Svar på min fråga

kund@trafikverket.se    Till: stig.ostlund@hotmail.com
Hej Stig! En gång- och cykelväg kommer att byggas längs med befintligt E4 mellan Njurundabommen och Sundsvall. Den första etappen (mellan Bommen och Tunavägen) kan tidigast komma igång i slutet på 2015 eller första halvåret 2016. Resterade del kommer förmodligen att dröja något år till tyvärr.

Finn har tagit farväl

Finn föddes och växte upp mitt emot Herrgår'n på andra sidan nuvarande E4.
Finns tvillingbror Dan  tror jag bor i Kvissleby. Tvillingarna, toppenkompisar (!), var "vapentillverkare" under "kriget" mellan Hemmanet och Svartvik; materialet var alltid trä! De två grabbarna tillverkade "vapen" för båda de stridande parterna.
Båda grabbarnas favoritämne i folkskolans senare klasser var historia. Det var Dan och Finn bra på. En och en tar ens barndomskamrater farväl. Det känns underligt på något vis och framförallt ledsamt. Grabbarnas pappa hette Sank, vad mamman hette minns jag ej. Grabbarnas farfar kom från Bergsjö.

Svartviksfödda Margaretha Hägglund - född 1937 - har avlidit.
Margarethas far var ägare av kiosken intill restaurangen på Svartvik Familjen bodde på för mig "Andra sidan", alltså närmast Nolbykullen på Hemmanet (vid vägen som nu heter Klippvägen). Vad jag vet bodde Margaretha hela tiden där i föräldrarhemmet. Jag träffade Margaretha senast för ett par år sedan vilket naturligtvis kändes mycket bra då det var några decennier sedan sist. Liksom alla på skolan (Hemmanet) var hon en kamrat av bästa sort, alltså Margaretha var som vi då: så många gånger fick anledning att säga: "mycket snäll". Tack Margaretha!

SVAR om Svartviks kyrkböcker

Ett vid Svartviks skeppsvarv i Njurunda av James
Dickson nybyggt kapell invigdes den 22 juni 1851. Till
en början sköttes den prästerliga tjänstgöringen vid
kapellet av Njurunda församlings prästerskap, som vissa
gånger om året där höll gudstjänst. Redan år 1854
inrättades enligt Kungl. resolution 23 december 1852
vid Svartvik en särskild med skolläraresysslan förenad
predikantbefattning. Kapellförsamlingen upphörde med
utgången av år 1905 efter kapellpredikanten E.P.A.
Lundholms frånfälle och återförenades med Njurunda
församling.
Särskild kyrkobokföring för Svartvik inrättades i
samband med den förste kapellpredikantens tillträdande
av befattningen troligen i april 1854. Njurunda
församlings födelseböcker upptager födelsenotiser för
Svartvik t o m mars detta år. Vissa delar av de kyrkliga
förrättningarna registrerades ännu en tid i Njurundas
kyrkböcker såsom lysningar och vigslar.
Större delen av kyrkoarkivet gick förlorat vid en brand
1907. Fr o m år 1860 finns i Statistiska Centralbyråns
arkiv utdrag ur kyrkoböckerna, vilka insänts från
pastorsämbetena. För att i någon mån råda bot på den
förlust, som uppstod vid branden 1907, har landsarkivet
för åren 1860-1895 (1900) låtit kopiera dessa utdrag
1972.
Det bör observeras, att utdragen ur husförhörslängder
och församlingsbok avser förhållanden vid en viss
tidpunkt, nämligen den 31 december 1860, 1870, 1880,
1890 och 1900. De förändringar som ägt rum under
mellanliggande tioårsperioder finns alltså ej noterade.
Däremot är utdragen ur födelse-, vigsel- och dödböcker
kronologiskt upplagda på samma sätt som motsvarande
ministerialböcker i kyrkoarkiven.
Xero-kopior av mantalsuppgifter för tiden 1852-1860
finns i expeditionen (Avskriftssamlingen vol 113).

