SDUK bildas Svartvik

Den 12 juni 1906 bildades den Socialdemokratiska Ungdomsklubben i Svartvik i Inga Olssons gård på Grindbacken. Mötet öppnades av redaktör O. Dahlqvist, tidningen Nya Samhället i Sundsvall. Till ordförande valdes Teodor Pettersson, vice ordf. L. Hammarlund, sekr. Einar Eriksson, vice sekr. Ira Tolf, kassör Gustaf Olsson, uppbördsman Willy Johansson. I den första ordinarie styrelsen ingick lastarförman Einar Eriksson, virkessorteraren Ira Tolf, torparen L. Hammarlund (från Åh by i Njurunda). 1916-1918 lades verksamheten ned, orsakad av den s.k. Höglundska sprängningen. Verksamheten återupptogs hösten 1918 vid besök av ombudsman Lind.

En sann historia

Ur ”Aktiv”, SDUK:s tidning (SDUK = SSU:s föregångare) nr 3/1930 årgång 1. Polis Jönsson förhör en på Svartvik känd målarmästare (f.ö. min broder Berts första arbetsgivare). - Polisen: ”Hur har H. Kört nu då? - H: ”Jag har kört sönder”. - Polisen: ”Ja, det ser jag nog”. - H: ”Jasså”. - Polisen: ”Men hur gick det till?”. - H: ”Jo, ser Jönsson den där stora stenen därborta?”. - Polisen: ”Jaa”. - H: ”Men det gjorde inte jag”.

Några segelfartygstyper

Fartygstyper, det mesta enligt Sohlmans sjölexikon (Sohlmans Förlag AB – 1955). Brigantin (engelska ”brigantin”): Namn av italiensk ursprung som avsåg ett mindre medelhavsfartyg under 1600-talet. Har även åsyftat mindre fartyg med olika tackling, men främst en råsegelskonert, dvs. ett tvåmastat fartyg med full råsegeltackling på fockmasten och gaffelstorsegel och toppsegel på stormasten. Brigg (engelska ”brig”): Medelstort tvåmastat handelsfartyg, riggat med full råtackling på båda masterna. Galeas: Masterna är riggade med gaffelsegel. Till skillnad mot skonaren är den aktre masten den kortare. I allmänhet är de båda masterna utan märs och i ett stycke. Skepp (engelska ”ship”): Benämning som av ålder används för stora fartyg I trängre bemärkelse betyder dock skepp detsamma som fullriggare, et tre- eller flermastat segelfartyg med rår på alla master. Skonert (även benämnd råsegelskonare, engelska schooner): tvåmastad, gaffelsegelriggad på aktermasten och råsegelriggad på förmasten. Slup (engelska ”sloop”): Båt riggad med en mast med storsegel av godtycklig form och ett försegel, stagfocken. Kan även beteckna en öppen, mindre båt, avsedd för rodd och segling. Även mindre segelfartyg med en mast, stång och klyvarbom.

Två Dicksonfartyg ej byggda på Svartvik

James Dickson & Co hade många fartyg som inte byggdes på svartviksvarvet. Ett var barkskeppet Ocean som firman köpte från Gävle år 1853. Det såldes 1864 i London. Befälhavare på Ocean var Olof Winroth, Samuel W Petterson, L E Pipping, J E Paterson, C J Clase och F W Larsson, född den 25/11 1831 i Göteborg och anställd på relativt många Svartviksbyggda fartyg. Larsson avled den 26/3 1897. Dödsruna i Morgonposten av den 26/3 1897. Boo Hjärne var också befälhavare på ”Ocean”, nämligen under tiden 3/6 1859-16/3 1861. Galeasen ”Don Pedro” var ett annat Dicksonägt fartyg som ej var byggd på Svartvik, och t.o.m. byggdes innan Svartviksvarvet startade sin verksamhet. Don Pedro såldes 1857. Det gick i Vänersjöfart. Den 21/5 1836 kunde man läsa i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning: ”Halfdäckade båten Don Pedro tillhörig i Göteborg och lastad med 600 skidjärn, sjönk sista lördag vid utloppet af Dahlbergs-ån i Wenern. Skepparen O Olsson med besättning omkomna. Lasten lärer kunna upptagas då fartyget endast står på 6 famnars djup.”. Don Pedro varifrån hämtade Dickson detta fartygsnamn? "Pedro I, or Don Pedro, or Peter IV of Portugal (emperor of Brazil) born Oct. 12, 1798, Lisbon, Port. died Sept. 24, 1834, Lisbon founder of the Brazilian empire and first emperor of Brazil, from Dec. 1, 1822, to April 7, 1831, also reckoned as King Pedro (Peter) IV of Portugal." . /källa: Encyclopedia Britannica/. Kanske härifrån.

