Svartvik

Svartviks utveckling är ett industrihistoriskt tittskåp. Från lastageplats, skeppsvarv, ångsåg och massafabrik till levande museum och industriminne på knappt 200 år.

Lastageplats

1820 anlägger Kungliga Strömrensningskommittén Svartviks lastageplats. Sågade trävaror från Matfors stora vattendrivna sågverk flottas nedför Ljungan till Svartvik för transport ut i världen. 1832-1891 var Svartviks Herrgård säte för James Dickson & Co:s norrlandsimperium. Firman ägde skogar och industrier från Ljusnan i söder till Umeälven i norr.

Skeppsvarv

1832 startar Dickson & Co ett skeppsvarv i Svartvik. Där bygger man 34 segelfartyg mellan åren 1837-1862.

Ångsåg

1874 står den första sågen i Svartvik färdig. 1906 brinner den ner. 1877-1878 bygger James Dickson & Co ytterligare en ångsåg, där de sågar fram till 1942.

Massaepoken

1891 köper ett konsortium av sågverkspatroner i Sundsvall Svartviksindustrierna. Sågverksindustrin går in i en lågkonjunktur och företaget börjar satsa på tillverkning av pappersmassa. Svartviks sulfitfabrik tillverkar sulfitmassa mellan 1906 och 1974. Fabriken är Europas största producent av sulfitmassa under en period. 1934–1974 ingår Svartvik i Svenska Cellulosa Aktiebolaget (SCA).

För 200 år sedan

Herrgården idag

Åren 1821/1822  byggs en gård för platsförvaltaren byggs ut md ytterligare en våning och två flyglar, och blir Svartviks Herrgård. Dessutom byggs magasin och en lång lastbrygga.

SUNDSVALLS TIDNING DEN 7 MAJ 2021.

Svartviks IF kämpar för att få ihop ett lag till division 3. Med en tunn trupp och få spelare på träning valde tränaren Joakim Sjödin att kliva av sitt uppdrag förra veckan.

Svartviks ordförande Leif Wiklund var då inne på att de kan komma att dra sig ur division 3.

Under torsdagskvällen hade de såväl spelarmöte som styrelsemöte med frågan på bordet.

– Vi har sagt att vi kommer att ge det här en chans till och försöka jaga rätt på en tränare. Vi har några namn på bordet som jag kommer att kontakta i närtid och hoppas att någon av dem nappar. För står vi utan tränare så kan det bli lite svårt att bedriva det... Men både styrelsen och spelartruppen ville att vi skulle ge det en chans till veckan, säger Wiklund.

Det låter lite grann som att ni skjuter fram beslutet?

– Ja, det kan man väl säga att vi gör. För även om jag kanske lät uppgiven förra veckan så vill ingen egentligen att vi ska lägga ner eller dra oss ur. Kan man undvika det så känns det bra. Det går ju inte att trolla heller, men vi gör ett sista försök.

Hänger det på att ni får en tränare nästa vecka?

– Ja, egentligen är det så vi har sagt, att det hänger på att någon tackar ja i helgen eller till veckan. Sedan tackar kanske ingen ja på rak arm, utan man kanske vill veta lite saker och så. Men frågan kommer att ställas till ett antal personer. Senast torsdag/fredag nästa vecka så tror jag att vi vet vad som händer med A-laget.

Med det sagt är det inte enbart tränarfrågan som ligger och gnager. Spelartruppen är samtidigt tunn, vilket var grunden till att Sjödin hoppade av.

Först och främst är prio dock nu att få in en tränare, menar Wiklund.

– Vi kommer att köra på med de spelare vi har. Det kanske kan komma in någon, som man kan prata med eller övertala? Får vi en tränare så tror jag också att spelare kanske får ny energi. Men just nu är prio ett att få en tränare presenterad. Sedan får vi se.

Som en vit pärla lyser Svartviks herrgård upp den hårt arbetande omgivningen. Fotografiet över Svartviks sågverk och brädgården med lastande segelskutor och sulfitfabriken i Essvik som syns i bakgrunden är taget 1905. Nu för tiden är det en mer stillsam vy. I och kring herrgården finns kreativa krafter i form av företag, konstnärer och odlingsintresserade pensionärer som ger trädgården nytt liv.

