virke lades upp på en holme, som heter Sandslån. Nu var det så att det lag, som var först färdigt, fick fara ner till magasinet och hämta ett halvstop brännvin, för på den tiden arbetades nog mer för brännvin än för pengar.”. Från 4-5 års åldern minns Nordquist även de många löskarlar som kom till Svartvik och fick arbeta i brädgården. ”De kom från Ångermanland och Västerbotten... de fick vara på stabbarna och justera, eller om jag säger att de fick såga planken i ändarna. Då hade dom två bockar på stabben, lade plankan på bockarna och hade en lång såg som dom höll i, en i var ända, och sågade av plankan i ändarna.”.


Nordquist minns också ett år då bolaget importerade finnar, som skulle justera plank i brädgården. ”Dom var klädda i en svart slokhatt, en lång rock som räckte ner till knäna, och svarta byxor med röda ränder på sidorna, de liknade mer krigsfolk än arbetare. Det fick man se, när de skulle justera planken på stabbarna, för när de höll i sågen och skulle såga, så blev planken i ändarna både sned och vind. Man kunde inte ha dem på stabbarna, utan de vart skickade på en mudderpråm.


Vi barn 3-,4-,5- eller 6-årsåldern var alltid nere vid kanalerna för att meta. Jag minns så väl, att vi brukade stå och se på finnarna, när de arbetade på mudderpråmen, för rätt som dom stod och arbetade, så hoppade dom i sjön med kläderna på för att bada.”.

Slitet som försvinner

Uppgifter om källa och datum har jag tyvärr slarvat bort

______________________________________________

Femårs-berättelse

Edsvalla bruk

För oss Svartvikare (obs stor bokstav) finns ju bara det gamla Svartvik, icke så för vår kära orts grundare Dicksons.

Charles Tottie

Anteckning jag har gjort efter att ha läst "Båtologen":

Barkskeppet "Gustaf Adolf"

Operation pärmrensning. Ingen systematik, utan jag lägger direkt in i bloggen det jag  just har pärmrensat. Ett ev. "redigerande" får bli i framtiden.

Barkskeppet "Gustaf Adolf", byggt på varvet i Svartvik år 1862, blev bl.a.  under en tid beslagtagen av tyskarna under Första Världskriget.
Hon blev hela 58 år.

Barkskeppet "Svartvik"

Länspumpen nr 4/1994

Barkskeppet "Svartvik" byggt på varvet i Svartvik år 1838

Sewerin Jensen

Operation pärmrensning.
Sewerin Georg Jensen efterträdde Christian Kierkegaard som skeppsbyggmästare på varvet i Svartvik.

