Halmstad var vid 1900-talets början en av Sveriges främsta skutstäder. Moderniseringen av hamnen, jordbruksexporten och industrialiseringen skapade goda förutsättningar för ökad in- och utförsel av varor. Många Halmstadbor arbetade som sjömän – vilket bland annat gravstenarna på Västra kyrkogården vittnar om.

Arbetet på de små skutorna var hårt. Ännu värre blev det under första världskriget då bland annat Tyskland sänkte många svenska fartyg för att förhindra att Storbritannien fick del av varor med betydelse för deras krigsföring. Skonertskeppet Lekna av Halmstad drabbades av kriget 1916. Det var ett 33 meter långt fartyg som var byggt 1877. Halmstadmäklaren Otto Boman hade köpt henne 1904. Lekna var vid händelsen, som beskrivs i den här artikeln, på väg över Nordsjön till England under befäl av Martin Eugenius Johansson och med ytterligare sju personer i besättningen.

Den 19 oktober 1916 siktade de Svartvik (byggd på varvet i Svartvik) , ett segelfartyg från Stockholm. Det märkliga var att befälhavare där var Gustaf Artur Johansson, Martins son. De kom överens om att segla tillsammans en sträcka även om de var på väg till olika hamnar. Även om far och son hade seglat länge på Nordsjön hade de tidigare aldrig mött varandra på det här sättet. Under den påföljande natten tappade fartygen emellertid kontakten.

Den 20 oktober såg Lekna en tysk ubåt som kom upp emot henne. Tyskarna gav besättningen fem minuter för att lämna fartyget. Svenskarna satte två livbåtar i sjön men ubåten lade beslag på den ena. Man tänkte nämligen använda den för att plundra Lekna på proviant innan man stack henne i brand. Leknas besättning trängde ihop sig i sin livbåt och rodde från platsen. De såg sitt fartyg brinna och ubåten segla vidare.

Från Svartvik såg man ett segelfartyg brinna och misstänkte att det var Lekna. Ubåten var nu på väg emot dem och samma historia upprepade sig. De fick fem minuter på sig att lämna fartyget som sedan sattes i brand. Sjön gick ganska grov och en av livbåtarna törnade emot Svartviks skrov. Till sin fasa upptäckte de ombord att livbåten sprang läck och i praktiken blev obrukbar. Ubåten tog dock ingen hänsyn till besättningens utsatta position utan lämnade platsen.

I det här läget inträffade ett mirakel. Plötsligt dök en tom livbåt upp och drev emot dem. Den var visserligen vattenfylld men kunde länsas och var sedan fullt användbar. Det var den andra livbåten från Lekna! Tyskarna hade inte haft någon användning för den sedan de lagt beslag på provianten. Detta kan också uttryckas på annat sätt: när sonens fartyg och dess besättning var i sjönöd kom en livbåt drivande från hans fars fartyg och räddade situationen.

I kyla och hög sjö rodde Leknas besättning i riktning mot land. Inte minst kapten Johansson var ganska medtagen. Han var 58 år gammal och hade inte hunnit få på sig varma kläder innan han lämnade sitt fartyg. Slutligen räddades männen av en brittisk båt som förde dem till Boston på Englands ostkust.

Men även Svartviks besättning hade det svårt i det hårda vädret. De upptäcktes till slut av en annan brittisk båt som tog dem till Hartlepool. När de kommit iland ringde far och son varandra och kunde lättade konstatera att båda var vid liv.

Några dagar senare möttes de båda oväntat på en polisstation i Newcastle dit de oberoende av varandra begett sig för att sköta formaliteter inför hemresan. Sedan åkte alla hem till Sverige med Svenska Lloyds ångfartyg Bele. Så just den här historien fick ett lyckligt slut, men så var det långt ifrån alltid. Under första världskriget gjorde sjömännen heroiska insatser för att säkra den svenska varuförsörjningen – knappt 800 av dem miste livet.