Digitaliserade svenska dagstidningar

Under utveckling.
Digitaliserade svenska dagstidningar
http://magasin.kb.se:8080/searchinterface/browse_title.jsp

Låt oss försöka hålla oss nere på jorden även om det kan kännas jobbigt

Jag har numera inte  kontakt med många "gamla" svartvikare. Bara (!) 4 och då via e-post, plus de som jag ibland träffar under idrottsföreningens "veteranträffar" (föredömligt arrangerat av Lennart Glantz).
Frågan om lärarnas kompetens under vår tid på skolan i Svartvik dyker alltid upp och det konstateras att uppfattningen
skiljer sig, men jag har kontakt med kritiska så här decennier efteråt. Och dte kan ju rimligtvis inte bara vara de som jag nu har kontakt med som är kritiska. Själv menar jag att undervisningen och lärarnas agerande i stort var milt sagt undermålig, åtminstone vad gäller klasserna utöver småskolan. Även om jag själv gynnades (om man var bra i idrott/gymnastik som löpning  eller skidåkning  kunde detta på sitt håll innebära bättre betyg i t.ex. geografi). I dag får inte svaga skolelever den hjälp som de bör få, men på vår tid var det ännu bedrövligare. Nu har också ett par f.d. elever berättat för mig hur åsidosatt de kände sig, och hur detta skapat bitterhet som fortfarande känns. Mobbning av alla sorter förekom utan att någon enda brydde sig. Anm.: själv var jag aldrig utsatt för mobbning och tillhörde inte heller mobbarna; åtminstone inte de ynkligaste av dem är det kanske säkrast att tillägga.
Summa summarum: i en blogg som denna kan nostalgin helt ta över och allt   förr i tiden, som t.ex. skolan, bli till den skönaste drömmen. Jag kan vidimera att inte bara den utbredda fattigdomen i Svartvik var bedrövlig.

Flygning över Svartvik i maj 2014

Kanske ljudet bör skruvas ner (?)

Massabalslastning på Svartviks redd. Lär vara ett franskt fartyg. Källa: "MEDELPAD"
Redaktör: Seminarielärare Ivar Jansson, Göteborg

Intressant med min tidigare publicerade (och inte färdigställda) lista över befälhavare på Dicksonfartyg är också de med jämna mellanrum mottagna  kommentarerna  jag får från släktingar runt om i landet till befälhavarna. Det kan också handla om rättelser. Det har mest handlat om släktforskare som googlat sig fram till bloggen. Jag hoppas på en fortsättning.

Dålig respekt för svartvikare som nu ligger i evig vila på kyrkogården

Ingen vidare ordning på Svartviks kyrkogård (den vid E4). Visserligen klipper man gräset men annars är det dåligt.
Många gravar ser också väldigt tråkiga och övergivna ut.
Jag ringer till kyrkoförvaltningen i morgon. Bra om fler kunde ringa dit och påpeka "nonchalansen".
vad beträffar kyrkogårdens skötsel.
PS Kyrkogården på Hemmanet ser inte heller bra ut.
PS den 6/9 2014: jag har nu ringt kyrkoförvaltningen och de lovade att bättring är på väg (samtidigt som man beklagar återkommande inbrott/förstörelse av de båda bodarna på kyrkogården (kyrkogården har fått vara i fred i många decennier men nu är det nya hårda tider).

