.

.
Ovan Svartviks sulfitfabrik - nu borta .

31 okt. 2009

Hyvelbynninga

Detta är Svartviks "Hyvelbynninga" på 1930-talet (det andra foto visar mina föräldrar) . Ett foto på en byggnad som väl för de flesta framstår som ful, men för mig är det ett vackert foto då jag "ser" inget annat än medmänsklighet och uppoffrande föräldrar Min vagga stod i denna byggnad och kanske anskrämlig för andra, är det den vackraste byggnaden i hela världen för mig.

Med jämna mellanrum försöker jag utröna vilka som bodde i denna byggnad, och vilka som bodde i granngården "Sågabynninga". Under senare år har jag talat med några äldre (senast i förrgår talade jag f.ö. med Åke L. som bodde i Sågabynninga som pojke), och blivit hjälpt. Men det har också varit några motstridiga uppgifter. Jag lägger ut fotot igen (jag tror att det förekommit tidigare i bloggen) med en förhoppning att någon/några som kan hjälpa mig hör av sig. Kanske det till och med finns detaljerade skriftliga uppgifter om boende i dessa två "klassiska" Svartviksbyggnaderna. Åke berättade förresten att det var väldigt kallt på "vintermorgnarna" då spisen slocknade tidigt varje natt. Vägglöss fanns ("naturligtvis"). Men, säger Åke, hjälpsamheten och sammanhållningen över huvud taget mellan de boende i Hyvelbynninga respektive Sågabynninga var något som man längtar tillbaka till, trots morgonkyla, löss, illaluktande kasa med de stora råttorna (Åkes armar räcker inte till när han beskriver storleken) i närheten och annat elände.

Åke förresten, han tillhörde arrangörerna (storpojkarna) i en fest jag med stort nöje deltog i som liten pojke under kriget (2vk). Den förnäma festlokalen var skyddsrummet, intill platsen där båtar nu säljs (f.d. badhuset) ovanför nuvarande E4-an. En av festens programpunkter var "spökeri". Någon storpojke hade svept in sig med ett lakan, och försökte skrämma oss småpojkar. Det betydde inte att storpojkarna var dumma mot oss småpojkar, tvärtom hände aldrig att någon stor pojke slog, eller betedde sig dumt i övrigt, mot någon mindre pojke. En oskriven lag som man särskilt i dag känner stolthet över. -----------------------------------------------------------------------------------------------------------

20 okt. 2009

Urban Hjärne

-------------------------------------------------------------------------------------------------------- Apropå föregående inlägg.
Här vid Bromma kyrka ligger Bo Hjärnes farfars farfar (1703-1766) begraven tillsammans med släktingar. Man ser dörren in till familjens kolumbarium precis i nederkant av gravkoret. Därinne finns kistorna.-----------------------------------------------------------------------------------
Bromma församlings fotoarkiv har vänligt och utan krusiduller skänkt mig fotot.