Anders Bergenek

Tolv unga pojkar började vid yrkesskolan den 20 okt., då deli .första tvååriga kursen inleddes. Efter ett års grundutbildning får ynglingarna pröva att arbeta nte i avdelningarna och efter andra skolåret skall yrkesvalet ske med hänsyn till elevens håg och fallenhet. Personalkonsulenten hälsar på bilden 15-årige Stig ~stlund välkommen till skolan. Stig är fjärde medlemmen av ~släkten östlund\d, som arbetar vid företaget. Fadern Tage, och farbröderna Okton och Sven har länge varit i bolagets tjänst.

 SVARTVIKS SÅGVERK. (1894 ?)

 

Svartvik (Hemmanet övre vänstra hörnet). Skogen i bakgrunden flitigt utnyttjad av mycket ung  skidåkare. Fotbollsplanen syns också i övre vänstra hörnet. Jag blir tårögd när jag ser bilden (fotbollsplanen och skogen med sina skidspår).Barndomshemmet: långt upp till vänster.

Vacker bild (tycker jag)

 

SVARTVIKS IF

Om föreningen

 

 

---

Historia - en kort sammanfattning

Svartviks IF som bildades 1894, är en av länets äldsta idrottsföreningar.

På den tiden var det skididrotten som dominerade, inte bara på längden

utan även backhoppning. Det fanns då en egen hoppbacke på Hemmanet.

 

I slutet av 40-talet anlades en slalombacke på Nolbykullen ner mot Hemmanet. Vid invigningen 1947 var det storåkare från hela landet som deltog. Svartviks IF hade själv många duktiga slalomåkare.

 

1918 började fotbollsintresset att visa sig, och en plan iordningställdes.

1924 spelades den första seriematchen mot IFK Sundsvall (inträde 75 öre).

 

Idrottsplatsen lades om 1934, och då började Svartvik få ett bra lag.

1947 reste laget med motorbåtar över Bottenviken till Kaskö i Finland.

Och sedan dess har vänskapen mellan båda föreningarna fortsatt.

 

1957-58 lades IP om igen och det nuvarande klubbhuset färdigställdes 1967 genom starka ideella arbetskrafter som fanns inom föreningen.

Sedan följde ett antal år för fotbollslaget med skiftande framgångar.

 

På 60-talet tog sej laget upp i Div III. Efter några säsonger ramlade man ner i Div IV, och även några säsonger i Div V. Från 1983 har Svartvik alltid spelat i Div IV, så det är nu dags att ta steget upp en division igen.

 

Bordtennis har varit den gren som SIF gjort sej mest känd för. Från 40-talet och ända fram till 90-talet var intresset stort. SIF kan stoltsera med svensk mästare, flera norrlandsmästare och otaliga DM-mästare.

Dambordtennisen har varit stor inom Svartvik.

 

Ungdomsidrotten har varit som en guldtråd inom föreningen ända sedan 1948. Idag kan vi vara stolta över den fina ungdomsverksamhet som SIF bedriver.

 

För övrigt kan nämnas:

• att på 50-talet spelades det ishockey i Svartvik.
• att SIF hade en klubbtidning på den tiden.
• att det fanns en livaktig damsektion från 60-talet.
• att 1985-87 kom träningsplanen till.
• att 2009 fyller Svartviks IF 115 år!

Som ni säkert förstår finns det mycket mer att berätta. Vid föreningens 100-års jubileum kom en jubileumsskrift ut. Där finns allt att läsa om klubbens hundraåriga historia (kan lånas på kansliet).

 

Tänk så många människor som under alla år gjort vad Svartviks IF är idag.

Alla aktiva, alla ledare och alla supportrar. Vi höjer hatten för alla dessa!

 

Idrottshälsningar

Lennart Glantz

"Geographica"  Nr 26 "Sundsvallsdistriktet 1850-1950 av Hjulström, Arpi och Lövgren (Uppsala, 1955).