Nystart för Svartviks skola

2012 kom beskedet att kommunen lägger ner Svartviks skola.
Under onsdagen (20/8 2014) var det dags för undervisning igen. Detta sedan skolan har förvandlats från kommunal skola till friskola. Spänningen på skolgården var stor bland eleverna. Både för de som skulle göra sin första skoldag och för de elever som fick komma tillbaka till sin gamla skola. Svartvik har under det senaste året varit stängd. Senaste läsåret fick eleverna i stället läsa på Bredsands skola. – Det har fungerat bra, säger Johan Nylander, ordförande Svartviks skolfastigheter, en föräldraförening som äger skolbyggnaden. Bredsand är en bra skola, med bra lärare och ett bra engagemang. Men nu slipper eleverna på Hemmanet åka buss. Och detta efter en långvarig kamp från föräldrarna. Det har handlat om förhandlingar med kommunen om att få ta över lokalerna och att möta alla krav som skolinspektionen haft. I det senare fallet har man jobbat tillsammans med Heliås som kommer att sköta själva skolverksamheten på Svartvik. Nu väntar 178 skoldagar innan det är dags för sommarlov. Detta i lokaler som har rustats upp av föräldrarna. – Det är många som ställt upp och hjälpt till, konstaterar Johan Nylander. Vi har bland annat målat om i lokalerna och fixat toaletterna. – Vi kommer att lägga krut på att barnen mår bra och vi satsar lite extra på naturvetenskapliga ämnen, säger Kerstin Tegeback, rektor. Sammanlagt 70 elever är inskrivna från förskoleklassen upp till årskurs fem. Den stora gruppen finns bland förskoleeleverna. Det betyder i praktiken att i vissa årskullar går det inte att bedriva en egen klass. I stället blir det mentorsgrupper där olika åldersgrupper blandas. – Nästa år kommer vi att ha elever upp till och med årskurs sex. Och det ser väldigt bra ut med rekryteringen underifrån. Även nästa år kommer många att läsa i förskoleklassgruppen. Kerstin Tegeback anser att Svartvik passar bra in i Heliåskonceptet och hon ser samordningsvinster med övriga två skolor som finns inom verksamheten. /Sundsvalls Tidning

Toppkommentarer

Annika Carström, Inga Arnesson, Mats Hasselryd och 45 andra gillar detta.

 

Maj-Lis Uhlin Nu slipper jag cykla förbi en öde skolgård, hoppas på att få se många lekande och glada barn i morgon när jag cyklar förbi. Jag tittar in nån dag och ser hur ni har det.

 den 20 augusti kl. 11:27

 

Mikael Hägglund Härligt att se gamla skolan igen

den 20 augusti kl. 23:27

 

Pernilla Pillan Gidlöf Hoppas skolan blir kvar nu så att barnen inte behöver byta skola än en gång

den 20 augusti kl. 11:36

 

Per Nord Englund Där började jag min skolgång för exakt 50 år sedan. /Sundsvalls Tidning

PS utanför Sundsvalls Tidnings "ram":
På Svartviks skola började jag  tillsammans med 20 andra  elever skolans första klass för exakt 70 år sedan - den 23 augusti, alltså nästan på dagen. Lärarinna var N. Sunding (svårstavat förnamn;). Bästa betygen hade jag förutom i "uppförande" och "ordning" (där alla 21 eleverna hade stora A) i "Tal- och läsövningar" och "räkning". Borta pga sjukdom: ht 2 dagar och vt 1 dag. Uppflyttad till 2:a klass. Två stackars elever fick "sitta kvar", alltså gå om 1:a klass. Idag debatteras det om det är lämpligt med betyg fom 4:e klass. Vi fick alltså betyg redan fom 1:a klass. Mitt sämsta betyg i folkskolans alla klasser, alltså 1-7 var "B-" tillsammans med 5 andra pojkar (2 pojkar som var helt tyst  under sångtimmen fick BC) som läraren ("pedagogen") "Pelle" på dåligt humör gav oss i 7:e klass. Gissa om jag vågade sjunga "offentligt" (ja, inte ens i ensamhet) de närmaste åren därefter. Jag har under senare år talat med relativt många elever från min folkskoletid och konstaterar att det inte är få som anser att de flesta lärarna på vår tid saknade "en del" vad gäller pedagogik.

 

ELLEN

Från "Lubrikatorn" nr 3-2014

Viltbron

Juli 2014: Viltbron vid Sjöbergs (från Trafikverkets hemsida).
Om man från Sjöbergs fastigheter går över bron och rakt upp i skogen en bit kommer man till en plats där jöbergarna (sönerna) hade, trodde man,  länets finaste koja - den lär  f.ö. vara  borta nu.Och mycket blåbergsgröt har man (jag) ätit som var gjord av blåbär från
just detta fina bärområde där min mor, inte baraav hushållsekonomiska skäl (hon var en s.k. naturmänniska) ofta uppehöll sig.Någon gång kunde man (jag) också åka skidor här, men de allra flestaskidturerna, och de var många,  gick via "Selins Falle" (nu: "Sjöbergs Falle") och vidare på nyvallade Splitkeinskidorna i spåret mot Västbo. Jag lär bara ha varit fyra-fem år gammalnär jag ensam första gången avverkade sträckan. Det som hägrade var en "berg-och-dalbana" i Västbo för skidåkare.