För 100 respektive 200 år sedan

-----------------------------------------
För 200 år sedan (utöver bl.a. ny regeringsform, finska kriget, Darwin och Lincoln). - James Dickson, född 1782 flyttar till Göteborg från sin födelsestad Montrose i Skottland. - Min farmors farmors bror M.W. Törnqvist föddes. - Boo Hjärne föddes; nestorn bland befälhavarna på de svartviksbyggda fartyg. Jag återkommer till denne skicklige yrkesman.
För 100 år sedan (utöver bl.a. allmän rösträtt för män). -Byggnadsföreningen Livräddningsbojens medlemmar upplyses av sin styrelse att Svartviks Idrottsförenings styrelse hotar vända sig till verkets chef om de inte fick hyra lokalen Idyllen. Dessutom upplystes om att idrottsföreningen fortfarande stod i skuld för lokalhyra med 35 kronor. Under samma möte (februari 1909) ändrades namnet Byggnadsföreningen Livräddningsbojen till byggnadsföreningen Idyllen för att undgå namnväxling mellan logen och föreningen. - Den s.k. Storstrejken utbröt 1909. SAF proklamerade allmän lockout inom sitt område varvid LO svarade med storstrejk den 4 augusti. Sommaren var vacker och vädret blev arbetarnas förnämsta bundsförvant som emellertid till slut blev för svag trots allt. Det var god tillgång på skogsbär, möjligheter till fiske fanns och landsbygden - med sin kvardröjande naturahushållning - gjorde det möjligt för arbetarna att härda ut. Men svälten tvingade till slut ändå strejkledningen att kapitulera, trots att ingen uppgörelse kommit till stånd. Strejken blev ett nederlag för fackföreningsrörelsen. Offentligt möte den 2 augusti 1909 med Svenska sågverksindustriarbetareförbundet Avd. 185, Svartvik. Omröstning bland de organiserade resulterade i att man beslutade ställa sig föreningens beslut till efterrättelse, och nedlägga arbetet den 4 augusti. Strejk på Svartvik under tiden 4/8-20/9. Två dagar efter sista strejkdagen fyllde den yngste i min pappas syskonskara två år. Födelsedagen firades i vaktmästarbostaden på fabriken, om den överhuvudtaget firades. -Föds Karin Viktoria Malm, hustru till svartvikskände tjänstemannen Nils Malm (född 1901). Karin som hon kallades avled i Njurunda 1994. Parets ende son, Olof (Olle) var kompis till min äldre bror Bert. Olle var en mycket lugn och sympatisk grabb, men min mamma anmärkte ändå på honom när han besökte min brorsa: ”man skall inte ha mössan på sig när man är inomhus”.

Lite om 1700-talet

(Rätta mig om jag har fel: <stig.ostlund@hotmail.com> Medelpads hembygdsförenings årsbok ”Från stad och bygd” från 1950-talet uppger att man byggt örlogsskepp i Svartvik under stormaktstiden. Detta är sannolikt. Håkan Ottosson, en ambitiös amatörforskare från Stockholmstrakten, som har riksarkivet som sitt andra hem säger att det är tänkbart att en del mindre skärgårdsgalärer som användes för att skydda staden mot rysshärjningarna under 1710-talet kan ha byggts i Svartvik. Men annars känner han endast till att man vid denna tid byggde fartyg i Berge. Ottosson har också gått igenom Sundsvalls domböcker under perioden 1721-1805, men inte kunnat hitta några indikationer om skeppsbyggeri i Svartvik under den tiden. Ett är dock säkert, ett skeppsvarv fanns på Svartvik 1838-1864. Sverige var i krig 1758-1763, 1788-1790, 1805-1807, och 1808-1809. Men strider utspelades nästan aldrig inom svenskt territorium. De svåraste missväxtperioderna i landet var i början av 1770-talet och vid sekelskiftet. Även i början av 1780-talet och åren efter 1810 drabbades landet av missväxt. Lokala missväxtår förekom därutöver. Den praktiskt taget enda handelskrisen i Europa som Sverige hade känning av var 1763 års handelskris. Katastrofer av lokal karaktär var stadsbränderna, varav den i Sundsvall 1803 gav den hårdaste effekten. Sverige, och särskilt Norrland låg i slutet av 1700-talet långt efter den sk. industriella revolutionen. Det var jordbruket som dominerade. Transportväsendet kom att förändras genomgripande när ångmaskinen togs i tjänst. Men under perioden 1750-1815 var vinden, det strömmande vattnet och muskelkraften de enda kraftkällorna. Den svenska handelsflottan hade under 1700-talet i huvudsak skrymmande laster med lågt värde i förhållande till volym och vikt; i exportledet trävaror och järn, i importledet spannmål och salt. Handeln mellan Norrland och övriga orter i dåtida Sverige hade liten omfattning. Enstaka skeppslaster med bräder till orter i södra Sverige omnämns. Över Bottenviken fraktades strömming österut medan spannmål fördes västerut. Den svenska flottan för utrikessjöfart ökade starkt under 1700-talet. Allra snabbast var ökningen de första åren efter produktplakatets (se år 1724) genomförande före mitten av 1720-talet. Fartygsbeståndet förändrades i riktning mot en relativ minskning av en- och tremastade fartyg, och en relativ ökning av tvåmastade fartyg. Fartygens byggmaterial ändrades starkt. Fartygen som år 1758 svarat för två tredjedelar av flottans lästetal hade år 1806 minskat till drygt en tredjedel. Furufartygens andel hade ökat från 35 till 50 procent. Den resterade dryga tiondelen bestod år 1806 av kompositfartyg, dvs fartyg byggda av både ek och furu (furuvirke ovanför vattenlinjen). För utrikesflottan byggdes inga klinkfartyg utan endast kravellfartyg. Den svenska handelsflottan var nästan helt byggd inom landet. Bland Norrlands städer hade Härnösand den ojämförligt största utrikesflottan och den ökade stadigt. På 1700-talet hade jag, vad hittills känt, inga släktingar i Sundsvallsdistriket. Den förste kom hit 1826 från Jämtland.

