Svrtviks IF, Veteranklubben
.
Ovan Svartviks sulfitfabrik - nu borta .
23 apr. 2022
.jpg)
1 apr. 2022
Svartvik blev en av de orter längs Guldkusten som drog till sig människor som behövde arbete under 1800- talet. Verksamhet har funnits på platsen sedan 1820, det började med strömrensning av Ljungan med tillhörande hamn, fortsatte med bjälkgrop, varv, ångsågar med tillhörande brädgårdar, hyvleri, och slutade med sulfitfabriken som lades ner 1974. Här har män och kvinnor sålt sin arbetskraft, bott och levt i röda baracker och vita tjänstemannabostäder eller byggt hus på Hemmanet. Tusentals människor har passerat revy och här fanns allt man behövde. Brukskyrka, bolaget (affärn), konsum, baptistkapellet Salem, skola, logelokalen Idyllen och förstås idrottsplan. Där bedrevs framför allt fotboll, men innan dess var det vintersporten som dominerade och framför allt då backhoppningen. Initiativtagarna till bildandet av idrottsföreningen 1894 var alla arbetsledare, anställda på Svartvik. Det var inspektor H M Haraldsen, Valentin Uppling, J H Andersson och faktor Axel Norberg. Intresset var stort från svartviksborna och verksamheten blomstrade snabbt. Otto Bull, en tränad back- och längdåkare från Norge blev instruktör och föregångare i de klassiska vinteridrotterna. Ganska snart anordnade man tävlingar men vinsterna var inte mycket att hurra för. Första priset till vinnaren kunde vara en blågul bandrosett, andra pris en vit rosett osv. Men praktiska och nyttiga saker började förekomma som mössor, tröjor och vantar, lämpliga plagg för en skidåkare. Backhoppningen som förekom mot Nolbykullen organiserades av Haraldsen och Bull och blev stora publiknöjen med mycket folk, musik och flaggspel. Ledarna för Svartviks storindustri, G P Braathen och konsul Jakob Christian Barth stödde idrotten och var med på nästan alla backhoppningsarrangemang. Vid tävlingarna spelade Svartviks Hornmusikkår marcher. De klämde i med en marsch när storherrarna, som ofta kom åkande i en järnskrinda anlände till backen. Ofta kom ekipage från sta´n (Sundsvall) med bemärkta personer som var mycket intresserade av tävlingarna. En mycket lyckad tillställning måste ha varit när J H Andersson klädde ut sig i kjolar och startade ett åk, han seglade iväg från stupet med kjolarna som en ballong omkring sig till den jublande publikens stora glädje. På den tiden var det tillåtet att efter nedslaget ta stöd med händerna eller sitta på skidorna i underbacken. Den förste som landade stående var Wilhelm Westerlund från Svartvik - det sades att det var det första vackra hoppet i sitt slag i sundsvallsbacken. Vid det tillfället hade det snöat i sådana mängder att de åkare som ramlade försvann i snömassorna så de måste skottas fram. En skridskobana anlades också, den invigdes 1 februari 1898, på Svartviksbukten och där myllrade det av skridskoåkare av alla de slag. Det ordnades skridskokarnevaler med uppvisningar av bl a O Bull, fyrverkerier och stora flammande bål tändes vid sidan av skridskobanan. Det var främst för att medlemmarna i Svartviks Musikkår skulle hålla sina instument isfria, men det lyckades inte alltid. Fyrverkerierna kunde man köpa av befälhavarna på de besökande fartygen i hamnen. Otto Bull som inte bara var instruktör i skridsko han införde även tvåstavig skidåkning, tidigare användes endast en stav. I Svartvik fanns två skidtillverkare, Regnander och Per Anton Wiklund. Men skulle man beställa tillverkning av skidor fick man vackert fixa virket själv. Trävarubolaget var dock mycket frikostig och stödde idrotten och skänkte virke till skidtillverkningen. Ville man köpa skidor kunde man göra det hos Wiklunds och där kostade de 1,25 kr. Men då åkarna ville ha björkskidor både till längdoch backåkning så steg priserna. Då kunde de kosta 6 kr paret. Dimensionerna för backskidor var längden 12 fot och bredden 5-6 tum. Hoppbacken renoverades 1934 inför Jubileumstävlingar den 10 februari 1935. En ny hoppbacke färdigställdes 1937 på Gumsekullen i närheten och tävlingar arrangerades 1937 och 1938, därefter upphörde Svartviks IF:s backtävlingar. Källor: Svartviks IF 100 år 1894-1994, Svartvik – ett studiecirkelarbete våren 1990 Ulrika Hådén Föreningsarkivet Västernorrland Svartvik och backhoppning 3 (12) Svartviks IF • Bildades 1894. • Slalom utövades på 1940-talet. • Fotboll med från 1918. Första seriematchen 1924 mot IFK Sundsvall. • Bordtennis den mest framgångsrika sporten med SM-segrare. Främst på damsidan. • Ishockey fanns på 1
23 mars 2022
.jpg)
14 feb. 2022
Vykort. Svartviks sulfitfabrik. Årtal: ?