NATURFÖRHÅLLANDEN

Resenären som söderifrån nalkas Sundsvallsdistriktet med Ostkustbanan, får strax efter passerandet av Njurunda station och Ljungan en grandios överblick av distriktets södra del.  Utsikten verkar i dubbelt mått tilldragande, ty dels kommer den överraskande och dels är den i sig själv storartad. Vägen har tidigare lett fram över Hälsinglands flacka kustslätt, där varken de utbredda sandfälten i Gnarp eller moräntrakterna kring läns- och landskapsgränsen med deras stora skogar erbjuda någon omväxling för ögat. Endast några sjöar bryta den mörka monotonien. Samtidigt som Ljungan öppnar sig till en bred mynningsvik vidgas emellertid utsikten.    Man ser havet, ur vilket Alnön reser sin skogklädda profil. Och kustremsan är ett industrialiserat, tätbebyggt landskap.

Svartviks cellulosafabrik och träkemiska anläggningar har sin plats på sluttningen mellan järnvägen och stranden. De äro samlade inom ett smalt men långsträckt område som följer efter det man passerat Kvisslebys stora bostadsagglomeration. Holmar i Ljungan nära stranden verka till bristningsgränsen lastade med virkesupplag, kranar, vinschar och linbanor. På andra sidan den vidgade älven resa sig Essviks och längre ut Nyhamns fabriker.

Samtidigt med denna förvandling av landskapets utseende kan resenären iakttaga en annan: själva topografien ändras och blir mera bruten. Bakom Svartvik höjer sig Nolbykullen till 179 m som det första vittnesbördet om en djärvare terräng.

Ostkustbanan går efter hela sin längd söder om denna plats fram på dn norrländska kustslätten. På avstånd kan resenären söderifrån kanske skymta några tämligen höga bergåsar i Gästrikland och Hälsingland. Men Nolbykullen är den första bergkulle av anmärkningsvärd höjd, som är belägen vid kusten, och den första man kommer nära vid en rsa med dnna bana. Just här når nämligen den s.k. norrlandsterrängen ända fram till havet. norr därom härskar Västernorrlands rutplatåland med bergshöjder tätt intill varandra, skilda av trånga dalar. Det är alltså denna terrängtyp med dess nätverk av smala sänkor, som kännetecknar Sundsvallstrakten och Medelpad.

kURIOSA:

I maj 1732 besteg Carl von Linné Nolbykullen, där han bland annat hittade ett uvbo med ungar och ägg i. "Sannerligen ett högt bärg", konstaterade han i sina anteckningar. Han noterade även att det på kullen fanns en vårdkase (en stapel av ved med en tjärtunna längst upp), redo att tändas för att varna befolkningen om fienden närmade sig. 

Njurunda socken i Medelpad ingår sedan 1974 i Sundsvalls kommun och motsvarar från 2016 Njurunda distrikt.

Socknens areal är 336,70 kvadratkilometer, varav 301,70 land.^[1] År 2000 fanns här 13 471 invånare^[2]. Tätorterna Svartvik, Kvissleby, Essvik, Juniskär, Skottsund, Dingersjö och Stockvik samt tätorten och kyrkbyn Njurundabommen med sockenkyrkan Njurunda kyrka ligger i socknen.

Vad innebär pastorat?

Ett pastorat är det geografiska område som en kyrkoherde/pastor har ansvar för och tjänstgör inom för den Svenska kyrkan. Den kan bestå av en, två eller fler församlingar beroende på omständigheterna. Kyrkoherden i pastoratet har ofta hjälp av andra präster och som då kallar för komminister (ibland för kaplan).9 apr. 2019