Bo Hjärne

---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Bo Hjärnes (själv stavade han sitt namn Boo) "förenklade" stamtavla.
Copyright S Östlund (c) 2009. Bo Hjärne (1809-1869) var alltså nestorn bland befähavarna på James Dickson & Co:s fartyg, inte minst nestorn bland befälhavarna på de Svartviksbyggda fartygen. Jag tror att denna stympade stamtavlan inte innehåller något fel, men ta den ändå med en nypa salt (bara ytterst liten nypa behövs), och meddela ev. fel. Historieprofessorn Harald Hjärne.
Bo Hjärnes släkt är synnerligen intressant och innehåller personer som lätt fångar mitt intresse och avleder mig från huvudpersonen sjökapten Bo Hjärne. Just nu uppehåller jag mig med Bo Hjärnes brorson historieprofessorn, tillika f.d. ledamoten i Svenska Akademien (stol #10) Harald Hjärne. En fantastisk intressant och till synes oerhört lärd person.
Norrtullsgatan.
Och för någon vecka sedan tittade jag in på Kungliga Biblioteket och vad hittar jag inte där om inte en teatertidning vars chefsredaktör var Bo Gustaf Hjärnes sonson Bo Gustaf (hans far var Gustaf Hjalmar Mortimer som f.ö. var sjökapten). Denne Bo Gustaf gifte sig 1895 med Emy Elisabet Henrietta Carlström, född i Göteborg 1874, och avliden i 1896. År 1899 gifte sig Bo Gustaf en andra gång, nu med författarinnan Vera von Kraemer, vars styvfar var den socialdemokratiske ledaren Hjalmar Branting. Vera von Kraemer och Henry von Kraemer , var barn till Hjalmar Brantings fru Anna , i hennes tidigare äktenskap med löjtnanten Gustav von Kraemer. Om detta, och något om sin make Bo Gustaf, har Vera von Kraemer skrivit i sin bok "Brantings på Norrtullsgatan" utgiven i Stockholm 1939 (Bonniers). Polacks dotter.
Detta är bara ett par exempel på Bo Hjärnes intressanta släktingar, som gjort att en amatör och novis i forskarbranchen som jag, och nyfiken på allt, lätt hamnar på sidospår, och tappar koncentrationen på i detta fall Bo Hjärne, nestorn bland befälhavarna på de Svartviksbyggda fartygen.
Ett annat exempel på en Hjärnesläkting som fångat mitt intresse är Carl Hjärne, född 1729 och Bo Hjärnes farfar som på Holm i Överlännäs socken i mitt län år 1765 gifte sig med Hedvig Catarina Clason, född 1741 och dotter till bruksägaren Jacob Clason och Margareta Elisabet Polack, dotter till
den kände "Sundsvallskungen" Polack.
Läkaren Urban Hjärne.
Ytterligare ett exempel på Hjärnesläktingar som "hindrar" mitt s.k. forskande om enbart sjökapten Bo Hjärne är naturligtvis Urban Hjärne (1641-1724), bl.a. känd för sitt agerande under häxpaniken och om vilket det sägs att det var han som fick stopp på den.
Författaren Jan Guillou skriver emellertid på Piratförlagets blogg när han kommentar sin bok ”Häxornas försvarare” på Piratförlagets blogg: Dessutom visade det sig att den person jag föreställt mig som berättelsens centrum, läkaren Urban Hjärne, visserligen gick till historien som den man som med hjälp av förnuft och logik fick stopp på häxpaniken. Men det var inte sant, både han själv och senare en släkting som skrev ”Äreminne över ätten Hjärne” hade avsevärt förskönat hans insatser. Historiens hjältar visade sig i stället vara rätt många, men bortglömda i skuggan av Hjärne.
Erlandus Jonae Hiaerne. Så här skriver Tor Carpelan i "Ättartavlor för de på Finlands riddarhus inskrivna ätterna", utgiven i Helsingfors 1958:
"Släktens påstådda samband med den medeltida norsk-svenska frälseätten av samma namn har visat sig vara en fiktion. I själva verket kan man spåra den till Värmland och endast till början av 1600-talet. Den adlades 3.1 1689 och fortlever ännu talrikt i Sverige. Erlandus Jonae Hiaerne född på Fröbol i Älgå socken (Värmland) 28.9 1596. Kyrkoherde i Skvorits 1641, i Kattila 1644, båda i Ingermanland. Kyrkoherde i staden Nyen (nuvarande Petersburg) samt prost över Nöteborgska kretsen, varest han 1648 förestod både svenska, finska och tyska församlingar. Död 5.2 1654. Gift 1) med Barbara Dobbin 2) 1639 med Christina Schmidt, död 1682, dotter till Tomas Hansson Schmidt och Margareta Wolfsdotter Gemünder.".
Anm.: Bl.a. i "Den introducerade Svenska Adelns Ättartavlor" (Stockholm 1927) kan man läsa om sambandet med "den medeltida norsk-svenska frälseätten".

Kuriosa är det väl. Om jag går neråt i Hjärnes stamtavla hittar jag rätt snart ett par olika "Östlund" ingifta med Hjärnesläktingar. T.ex. Sjökapten Bo Hjärnes bror Christian Fredriks sonsonson boende i Stockholmstrakten, är gift med en kvinna född Östlund 1943. Även om jag har släkt som har fött fram relativt många Östlundare i Stockholm, kan jag inte tro att detta är en avlägsen släkt. Men nog hajade jag till när jag såg namnet Östlund (och det andra namnet Östlund), och naturligtvis bör en koll göras.