Den lilla holmen längst upp till höger är Klampenborg som idag kallas Dårholmen. På denna holme rådde en livlig verksamhet under epoken för sågverksindustrin 1868-1932 Idag är Klampenborg en grön oas. Några byggnader från från det gamla sågverkssanhället finns inte kvar.
A.P. Hedberg och norrmannen Jens Bing köpte Klampenborg av Njurundabönderna Jonas Forslund och Martin Olofsson. De anlade först en lastageplats och 1868 anlades ångsågen som byggdes av sjökaptenen och konsuln Christoffer Bredenberg. /Källa Inger Söderbergs "Essviksbygden berättar..."
/
Christoffer Bredenberg, f. 1792 i Hangö, Finland, död 1857, blev 1808 av amiral C.O. Cronstedt anställd som magasinskommisarie vid fältproviantmagasinet vid Sveaborgs fästning.
Efter fästnings snöpliga fall innehade han befattningar som magasinsförvaltare, först vid svenska armén i Tyskland och senare vid generalkrigskommisariatet för armén mot Norge 1815.
När han tröttnat på militärlivet beslöt han “att välja den enskilda levnaden” och köpte då en egendom i Sundsvall stad.
Som levebröd gav han sig in i tobaksbranschen och anhöll om att få inrätta snus- och kardusfabrik i staden.
Detta beviljade den 19 juni 1817.
Till en början gav rörelsen god avkastning men i slutet av 1823 upphörde fabrikationen. Efter att ha gjort en nystartsförsök nedlades den slutligen 1830.
Bredenberg övergick sedan till köpmannayrket och erhöll 1845 burskap som handlanden./Källa Svensk tobakshistoria"
13 feb. 2022
Svartvik och backhoppning
Svartvik blev en av de orter längs Guldkusten som drog till sig människor som behövde arbete under 1800- talet. Verksamhet har funnits på platsen sedan 1820, det började med strömrensning av Ljungan med tillhörande hamn, fortsatte med bjälkgrop, varv, ångsågar med tillhörande brädgårdar, hyvleri, och slutade med sulfitfabriken som lades ner 1974. Här har män och kvinnor sålt sin arbetskraft, bott och levt i röda baracker och vita tjänstemannabostäder eller byggt hus på Hemmanet. Tusentals människor har passerat revy och här fanns allt man behövde. Brukskyrka, bolaget (affärn), konsum, baptistkapellet Salem, skola, logelokalen Idyllen och förstås idrottsplan. Där bedrevs framför allt fotboll, men innan dess var det vintersporten som dominerade och framför allt då backhoppningen. Initiativtagarna till bildandet av idrottsföreningen 1894 var alla arbetsledare, anställda på Svartvik. Det var inspektor H M Haraldsen, Valentin Uppling, J H Andersson och faktor Axel Norberg. Intresset var stort från svartviksborna och verksamheten blomstrade snabbt. Otto Bull, en tränad back- och längdåkare från Norge blev instruktör och föregångare i de klassiska vinteridrotterna. Ganska snart anordnade man tävlingar men vinsterna var inte mycket att hurra för. Första priset till vinnaren kunde vara en blågul bandrosett, andra pris en vit rosett osv. Men praktiska och nyttiga saker började förekomma som mössor, tröjor och vantar, lämpliga plagg för en skidåkare. Backhoppningen som förekom mot Nolbykullen organiserades av Haraldsen och Bull och blev stora publiknöjen med mycket folk, musik och flaggspel. Ledarna för Svartviks storindustri, G P Braathen och konsul Jakob Christian Barth stödde idrotten och var med på nästan alla backhoppningsarrangemang. Vid tävlingarna spelade Svartviks