 

Slalombacken

Fotograferat häromdagen från "Lillbergssidan"  med mobilkamera. Pilen pekar ut den stora  sten, "storsten" som alla tuffa utförsåkare skulle testa. Själv var jag inte så bra på slalom men åkte iaf som liten pojke utför "storsten". Bland pojkar i min generation var det "Kålle" och "Tomten" (min främste konkurrent i längdskidspåren) som var bäst.
Till vänste "Knut Hägglunds" och till höger en bit av ett staket tillhörande "Magnussons".

Det finns inte mycket mer för mig att fota efter nya E4 omkring Svartvik. Här barndomens viktiga Omsberget (rakt fram) som man ser det när man kommer till Stockvik norrifrån. Fotat (mobilkamera) kvällen den 14 augusti 2014.

Bron över nya E4.an alldeles intill Sjöbergs (bostadshuset där Stig fortfarande bor, eller rättare ska bo [han reparerar huset just nu])för bärplockare och andra. Fotat från norr i går den 3 augusti 2014 tidigt på morgonen under en av mina cykelturer. Den nya vägen här asfalterad liksom praktiskt taget hela vägen från "Gränges" till åtminstone Nolby (väg som jag har cyklat på).

För 160 år sedan

1873-1874

Svartviks första ångsåg uppförs. Den bestod först av tre och senare av fyra ramar och  två kantverk. När den andra sågen hade uppförts 1878fogades även ett hyvleri intill denna den gamla sågen, med fem hyvelmaskiner, fem klyvsågar och nio kantsågar. Även ett virkestorkhus byggdes. År 1906 brann sågen, och den byggdes aldrig upp igen.

Uppgifter om produktionen under de första åren före omläggningen är mycket osäkra (för mig) varför detta lämnas därhän. Man kan dock gissa att när de båda sågarna på Svartvik var igång med sina 16 ramar tillsammans, så var produktionen inget att skämmas för. Rekordåret synes ha varit 1889.

Ramsågen var den vanligaste sågtypen under den här tiden. Ramsågen består av en ram med flera sågblad som rör sig opp och ned. Kantverk är en maskin som kantar av bräderna så att de blir jämnare.

Hyvleriet brukar inrymmas i såghuset, men vid större anläggningar som Svartvik handlar det om

ärskilda hyvleribyggnader som uppfördes intill sågen för att kunna utnyttja samma kraftkälla, och underlätta forslandet av spånet till ånganläggningen. 1906 uppfördes hyvelbyggnaden på Svartvik.

Hyvling är den viktigaste vidareförädlingen av det sågade virket. Tekniskt sett var hyvlarna

naturligtvis väldigt primitiva i jämförelse med de under de senaste decennierna.