Rättelse. Bo Hjärnes son Carl Bror Ferdinands födelseår skall vara 1833 (fel i stamtavlan). Många hårda resor. Bo Hjärne gjorde inalles 39 sjöresor, varav 34 som fartygschef. 16 av dessa resor krävde en bortavaro från hem och familj om mer än ett år. Som befälhavare på Svartviksbyggda ”Svartvik” tjänstgjorde han under 10 år, och gjorde då 12 långa resor . På Svartviksbyggda ”Cecilia” tjänstgjorde han under 5 år och och det blev 5 långa resor, och på Svartviksbyggda ”Robert Dickson tjänstgjorde han under 9 år varvid det blev 9 långa resor. Bo Hjärne, en Sjöman med stort S, gick i land för gott den 12 januari 1865. - Rätta mig om jag har fel -

10 okt. 2009

Sandslåa

------------------------------------------------------------------------------------------------------- Bilden: fotograferad av mig - från bron över Ljungan mellan Kvissleby och Haraberget - en otroligt vacker förmiddag den 7 oktober 2009. Motiv den lilla ön Sandslån i Ljungan vid området för Svartviks sulfitfabrik. Till höger ligger Svartviks tvillingort Essvik (hade tidigare liksom Svartvik en sulfitfabrik). Den övergivna ön är nu heltäckt av levande träd. Under fabrikstiden var ön heltäckt av döda träd - som så småningom skulle bli pappersmassa, och så småningom kanske en dagstidning i Buenos Aires.

8 okt. 2009

Kyrkoruinen

----------------------------------------------------------------------------------------------------------- I samband med bilden på kyrkoruinen i Njurunda i ett tidigare inlägg skulle jag ha gjort reklam för en bok som finns om den. Det är Hans Björklund, som har skrivit en mycket fin, informativ bok om den: "Katarina Ljunga". För Svartvikare i förskingringen kan bibliotekets fjärrlån vara något, eller att man skriver till Njurunda församling (som har utgivit boken).

7 okt. 2009

Fläsian

Fotograf: jag. Fotograferat från riksvägen (E4). Tid: idag på FM. Motiv: Fläsian (bad- och campingplats strax söder om Sundsvall).

Draghällan

Fotograf: jag i Bredsand. Tid: idag på FM. Till Svartvikare i förskingringen: jodå, Draghällan finns som synes (klicka på bilden) kvar (till höger Nyhamns udde).

Pensionärshemmen

Fotograf: jag. Tid: idag på FM. Motiv: f.d. pensionärshemmen i Nolby, intill Tunavägen mitt emot Burestenen. Här bodde bl.a. min mormor under några år. Här har jag trampat trappor många gånger (min mormor var nämligen snäll och man kunde ju från Hemmnet gena bakom Nolbykullen).

Nolbyknölen

Fotograf: jag. Tid: idag på FM. Motiv: Nolbykullen från Nolbysidan. Här, på denna sida och där det är brantast, klättrade jag och ett par andra smågrabbar (vi blev mer eller mindre lurade av en äldre "kompis") upp till toppen och ner till Hemmanet en betydligt lättare väg på andra sidan. Det enda menet efteråt blev några mardrömmar av det ättare slaget.

Kyrkoruinen

Fotograf: jag. Tid: idag på FM. Motiv: kyrkoruinen i Njurundabommen. Här nånstans gissade den kände Njurundaforskaren Hellbom att min farfars farfar begravdes (1850).

Burestenen

Fotograf: jag. Tid: Idag på FM. Motiv: den vackra s.k. Burestenen invid Tunavägen (vägen mellan Nolby och Tuna). Den vackert inristade tecten lyder i översättning: ”Bergsven och Sigfast och Fride reste denna sten efter Bure sin fader. Men Fardägn ristade”.

Mot norr

Fotograf: jag. Tid: idag på FM. Plats: Mjösund (Ljungan vänder mot norr). I fonden, lite till vänster syns järnvägsbron. Till höger syns min följeslagare: månen.

SM3EVR

Under min fotograferingstripp på cykel idag åt Njurundahållet passerade jag även radioamatören Tords imponerande antennfarm. Tord, med signalen SM3EVR är en skicklig och erfaren radioamatörm tillhörande bl.a de bästa, alltså snabbaste på morsetelegrafering.
Apropå: radioamatörer på Svartvik har bl.a. varit SM3AFQ, SM3AFX och jag själv med signalen SM3BSF.
På bilden syns bl.a s.k. kortvågsbeamar.