En av befälhavarna på de svartviksbyggda fartygen

År 1824 föddes John William Wennerholm den 22 februari i Kinna, befälhavare på Svartviksbyggda fartyg. Gift med Magna (Margrete) Sofia (Sophie) född Bagger den 19 juli 1830 och avliden 1917. Efter att ha drabbats av gula febern och senare svårartad reumatism avled John William W. i Kinna den 11 augusti 1882. Hans mor kom från England. John William W. startade sin sjökarriär som jungman på Svartviksbyggda Caledonia, blev så småningom andre styrman i Svartviksbyggda Artemise och sedan befälhavare i de Svartviksbyggda fartygen Svartvik, Caledonia, Elisabeth och Caroline. Hans sjökarriär avslutades i maj månad 1867. I en levnadsbeskrivning till barnen skriver Wennerholm hur han, som kommer från ett gudfruktigt hem, påverkades så mycket av sin arbetsmiljö att han ” helt och hållet glömde både Gud och hans ord, och levde ett grovt ogudaktigt leverne i 8 år.”. På en resa med ett annat fartyg från Newcastle till Göteborg råkade han under en storm på drift mot norska kusten, allt såg hopplöst ut och han bad i sin nöd till Gud om hjälp. Kort därpå ”kastade vinden om uti en by nordvest, och så voro vi frälsta”. Efter ytterligare en resa kallade Dickson honom till barkskeppet ”Svartvik”.

Sir Robert Peel

Några på måfå utvalda resor för Svartviksfartyg byggda under ledning av skeppsbyggmästaren Sewerin Jensen (mer om honom kommer längre fram i tiden). Barkskeppet Sir Robert Peel var det första fartyget som byggdes på svartviksvarvet under ledning av Jensen. Befälhavare under hennes fjärde resa var Carl Johan Söron. Den 22 oktober 1853 avgår Sir Robert Peel Göteborg med last av järn och trä och ankommer Melbourne den 12 mars – därefter Batavia (som idag heter Jakarta) med ankomst den 29 maj och avgång den 29 juni. Ankomst Cowes (Isle of Wight) den 24 oktober och avgång den 25 oktober – ankomst Amsterdam den 1 november och lossning av ris och sedan hem till Göteborg med ankomst den 19 december med mursten som ballast. Befälhavaren Söron från Göteborg anförtroddes de största och värdefullaste fartygen efterhand. Ett bevis på uppskattning är ett handbrev från James Dickson & Co av den 26/11: ”Då Capt:s herifrån sednast afseglade sade Capt att denna skulle blifva Capt:s sista Ostindiska resa, och önskade därför till befäl erhålla ett annat fartyg som gick på kortare tourer. Då wi icke äga något så beskaffadt fartyg af passande storlek att lemna Capt, anser jag att Capt bör något mera betänka sig innan Capt nu frånsäger sig ”Sir Robert Peel” särdeles under närvarande för sjöfarten brillianta conjunctur.”. Det blev en kompromiss. Söron fick ett annat fartyg, barkskeppet Cecilia som han gjorde två resor med, båda till Australien och Ostindien. År 1853 försökte man övertala Söron att fortsätta Ostindienresorna med Svartviksfartyget Sir Robert Peel, mer om detta längre fram. Vem var Sir Robert Peel? Peel, född 1788 i Bury, Lancashire, var inrikesminister 1822-27 i Storbritannien, och stod bl.a. bakom mildrandet av de oerhört stränga strafflagarna. Sedan blev han premiärminister 1834-35 och 1841-46. Sir Robert Peel anses ha varit en av de viktigaste politikerna under 1800-talet. Flera statyer har rests över honom, bl.a. finns en mäktig sådan på Parlament Square. En staty finns även i staden Montrose (Skottland), 4-5 mil nordost om Dundee, Robert och James Dicksons födelsestad.

Dramatenskådespelerska född på Svartvik

Sewerin Jensen var svartviksvarvets (1838-1864) tredje och siste skeppsbyggmästare. Mer om Jensen - och om de två andra skeppsbyggmästarna - kommer jag att skriva om längre fram i tiden. Sewerin Georg Jensen föddes den 5/5 1822 i Köpenhamn. Hans hustru var H. Juliana, född den 1/11 1820 i Danmark. Paret fick sju barn tillsammans: Maria Sofia (f. 1850), Julia Fredrica (f. 1854), Johanna Lovisa (f. 1856) Anna Petrea (f. 1857), Nils Christian (f. 1851) och Georg (f. 1853), alla födda på Svartvik. Ett av Jensens barn, Johanna Lovisa (Louise) kom att bli en relativt framgångsrik sångerska och skådespelerska. Som ung med nyfödd son blev Svartviksfödda Lovisa (Louise) änka då hennes make, banktjänstemannen Eug Fahlman avled. Hon återtog då sina konstnärliga studier, och gjorde debut som skådespelerska 1878 på Nya teatern i Stockholm. Efter ett år där, spelade hon två år på Stora teatern i Göteborg och var även gäst på Djurgårdsteatern. 1881-1887 uppträdde Louise hos Josephson och Holmquist på Nya teatern i Stockholm, och sedan blev hon anställd på Dramaten där hon kom att stanna i 14 år. Till sist övergick hon till Ranfts teatrar (Albet Adam Ranft var teaterkung i Stockholm). Lovisa beskrevs som livlig och spirituell, med mjuk och klar röst och ett varmblodigt spel. Hon engagerades ofta inom komedin.