Ur Kungl teatrarna J Svanberg del 2

SCENISKA KONSTNÄRER  24 ... son i »Dagen gryr». Vädersten i »Herr Darclancll och hans upptåg på landet», Tiggaren i »Till Damaskus», Foldal i »]ohn Gabriel Borkman», Lord Ruthwenn i »Maria Stuart i Skott « land», vålnaden i »Hamlet».
Blef lärare vid elevskolan 1897 och skolans föreståndare 1904. Erhöll »Littcris et artibus» den 1 dec. 1907. Gift i Stockholm den 14 juni 189S med skådespelerskan Agda /Innie Maria May er (f. 1860).
Johanna Lovisa Fahlman, född Jensen. K. T:ne 1 sept. 1887— 30 juni 1888. K. Dr. T. 1 juli 1888-30 juni 1898. K. Op. soiréer (med biträde af Kungl. Dramatiska Teaterns personal) 8 maj 1894 o. 11 maj 1897. Dr. T. 1 juli 1898-30 juni 1901. Född i Njurunda, Västernon-lands län, den 30 juni 1856, dotter af skeppsbyggmästaren Severin Georg Jensen och Julia Hanson. Hon tog sångstudier vid konservatoriet, gifte sig vid 19 års ålder i Stockholm den 10 april 1875 med bokhål» låren Frans Georg Eugéne Fahlman och blef änka 1876. Hon började nu taga lektioner i talets konst för fru Bertha Tam» melin och debuterade på Nya Teatern (under fru Stjcrnströms styrelsetid) den 2 maj 1878 som Mary Morris i Bret Hartes skådespel »Äfventyrarlif». Redan den 25 maj uppträdde hon i en ny roll Marie Letellier i »Huset Fourchambault». Hon vann publikens och kritikens ynnest, tack vare sitt strålande yttre, sitt friska, hurtiga uppträdande och ej minst tack vare sin varma och djupa, sällsynt fylliga och klangfulla röst. Hon stannade vid Nya Teatern under det närmast följande spel» året och spelade bl. a. grefvinnan i »Bertrand de Bom» och (aug. 1879) Karin Månsdotter i Börjesons »Erik den fjortonde». Från den 1 okt. detta år var hon engagerad vid Stora Teatern i Göteborg, där hon stannade två år, först under A. Regnérs, därefter under Emil Hillbcrgs chefskap. I Göteborg upp» trädde hon bl. a. som Boccaccio och lär ha rett sig ganska väl, äfven med sångpartiet. Sommaren 1881 medverkade hon på Djurgårdsteatern, där Tivander då förstärkt sin trupp med flera tillfälliga »gäster». Bl. a. uppfördes där »I smyg» (»Säll» skap där man har tråkigt», som då för första gången presen» terades för den svenska publiken) med fru Fahlman i grefa vinnan de Cérans roll. Från hösten detta år till 1887 tillhörde ..

Anm.:  Johanna Lovisa Fahlman var alltså dotter till Sewerin Jensen och hans hustru  Juliana född Hansson. Paret fick 7 barn varav 4 flickor, alla födda på Svartvik. Johanna Lovisa blev den tredje i ordningen.
Se också Svensk Uppslagsbok.

Örner

Sundsvalls Posten av den 19 mars 1951 (beklagar dålig läsbarhet)

Trädgårdsmästare Örner
fotograferad på
Svartvik

Svartvik Gymnastikförening - Årsfest 1928

Program vid gymnastikfesten söndagen den 13 maj 1928 på Folkets Hus i Kvissle:
1. Marsch  hornorkester
2. Kort hälsningstal
3. Cello och piano  B. Sundberg och fru Schibbye
4. Sång Hjördis Schymberg
5. Uppvisning, intåg under det att hornorkestern  spelar Upplands Regementets Paradmarsch
5B. Utmarsch under det att hornorkestern spelar Kronobergs Regementets Paradmarsch
6.  Cello och piano  B. Sundberg och fru Schibbye
7.  Folkmelodier  hornorkestern
8.  Sång  Hjördis Schymberg
9.  Musik  hornorkestern
10. Cello och piano  B. Sundberg och fru Schibbye
11. Sång Hjördis Schymberg
12. Slutmarsch  hornorkestern

Hjördis Schymberg.
Snygg som alla var
vid denna tid utan
skrot i ansiktet.
(snyggast var tant
Britta, Haralds fru)

 Anm.: "Uppvisning" = barn från Svartviks skola och gymnaster från Svartviks Gymnastikförening.
Hjördis Schymberg var vid denna tid 19 år
Källa: Svartviks skolas dagbok

Vem minns inte Forsbergs på Frälsningsarmen ("Grinnbacken") ?

Vem minns inte Forsberg på Frälsingsarmen. Iaf jag som gick i söndagsskolan där.
Valborg = faster Valborg = var min fars syster

Sundsvalls Posten den 18 april 1951

Kolbacken

Sundsvalls Posten. Datum: ?

Sundsvalls Posten av den 4 maj 194?

Gubben Knapp

Sundsvalls Posten av den 10 januari 1948 (tyvärr dålig läsbarhet)

Papperet med dessa röriga - ber om ursäkt - anteckningar har jag svårt att makulera utan att uppgifterna "digitalsparas"; inte minst därför att letandet i Göteborgs Sjöfarts- och Handelstidning. Anm.: Århundrandet är 1800.