Vacker höstdag

Främst för Svartvikare i förskingringen. Fotograf: jag. Tid: förmiddagen idag. Nolbykullen med slalombacken från den "nya" bron mellan Kvissleby och Haraberget (Svartvik alltså till höger) . Överst i mitten månen som följde mig

Omsberget

Fotograferat idag vid 09:30-tiden från Mjösund. Vattnet är en bit av Ljungan. I fonden till höger skymtar Nolbykullen, i fonden till vänster Omsberget som jag kallar "Moder av sten". Ett berg som jag såg dagligen under hela min barndom, och som innebar trygghet. För länge sedan skrev jag starkt känslopåverkad en dikt om Omsberget, och i dikten förekom namnet "Moder av sten". I ett svagt ögonblick skickade jag dikten till Sundsvalls Tidnings kulturredaktör Curt Bladh, och bad honom ge ett betyg. Bladh ställde välvilligt upp och gav mig ett betyg.Sedan dess har det blivit sparsamt med diktskrivandet om det inte endast varit avsett för byrålådan - inget ont om Bladh, han är en mycket bildad journalist vars skriverier jag genom åren alltid har beundrat, det har också hänt att jag frågat efter Sundsvalls Tidning just bara för Curth Bladhs skull. Han är f.ö. en av de få, kanske den ende, Sundsvallsbor som fått artikel publicerad på Dagens Nyheters kultursida åtminstone udner senare år.

Dövika

Just nu är Döviksjöns (bilden) rand vackert bronsfärgad.
Dövika (Dyket) har jag fotograferat idag omkr. kl 09:30. Som synes tomt på badgäster.

Fiskdammen

En dag i oktober månad kan inte bli bättre. Helblå himmel, 10 grader i skuggan, praktiskt taget vindstilla, naturens färger när de är som vackrast etc. En fantastisk dag idag. Bilden visar "våran" Fiskdamm mellan Hemmanet och Nolby och som jag fotograferade idag omkr. kl 10:00. I fonden Hemmanet, till höger alltså Nolbykullen.
Svartvikare i förskingringen: bli avundsjuka.

4 okt. 2009

Texas

Svartvikaren Gösta Söderberg skrev i 80-årsåldern om en Svartvikaresom "stack" söderut nämligen Hilma och Oskar Näslunds pojk Gösta. I sina anteckningar nämner Söderberg "Nisse (Ferlin) och Ville (Moberg)"; det var väl inte...? En klick på bilden gör texten lättläst.

Gösta Söderberg del 4 (=sista)

Idrotten. År 1941 erhöll jag mitt första föreningsuppdrag. Jag blev kassör i Svartviks IF. 1945-50 var jag föreningens ordförande. Under 40-talet utökades föreningens idrottsgrenar, förutom fotboll att omfatta bordtennis och slalom med stora idrottsliga framgångar. T ex 1948, svenska mästarinnan i bordtennis, representerade Svartviks IF och föreningenn hade enrepresentant uttagen till Sveriges olympiatrupp i slalom (Gustaf Holmlund). Under 50-talet var jag ordf. i Medelpads bordtennisförbund och ledamot av Medelpads Idrottsförbunds styrelse. De större folkrörelserna i Medelpad bildade en samarbetskommitté – Idrotten – Kyrkan – scouterna – Folkbildningsrörelserna m fl. Jag var där först sekr två år och sedan ordf två år. Har inte verkat politiskt, men har representerat Socialdemokraterna som ordf i Svartviks valnämnd under åtta val. Min hustru och jag har haft hårda 30-40-50-tal. Hon är en av få svenskar som klarat av två sjukdomar som nu är utrotade i vårt land, lungtuberkulos och polio. Fri sjukvård men ändå: utackordering av barnen, resor för besök på vanföreanstalten i Härnösand. Ingen sjukpenning gav en dålig ekonomi – skulder – som tog många år att rätta till ekonomin. Glöm inte den hårda tiden. Jag avser inte att klaga. Jag vill tala om för nutida människor som ev läser detta hur enormt mycket bättre vi svenskar fått ordnat för oss. Jag hade ingen semester när jag började arbeta. 1974 fick jag som tjänsteman min sjätte semestervecka. Arbetarna på golvet, med de smutsigaste och oftast hårda jobben, har dock inte sex veckor än. Sjukförsäkringen 1951, förbättrade arbetsskadeförsäkringar och avtalsförsäkringar genom facken genom facken har ju revolutionerat levnadsvillkoren vid sjukdom. De svenskar som 1988 åtnjöt ATP hade en genomsnittlig ATP om 77.500 utöver folkpensionen. Jag och min hustru har det oerhört bra. Man måste kanske ha haft det kärvt för att uppskatta hur vi har det nu. Käre svensk, sluta gnälla. Jag skall vara snäll mot de politiska partierna som motarbetade ATP och inte nämna deras namn, men nu ger de sig ju på skattereformen istället. Kvissleby 1990 04 09 Gösta Söderberg Kvissleby (Gösta avslutar sin levnadsberättelse med ett poem tillägnad sin avlidna hustru Anna:) Anna, Du var underbar Underbar Maka, Mor, Mormor och matte. I medgång var du aldrig stor av dej I motgång var du stor – en stor, liten människa. Ofta med ett leende på läpparna. Du har lärt mig så oerhört mycket. Du har lärt mej tyckas att älven är vacker. Blommorna och träden, Du har lärt mig tycka om djur. Den lilla levande fågeln på garagetaket. Fågeln som Du ville, men inte kunde mata. Anna! Där sitter två fåglar nu - kan den andra vara Du? Du fick en katt att älska ditt sista år. Inka älskade dej över allt – Anna, jag lovar dej att ge Inka all den kärlek och omtanke jag förmår. Under din sjukdomstid har jag lärt mig bedja till Gud men även sedan Du lämnat mej. Jag har bett att du ska ha det bra nu. Jag tror att här inne, utanför och däruppe finns något eller någon som rår och styr. Denna någon kallar jag GUD. Anna jag har haft en upplevelse, fått ett tecken. Jag vet att Du har det bra nu. Det tecken jag fått har givit mej ett hopp. Allt vore fel om vi inte fick träffas igen! ANNA Jag böjer huvudet i vördnad och tacksamhet.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tack Gösta för att vi fått ta del av din öppenhjärtliga berättelse, inklusive de många och fina orden till din älskade hustru!