Svartviks skola vt 1915

Svartviks skola, vårterminen 1915 (9/1-27/5). Första klass. Lärare Amanda Holmström. Nils Bergman, Olof Engström, Arvid Eriksson, Bengt Eriksson, Henry Hallberg, Gunnar Holmström, Johan Hedqvist (far till min – Stig - klasskamrat Britt), Erik Kronman, Olle Larsson, Olof Larsson, Albin Lindgren, Elof Mattsson, Ivar Olsson, Ernst Olsson, Per Persson, Bertil Sjödin (Jansson), Gunnar Söderlund, Volger Ström (far: Otto, syster Elsy), Erik Vesterberg, John Vikström, Sven Östlund (bror till min far Tage – frånvaro p.g.a. sjukdom = 5 dagar). Milda Andersson, Lisa Arfström, Elvira Arvidsson, Marry Berg, Mildrid Blomqvist, Emmy Bäcklund, Ester Berglund, Elsa Hermansson, Ellis Holmström, Gerda Jansson, Berta Nilsson, Sara Nilsson (Sjö), Elsa Olsson, Tyra Persson, Elsa Svärd, Gerda Söderqvist, Hildur Sjöberg (bror: Herbert, som gift: Törnqvist), Ellen Tornberg (närvaro endast tio dagar).

Svartviks skola klass 5 1931

Svartviks skola, höstterminen 1/9-12/12 1931 och vårterminen 25/1-15/6 1932. Klass 5 Lärare J V Wiberg (ordinarie hela året) Mandy M Englund, Hemmanet, född 8/10 1920; målsman arbetaren F H Englund. Annetty Ch. Jonsson, Grindbacksmon, f. 3/4 1920; arbetaren K G Jansson. Doris I Karlsson, mellersta Svartvik, f. 31/8 1920; arb. A Karlsson. Ethel L V Andersson, norra Svartvik, f. 2/2 1920; arb. S L Lundqvist. Fanny H Jenssen, Hem. f. 26/1 1920; hemmansägare Leo Jensen. Elsa N. Nilsson, Hem. f. 8/2 1920; arb. Ruben Johansson. Kerstin Nilsson, n. Svartvik, f. 4/1 1920; arb. F A Nilsson. Elsy A. Ström, Hem. f. 29/5 1920; arb. O A Ström. Helga J Sundberg, Grindb. f. 16/1 1920; arb. D L Sundberg. Ingegerd Viklander, m. Svartvik f. 7/6 1920; arb. A R Viklander. Saga H Engberg, Grindb. f . 22/11 1919; arb. Albert E Engberg (från Nolby skola). Klara D. Johansson, Grindb. f. 22/3 1920; arb. Arnold Johansson. Astrid M. Rosén, Grindb. f. 5/6 1920; arb. Emil Rosén. Rude A. Berg, Grindb. f. 8/10 1920; arb. Herbert Berg. Margit K. Vestberg, Grindb. f. 1/9 1920; åkare Herman Vestberg. Nanny Westman, m. Svartvik, f. 16/5 1920; arb. Birger Nilsson (från Nylands skola den 1/9). Bengt Ell, Grindb. f. 17/7 1920; arb. N. Gust. Ell (från Nolby skola den 1/9). Göte E. Andersson, m. Svartvik f. 21/5 1920; arb. Ernst Andersson. Henrik F E Engström, m. Svartvik f. 14/7 1920; bokhåll. Fritz Engström (till läroverket d. 1/9) Tryggve Andersson, n. Svartvik f. 31/10 1920; arb. G E Andersson. Seved N A Hermansson, Hem. F. 7/11 1920; arb. J T Hermansson. Sven E Hjort, Hem. f. 4/3 1920; J A Hjort. Erling A Johansson, s. Svartvik f. ?; arb. A F Johansson. Börje J Johansson, m. Svartvik f. 15/3 1920; änkan A H Johansson. Karl Olov Leonsson, Grindb. f. 14/11 1920; arb. A Leonsson. Albert J. Lindfors, Grindb. f. 17/1 1920; ångbåtsför. J E Lindfors. Sven-Olof Nordström, Grindb. f. 18/3 1920; arb. G A Nordström. Bertil S. Olsson, Grindb. f. 27/2 1920; arb. Frits Olsson. Elov J. Olsson, Grindb. f. 17/1 1920; arb. John L. Olsson. Karl-Gustav Stolt, m. Svartvik f. 15/5 1920; arb. Johan Stolt. Karl-Axel Strömbäck, s. Svartvik f. 15/12 1920; bokhåll. H. Strömbäck. Bertil E Svedin, m. Svartvik f. 4/9 1920; arb. K E Svedin. Tord J. Wiberg, Hem. f. 8/2 1920; folkskollärare J V Wiberg. Gunnar Westlund, s. Svartvik f. 4/2 1920; arb. A V Westlund. Tage O. Östlund, m. Svartvik f. 26/4 1920; arb. N O Östlund (= min far Tages bror). Bror Berg, Hem. f. 26/4 1920; Arb. K J Berg.

Svartviks skola vt 1891

Svartviks skola. Vårterminen 1891. Klass 1 Fritiof Stenlund, Bernhard Berglund, Ragnar Jonsson, Theodor Ekman, Arvid Eriksson, Rudolf Rothvik, Eston Tolf, Petrus Regnér, Edvard Blomqvist, Leonard Lindblom, Waldemar Bäcklund, John Eriksson, Waldemar Sundqvist, Mauritz Nordberg, Oskar Sandström, Oskar Wikström, Erik Hammarström, Fridolf Olsson, Gunnar Nordlund, Gustaf Johansson, Karl Andersson, Anshelm Persson, Kristoffer Löf, Egon Alqvist, Hjalmar Olsson (min morfar, dock ej biologiske dito), Otto Hägglund, Albin Stolt, Georg Gabrielsson, August Andersson, Inis Larsson, Albina Regnér, Anna Johansson, Judith Sandström, Gunhild Dalbom, Esther Blomqvist, Betty Jonsson, Johanna Rosendal,Emmy Ekman, Hilma Leman, Mimmi Larsson, Emerentia Sjödin,