 

 

Niels Christian Kierkegaard

Skrevs den 2017/05/31 av Anders Svensson — 1 kommentar ↓

Niels Christian Kierkegaard föddes den 6 jan 1817 i Horsens, Danmark och dog den 17 dec 1869 i Göteborg, Karl Johans församling. Han var son köpmannen Morten Andersen Kierkegaard och Birgitte Catharine (Trine) Kieldsen. Gift den 27 juli 1843 i Vadstena med Johanna (Jeanna) Cathrina Beckman, född den 14 dec. 18414 på Munkfors, Ransäter, Värmland och död den 1 jan 1900 i Stockholm, Hedv El, dtr till brukspatron Christian Beckman och Anna Margaretha Björnberg.

Två års sjöresa till bl.a. Brasilien, Ryssland och Spanien och utbildning i skeppsbyggnad vid amiralitetsvarvet i Köpenhamn. Därefter skeppsbyggmästare vid Svartviks varv, Njurunda, Medelpad 1839—49. Varvet byggdes och ägdes av James Dickson:

Den handlingskraftige James Dickson junior, som utsetts att sköta norrlandsaffärerna, bodde tidvis på Svartviks forna tullstation, som han förvandlade till herrgård. Där fick även K sin bostad liksom bokhållaren Charles Jean di Lampert. 18 arbetare anställdes, varav 6 bodde på varvet, en smedja anlades vid allmänna landsvägen o en mastkran uppfördes, under vilken två furuskepp om året försågs med master o tackling. Fartygen förde först varorna (även järn) till Majnabbe vid Gbg, varifrån utskeppning skedde till bl a Australien o Ostindien med kolonialvaror som returlast. Trots sin ungdom både konstruerade o ledde K byggandet av skeppen med ”en högst ovanlig sakkännedom o omsorg”. Han mottog även beställningsarbeten, bland vilka kan nämnas briggen Solide åt firma O Norén, Gbg, o skeppet Zenobia, levererat 43 till handelshuset D Carnegie & co i samma stad.

Totalt konstruerade han och byggde 13 segelfartyg på Svartviks varv.

Därefter anställd som skeppsbyggmästare vid Varvet Kusten i Göteborg 1849—51. Detta varv hade egen ångsåg och disponent var W. Broddy.

Efter den korta tiden på Kustens varv var han anställd på Gamla varvet (ägt av firman A. Landgrens enka) i Göteborg från 1851. Vid denna tid var O.P. Dahlin disponent på varvet och A.F. Landgren ägare. Kierkegaard ritade och byggde minst 8 segelfartyg och 1 ångfartyg under sin tid på Gamla varvet. Han arbetade ibland också för Lindholmens varv under denna tid där han konstruerade och ritade ångfartyg.

Efter en olycka på 1860-talet blev Niels Christian Kierkegaard förlamad.

Skepp han konstruerade för Svartviks varv, namn, byggår, typ, lästetal, redare (ort)

Caledonia, 1840, bark, 199, J. Dickson & Co (Göteborg)
Gazelle, 1840, skonert, 56, E. Rundberg (Göteborg)
Solide, 1841, brigg, 127, Olof Norén (Göteborg)
Carolina, 1842, bark
Prins Oscar, 1844, bark, 240, J. Dickson & Co (Göteborg)
Axel, 1845, skonert, 72, J. Dickson & Co (Göteborg)
Alexandra, 1845, skonert, 71, J. Dickson & Co (Göteborg)
Josephine, 1846, skonert, 71, J. Dickson & Co (Göteborg)
Oberon, 1846, skonert, 85, J. Dickson & Co (Göteborg)
Johanna Catharina, 1847, brigg, 148, J. Dickson & Co (Göteborg)

Skepp han konstruerade för Gamla varvet, namn, byggår, typ, lästetal, redare (ort)