Hornmusikkår marcher. De klämde i med en marsch när storherrarna, som ofta kom åkande i en järnskrinda anlände till backen. Ofta kom ekipage från sta´n (Sundsvall) med bemärkta personer som var mycket intresserade av tävlingarna. En mycket lyckad tillställning måste ha varit när J H Andersson klädde ut sig i kjolar och startade ett åk, han seglade iväg från stupet med kjolarna som en ballong omkring sig till den jublande publikens stora glädje. På den tiden var det tillåtet att efter nedslaget ta stöd med händerna eller sitta på skidorna i underbacken. Den förste som landade stående var Wilhelm Westerlund från Svartvik - det sades att det var det första vackra hoppet i sitt slag i sundsvallsbacken. Vid det tillfället hade det snöat i sådana mängder att de åkare som ramlade försvann i snömassorna så de måste skottas fram. En skridskobana anlades också, den invigdes 1 februari 1898, på Svartviksbukten och där myllrade det av skridskoåkare av alla de slag. Det ordnades skridskokarnevaler med uppvisningar av bl a O Bull, fyrverkerier och stora flammande bål tändes vid sidan av skridskobanan. Det var främst för att medlemmarna i Svartviks Musikkår skulle hålla sina instument isfria, men det lyckades inte alltid. Fyrverkerierna kunde man köpa av befälhavarna på de besökande fartygen i hamnen. Otto Bull som inte bara var instruktör i skridsko han införde även tvåstavig skidåkning, tidigare användes endast en stav. I Svartvik fanns två skidtillverkare, Regnander och Per Anton Wiklund. Men skulle man beställa tillverkning av skidor fick man vackert fixa virket själv. Trävarubolaget var dock mycket frikostig och stödde idrotten och skänkte virke till skidtillverkningen. Ville man köpa skidor kunde man göra det hos Wiklunds och där kostade de 1,25 kr. Men då åkarna ville ha björkskidor både till längdoch backåkning så steg priserna. Då kunde de kosta 6 kr paret. Dimensionerna för backskidor var längden 12 fot och bredden 5-6 tum. Hoppbacken renoverades 1934 inför Jubileumstävlingar den 10 februari 1935. En ny hoppbacke färdigställdes 1937 på Gumsekullen i närheten och tävlingar arrangerades 1937 och 1938, därefter upphörde Svartviks IF:s backtävlingar. Källor: Svartviks IF 100 år 1894-1994, Svartvik – ett studiecirkelarbete våren 1990 Ulrika Hådén Föreningsarkivet Västernorrland Svartvik och backhoppning
17 jan. 2022
Algot Hellbom 1903-1996
Algot Hellbom föddes 1903 i Njurunda. När han var två år gammal dog hans mamma och Hellbom placerades i en fosterfamilj. Han tvingades tidigt in i arbetslivet. Han jobbade som handelsbiträde i Njurunda, gick sedan vidare med studier vid Sundsvalls handelsinstitut 1922-1923. Sedan fortsatte Hellbom som biträde till en handlare i Liden och som kassör hos grosshandlarfirman AB Per HJ. Lindgren & Co i Sundsvall från 1925-1936. Samtidigt hade Algot Hellbom ett stort språkintresse. Innan han fyllde 30 år hade han läst alla grundkurser i främmande språk som fanns i Hermods utbud. 1936 började han att studera vid Stockholms högskola; fonetik, engelska och latin. Två år senare startade han Heliskolan tillsammans med vännen Bertil Linton, en skola som erbjöd kvällskurser med inriktning mot språkstudier. Hellbom blev kvar på Heliskolan som lärare i engelska och rektor fram till sin pensionering 1969.