Nånstans

Nånstans, högt uppe ler en blomma. Dess kalk är vitare än snö men ådrorna i den är röda som blod (och där är hjärteblod). Den skönaste blomman. Oförskyllt lidande är dess namn Den genomgångne ser den när han dör . (Elmer Diktonius)

Ådalen

(Jag har rotat i protokollen:) Fackföreningen Svartvik. Avd. 35 extra möte den 15 maj 1931 i Klippans stora sal (Svartvik) Extra möte m.a.a. de beslut som fattats på samorganisationsmötet. Utdrag ur protokoll. § 2: Därefter rapporterades från mötet med de tre huvudorganisationerna i Sundsvalls distrikt. Talrikt besökt möte och enig stämning rådde. Mötet beslutade att allt arbete skulle nedläggas kl. 6 em med vissa undantag tills att militärpolis och strejkbrytare avlägsnats och full uppgörelse uppnåtts vid Marma i enlighet med arbetarnas förslag, och de mördades efterlevande lämnats skadestånd. Vidare beslöts framställa krav till LO om generalstrejk samt protestera mot länstyrelsens åtgärder och kräva att de ansvariga ställas till ansvar. Därefter beslutades utse ett strejkutskott på 7 st 2 från Sågverks 2 från Pappers 2 från Central 1 från Transportarbetarna samt överlämnades till strejkutskott att anordna en demonstration i Sundsvall. Rapporten upptogs till behandling och beslutade avd. godkänna densamma. § 3: Beslutades tillsätta ett strejkutskott på 7 personer vilka blevo styrelsen och Vilhelm Andersson och Henning Nordin .

Svartviks skola första klass ht 1904

Svartviks skola, första klass höstterminen 1904 Edvin Andersson, Elvin Andersson, Wolmar Bergström, Karl Blom, Birger Dahlqvist, Axel Erikson, Henry Forslund, Sonny Jonsson, Helmer (?) Johansson, Gustaf Karlsson (f. 1897. Min far Tages systers [Valborg] make), Johan Larsson, Ernst Larsson, Elon Nilsson, Anton Olsson, Gustaf Sjöström, Wilhelm Stark, Otto Olsson, Karl Sahlsten, Werner Thunström, Ragnar Westerlund, Helge Zetterlund, Ivar Ålund, Ingvald Östlund (f. 1897. Min farbror. Frånvaro p.g.a. sjukdom = 0), Wiktor Lundvall. Enis Berlin, Berta Bolin, Maria Eriksson, Helga Eriksson, Hilda Eriksson, Elsa Ericksson, Ellen Forslund, Astrid Haraldsson, Ruth Hermansson, Siri Hedqvist, Helga Hjort, Elsa Hallberg, Klara Jansson, Anny Lindfors, Tea Lindfors, Mariana Löjdqvist, Helga Larsson (slutar i november – flytt till USA), Ellen Nilsson, Anna Nording, Wiktoria Nylén, Elma Stenlund, Elvina Strandberg, Olga Tolf, Olga Wiklund.

Svartviks skola 1902

Svartviks skola höstterminen 1/9-16/12 1902. ”Första stor” ( = Klass 1): Ivar Berlin (född den 2/9 1892), Otto Blomqvist (24/7-92), Valdemar Bolin (4/2-94), Gunnar Bylin (21/8-93), Oskar Bylin (1/12-92), Villy Bylin (15/5-93), Ejnar Forslund (6/12-93), Ivan Forslund 29/9-93), Petrus Haglund (24/6-92), Isidor Halfvarsson (10/4-93), Helmer Hedlund (?/?-93 Nolby), Gustaf Häggblad (26/7-93), Ejnar Lehman (14/3-93), Elon Lindfors (1/10-93), John Nilsson (2/11-92), Axel Nording (14/5-93), Albin Olsson (13/9-92), Ernst Olsson (14/1-93), Ale Vesterlund (15/12-91), Adolf Vikström (21/8-92), Okton Östlund (20/10-93 -min farbror), Hulda Bergström (18/8-92), Vera Bergström (11/9-93), Elna Bylund (27/3-92), Vanda Bäcklund (20/5-93), Alva Bäcklund (15/12-93), Anny Bäcklund (22/1-92), Göta Dahlqvist (14/12-92), Hulda Eriksson (27/2-93), Anny Hedqvist (27/1-93), Anna Hermansson (7/11-93), Elma Holmström (21/4-93), Svea Holmström (4/8-92), Tea Karlsson (17/12-92 - troligtvis syster till min faster Valborgs make Gustaf som flyttade till USA (Tacoma)), Ellis Larsson (2/2-94, Nolby), Åtta Lundberg (10/11-92), Hilda Löf (14/12-93), Hildegard Nording (24/1-94), Ellen Nordström (19/3-93), Emma Olsson (3/12-92), Viktoria Olsson (14/8-91), Edit Sjödin (25/1-94), Harriet Schöblom (12/1-92, Qvistsle), Ellida Stenlund (19/5-93), Svea Tolf (20/11-93), Herta Tolf (2/3-93).

Denna min blogg

En blandning av stort och smått. Något rent personligt, något om Svartviks grundare ”Dicksons” och deras hemmastad Göteborg, något om gamla svartvikare, något om havet, något om skeppsvarv, något om befälhavarna på svartviksbyggda fartyg, något om skogen, något om massaindustrin, något om ekonomisk historia. Det mesta är mer eller mindre Svartviks- eller sjöfartsrelaterat. Men "avvikelser" som har med mina övriga intressen att göra (se min profil) kan slinka med. Anm.: Svartvik, är en f.d. stor industriort ung. 10 km söder om Sundsvall. På Svartvik föddes jag och min far, min farfar, min farfars far, och till Svartvik flyttade min farfars farfar från Sundsvall år 1939. Ett år efter det att James Dickson & Co startat ett skeppsvarv där.