(När jag besökte 96-årige Gösta i somras, och han talade om sin hustru, syntes att tårarna inte var långt borta från honom)

Gösta Söderberg (del 3 - börja vid del 1 här nedan)

Julen 1939 fick min älskade hustru ingen julklapp, nog sagt. Arbetslös. Som fortfarande arbetslös hade jag – otroligt – anmält mig till frivillig militärtjänstgöring. Fick en biljett till ett hästkompani i Husum. No sir. Jag är skiträdd för kusar. Jag fick arbete våren 1940 på sågverkets mek verkstad. Sågen skulle byggas om. Jag var hantlangare, städade, borrade, gängade för 84 öre per tim. I mars 41, tom aug, militärtjänst i Sollefteå. Arbetade sedan 4 dagar, sedan sjuk ett år. Jag hade farit illa i lumpen. Fyra kr per dag i sjukpenning i 3 månader, sedan en kr per dag. Mina arbetskamrater skramlade solidariskt ihop en två kr per man, så gjorde vi alltid när vi visste att sjukpenningen nästan skulle upphöra. Otroligt välkomna kr 150:-. Min hustru fick arbete i fabriken, skiftgång i pappsalen. Efter sjukdomen har jag aldrig varit arbetslös. Ordinarie arbete. Första vintern efter min sjukdom fick jag i januari order att gå in i mitt ordinarie arbete som buntare. Lådtillverkningen hade upphört, man tillverkade ribb som skulle buntas ihop. Ackorsarbete, omöjligt att utföra med handskar eller vantar på. Den vintern var temperaturen mellan 15-36 gr kallt. Den aktuella dagen var det ca 20 gr. Jag förfrös fingrarna 5 gånger den dagen. Nästa morgon, en kvart, fingrarna maktlösa. Till värmen i sliperiet, sedan kunde jag arbeta en halvtimme osv. Snart buntade jag hela dagen. Barhänt, 15-25 gr kallt. Vid lägre temp än – 25 gr fick vi gå hem. Två vintrar stod jag så. Min arbetskamrat, 35 år, kom aldrig mer i arbete. Lokalerna byggdes om till trähusfabrik, värme drogs in. Trähusfabriken var en avvecklingsindustri för sågverket och lådfabriken. Den lades ner 1952. En trafikolycka ändrade livet på en kontorist vid Sulfitfabriken. Den enes död -. Styresleuppdrag i Svartviks IF. Jag fick anställning på prov vid förrådskontoret vid Sulfitfabriken. Jag hade meriterat mig via föreningsarbete, Svartviks IF. Jag var först kassör i fyra år i föreningen, sedan ordförande i sex år. Efter två år på förrådskontoret flyttades jag till centrala kontoret, där jag så småningom blev kassör och långa perioder vik. Kontorschef. Jag fick bl a deltaga i skyddsarbetet. I mitten av 50-talet var antalet olycksfall vid fabriken 150-200/år. Genom intensivt arbete nedbringades olycksfallen till ett per månad. Arbetsmiljölagen med tillsättande av skyddskommittéer – skyddsombud har medfört stora förbättringar. 1974 lades Svartviks Sulfitfabrik ner. Jag blev då kontorschef och personalchef vid Nyhamns kemiska fabrik. Skolan. 1918 invigdes Svartviks nuvarande skola. Där gick jag åren 1920-26 och där har mina döttrar och sedan två av mina barnbarn gått och går. Vi var under två år 54 st i klassen. I fyra år delades klassen. Ett halvdussin barn bodde på Hemmanet, resten bodde från Vapelnäs ner till början av Kvissleby. Nu bor nästan alla ovanför järnvägen (gränsen Hemmanet-Svartvik), några få vid E4. Tilltalsformen var ”fröken” eller ”läraren”.Knäpp tyst i klassen, någon skrattade, en örfil blev oftast följden. Nalla kola. Efter en utflykt beskylldes fyra av mina kamrater för att ha nallat kola ur en kartong utanför en affär. Pojkarna fick lärarens order att gå till skogen och hämta ris. Pojkarna återvände inte till lektionen. Morgonen efter kom fyra stora, starka brädgårdsarbetare till skolan. Mössan i hand; ”kan vi få tala med läraren?”. Alla fem gick ut. Läraren kom högröd i ansiktet. Varken läraren eller de fyra pojkarnas fick dock stryk. Det hände att någon inte kom till skolan för att han inte hade skor. Vanliga bestraffningar var att gå i skamvrån, stanna kvar efter lektionerna och skura utedasset. Fortsatt skolgång i läroverket i Sundsvall var av ekonomiska skäl förbehållen barn till översta toppen i industrin. Vi andra, pojkarna, började arbeta, om vi fick arbete, omedelbart efter folkskolan. Min första lön uppgick till 21 öre/tim./Fortsättning följer