1874 Världens första sulfitfabrik anlades i Bergvik. Sulfitcellulosa-metoden uppfanns alltså  av Karl David Ekman (1845-1904)
[se http://www.nph.nu/npht_1995_4.pdf] Det blev en häftig strid om vem som var upphovsman till metoden, men det slutade med att Ekman ansågs ha prioritet till uppfinningen, han var ju också den som först praktiskt genomförde metoden. Sulfitcellulosa-metoden gjorde att man kunde tillverka en vit massa utan att använda lump. Sulfit-och sulfatmassan gjorde sedan sitt segertåg över världen, och lumpmassan användes i fortsättningen bara till arkiv-, sedel- och värdepapper där kravet på beständighet är stort. Vår första verkligt stora sulfitfabrik byggdes av V. Folin vid Säffle 1883, och där tillämpades för första gången inmurning av kokarna. I vårt Svartvik tillkom så småningom en sulfitfabrik som vi gärna framhåller en gång ha varit Europas största. En fabrik där jag själv praktiserat och under ett par år gick i industri/verkstads-skola med svartvikaren Torsten Hermansson (född den 23/2 1915) som allmänlärare, och bl.a. med undervisning om sulfitmetoden, vi fick också lära oss lite av det intressanta att svarva. ”Det hela är ett blygsamt försök att lösa utbildningsproblemen inom industrin” sa personalchefen Sjödin vid invigningen av skolan i smedjehuset intill vattentornet vid herrgården. I fabriken jobbade jag under kortare tid som 18-åring i pappsalen, och även under kortare tid ensam med kvistmaskinen, f.ö. fabrikens enda. Ett intressant jobb...första dagen (nattskiftet ett h:e). Men mycket bra praktik; främst att få erfara arbetarnas kynnen och tänkesätt. Ingen lik den andre; intressanta individer.
1874 Den första norska fabriken för framställning av kemisk massa efter den alkaliska metoden sätts igång vid Hafslund. 1874-1891 Platschef på Svartvik fr.o.m. detta år är Leonard Stackell. Stackell föddes i Kimstad, två mil utanför Norrköping. Han efterträdde sin måg Charles James Lampert. Som platschef blev han kvar ända till Dicksonepokens slut 1891. Stackell sägs ha varit en ”stillsam, tillbakadragen natur med starka ekonomiska anlag, energisk och noggrann”. Stackell kom redan som 17-åring till Svartvik. Den första norska sulfatcellulosafabriken tas i bruk. 1874 Priset på sågat exportvirke når sin topp, sedan börjar marknaden vackla.
1874 Lästeräkningen övergavs i Sverige.
1874 Den 20 april skrivs kontrakt med orgelbyggaren Zetterqvist i Örebro om en ny orgel (fem ”stemmer”) till Svartviks och Holmsunds kyrkor. ”Orgelbyggaren förbunde sig att hafva orgelverket färdig senast inom oktober månads utgång detta år”.

1874 Föddes Johan Albert Hörnfeldt, gift med Elida Alejandra ,
född Bäckström 1873. Föräldrar till Albert Erland, född 1904 och som bodde med familj i eget byggt hus invid skolan på Hemmanet.
Johan Albert H. avled 1908 och Elida Alejandra 1960. Båda är begravda på kyrkogården i Kvissleby.
Erlands barn: Asta och Åke. Som femtonåring flyttade f.ö. min bror Kurt tillsammans med sympatiske (som alla svartviksgrabbar och svartvikstjejer) Åke till Stockholm

Långsemester

Som Du har märkt så har jag tagit långsemester (men får ingen semesterersättning;).
Men bloggen är fortfarande levande och rätt vad det är så dyker det upp något nytt.
Tänk om även Du kunde bidraga med något. Mycket eller lite; hellre lite än inget alls.

Man kan kalla Eric Gustaf svartvikspionjär

Det kom ett brev med svartviksrelaterat innehåll, alltså något som gör mig mycket glad:


" Vad roligt att hitta din blogg om Svartvik och dessutom att hitta min farfars mormors morfar omnämd i den =)
Han hette Eric Gustaf Lundahl och är mycket riktigt född 1804, men inte i Gnarp utan i Skottsund. Jag kollade födelseboken i Gnarp och husförhörslängden för Svartvik, så att det inte finns två =)/ Christina "




Anm.: Se blogginlägg av den 21/7 2009 och den 6/1 2010

Fina flygbilder på nya E4

http://www.trafikverket.se/Privat/Projekt/Vasternorrland/E4-Sundsvall/Flygbilder-E4-Sundsvall/Juli-2014/

Störande motorbuller?

Tidigt i går och i underbart högsomamrväder cyklade jag den nya E4:an mellan Nolby och Bredsand (det går nu bra nästan hela vägen) och fotograferade  (lite slarvigt som vanligt) Hemmanet sett från den nya vägen. Vid pilarna syns ("lite" dåligt) "Skåningens hus" vid gul pil, "Axel (och sonen Anders) Erikssons hus" vid röd pil och husen ovanför "Selins" vid blå pil. Fri sikt och alltså utan ljuddämpningsvallar. Blir motorfordonsbullret störande? Jag gissar att för mig iaf skulle det bli störande. Ja, jag är nästan säker på det. Och att oljudet kommer från det före detta fina blåbärsområdet
spär nog på olustkänslorna.