Och havet, vår vagga. ”Rytmen är själva livet - Lagarna för luften och havets rörelser återfinns i varje musikstycke. Det är en rytmisk fest att låta ögat glida hän över havet. Det är det oregelmässiga och lagbundna, som har förmält sig och danar en skönhet och levande helhet – ett levande väsen, som jämt rör sig och sönderbryter formen i samma ögonblick den skapas”.

(Kompositören Carl Nielsen apropå havet i tonkonsten)

Dickson

TVÅ SVENSKA DICKSONGRENAR Skottar. - Den första vågen av skottar kom till Sverige under stormaktstiden. Våra många och långa krig lockade till värvning. Många skotska köpmän flyttade också till Sverige, inte minst till Göteborg. - Den andra vågen av skotska invandrare kom till Göteborg under den sk. frihetstiden. Mycket beroende på stormiga politiska förhållanden i Skottland. Men många kom också som följd av den tidigare invandringen. Under hela 1700-talet dominerades Göteborgs affärsliv av skottarna. - Den tredje vågen av skotska invandrare kom till Göteborg i början av 1800-talet. I Göteborg fanns nu arbetstillfällen i överflöd och rika möjligheter att tjäna snabba pengar, vilket attraherade många skottar. De skottar som kom under 1800-talet – och som lyckades i affärer – kan indelas i tre kategorier: - ”Våra” Dicksons, bröderna Robert och James Dickson. Affärsmän som satsade på våra naturrikedomar. - William Gibson och Alexander Keiller är exempel på industribyggare. - David Carnegie d y som satsade på samverkan med svenska affärsmän. Under 1800-talets senare del expanderade det brittiska imperiet kraftigt. Den skotska emigrationen gick då till Australien, Canada och Nya Zeeland. Släkten Dickson Släkten Dickson är en gammal skotsk släkt som från början hette Chatti, vilket sedan utvecklades till Keith. På 1300-talet tog Thomas Keith namnet Dickson, som kommer av smeknamnet för Richard, Dick. De två svenska stamfäderna, Robert och James, stammade i sjunde led till en man vid namn William Dickson, borgare i den skotska staden Kelso och född omkr. 1570. Dennes sonsons sonsons sonson var köpmannen och rådmannen i Montrose i Skottland James Dickson född 1748 i Kelso, avliden 1826 i Ballater. Han gifte sig 1780 i Perth med Christian Murie född 1755 i Perth och avliden 1813 i samma stad. Deras söner Robert och James inflyttade till Göteborg 1802 respektive 1809. DEN ÄLDRE DICKSONSKA GRENEN Robert Dickson. Robert Dickson (f.1782) drev engros och rederierörelse i Göteborg från 1807 efter att fem år tidigare ha kommit till Sverige från Skottland. Huvudkontoret hade han på Östra Hamngatan 7. 1816 blev han delägare i Dickson & Co. Koloniala nederlagsvaror hade hopats p.g.a. den franska blockaden, varvid Roberts små fartyg fraktade rom, risgryn, bomull, vin mm till Hamburg och tyska östersjöstäder, som växlades med hemtagning av råg, hampa, tågvirke mm. Senare – nu som familjeföretag – större laster av salt, vete och järn till inte minst amerikanska hamnar. Robert kom dock på obestånd 1814-15 och måste 1816 lämna all sin egendom till borgenärer. Samma år ingick han i sin broder James grundade firma James Dickson & Co och Robert fritogs så småningom att betala sina skulder. Det var dock den yngre brodern James som tog de stora initiativen i firman medan Robert skötte det dagliga arbetet, i synnerhet rederirörelsen och skeppsbyggeriet, Robert hade erfarenhet. Peter, den tredje brodern i London övertog försäljningarna. Det finns uppgifter om att den Dicksonska rederirörelsen på 1850-talet var landets största. Det var särskilt importen av kolonivaror som gav stora vinster, och Robert honorerade skuldbeloppet sedan 1816. Robert hade även stöd i förmöget gifte. Han gifte sig nämligen år 1809 med Vilhelmina Charlotta Bratt i hennes andra gifte. Hustrun föddes 1781 och var dotter till Benjamin Henrik Bratt och Petronella Maria född Lauterbach. Robert Dickson avled 1858 i Göteborg, hustrun avled även hon i Göteborg 1845. DEN YNGRE DICKSONSKA GRENEN James Dickson. James Dickson (f. 1784) grundade firman James Dickson & Co (1816-1855). Innan James kom till Sverige drev han en rörelse i Leith (vid den tiden egen stad, nu hopslagen med Edinburgh) som var den centrala skotska importorten för nordiskt dvs. norskt virke. Det var alltså ingen tillfällighet att han vid ankomsten till Sverige målmedvetet specialiserade sig på trävaruexport. Den viktigaste returfrakten blev de billiga engelska bomullstyger eller garner som inledde segertåget i Sverige. Konjunkturen var gynnsam (Napoleonkrigen 1803 - 1815) därför att den engelska blockaden av norska hamnar skärptes och sydnorska timret började sina. James anlitade allt oftare norskt tonnage för både det värmländska och norrländska exportvirket efter 1814, sedan blockaden avvecklats. Med norskt föredöme lät James bygga egna fartyg på varv i Göteborg som ägts av Bagge, där han 1814 blev ingift med Margareta Eleonora Bagge, född i Göteborg 1795 och dotter till grosshandlaren Carl Bagge född 1754 , död 11/2 1818 och Catharina Elisabeth, född Beckman den 24/1 1766 i Göteborg och död den 3/8 1840. James Dickson avled 1855, hans hustru Margareta Eleonora avled 1857. /Stig Ö.