3 okt. 2009

Gösta Söderberg del 2

Fortsättning på Gösta Söderbergs skriverier om det han ansett tillhöra bland det viktigaste i sitt långa liv. Här ordagrant återgivet (rubriker har dock jag lagt till) , med kommentar av mig inom parentes. Grismat. "Jag skrev nyss att vi i min familj hade det bra. Min mor hade varit kokerska och borde alltså kunna laga mat. En av disponentens pojkar kommer in till oss under en måltid och säger ”Vad äter Ni?, den maten skulle inte våra grisar äta”. Han var inte dum i huvudet (här har Gösta -om ingen annan - strykit över "inte" och meningen skulle alltså bli: Han var dum i huvudet.). Inget läroverk. Han var genom att välja rätt far, garanterad ett toppjobb, t ex direktör i SCA, sedan han fått gå i läroverket i Sundsvall och internatskola i Lundsberg. Skolkamrat bl a Prins Bertil. Min far (bilden) dog när jag var 13 år. Tre minderåriga, förlåt yngre syskon. Fortsatt skolgång efter folkskolan. Nej. 21 öre/tim. På lådfabriken. Alltid något, sa Fán när han såg Åmål. Lådfabriken. När jag gifte mig 1939 var jag kvar vid lådfabriken. Min inkomst hade stigit till 80-90 öre/tim. Jag hade lärt upp mig som buntare. Med tång och sträng buntade jag ihop lådämnen – lock, botten, sidor – så att de lättvindigt kunde fraktas till mottagaren. Ackorsarbete. Varje sekund var dyrbar. Nazister. Jag kom en gång i dispyt med en arbetskamrat. En av de två kända nazisterna på jobbet. Han var brorson till min förman. Han gick till sin farbror på hans kontor och sedan till mig: Du skall gå till farbror Rickard på kontoret. Besked till mej: ”Vi har inget arbete åt dej, du får gå hem”. Två veckor senare fick min mor låna en telefon någonstans, ringde och bad om ursäkt för mitt uppträdande och jag fick börja arbeta igen. Jag hade varit gift ett halvår 1939 när kriget kom. Driften vid sågverket, lådfabriken, upphörde. Jag var arbetslös. Jag hade varit arbetslös alla vintrar 1927-38, så vanan fanns. Jag levde då på att min mor som tjänstemannaänka hade en liten pension från ”bolaget” och på mina yngre bröder som hade arbete även på vintern. Men nu var jag ensam familjeförsörjare. Försäljare. Jag försökte först att med hjälp av en katalog sälja diverse artiklar åt en Nässjöfirma. Tjänade på tre timmar lika mycket som på tre arbetsdagar i mitt rätta arbete. Kunde inte fortsätta, jag kände mig som en tiggare. Efter råd av min hyresvärd som arbetade vid Sulfitfabriken, besökte jag ”SUA”, den tiden arbetsförmedling, då vid Svartviks Sulfitfabrik, kl 06.30, en kall höstmorgon var jag där plus ett 10-tal andra. Förmannen delade ut jobb till alla, utom en. Rumpan mellan benen och hem. Inte ett ord, inte en blick från förmannen, som ju i varje fall visste vem jag var. 20 år senare var förhållandena något omkastade. Förmannen var då pensionerad. Han ville ha en förbättring gjord i sin bostad och fick nej. Han sökte hjälp på högre ort och vände sig till kontoret på fabriken. Som vik kontorschef fick jag nöjet att hjälpa honom. Nu både såg han och pratade med mig."./Fortsättning följer