Fin idé tycker inte minst vi svartvikare med förfäder (i mitt fall farfars far) som deltog i strejken

E4-bygget tvingade ner minnesplatsen efter Sundsvallsstrejken i malpåse. Nu återuppstår det hela i Svartvik. – En mycket spännande plats med bra möjligheter, säger Janne Björkman, konstnären bakom utformningen. Det pågår ett bygge i Svartvik – vid "husvagnscampingen" – som har lite mystik över sig. – Ja, det är nog ingen förbipasserande som begriper vad det handlar om, säger Janne Björkman. Bakgrunden är den klassiska Sundsvallstrejken 1879. En strejk som förknippas med Skarpskyttelägret vid Vindskärsudde.

Roger Johansson, Strejkens Vänner, och Bosse Ringh, Svartviksdagarna, ser en vinnvinn-situation för bägge föreningarna när de nu flyttar ihop. Fotograf: Mårten Englin Anm.: Hoppas också att man får bort alla husvagnar så småningom. De passar inte alls i det fina historiska området.

Sjuk- och begravningskassa

Arbetarna på Svartvik bildade 1887 sjuk- och begravningskassor. På 90-talet betalade en gift man för medlemskap 7:-kr/år och erhöll då vid sjukdom 1,25/dag och hustrun 5:-/vecka. Änklingar och ogifta ”eger frihet att välja mellan att inbetala 5:-kr/år och erhålla 1:-/dag eller inbetala 7:-/år och erhålla 1,25/dag”. Obotligt sjuka eller genom ” ålders bräcklighet sängliggande som äro öfver eller under 55 år kunna mot en årsafgift af kronor 5:- komma i åtnjutande af ett understöd af 5:-/vecka i 12 veckor” (Sedan då?). Ovanstående är ett utdrag ur protokoll från möte med styrelsen för Sjuk- och Begrafningskassan för arbetarna vid Svartviks Sågverk och lasttageplatsden 27/6 1896. Ordförande var disponent Barth. Ibland kunde beslut fattas av ”sjukkassan” som idag inger betänkligheter eller kanske ilska, som t.ex. $ 3 i protokoll visar, fört vid ordinarie möte den 6 februari 1896; mötesordförande var pastor E. Lundholm: ”Godkändes styrelsens beslut af den 12te Oktober 1895 bestämdes det att arbetaren O.Z. Och J.O.H. Skulle få komma i åtnjutande af half ersättning vid sjukdomsfall, ehuru de betraktades såsom obotligt sjuka” (suck). Man undrar också hur det gick för änkan A.B.B. ett par decennier senare. Styrelsen för ”sjukkassan” hade möte den 30 september 1921 på Svartviks kontor och protokollets $ 2 säger: Änkan A.B.B. född … sökte inträde i sjukkassan, men då förelagt läkarintyg utvisade att hon led av åderbråck i båda benen, beslöts avslå denna ansökan. Ett litet utdrag ur styrelsens för ”Svartviks arbetares sjuk- och begrafnings-kassas” årsberättelse gällande 1892: ”Under årets lopp har ur kassan lemnats bidrag till 91 medlemmar. Medlemsantalet var vid årets början 250 st, ingått 9, afflyttat 29 samt med döden afgått 1. Behållningen af kassans medel den 31 December 1892 Kr 17.230.41 är innestående hos Trävarubolaget Svartvik.”. Stadgar (1899) $ 5 ”Till begrafningshjelp efter manlig ledamot erhålles 25 kronor, och efter qvinlig 15 kronor” (tala om mansgrisar till beslutsfattare – ojämlikhet efter döden också). $ 6 ”Den, som ådragit sig sjelfförvållad sjukdom eller genom fylleri och andra laster gjort sig skada och derigenom oförmögen till arbete, erhåller ej sjukhjelp”.

Från cykeltur åt Svartvik till

Fyra foton, fotograferat morgonen den 4 maj 2014. Kamera: Nicon. Fototeknisk noggrannhet: ingen, utan bara "rakt av".

I grusgropa (Sjöbergs) stöter man nu på berg.

Uppbruten förrådsbod vid kyrkogården på Svartvik. Tomt inuti.