Förutsättningar för att vi skulle få den oerhört nyttiga sågverksindustrin till vår del av landet var naturligtvis det rika skogsförrådet, älvar som Indalsälven, Ljungan, Ljusnan och Ångermanälven, kunniga värmlänningar och norrmän samt arbetslösa på plats. Dessutom inte minst kapital och entreprenörer eftersom utan pengar inga skogsaffärer, och utan pionjärer som t.ex. tyskfödde Bünsow, norrmannen Jacobsen, Kempe, Dickson och t.ex. Erik Olof Regnander ingen utveckling. Robert (f. 1782) och James (f. 1784) Dickson var stamfader för var sin gren i Sverige. De två kommersiella skotska begåvningarna flyttade till Göteborg, och släkten med många aristokratiska ingiften blev betydelsefull. Inte minst för Svartvik; det var ju ”Dicksons” som grundade vår industriort med sin fina, fortlöpande tradition från skeppsvarv till pappersmassa. Min farfars farfar Mårten kom att tillhöra de första arbetarna på Svartvik, och följdes i den rollen av min farfars far, min farfar och min far. Även jag själv gick ett par år i fabrikens industriskola, och arbetade även under en kortare tid i fabriken. Med tanke på detta, och det förhållandet att praktiskt taget all min släkt på min fars sida - och det var en stor släkt – hade Svartvik som hemort, är det inte underligt att jag känner stor vördnad för Svartvik, och väl att märka trots allt även för släkten Dickson. Att Svartviks industriella storhetstid nu är historia, och att Svartvik blivit en sömnig liten förort till Sundsvall känns tomt , även om några tappert kämpande hantverkare etablerat sig och verkar på ”min” ort. Göteborg. Dicksons hemmastad känns också speciell. Att tex. promenera i Majorna och passera Stenaline terminalen, platsen (Majnabbe) där Dickson lade upp gods från Svartvik innan export, känns speciell. Eller att passera Stigbergsliden där sjömanshuset låg, och där så många mönstrade på eller av Svartviksbyggda fartyg, och där även jag själv påmönstrat fartyg. Eller att gå på Hamngatan där James Dickson & Co hade sitt kontor. Eller att som intresserad av besättningarna på de Svartviksbyggda fartygen, eller som intresserad av annat i svensk sjöfarts historia, besöka landsarkivet på Geijersgatan. Eller att se den en gång så livligt trafikerade stora inre hamnen, och drömma tillbaka till dess storhetstid då den var fullpackad av fartyg och varv. Eller att, som när jag bodde i stan, det speciella att varje dag åka spårvagn och känna idrottshjärtat göra en volt, och en glädjetår komma när Gunder Häggs Slottsskogsvallen passerades. För att inte tala om Blå-vitts Gunnar Gren och Örgrytes Agne Simonsson.

Nykterhetsmöte på Svartvik

Protokoll från ordinarie möte med logen Livräddningsbojen lördagen den 14 december 1889 i lokalen Idyllen, Hemmanet, Svartvik : ” Paragraf 10: En fråga inlemnades till diskussion så lydande: hvilket medel bör användas för att få systrarna att mer deltaga i diskussionen? Frågan kom från M. Berglund. Flera förslag framhölls, deribland af N. Ekholm: ’att förbjuda dem att tala’. Regnander: ’att bjuda dem på kaffe’. Hägglund: ’ att hypnotisera dem’. Arfström: ’att våra fruntimmer ej kunde finna sig i att tala i ett ordnat och med godtemplarorden ordningssinne förenligt sätt föreslås att få dem att deltaga i diskussionerna låta dem tala hur som helst, och om de behagade alla på en gång’. Vid röstning voro de flesta sympatier för det sistnämnda förslaget.´. Hur många röster Hägglund fick förtäljer inte protokollet. /Stig som rotat i arkivet

Ett intresse är telegrafering

Konstnären Samuel Morse (1791-1872) hade studerat konst i Europa, och för hemresa till New York steg han den 1 oktober 1832 i Le Havre, Frankrike ombord på segelfartyget Sully. Under resan hade han hört talas om den nyligen uppfunna elektromagneten och fått en idé. Innan han lämnade fartyget i New York sa han till kaptenen ombord: ” Om ni kommer att få höra talas om den elektriska telegrafen, kom då ihåg att uppfinningen gjordes ombord på ert fartyg”. 1837 ansökte han om patent på sin uppfinning. Nästa år uppfann Morse morsekoden, och 1843 röstade den amerikanska kongressen igenom en försökslinje för US$ 30.000 mellan Washington och Baltimore. Med finansiell hjälp av Alfred Vail och Ezra Cornell färdigställdes linjen, och den 24:e maj 1843 sände Morse i New York det historiska meddelandet till Alfred Vail i Baltimore: "What hath God wrought? (”Vad har Gud gjort?”, ett citat från bibeln) ".-- …. .- - …. .- - …. --. ---- -.. .-- .-. --- ..- --. …. - … - .. + @ Observera: tecknet ”snabel-a” använde vi radiotelegrafister innan ens datafolk hade tänkt på att det kanske kunde vara ett användbart tecknet. För oss betydde tecknet ”slut” (ett radiotelegram avslutades med .-.-. (didahdidahdit). Utrustningen som Morse använde finns till beskådande på National Museum of American History i Washington. Museet rekommenderas för Amerikaresenärer. Är man inte intresserad av Morses utrustning finns mycket annat att se på detta museum. Varför inte titta på den handduk som sekonden för Max Schmeling kastade in under första ronden i VM-returmatchen i New York 1838 mot Joe Louis? Har man läst Rekord Magasinet under hela sin pojktid borde detta vara Amerikaresans höjdpunkt. /Stig