2 okt. 2009

Gösta Söderberg del 1

Svartvikaren Gösta Söderberg, nu 96 år fyllda, skrev när han var 76 år ner vad han anser vara det viktigaste i sitt liv. Jag har fått ta del av berättelsen, liksom ett foto som visar Gösta farfar med sina barn.
Göstas far står längst till höger, och dennes syster, som jobbade hos Hjalmar Branting, står till höger.
Tack Gösta!
Berättelsen är här absolut ordagrant återgiven och visar på en alert 90-åring. Rubrikerna har jag dock skrivit och lagt till.
"Jag heter Gösta Söderberg, född 1913 07 20, i norra flygeln till vad som då var Svartvis herrgård. Min mor kom från ett arbetarhem i Svartvik. Hennes far bara försvann, troligen till Amerika. Han lämnade min mormor ensam med fem barn. Hon skötte ett bad i det sk. badhustornet vid sågverket i Svartvik och fick heta ”BAD-JOHANNA”. Dessutom städade hon åt ”herrarna”, ungkarlar som var anställda på kontoret. Min far kom från Dalarna, först som kusk åt disponenten. Hans syster hushållade åt honom innan han gifte sig. Hon anställdes sedan, troligen 1912, hos Anna och Hjalmar Branting och var kvar hos dem hela deras återstående livstid.
Förste yrkeschaufför.
Så blev min far Västernorrlands förste yrkeschaufför. Två, ibland tre bilar stod till disponentens förfogande. När disponenten och min far åkte hästskjuts till Sundsvall för att hämta första bilen åkte disp för säkerhets skull hästskjuts hem. Intill vår bostad fanns ett stall och ladugård. Likaså vid idrottsplatsen i ”Hemmanet”. Hästarna var ju föregångare till vår tids lastbilar i industrin, men även latrintömning i utedassen och utkörning av ved till hushållen var viktiga transporter.
I Svartvik fanns en affär, Konsum, ”Bolaget” kallat. Tidningar fanns i en kiosk i Kvissleby. Vapelnäs var under min pojktid ett litet centrum. Där fanns en frikyrka med Söndagsskola, kommunens ende fotograf, två speceriaffärer, en sybehörsaffär och två caféer.
Vägen genom Svartvik hade samma sträckning som nu. Vid Vapelnäs ändrade vägen riktning och sträckte sig efter vattnet. Nedanför vägen var industrin, Trävaru AB Svartvik, helt dominerande. Från Vapelnäs sträckte sig Brädgården ända till den nedlagda Sulfitfabriken. Mitt i låg såghus, hyvleri och lådfabrik – de industrierna lades ner 1940-42 och ersattes av en trähusfabrik. Driften där pågick till 1952. Söder om brädgården låg Sulfitfabriken som kördes året 1907-1974.
Alla båtar.
Från pojkåren minns jag alla båtar, små passagerarbåtar, - Ljungan, Sylphide - Bogserbåtar - Ellen, Klampis, tre eller fyramastade skutor, motorfartyg, ångfartyg. Över tjoget kunde ligga inne för lastning av virke eller pappersmassa eller på "redden" avvaktande plats för lastning.
Sjömän från hela världens alla nationer gick i land. Från land ut till båtarna åkte diverse flickor. Tändsticksetiketter från hela världen kunde vi pojkar samla - Nästan alltid stod dock "Made in Sweden" på dem.
Den första lasten massa från Svartvik skeppades med ångaren "Duna" den 30 maj 1907. Den första bogserbåten vid Svartvik tillkom 1876.
Herrgården.
Herrgården hade två flyglar och en stor park dominerade byggnationen. Till herrgården hörde även tvättstuga, mangelbord, isbod, hönshus, tennisplan, kägelbana och en stor handelsträdgård.
Den lilla kyrkan hade uppförts 1851 och invigdes 1852. Gården strax söder om kyrkan hade före min pojktid varit prästgård med stall och ladugård. Kyrkan och prästgården ägdes av Trävaru AB Svartvik.
Disponenten och prästen hade på den tiden all makt. Prästen kunde t ex neka en vid industrin anställd att gifta sig med sin utvalda.
Söder om prästgården låg två stora kontorsbyggnader, en ovanför vägen och en nedanför. Där fanns handelsboden, restauranten med droskstation, mangelbod och poststation.