Två viktiga saker i mitt liv: Nolbykullen och idrottsföreningens omklädningsrum (Hemmanet).

Gubbarna på fabriken (som tyckte ofta, och om mycket) döpte dessa byggnader till ett föga smickrande namn när de byggdes på Hemmanet på 50-talet. Men nog är de fina och passar bra i området.  

För 170 år sedan

1844 Föddes Johan Martin, bror till min farfar Ferdinands far. Johan Martin avled i tvåårsåldern.
1844 Sveriges första propellerdrivna ångfartyg sjösätts vid AB Motala verkstad (grundad 1822).
1844 Så pass lång tid som 5 dagar tog det i augusti med flotten från Matfors till Svartvik. James Dickson visste orsak, och skrev ett brev till Allsta byamän den 29 augusti: "Orsaken till detta ovanligt långa uppehåll är att de (flottkarlarna) under hela tiden öfverlämnadt sig åt fylleri och det mest oordentliga uppförande, samt till den grad vanskött flottarna och flottningen att de vid Nolby efterlämnat ett skot, hvilket de lagt på ett sådant ställe att det icke lärer vara möjligt få ut detsamma, åtminstone för närvarande".
Alla byamän lär ha fått sparken.
Nordiska museet lät på 1940-talet intervjuer med sågverksarbetare ske med bistånd av Svenska
Sågverksindustriarbetarförbundet. Svartviksarbetaren Gustaf Nordquist återberättar då bl.a. vad han
hade hört av svartvikare en generation före honom, kanske mest från sin pappa som började som
bjälkskrädare på Svartvik där det alltså fanns en särskild bjälkgrop:
"Timret fraktades från skogarna i Ljungaälven till sågen i Matfors. Eftersom virket blev sågat, så
fraktades det på vagnar från sågen till ett stycke nedanför sågen. Där var det folk som lade ut virket i
vattnet i skot. Dessa skot, de var en 25 fot i fyrkant. Då lades ett lag längs över och ett tvärsöver. Så
fortsattes det, tills de hade lagt ut tio lag. Sedan flyttades detta skot undan inom en bom. Sen var det
att fortsätta med ett nytt skot. När de hade fått 4 sådana skot färdiga, var det två man som kopplade
ihop dessa 4 skot.
Då hade de lagat i ordning två långa åror som var en 20 fot långa. Dessa var huggna platta i rotändan.
Sen så spikades på en bred plankbit, en fyra fot lång, för att åran skulle bli så bred att de kunde styra
foran. En sådan åra var det i vardera ändan av foran. Det var två man som följde med denna fora
nerför Ljungaälven till Svartvik.
Där var det bräddragare som fick frakta virket upp på stabbarna och det gick till så, att de bar virket
framför sig. Dom var klädda i långa läderförskinn. Då var dom två man i varje skot och det var att
kappas för att få färdigt sitt skot, uppdraget på stabbarna.
Detta virke lades upp på en holme, som heter Sandslån. Nu var det så att det lag, som var först färdigt,
fick fara ner till magasinet och hämta ett halvstop brännvin, för på den tiden arbetades nog mer för
brännvin än för pengar.".
Från 4-5 års åldern minns Nordquist även de många löskarlar som kom till Svartvik och fick arbeta i
brädgården. "De kom från Ångermanland och Västerbotten... de fick vara på stabbarna och justera,
eller om jag säger att de fick såga planken i ändarna. Då hade dom två bockar på stabben, lade plankan
på bockarna och hade en lång såg som dom höll i, en i var ända, och sågade av plankan i ändarna.".
Nordquist minns också ett år då bolaget importerade finnar, som skulle justera plank i brädgården.
"Dom var klädda i en svart slokhatt, en lång rock som räckte ner till knäna, och svarta byxor med röda
ränder på sidorna, de liknade mer krigsfolk än arbetare. Det fick man se, när de skulle justera planken
på stabbarna, för när de höll i sågen och skulle såga, så blev planken i ändarna både sned och vind.