Mitt Svartvik

År 1819 inleddes Svartviks industrihistoria. Svartvik, 10 km söder om Sundsvall. År 1974 tar den slut. Trots kanske trist arbete på fabriken, trots nattskift, trots syralukt, trots möjlig avund, trots kanske illvilligt skvaller, trots stenhård social kontroll etc ; trots allt känns det vemodigt att tänka på slutet. Själv hade jag just avmönstrat en ”Johnsonlinjare” (fartyg) och befann mig långt från Svartvik när de sista massabalarna natten mellan den 3 och 4 juli 1974 lämnade pappsalen på ”vår” fabrik. Det var skönt att inte vara nära. 32 år senare lämnar den siste, den sjunde personen i Östlunds generation Svartvik. Nu, år 2008 är allt borta. När jag besöker kyrkogården på Svartvik i slutet av en kall oktoberdag tycks svartvikarna som vilar där tala till mig, och inte bara mina föräldrar. Vad säger man till mig? Det är varma ord; för man talar ju till mig som man alltid gjorde under min barndom. Ett tack slinter ur mig. När jag kommer utanför kyrkogården slår kylan till igen. Nu k ä n n s den mer. Och när jag på cykelbanan passerar pappsalsområdet är det så tyst; inget hörs från pappsalen och inget slammer från verkstan. Att tystnaden kan göra så ont. Längre fram är det också tyst, det var länge sedan som rasslet från pappas linbana hördes. Nu minns jag när jag som liten, jag hade inte ens börjat skolan, fick hälsa på pappa i fabriken där linbanans korgar tömdes. En liten inbyggnad, smutsig, det slamrade nog och ”syralukten” måste ha känts; men för mig var det ombonat och tryggt; och samtidigt lagomt spännande. Pappas arbetskamrat farbror Jonsson bjöd på en smörgås. Som han så väl behövde själv förstår jag nu långt efteråt. Men så var man mot mig. När jag har passerat området där fabriken fanns, där gammskola låg med sin såpdoftande trätrappa upp till alltid glada kusinen Kerstin och hennes föräldrar, när jag fortsatt förbi kajområdet där de spännande Johnsonbåtarna låg; då är det inte långt till tårar. /Stig Ö.

En av mina fritidsintressen

AMATÖRRADIO Amatörradio är en hobby med många inriktningar, exempelvis: Tekniska experimentAv tradition har mycket av radions utveckling sina rötter i sändaramatörers experimenterande. KontaktskapandeSändaramatörerna bildar en internationell familj med helt egna kontaktvägar, som obehindrat korsar alla gränser. Bland mina högintressanta kontakter märks den med en svensk Mount Everestexpedition. KunskapsutvecklandeGenom hobbyns avancerade karaktär byggs det upp kunskaper som kommer både individen, näringslivet och samhället till godo. Radioamatörer har skickat upp egna satelliter, experimenterat med målstuds (man sänder en radiosignal till månen för att där studsa tillbaka), byggt radiomottagare och avlyssnat universum för eventuella signaler mm mm. Åtminstone tidigare fanns det en enorm teknisk kunskap hos radioamatörerna, och troligtvis också idag; nu med datorns hjälp. HjälpandeI nödsituationer och andra lägen där ordinarie kommunikationer är begränsade har sändaramatörer i alla tider ställt upp med sina privata resurser och kunnande. Vid otaliga tillfällen har amatörradio-trafiken haft avgörande betydelse. BildandeMånga har tagit sina första steg mot framtida yrken genom amatörradion. För min del var det amatörradion som gjorde att jag sökte till sjöbefälsskolans radiotelegrafistkurs och så småningom kom att få ett jobb som egentligen varit mitt enda jobb som givit mig något hundraprocentigt värdefullt. Motsatsen var ett jobb jag fick på Riksförsäkringsverket efter att ha studerat programmering. Det var studier och ett jobb som jag mer eller mindre tvingades till efter att ha kommit hem från sjön och var arbetslös. En fin-i-kanten-sammanfattning av tiden på Riksförsäkringsverket: usch. Vad är amatörradio? Enligt Post- och telestyrelsen, PTS, definition menas med amatörradiotrafik - icke yrkes-mässig radiotrafik för övning, kommunikation och tekniska undersökningar, bedriven i personligt intresse och utan vinningssyfte. Amatörradio är en hobby som utövas av ca 3 miljoner personer i hela världen. I Sverige finns drygt 11000 radioamatörer. Amatörradion har funnits sedan radions barndom. Från början dominerade telegrafin, numera används många olika slags sändningssätt. Grunden för en sändaramatör är intresset för tekniska experiment, kontakter med andra människor och språk. Amatörradion har givit mig ovärderlig praktik i språk (det handlar om en tid före Internet). Dagens teknik har revolutionerat amatörradion och utvecklingen går snabbt framåt, inte minst när det gäller digitala trafiksätt och satellittrafik. Kunskaper krävs i elsäkerhet, reglementen, elteknik, radioteknik och tidigare även i radiotelegrafering. Telegraferingskunskaper krävs ej längre vilket har gjort att det är lättare att klara kraven idag. Alla radioamatörer i världen har en anropssignal. Min är sedan över fem decennier SM3BSF Där SM betecknar Sverige och 3 Västernorrland.