Praktiskt alla vid industrin anställda bodde i bostäder intill vägen, från Vapelnäs till kyrkogården i Kvissleby.
Flera stora arbetarbaracker fanns: De två matforsbyggningarna, nedflottade från Matfors, klamparbyggningen, hyvelbyggn., såg byggn., långvitbyggn., ungkarlsbaracken.
Ett 10-tal s k "Rödkåkar" fanns också, de såg ut som stora lador.
Jag bodde i en från 1928 till 1939. 3-4 familjer bodde på nedre våningen.
Första bostaden.
Fyra enrummare fanns på övre våningen. Ett sådant rum blev i regel första bostaden för nygifta, ofta med 1-2 barn. Alltså kombinerat kök, sovrum, vardagsrum. I mitt fall 250 meter till utedass och vattenpump.
På vintern drog jag på mig långkalsongerna under täcket. Vattnet frös ibland i vattenhinken, ingen eldade i vedspisen nattetid.
Fattigt, slut på pengarna dagarna före "avlöning", men underbar grannsämja-sammanhållning familjerna emellan. Vägglöss förekom i bostäderna.
När vi såg Tornberg, med sina attiraljer, visste vi att rökning (etanväte?) var på gång.
Klaga inte. Ni som klagar på allt nu, glöm inte vilken oerhörd skillnad på bostadsstandarden det är nu, jämfört med t ex 1940. TBC och andra sjukdomar – polio -hade en underbar grogrund i forna tiders bostäder. Tre badkar i industrins badhus var vad som fanns för flera hundra Svartviksbor. Många badade aldrig. Som chaufför åt disponenten var min far tjänsteman. Tjänstebostad, alltså ingen hyra, ingick i förmånerna, även fri telefon samt att sitta utanför Knaust sena kvällar och vänta på chefen samt att tvätta bilarna med iskallt vatten. Möjligen bidrog detta till min fars sjukdom och för tidiga död. Bostaden bestod av två rum och kök. Jag hade och har tre yngre syskon. Vi sade alltid Ni till föräldrarna. Min far var aktiv i Svartviks IF och Svartviks Skyttegille. Han var mycket intresserad av fiske och jakt. Min mor hade inga fritidsintressen. Skötseln av hemmet tog all tid.
Armsjön. Ett minne från en fisketur i början av 20-talet: vi kom en söndagförmiddag roende in mot Nyråvikens strand i Armsjön. Ostkustbanan var på vardagarna under byggnad. Vi hörde skott från stranden. Några söndagslediga rallare kastade sina bredbrättad ehattar ut över Armsjöns vatten och kamraterna sköt med gevär prick på hattarna. Man vadade ut och hämtade hattarna och sköt igen. En annan gång, också Armsjön. Vi såg en mycket stor fågel sitta i ett träd på en holme. Min far lyckades få tag på ett gevär och sköt fågelln, som visade sig vara en kungsörn. Om vi pojkar fick fram en boll spelade vi fotboll. Det fanns et par småplaner. Vi spelade kula, byggde sjörövarskepp och kojor. På vintern skidåkning på hemgjorda skidor och åkte kälke utför kyrkbacken. Respekt.
Förhållandet till vuxna var: av med mössan och Ni. Hej och Du var tyvärr inte uppfunna då. Överhet var allt från disponent till biträdena på handelsboden. De ekonomisk-sociala skillnaderna var inte stora, dom var oerhörda. Vi hade det bra. Min far hade ju sina 250:- i månadslön hela året. Trehundra sågverksarbetare hade ingen inkomst under vintern. A-kassa? - ett okänt fenomen. Att skriva upp på konsum under vintern och betala under sommaren var regel.". /fortsättning följer
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Anm. #1: Gösta skriver "sulfitfabrik" och "brädgård" med stor bokstav. Så gör bara en äkta Svartvikare känns det som.
Anm. #2: Under min pojktid var Gösta ordförande i Svartviks idrottsförening.
Jag var mycket aktiv i fotboll, och var t.ex. på fotbollsplanen flera timmar om dagen (när jag inte ensam sköt fotboll mot uthusväggen hemma) och kickade fotboll, ibland till kl 22-23 på kvällen. Gösta reaktion: alltid positiv och mycket uppmuntrande.