Aurora-Borealis, 1853, skonert, 43, Niclas Beckman (Göteborg)
Eleonore, 1854, skepp, 130, Niclas Beckman (Göteborg)
Galathea, 1856, brigg, 83, Björck & Engström (Göteborg)
Dellen, 1861, ångbåt (bogserare), ??, Pettersson (Hudiksvall)
Heidi, 1864, skepp, 265, Gustaf Melin (Göteborg)
Louis De Geer, 1866, skepp, 352, Gustaf Melin (Göteborg)
Iris, 1867, skepp, 295, A.F. Landgren (Göteborg)
Godeffroy, 1867, bark, 240, J. C. Godeffroy & Son (Hamburg)
Erato, 1869, skepp, 329, A.F. Landgren (Göteborg)

SVARTVIK 

Svartvik blev en av de orter längs Guldkusten som drog till sig människor som behövde arbete under 1800- talet. Verksamhet har funnits på platsen sedan 1820, det började med strömrensning av Ljungan med tillhörande hamn, fortsatte med bjälkgrop, varv, ångsågar med tillhörande brädgårdar, hyvleri, och slutade med sulfitfabriken som lades ner 1974. Här har män och kvinnor sålt sin arbetskraft, bott och levt i röda baracker och vita tjänstemannabostäder eller byggt hus på Hemmanet. Tusentals människor har passerat revy och här fanns allt man behövde. Brukskyrka, bolaget (affärn), konsum, baptistkapellet Salem, skola, logelokalen Idyllen och förstås idrottsplan. Där bedrevs framför allt fotboll, men innan dess var det vintersporten som dominerade och framför allt då backhoppningen. Initiativtagarna till bildandet av idrottsföreningen 1894 var alla arbetsledare, anställda på Svartvik. Det var inspektor H M Haraldsen, Valentin Uppling, J H Andersson och faktor Axel Norberg. Intresset var stort från svartviksborna och verksamheten blomstrade snabbt. Otto Bull, en tränad back- och längdåkare från Norge blev instruktör och föregångare i de klassiska vinteridrotterna. Ganska snart anordnade man tävlingar men vinsterna var inte mycket att hurra för. Första priset till vinnaren kunde vara en blågul bandrosett, andra pris en vit rosett osv. Men praktiska och nyttiga saker började förekomma som mössor, tröjor och vantar, lämpliga plagg för en skidåkare. Backhoppningen som förekom mot Nolbykullen organiserades av Haraldsen och Bull och blev stora publiknöjen med mycket folk, musik och flaggspel. Ledarna för Svartviks storindustri, G P Braathen och konsul Jakob Christian Barth stödde idrotten och var med på nästan alla backhoppningsarrangemang. Vid tävlingarna spelade Svartviks Hornmusikkår marcher. De klämde i med en marsch när storherrarna, som ofta kom åkande i en järnskrinda anlände till backen. Ofta kom ekipage från sta´n (Sundsvall) med bemärkta personer som var mycket intresserade av tävlingarna. En mycket lyckad tillställning måste ha varit när J H Andersson klädde ut sig i kjolar och startade ett åk, han seglade iväg från stupet med kjolarna som en ballong omkring sig till den jublande publikens stora glädje. På den tiden var det tillåtet att efter nedslaget ta stöd med händerna eller sitta på skidorna i underbacken. Den förste som landade stående var Wilhelm Westerlund från Svartvik - det sades att det var det första vackra hoppet i sitt slag i sundsvallsbacken. Vid det tillfället hade det snöat i sådana mängder att de åkare som ramlade försvann i snömassorna så de måste skottas fram. En skridskobana anlades också, den invigdes 1 februari 1898, på Svartviksbukten och där myllrade det av skridskoåkare av alla de slag. Det ordnades skridskokarnevaler med uppvisningar av bl a O Bull, fyrverkerier och stora flammande bål tändes vid sidan av skridskobanan. Det var främst för att medlemmarna i Svartviks Musikkår skulle hålla sina instument isfria, men det lyckades inte alltid. Fyrverkerierna kunde man köpa av befälhavarna på de besökande fartygen i hamnen. Otto Bull som inte bara var instruktör i skridsko han införde även tvåstavig skidåkning, tidigare användes endast en stav. I Svartvik fanns två skidtillverkare, Regnander och Per Anton Wiklund. Men skulle man beställa tillverkning av skidor fick man vackert fixa virket själv. Trävarubolaget var dock mycket frikostig och stödde idrotten och skänkte virke till skidtillverkningen. Ville man köpa skidor kunde man göra det hos Wiklunds och där kostade de 1,25 kr. Men då åkarna ville ha björkskidor både till längdoch backåkning så steg priserna. Då kunde de kosta 6 kr paret. Dimensionerna för backskidor var längden 12 fot och bredden 5-6 tum. Hoppbacken renoverades 1934 inför Jubileumstävlingar den 10 februari 1935. En ny hoppbacke färdigställdes 1937 på Gumsekullen i närheten och tävlingar arrangerades 1937 och 1938, därefter upphörde Svartviks IF:s backtävlingar. Källor: Svartviks IF 100 år 1894-1994, Svartvik – ett studiecirkelarbete våren 1990 Ulrika Hådén Föreningsarkivet Västernorrland Svartvik och backhoppning 3 (12) Svartviks IF • Bildades 1894. • Slalom utövades på 1940-talet. • Fotboll med från 1918. Första seriematchen 1924 mot IFK Sundsvall. • Bordtennis den mest framgångsrika sporten med SM-segrare. Främst på damsidan. • Ishockey fanns på 1950-talet