Man kunde inte ha dem på stabbarna, utan de vart skickade på en mudderpråm.
i barn 3-,4-,5- eller 6-årsåldern var alltid nere vid kanalerna för att meta. Jag minns så väl, att vi
brukade stå och se på finnarna, när de arbetade på mudderpråmen, för rätt som dom stod och arbetade,
så hoppade dom i sjön med kläderna på för att bada.".
1844 Barkskeppet Prins Oscar, det åttonde i ordningen byggda fartyget på Svartviksvarvet lämnar varvet med ett, som det skulle visa sig, fyrtioårigt liv framför sig. Det var fransmännen som till slut fick ta hand om upphuggningen .
1844 Vid en auktion i Karlstad inropar James Dickson & Co Edsvalla bruk med fastigheter, som ett par år tidigare gått i konkurs. Såldes 1856.
Citat: " Vid konkursauktionen i Karlstad den 19 augusti 1844 inropades bruket jämte 1 mantal Höglunda, 1/8 mantal Lilla Höglunda…" etc. De stora jordegendomarna sammanlagt 13 11/36 mantal, vilka hade tillhört bruket i mer än hundra år var nu skingrade och samlades aldrig mer på en hand. "Redan i Gustav Vasas äldsta jordeböcker från 1540-talet fanns en uppdelning av gårdarna i hela och
halva hemman samt torp, baserat på gårdarnas varierande skyldighet att betala skatt.
Denna indelning ersattes nu av mantalet i en skala där 1 mantal var beteckningen för ett helt hemman,
ett hemman som kunde betala full skatt, 1/2 mantal för ett halvt hemman och ned till 1/3, 1/4 och 1/8
mantal för mindre gårdar och torp. Mantalet som skrevs in i jordeboken blev basen för uttaget av en
rad senare skatter, 'mantalsräntan', och blev också oförändrat länge.
Vissa gårdar som ansetts ha blivit för högt taxerade kunde få sitt mantal sänkt från t ex 1/2 till 1/4
mantal genom så kallad förmedling. Man talade därför om gammalt och nytt mantal eller 'oförmedlat'
och 'förmedlat'.
Genom arvskiften, köp försäljningar eller andra transaktioner blev gårdarna så småningom uppdelade
på ytterligare mindre delar. Till slut fick man på 1800-talet mycket komplicerade mantalsbråk, t ex
12/1024 mantal.
De krångliga fastighetsbeteckningarna fanns kvar fram till 1920-talet då man införde jordregister och
fastighetsböcker, där de ersattes av nuvarande fastighetsbeteckningarna 1:2, 1:3 osv. Den första siffran
som är huvudfastighetens beteckning, är alltjämt ett spår av det gamla mantalet" (ur Tidskriften
Populär Historia).
Vår fastighet på Hemmanet t.ex. hade beteckningen "Nolby 5:127".
1844 James Fredrik Dickson Föds (London). Skola bl.a. Eaton. Affärsbegåvning. Det var han som
slutförde avvecklingen av svartviksbolaget. Han ägde Tjolöholm (se år 1892). James Fredrik D. avled
1898.
(James Fredrik Dickson (1844-1898).1844 Födde i Härnösand min farmors pappas syster Ulrica. Hon flyttade till Sundsvall 1864.
Ulrica gifte sig 1867 med målaren Carl Johan. Paret flyttade till Stockholm 1889.

1844 Du gamla du fria, en gammal folkmelodi som Richard Dybeck satt text till, framförs för första gången.

Från dagens cykeltur (27 april 2014, morgonen/FM)

Ursäkta slarvet vad gäller fototekniken.
Kamera: Nikon
Allt alltså från morgonen/FM den 27 april 2014

Carlgrens hus i Vapelnäs (invid E4-an nära gränsen Svartvik-Vapelnäs)

Vapelnäs

 Frälsningsarmen på Svartvik sedd från E4-an

Nolbykullen fotad från Mjösund

 Nolbybacken fotad från Mjösund (min cykel)

 Jäenvägskondiset i Bommen

Dövika (Dyket)

Anslag av idag (i Dövika)

Här (Svartvik intil E4) bodde Oskar Hägglund

 Hyvelbynninga

 OK Kvissleby (just det, nu rivet)

Värstaborg

Kyrkoruinen i Bommen:

Min cykeltillsammans med ett övergivet kors utanför kyrkoruinområdet:

More to come...