Algot Hellbom hade under hela sitt liv ett stort intresse för Medelpads historia och dialekter. Han skrev tretton böcker med anknytning till Medelpad, flera om Njurunda och dess människor och språk i äldre tider. Där finns bland andra Ordbok över Medelpads bygdemål (1962) och Medelpads äldre urkunder (1972). Hellbom publicerade också många artiklar och uppsatser.
Algot Hellboms efterlämnade handlingar med manuskript, avskrifter och korrspondens förvaras av tre institutioner. Den största samlingen har Forskningsarkivet i Umeå. Medelpadsarkiv i Sundsvall och Uppsala universitet har mindre samlingar.
7 jan. 2022
Fult gjort
Att publicera bilder i bloggen utan tillstånd av "bildmakaren" är inte juste och mycket fult gjort. Själv har jag felat inte bara en gång men
hoppas nu att inte göra om det.
Det är en arg "NinniC" i Alfta som fått mig på bättre tankar efter det att jag, utan hennes tillstånd, publicerat en av hennes fina nyårsbilder.
Ursäkta NinniC !!!
2 jan. 2022
31 dec. 2021
10 dec. 2021
Algot Hellbom
Njurunda och Nolby
Utgivare Njurunda Hembygdsförening 1986
Sockennamnet Njurunda
Njurundas förhistoriska huvudort
Sydostligast i Medelpad ligger Njurunda socken, och man tror att den äldsta bebyggelse låg vid Ljungans gamla mynningsvik och berget Nolbykullen, som en gång reste sig ur havet som en orientringsklippa.Redan innan här blev fast bebyggelse måste det ha varit utmordentligt viktigt för dem som i tidernas gryning färdades landvägen eller sjövägen med trakten av Ljungans mynning som färdmål att ha eller kunna få beskrivning på ett pålitligt märke i terrängen, en riktpunkt som lätt kunde skilja från andra terrängbildningar. Då borde just Nolbykullen, det branta berget och därtill ett berg av ansenlig höjd. ha kunnat utgöra en naturlig och väl fungerande riktpunkt. När det berget kom i sikte, skulle man veta att man nalkades målet.
Ej långt från Nolbykullen påträffas ett antal mäktiga gravhögar från omkring 400-talet, varav en ligger vid det närbelägna Tingsta gärde, där vägen mot Tuna utgår från E4:an. Lite längre åt söder nära gamla landsvägen ligger ett större gravfält med ett tjogtal större och mindre högar, varav en är 6 m hög och 40 m i diameter och därmed större än någon avhögarna vid Högom i Selånger, ja den är i själva verket Norrlands största (K.G. Selinge 1977,s. 199).
Den kände och aktade norrlandsforskaren Johan Nordlander har uttalat som sin mening att just Tingsta gärde en gång i tiden kanske va mötesplatsen för Medelpads landsting (I Fornvännen 1927, s. 182)
Fortsättning följer
10 nov. 2021
Hemmanet med omgivning –
En del av Svartviks industrihistoria Artikelnr: 9789163969751 Kategori: Kulturhistoria Etiketter: Elfon Finnström, Lokala produkter, Ulla Finnström
Beskrivning
Innehållet i denna dokumentation visar den del av Nolby by i Njurunda som erhöll platsbenämningen Hemmanet.
Från att ha varit en havsvik bakom Nolbykullen där gravar visar var tidigare bosättningar funnits, har landhöjningen gjort att mark för jordbruk frilagts.
Här har funnits båtmanstorp och jordbruksmark som brukats av Nolbybönder under århundraden. Från att ett hemman funnits här, som delats, har också funnits några friliggande torp.
Här har funnits ett jordbruk som Svartviks bolag drev från tiden när södra sågen anlades år 1874. Men framförallt visar dokumentationen Hemmanets tillkomst i samband med beslutet att en sulfitfabrik skulle uppföras år 1908.
Tomter avstyckades och anställda fick möjlighet att bygga sig ett eget boende. Ny skola byggdes, hoppbacke, skyttebana och idrottsplats anlades och omgivande terräng möjliggjorde ett livaktigt fritidsutövande.