Svartvik blev en av de orter längs Guldkusten som drog till sig människor som behövde arbete under 1800- talet. Verksamhet har funnits på platsen sedan 1820, det började med strömrensning av Ljungan med tillhörande hamn, fortsatte med bjälkgrop, varv, ångsågar med tillhörande brädgårdar, hyvleri, och slutade med sulfitfabriken som lades ner 1974. Här har män och kvinnor sålt sin arbetskraft, bott och levt i röda baracker och vita tjänstemannabostäder eller byggt hus på Hemmanet. Tusentals människor har passerat revy och här fanns allt man behövde. Brukskyrka, bolaget (affärn), konsum, baptistkapellet Salem, skola, logelokalen Idyllen och förstås idrottsplan. Där bedrevs framför allt fotboll, men innan dess var det vintersporten som dominerade och framför allt då backhoppningen. Initiativtagarna till bildandet av idrottsföreningen 1894 var alla arbetsledare, anställda på Svartvik. Det var inspektor H M Haraldsen, Valentin Uppling, J H Andersson och faktor Axel Norberg. Intresset var stort från svartviksborna och verksamheten blomstrade snabbt. Otto Bull, en tränad back- och längdåkare från Norge blev instruktör och föregångare i de klassiska vinteridrotterna. Ganska snart anordnade man tävlingar men vinsterna var inte mycket att hurra för. Första priset till vinnaren kunde vara en blågul bandrosett, andra pris en vit rosett osv. Men praktiska och nyttiga saker började förekomma som mössor, tröjor och vantar, lämpliga plagg för en skidåkare. Backhoppningen som förekom mot Nolbykullen organiserades av Haraldsen och Bull och blev stora publiknöjen med mycket folk, musik och flaggspel. Ledarna för Svartviks storindustri, G P Braathen och konsul Jakob Christian Barth stödde idrotten och var med på nästan alla backhoppningsarrangemang. Vid tävlingarna spelade Svartviks Hornmusikkår marcher. De klämde i med en marsch när storherrarna, som ofta kom åkande i en järnskrinda anlände till backen. Ofta kom ekipage från sta´n (Sundsvall) med bemärkta personer som var mycket intresserade av tävlingarna. En mycket lyckad tillställning måste ha varit när J H Andersson klädde ut sig i kjolar och startade ett åk, han seglade iväg från stupet med kjolarna som en ballong omkring sig till den jublande publikens stora glädje. På den tiden var det tillåtet att efter nedslaget ta stöd med händerna eller sitta på skidorna i underbacken. Den förste som landade stående var Wilhelm Westerlund från Svartvik - det sades att det var det första vackra hoppet i sitt slag i sundsvallsbacken. Vid det tillfället hade det snöat i sådana mängder att de åkare som ramlade försvann i snömassorna så de måste skottas fram. En skridskobana anlades också, den invigdes 1 februari 1898, på Svartviksbukten och där myllrade det av skridskoåkare av alla de slag. Det ordnades skridskokarnevaler med uppvisningar av bl a O Bull, fyrverkerier och stora flammande bål tändes vid sidan av skridskobanan. Det var främst för att medlemmarna i Svartviks Musikkår skulle hålla sina instument isfria, men det lyckades inte alltid. Fyrverkerierna kunde man köpa av befälhavarna på de besökande fartygen i hamnen. Otto Bull som inte bara var instruktör i skridsko han införde även tvåstavig skidåkning, tidigare användes endast en stav. I Svartvik fanns två skidtillverkare, Regnander och Per Anton Wiklund. Men skulle man beställa tillverkning av skidor fick man vackert fixa virket själv. Trävarubolaget var dock mycket frikostig och stödde idrotten och skänkte virke till skidtillverkningen. Ville man köpa skidor kunde man göra det hos Wiklunds och där kostade de 1,25 kr. Men då åkarna ville ha björkskidor både till längdoch backåkning så steg priserna. Då kunde de kosta 6 kr paret. Dimensionerna för backskidor var längden 12 fot och bredden 5-6 tum. Hoppbacken renoverades 1934 inför Jubileumstävlingar den 10 februari 1935. En ny hoppbacke färdigställdes 1937 på Gumsekullen i närheten och tävlingar arrangerades 1937 och 1938, därefter upphörde Svartviks IF:s backtävlingar. Källor: Svartviks IF 100 år 1894-1994, Svartvik – ett studiecirkelarbete våren 1990 Ulrika Hådén Föreningsarkivet Västernorrland Svartvik och backhoppning 3 (12) Svartviks IF • Bildades 1894. • Slalom utövades på 1940-talet. • Fotboll med från 1918. Första seriematchen 1924 mot IFK Sundsvall. • Bordtennis den mest framgångsrika sporten med SM-segrare. Främst på damsidan. • Ishockey fanns på 1950-talet. 