Svartviks Idrottsförening - Träff i klubbhuset 1987

 

 

Min mellanbror  (Kurt) inte i Djurgårdsdress men han spelade och i alla fall tränade med Djurgårdens juniorlag. Annars var Kurt, som öven tävlade i brottning, bäst i slalom. I vår familj var diskussionsämnet nummer ett: S P O R T.

 Svenska Pappersindustriarbetarförbundet fackförbund inom LO. Avdelning 35 Svartviksfabriken. Ordförandena i fackföreningen och platschefer sedan 1922 fram till fabriksnedläggningen 1974. Ordföranden : 1922 Ernst Nilsson och från oktober Arne Nilsson. 1923-24 W. Håkansson. 1925-1927 H. Berg. 1928-1931 V. Eriksson. 1932-34 L. Jonsson. 1935-39 L. Berglöf. 1940-42 L. Jonsson. 1943-1948 Sven Olsson. 1949-51 L. Jonsson. 1952-1969 B. Olsson. 1970 och fram till fabriksnedläggelsen och något år därefter T. Svalberg (bilden).

Teodor var f.ö. i yngre år en av de mycket bra Njurundabrottarna ( [ åtminstone ett par ättlingar till söderut utflyttade Svartviksbor vet jag kollar bloggen ibland, därav följande upplysning: ] Njurunda kommun, till vilket Svartvik tillhörde, inkorporerades med Sundsvalls kommun 1974 ). En annan minst sagt bra brottare från Njurunda var Janne Kårström, som bl.a. erövrade en silvermedalj i OS. Och Janne passar utmärkt i en blogg vars huvudämne, förutom "Svartvik" skall vara sjöfart. Janne är nämligen Vd för Viking Line.

Platschefer: -1929 H. Carrick. 1930-35 G. Wärn. 1936-41 ingen utsedd. 1942-44 G. Genberg. 1944-51 Ingemar Eidem. 1951-70 G. Stahre. 1970-71 Å. Wikström. 1971-74 T. Eckervall. Knappt någon platschef på en stor industri torde ha blivit så populär bland arbetarna som Ingemar Eidem.

Barndomsskogen (Omsberget)

Svartviks Idrottsförening

 

1. 

Svartviks Idrottsförening - "legender" - fina och genuina idrottsvänner

 Från vänster: Gunnar Thunström, Birgit Svensson, Gösta Uppling och Lennart Glantz (allra längst till vänster skymtar ortens präst som kommer

med presenter till legenderna.

1.  
2. 

Erling, Vivans make, minns jag mest som farbron mitt emot "Runes" (affären)

som alltid bar en jättestor basfiol på väg att spela någonstans.

Farväl Lennart

 

Lennart!

Mitt livs härligaste tidsperiod:

Fotbollstränandet/spelandet som pojke på "plan", och där Du fanns i närheten som stöd och härligt uppmuntrande på alla sätt.