De stora tomterna gjorde att familjerna blev självförsörjande på basvaror. Ja tomterna var så stora att man höll både ko, gris och get.
Platsen utvecklades så snabbt att man från myndighetshåll ansåg att den skulle bli municipalsamhälle.
Nästa stora förändring skedde under 1950-talet när de stora tomterna styckades till mindre enheter som bebyggdes med egnahem. Vid samma tidpunkt bebyggdes också den norra delen av Hemmanet på mark Nolby 7 som Dicksson & Co köpt in redan i början av 1800-talet.Varifrån kom dessa människor som byggde på Hemmanet?
Bokfakta:
Författare: Elfon och Ulla Finnström
Isbn/artnr: 9789163969751
Förlag: –
Utgiven: 2018
Sidor: 176 sidor
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Kategori: Historia
En av mina första "äkta" barndomskompisar - från mycket tidig ålder - som till vår sorg/besvikelse meddelades måste ha flyttat till släktingar i USA (och senare bl.a. inkallades som soldat med stationering i Alaska).
Jag tror vi grät en skvätt när vi hörde den ur-tråkiga nyheten. Mats-Olov (Englund) var ju en toppen-grabb liksom de övriga 6-7-åriga barndomskompisarna på Hemmanet.
Jag har tyvärr bara ett foto av Mats-Olov:
 |
| MATS-OLLA (tjockt SVARTVIKS-L) |
8 nov. 2021
23 okt. 2021
Kyrkoherde i Njurunda
Olov (Olle) Sivertsson (Bilden - från år 1950)
Levnadsbeskrivning
Född 1906-05-13 i Oviken (Z).
Död 1979-01-03 i Njurunda (Y).
Död 1979-01-03 i Njurunda (Y).
Relationer och barn
Gift 1937-05-17 i Uppsala (Helga Trefald.). Rut INGEGERD Maria Sivertsson, f. Eriksson. |
17 okt. 2021
8 okt. 2021
Hemmanet, Svartvik. Mitt i bilden ser vi fotbollsplanen, en av mitt livs viktigaste platser (bakom bergen: Sundsvall). I mitten, längst ill höger :skolan. Även den mycket viktig i ens liv. En bit rakt till vänster om fotbollsplan: barndomshemmet "Sörgården"), då betydligt mindre antal hus, "gårdar" (jag som pojke hade ung. 100 meter till närmaste grannen.
6 okt. 2021
Njurundabor, varav de flesta utflyttade, samlas regelbundet
 |
Stående från vänster: Lars-Åke Nordin Sundsvall, Sten-Olof Björk, Sundsvall, Billy Höglund, Tällberg, Christer Sundin, Sundsvall, Hans Hegner, Stockholm, Jan Kårström (x)Tallkrogen, Stockholm, Hans-Erik Bergman, Njurunda. Knästående från vänster: Ulf Pettersson, Njurunda, Claes Ström, Göteborg, Sture Westman, Njurunda, Leif Persson, Sundsvall, Ove Jansson, Nynäshamn.Foto: Ulla Hörnell(x) 16 som vd vid Viking LineVid sidan av brottningen (elitbrottare!) hade Jan Kårström börjat jobba inom Västerås Park- och Idrottsförvaltning. I jobbet ingick att ordna personalevents. Resorna med Viking Line var populära och han blev också ett känt ansikte hos rederiet. Hösten 1981 blev han värvad igen. Den här gången på en fiskeresa till Åland då Viking Lines koncernchef Karl-Johan Hagman och Thomas Delden såg ett chefsämne i den förre brottaren. Kårström blev först produktchef och senare VD, en post som han hade under 16 av de totalt 30 åren på företaget. - Åren på Viking Line var mycket lärorika och stimulerande. Jag har haft mycket nytta i mitt ledarskap av det jag lärt mig från idrotten. - Jag hade förmånen att få vara med under de, för färjetrafiken gyllene åren, men jag fick också känna på den ”iskalla vinden” som mötte vår näring efter den tragiska förlisningen av m/f Estonia! |
26 sep. 2021
Eina Dexter har somnat in – var första kvinnan i Sverige att ta SM-guld i pingis
16-åriga Eina Eriksson satte Sundsvall och Svartvik på kartan när hon 1946 tog hem den första SM-titeln på damsidan i pingis. Fler skulle det bli innan hon emigrerade till USA. På ålderns höst återvände hon till Svartvik. I somras, den 8 juli, somnade hon in efter en tids sjukdom.