4 (12) Sundsvalls Tidning gav ut en årsbok 1983 med titeln “Fagervik - en plats i Sverige” av Curt Bladh. Boken berättar om livet på orten, människorna, fabriken och annat viktigt i en liten bruksort. Här återger vi delar av avsnittet “Laget”. Bakgrund Det gamla 1800-talssamhället innebar för de flesta människorna en hård och slitsam tillvaro med arbete och åter arbete. Utrymme för annat fanns inte. I opposition mot detta, med samma önskan om ett bättre liv, samma vilja till förändring uppstod arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och väckelserörelsen. Samtidigt växte idrotten sig allt starkare och gick länge hand i hand med både arbetarrörelsen och nykterheten. Gemensamt för dem var också att de alla hade en visserligen lågmäld, men ändå starkt puritanistisk hållning och samma tilltro till uppfostran. Arbetarrörelsen ville förbättra villkoren för arbetarna och förverkliga sin vision om det bättre samhället medan nykterhetsrörelsen vände sig mot det utbredda spritmissbruket som förlamade framförallt arbetarklassen och höll dem nere i elände. Frikyrkorna kämpade för att visa på andra värden och ett annat livsinnehåll. Men att sätta sig upp mot kyrkan vid den här tiden gjorde man inte ostraffat. Frikyrkorna och arbetarrörelsen kom så att dela oppositionens hårda villkor. Värt att nämna i sammanhanget är att den stora Sundsvallsstrejken 1879 leddes av arbetare från frikyrkorna. Laget “Och idrotten visade att det fanns ännu ett annat liv: att det gick att utvinna mer ur det liv man levde. Puritanismen och den moraliskt stränga uppfostran hade de alla fyra gemensamt. Sedan skilde de sig snart åt. Frikyrkan slöt sig inne i sektstrider och bekämpade den socialism som fått form av Marx men i sin kärna inte förkunnade annat än samma kärleksbudskap som kyrkan också hade som ledstjärna. Någonstans på vägen mot folkhemmet tappade arbetarrörelsen i stort sett också bort nykterhetsidealen. Idrotten hängde med men det blev aldrig någon formell förbrödring mellan idrott och arbetarrörelse. Antalet arbetaridrottsföreningar, till namnet, är få. Men däremot har många av dagens idrottsföreningar som nu mer liknar företag i idrott, ursprung i en praktisk samverkan mellan de två stora folkrörelserna. FGF var en sådan: Fagerviks Gymnastik- och Idrottsförening. Namnet är förbryllande eftersom man i första hand, och sedan enbart, ägnade sig åt fotboll och bandy. Båda är ett slags genomfolkliga sporter: fotboll den största idrotten i världen. Eftersom de liknar varandra kunde man spela fotboll på sommaren och bandy på vintern. Det var ungefär samma människor som höll på med båda. Bandyplanen plogades upp vid Skälarökajen. Isen lade sig tidigt där i det grunda vattnet; och den gick att använda eftersom det aldrig var någon risk att någon skulle gå ned sig. Man klädde om i skolan. Det var några hundra meter att gå men det bekymrade förmodligen dessa amatörspelare föga. De var helt enkelt inte vana vid något annat, och tyckte dessutom om att spela bandy. På sommaren fanns en enkel fotbollsplan i skogen mellan Glöden och Klingerfjärden. Men Grunna var aldrig något ställe att spela riktig fotboll på. Det var ett ställe där man kunde sparka boll: en någorlunda jämn gräsplan i skogen, ett par mål utan nät, inga kritlinjer, inga hörnflaggor, ingen läktare. När man skulle spela fotboll med större allvar fick man åka till Sörberge, två kilometer bort. Till Forsvallen, en trång liten plan som med nöd klarade Fotbollsförbundets bestämmelser. Omklädningsrum var ett par baracker bakom den enda läktaren. Publiken satt praktiskt taget inne på planen. Att göra inkast eller slå en hörna måste ha varit nästan dödsföraktande om läget var kritiskt i matchen och man tillhörde bortalaget. Laget växte upp på platsen. Sådant som värvningar, spelarköp, övergångssummor kände man helt enkelt inte till. Vad skulle man ha för att locka en bra fotbollsspelare till Fagervik? Ett bra jobb, pengar, bostad? Jobben fanns i fabriken: bolaget bestämde över dem och inte behövde bolaget krusa någon bollsparkare för att få honom anställd. Pengar fanns i stort sett inte. Spelarna var snövita amatörer, åtminstone i ekonomisk mening. Man spelade för att det var roligt, inte för att man skulle tjäna pengar på det. “Det fanns inga pengar i klubben för att sats på nya spelare. Det fanns knappt pengar till de spelare man redan hade. På resor till bortamatcher kunde man stanna vid något kafé och få kaffe och wienerbröd på klubbens bekostnad. 