Min första (och bästa) fotbollstränare har avlidit. Jag känner stor sorg i idrottshjärtat

 

Tack Lennart för allt stöd
du gav mig som ung
fotbollsspelande
pojke. 

Erik Lindqvist (vår granne på Hemmanet under ett antal år) har avlidit

t

Erik var son till Eida och Harry som flyttade sin verkstadsrörelse från Stockvik till Hemmanet där Erik, skicklig verkstadsarbetare (svarvare mm) också kom att arbeta. Jag tror att det var 1952 (någon som kan berätta?) som verkstadsrörelsen flyttades.

Farväl Erik 

Sten

Visst minns vi Sten (Åke) Granlund från lekarna på Hemmanet. Snäll och påhittig. Sten var som barn mycket duktig tecknare.

Tillsammans med honom gjorde jag f.ö. en cowboy-serie. Sten ritade och jag skrev texten.

Sten (som då kallades Åke) lärde mig f.ö. då  att rita en cowboy hatt (rita en liggande åtta;) 

(Apropå Goethes färglära)

Här syns pensionären Sten i min sons hem (oktober 2020) tillsammans med en av sina många eftertraktade tavlor som min son köpte med "Svartviksrabatt". Sten tillhör de svartvikare som i unga år styrde kosan söderut och som genom flit och förstånd fick det bra. 

Bra jobbat Sten (Åke) !

PS Inom kort skall Sten ställa ut ett par av sina alster  i Japan (utanför Tokyo) . En svartvikare att vara stolt över. 

Sten far Gösta Adolf född 1910

  Stens mor Gunda Maria född 1923

Familjen bodde på Hemmanet ovanför "Selins" (långt upp på nuvarande Kyrkvägen)

Harald Eklund

Sundsvalls Tidning den 21/1 2009

Harald Eklund, Skönsmon, har avlidit i en ålder av 94 år. Hans närmaste anhöriga är dottern Ann och sonen Åke med barn och barnbarn

Harald var född i Stockholm och uppvuxen i Hamrånger. 1951 flyttade han med sin fru Anna-Lisa och barnen till Njurunda och var verksam som verkmästare på SCA:s sulfitfabrik i Svartvik fram tills den lades ned 1972. Harald har varit aktiv inom fackföreningsrörelsen och då närmast inom arbetsledarförbundet där han även varit ordförande i förhandlingsdelegationen. Under sin tid på SCA var Harald starkt engagerad i sociala frågor och var under ett antal år ledamot i styrelsen för SCA:s sociala fond.

Renovering. Bra jobbat !

6 september 2020

Under ett par år har kommunens köksträdgård vid Svartviks herrgård fått förfalla.
Några engagerade pensionärer tog tag i saken och nu blomstrar den igen.
– Vi fick några fröpåsar och nu har vi jobbat över 400 timmar i sommar, säger Margareta Nordström.

Thorleif Widmark, Kerstin Thelberg, Margareta Nordström, Kent Thelberg, Tommy Strömqvist och Kristina Persson skulle gärna fortsätta att vårda trädgården. Daniel och Christina Lindahl och A-C Persson tillhör gänget men saknas på bilden.

Bild: Mats Olsson

Köksträdgården ska ha sina anor ända sedan 1800-talet då den sågverksägande familjen Dickson ägde Svartviks herrgård.

I början av 2000-talet togs ett rejält grepp av kommunen som grävde upp och bytte ut jorden på platsen. Mätningar visade att den var ansatt av gifter. Därefter anlades en köksträdgård som kommunal personal vårdade fram till omkring 2017.

– Därefter började den förfalla. Redan förra året låg vi på och ville ta oss an den men fick nej, kommunen skulle sköta den själv, säger Margareta Nordström.

Karin Holmgren, från Sundsvalls kommun, besökte gruppen för att informera och få information.

Bild: Mats Olsson

Enligt trädgårdsgruppen, som spirar ur föreningarna SPF Nivrena och Svartviks kulturarv, hände ingenting. I våras gjorde de nya försök att få ta hand om trädgården och fick klartecken.

– I sommar har vi rensat, rensat och rensat. Sedan har vi sått och lagat odlingslådor, säger Kerstin Thelberg, en i trädgårdsgruppen som bestått av nära tio personer.