– Min mamma var envis och målmedveten, berättar sonen John Dexter.
Energiknippet Eina Dexter föddes 1928 på Svartvik, hennes flicknamn var Eriksson och hon älskade idrott.
Svartviks IF blev därför en grundpelare i hennes liv och hon tränade hårt och målmedvetet. Hennes kärlek till främst bordtennisen öppnade många dörrar för henne. Föreningens bordtennissektion var under flera decennier en av distriktets främsta, inte minst på damsidan där Eina var pionjär.
Eina var yngst i syskonskaran med sex storebröder och en äldre syster. Det tror hennes son John Dexter gav henne skinn på näsan.
– Mamma var liten, snabb och envis och tampades med sina äldre syskon för att ta plats, säger han och lägger ett brev fyllt med tidningsurklipp på bordet.
Tidningsrubriker som "Blixt-Eina", "Norrlands bästa", "Mästarinna i bordtennis" på gulnat dagstidningspapper vittnar om henne storhet.
Bordtennis kom att bli hennes signum och hon tackade aldrig nej till att ta en match mot goda vänner.
– Vi hade ett pingisbord i källaren när jag växte upp och jag vet att hon spelade tills för bara något år sedan, berättar sonen.
Einas spelstil var enligt tidningen AT-sporten energisk och taktisk. I en SM-rapportering från 1949 beskrivs hon som säkerheten själv när hon tog hem sitt andra SM-guld och ytterligare två guld skulle det bli.
1950 fick hon tjänstledigt från sitt arbete på SCA och flög till USA för att lära sig språket. När hon två år senare kom tillbaka till Svartvik tog det inte lång tid förrän hon bestämde sig för att emigrera.
I Seattle träffade Eina Johns far, de gifte sig 1955 och flyttade till Skokie, en förort till Chicago där deras son föddes 1959. De valde att gå isär och Eina uppfostrade John själv.
Eina har trots det långa avståndet alltid tyckt det varit viktigt att resa hem för att hälsa på, ofta i flera månader under sommaren.
– Jag var som sjuåring med för andra gången och då lärde jag mig mycket svenska och fick gå i skolan med min kusin Stefan, berättar John.
Han minns att de blev intervjuade av en journalist och att bilden på dem hamnade på tidningens första sida.
För cirka tio år sedan flyttade Eina tillbaka till Sverige och bosatte sig givetvis på Svartvik. Hon missade aldrig en hemmamatch med fotbollsherrlaget i rött och vitt och hon deltog ofta i söndagsgudstjänsten i Njurundas kyrkor dit hon körde själv i sin Amerikanare med märket Oldsmobile.
– Hon hade alltid spännande historier att berätta men det var aldrig så att hon skröt om det, berättar Johns kusin Ulf Lindberg.
Han minns en lång och lite fräck limerick som hon kunde utantill.
– Den skrev hon på tåget till VM i Budapest tillsammans med bland andra sportjournalisten Bengt Grive, som hon spelade dubbel med i landslaget, säger Ulf Lindberg.
Enligt John packade Eina ihop allt hon ägde när hon reste mellan USA och Sverige.
– De två väskorna var nästan större än henne och en gång vid bagagebandet på Arlanda skyndade sig Börje Salming fram och lyfte av dem åt henne, säger han och skrattar.
De sista två åren har kantats av sjukdom men det höll Eina för sig själv. En vecka innan hon somnade in flyttade hon till ålderdomshemmet Skottsundsbacken. Ett boende som hon såg fram emot.
En vacker sensommardag i början av september begravdes Eina Dexter. Hon blev 92 år. Sonen John hade med sin fru rest från Seattle till Sverige för att vara med vid gravsättningen där de tillsammans med närmaste släkt och vänner tog ett sista farväl av henne.