1921

 

 Tvättande kvinnor vid sågverkskajen i Svartvik.
Fotograf: Okänd
Bildkälla: Sundsvalls museum

 SVARTVIK (vid Herrgårn

Koordinater	62°19′0″N 17°22′0″Ö

 

Framför en "rökåk" (arbetarkasern) i Svartvik.Fr höger Alf Berlin, Albert Viklander, Dagmar Baglien, Emma Viklander.Mitten raden: Ingegerd Viklander, Sven Viklander, Folke Baglien Främre raden,Valfrid Viklander, Birgit Svensson.

 

Svrtviks IF, Veteranklubben 

Hemmanet, Svartvik 

Foto: Fredrik Näslund.

I mitten syns fotbollsplanen. Till vänster om den finns mitt barndomshem- Vid bildens högerkant finns skolan. Fotat från Nolbykullen (Gumsekullen).

Hemmanet.

Den del av Nolby by i Njurunda som erhöll platsbenämningen Hemmanet.

Från att ha varit en havsvik bakom Nolbykullen där gravar visar var tidigare bosättningar funnits, har landhöjningen gjort att mark för jordbruk frilagts.

Här har funnits båtmanstorp och jordbruksmark som brukats av Nolbybönder under århundraden. Från att ett hemman funnits här, som delats, har också funnits några friliggande torp.

Här har funnits ett jordbruk som Svartviks bolag drev från tiden när södra sågen anlades år 1874. 

Tomter avstyckades och anställda fick möjlighet att bygga sig ett eget boende. Ny skola byggdes, hoppbacke, skyttebana och idrottsplats anlades och omgivande terräng möjliggjorde ett livaktigt fritidsutövande.

De stora tomterna gjorde att familjerna blev självförsörjande på basvaror. Ja tomterna var så stora att man höll både ko, gris och get.

 

 

Flygfoto över Svartviks sulfitfabrik. Tid = ?