Varje torsdag har de träffats för att jobba ett par timmar tillsammans.

– Vi har också delat upp sommaren i vattningsveckor, säger Kristina Persson.

När medlemmarna i trädgårdsgruppen räknar samman de timmar som lagts ner blir det långt över 400.

Ännu i september finns lite blomsterprakt kvar.

Bild: Mats Olsson

Bland de grödor som odlats finns rädisor, potatis, spenat och sommarmorot plus diverse blommor. Ett par bihotell är också uppsatta.

– Nästa år ska vi ha vinrankor, säger Kent Thelberg och brister ut i ett skratt.

Gruppen hoppas att få kommunens tillåtelse att fortsätta sköta trädgården.

– Vi vill gärna fortsätta nästa år, då kanske vi kan satsa lite på gamla växter. I år blev allt så plötsligt och vi tog det vi hade. Men vi har tyckt att det varit roligt att jobba här, säger Kristina Persson.

Köksträdgården har anor ända tillbaka till 1800-talet.

Bild: Mats Olsson

Under sommaren har de haft några sammankomster, bland annat en surströmmingsskiva.

– Men vi gör inte det här bara för oss själva utan för att alla människor ska kunna komma hit och ta del av trädgården, säger Margareta Nordström.

Vid träffen häromdagen fanns även Karin Holmgren från Sundsvalls kommun på plats och hon uppskattar engagemanget.

– Det har varit fantastiskt att se med vilken glädje de gjort detta, säger hon.

Karin Holmgren, arbetsledare på Sundsvalls friluftsmuseer, besökte trädgårdsgruppen häromdagen.

Bild: Mats Olsson

Karin Holmgren berättar också att det ligger ett projekt där man planerar att göra om hela parken kring Svartviks herrgård. Planer som ska diskuteras i kultur- och fritidsförvaltningen tillsammans med kommunala fastighetsbolaget Drakfastigheter.

– Vart det leder vet vi inte och det är anledningen till att jag inte kan ge något besked om framtiden för trädgården just nu, säger Karin Holmgren.

Hon betonar dock vikten av att ha ett bra samarbete med föreningar och att hon hört från flera håll att köksträdgården uppskattas.

Se fler bilder från köksträdgården nedan:

Margareta Nordström, Thorleif Widmark, Kerstin Thelberg, Kristina Persson, Tommy Strömqvist och Kent Thelberg utgör lejonparten av trädgårdsgruppen. Saknas på bilden gör Daniel och Christina Lindahl och A-C Persson.

Bild: Mats Olsson

Kristina Persson och Kerstin Thelberg har jobbat hårt med trädgården i sommar.

Bild: Mats Olsson

Gruppen har fixat till växthuset som bland annat huserar tomater.

Bild: Mats Olsson

Medicinalväxten gurkört växer i trädgården.

Bild: Mats Olsson

Margareta Nordström inspekterar en del av landet.

Bild: Mats Olsson

Ett imponerande exemplar av squash.

Bild: Mats Olsson

Kent Thelberg gräver upp den potatis som återstår.

Bild: Mats Olsson

Kerstin Thelberg vattnar några av blommorna.

Bild: Mats Olsson

På odlingslådorna finns det skyltar som berättar vilken gröda som odlats.

Bild: Mats Olsson

"Firre" har lämnat oss.

Tack Firre för allt kul som du bidrog till under vår pojktid tillsammans.
Tänk att vi efter många decennier fick, visserligen på telefon men ändå,  prata med varandra i våras.
Tillsammans med andra svartvikspojkar skulle vi träffas så snart
Coronan gett sig iväg. Utan dig blir det ledsamt om det nu blir någon träff. 
Vila i frid Firre.

Hemmanet i vinterskrud

Mitt barndomshem längst till vänster och långt upp
Foto: Fredrik Näslund

Klassfoto från första klassen i storskolan, Svartvik. Läraren hette Viberg, från Kramfors. Bakersta raden, 4:e pojken fr vä är Karl Holmström kortets ägare.

Gamla skolan i Svartvik.

Mest brukade namn: "Gammelskola" (med tjockt andra L)