 Svartvik blev en av de orter längs Guldkusten som drog till sig människor som behövde arbete under 1800- talet. Verksamhet har funnits på platsen sedan 1820, det började med strömrensning av Ljungan med tillhörande hamn, fortsatte med bjälkgrop, varv, ångsågar med tillhörande brädgårdar, hyvleri, och slutade med sulfitfabriken som lades ner 1974. Här har män och kvinnor sålt sin arbetskraft, bott och levt i röda baracker och vita tjänstemannabostäder eller byggt hus på Hemmanet. Tusentals människor har passerat revy och här fanns allt man behövde. Brukskyrka, bolaget (affärn), konsum, baptistkapellet Salem, skola, logelokalen Idyllen och förstås idrottsplan. Där bedrevs framför allt fotboll, men innan dess var det vintersporten som dominerade och framför allt då backhoppningen. Initiativtagarna till bildandet av idrottsföreningen 1894 var alla arbetsledare, anställda på Svartvik. Det var inspektor H M Haraldsen, Valentin Uppling, J H Andersson och faktor Axel Norberg. Intresset var stort från svartviksborna och verksamheten blomstrade snabbt. Otto Bull, en tränad back- och längdåkare från Norge blev instruktör och föregångare i de klassiska vinteridrotterna. Ganska snart anordnade man tävlingar men vinsterna var inte mycket att hurra för. Första priset till vinnaren kunde vara en blågul bandrosett, andra pris en vit rosett osv. Men praktiska och nyttiga saker började förekomma som mössor, tröjor och vantar, lämpliga plagg för en skidåkare. Backhoppningen som förekom mot Nolbykullen organiserades av Haraldsen och Bull och blev stora publiknöjen med mycket folk, musik och flaggspel. Ledarna för Svartviks storindustri, G P Braathen och konsul Jakob Christian Barth stödde idrotten och var med på nästan alla backhoppningsarrangemang. Vid tävlingarna spelade Svartviks Hornmusikkår marcher. De klämde i med en marsch när storherrarna, som ofta kom åkande i en järnskrinda anlände till backen. Ofta kom ekipage från sta´n (Sundsvall) med bemärkta personer som var mycket intresserade av tävlingarna. En mycket lyckad tillställning måste ha varit när J H Andersson klädde ut sig i kjolar och startade ett åk, han seglade iväg från stupet med kjolarna som en ballong omkring sig till den jublande publikens stora glädje. På den tiden var det tillåtet att efter nedslaget ta stöd med händerna eller sitta på skidorna i underbacken. Den förste som landade stående var Wilhelm Westerlund från Svartvik - det sades att det var det första vackra hoppet i sitt slag i sundsvallsbacken. Vid det tillfället hade det snöat i sådana mängder att de åkare som ramlade försvann i snömassorna så de måste skottas fram. En skridskobana anlades också, den invigdes 1 februari 1898, på Svartviksbukten och där myllrade det av skridskoåkare av alla de slag. Det ordnades skridskokarnevaler med uppvisningar av bl a O Bull, fyrverkerier och stora flammande bål tändes vid sidan av skridskobanan. Det var främst för att medlemmarna i Svartviks Musikkår skulle hålla sina instument isfria, men det lyckades inte alltid. Fyrverkerierna kunde man köpa av befälhavarna på de besökande fartygen i hamnen. Otto Bull som inte bara var instruktör i skridsko han införde även tvåstavig skidåkning, tidigare användes endast en stav. I Svartvik fanns två skidtillverkare, Regnander och Per Anton Wiklund. Men skulle man beställa tillverkning av skidor fick man vackert fixa virket själv. Trävarubolaget var dock mycket frikostig och stödde idrotten och skänkte virke till skidtillverkningen. Ville man köpa skidor kunde man göra det hos Wiklunds och där kostade de 1,25 kr. Men då åkarna ville ha björkskidor både till längdoch backåkning så steg priserna. Då kunde de kosta 6 kr paret. Dimensionerna för backskidor var längden 12 fot och bredden 5-6 tum. Hoppbacken renoverades 1934 inför Jubileumstävlingar den 10 februari 1935. En ny hoppbacke färdigställdes 1937 på Gumsekullen i närheten och tävlingar arrangerades 1937 och 1938, därefter upphörde Svartviks IF:s backtävlingar. Källor: Svartviks IF 100 år 1894-1994, Svartvik – ett studiecirkelarbete våren 1990 Ulrika Hådén Föreningsarkivet Västernorrland Svartvik och backhoppning 3 (12) Svartviks IF • Bildades 1894. • Slalom utövades på 1940-talet. • Fotboll med från 1918. Första seriematchen 1924 mot IFK Sundsvall. • Bordtennis den mest framgångsrika sporten med SM-segrare. Främst på damsidan. • Ishockey fanns på 1

 

 

Min mormor, min mamma

och mina två bröder Bert och Kurt.

Början av 1930-talet. Jag gissar 1934.

Vid Finlandsbåten ?

Nils Jacob Östlund, min farfars far

 

Föräldrar

• Mårten Christ. Östlund

  1803–1850

• Stina Marg (Margit) Dill

  1808–

Make/maka och barn

• Inga Brita Sjögren

  1837–1912

• Christina Johanna Eugenia Östlund

  1865–

• 

  Ferdinand Nils Olof Östlund

  1868–1949

• Agda Serafia Östlund

  1870–

• Almar Emmelton Östlund

  1870–1918

• Selma Amanda Catarina Östlund

  1873–

• Fritiof Reinhold Östlund

  1876–1954

• Elvira Constantia Östlund

  1880–