På varvet i Svartvik (1838-1862) arbetade i regel ett par timmermän på varje fartyg.
Vid tiden för varvets inrättande arbetade tjugo man vid Svartviks lastageplats. 20 år senare hade denna styrkas mer än fyrdubblats, ett tydligt tecken på hur verksamheten expanderat.
Antagligen handplockade varvets hjärna och styresman, alltså skeppsbyggmästaren män ur lastageplatsens arbetarskara som hade fallenhet för att bygga fartyg.
Timmermannens verktyg – viktigast var yxan.
Bilden längst upp: maken till min pappas syster arbetade som verkmästare på sågen i Svartvik. När sågens verksamhet upphörde fick han överta en del gamla verktyg, som han sedan efter många år gav till min familj, som ju hade gott om utrymme i fastigheten på Hemmanet. En del av de verktyg som syns på bilden liknar de verktygen som sedemera slängdes på sophögen. Om de bortslängda verktygen (även) hade använts på varvet, och jag skulle få reda på detta skulle jag må illa.De skulle ju fått inta hedersplats i min lägenhet.
Personuppgifterna i följande avsnit (tidigare okända för oss alla) har framtagits av Håkan Ottosson – som bor i Stockholmstrakten - som vi Svartvikare är mycket tacksamma till; Håkan, stamkund på riksarkivet, har ju även gett oss andra nya värdefulla uppgifter med Svartviksanknytning.
Helt nya uppgifter:
De två timmermännen när det första fartyget, barkskeppet Svartvik, byggdes (1838) var Eric Gustaf Lundahl, född 1804 i Skottsund och Nils Magnus Halling, född 1807.
När det andra fartyget, barkskeppet Artemis, byggdes (1838) var det Jöns Ålund, född 1795 och P. Åberg, född 1812 som arbetade som timmermän på varvet. Skeppsbyggmästare vid byggandet av de två nämnda fartygen var E.P. Åkerberg.
Av dessa fortsatte Gustaf Lundahl att bygga ytterligare minst nio skepp, nu med N.C. Kierkegaard som skeppsbyggmästare; i tur och ordning: barkskeppet Caledonia (byggt 1840), Gazelle ( 1840), briggen Solid (1841) , barkskeppet Prins Oscar (1844), skonerten Axel (1845) , skonerten Alexandra (1845) , skonerten Josephine (1845) och briggen Johanna Catharina (1847) samt förmodligen även barkskeppet Carolina (1842).
Gustaf Lundahl anges från 1840 lida av benröta , men fortsatte trots detta som skeppsbyggare fram till år 1847.
Timmermännen Johan Olof Röding (född 1817) och C. Schieralt byggde ett fartyg var,
fortfarande med skeppsbyggmästaren N.C. Kierkegaard kvar på Svartviksvarvet, barkskeppet Zenobia (1842) respektive barkskeppet Cecilia (1848) , liksom smederna Lars Nyberg barkskeppet Prins Oscar (1844, skeppsbyggmästare N C Kierkegaard) och Järdin barkskeppet Elisabeth (1852. skeppsbyggmästare var Svartvilsvarvets tredje och siste, alltså S G Jensen).
Smeden Jonas Burman deltog vid byggandet av barkskeppet Caledonia (1840) och skonerten Gazelle (1840) båda fartygen under ledning av N C Kierkegaard, och timmermännen Johan Fredrik Gerlin (född 1800) byggde fem fartyg: skonerten Axel (1845) , skonerten Alexandra (1845) , barkskeppet Charles Tottie (1846), skonerten Josephine (1845) och briggen Johanna Catharina (1847), alla fem fartygen under ledning av N C Kierkegaard.
Timmermannen Johan Olof Sjödin, född 1820 byggde inte mindre än tio fartyg
: skonerten Oberon (1846, Kierkegaard), barkskeppet Cecilia (1848, Kierkegaard), briggen Prinsessan Louise (1850, S G Jensen), barkskeppet Sir Robert Peel (1849, S G Jensen) , skonerten Eleonore (1850, S G Jensen) , skeppet på bilden Oscar I (1851, S G Jensen), briggen Beatrice (1853, S G Jensen) , barkskeppet Montrose (1853) , skonerten Clara (1853, S G Jensen) och barkskeppet Robert Dickson (1854, S G Jensen).
Svartviks meste skeppsbyggare blev emellertid timmermannen Lars Larsson, född 1814. Han byggde inte mindre än nitton fartyg. Han debuterade år 1846 under skeppsbyggmästaren Nils Christian Kierkegaards tid med barkskeppet Charles Tottie (1846) och byggde sedan samman med Sjödin och med N C Jensen som skeppsbyggmästare: briggen Prinsessan Louise (1850), barkskeppet Sir Robert Peel (1849) , skonerten Eleonore (1850) , skeppet Oscar I (1851), briggen Beatrice (1853) , barkskeppet Montrose (1853) , skonerten Clara (1853) och barkskeppet Robert Dickson (1854).
Tillsammans med smeden Järdin, och med skeppsbyggmästaren S C Jensen byggde Lars Larsson år 1852 barkskeppet Elisabeth och tillsammans med smeden Lars Wilhelm Hybinette (bilden), född 1825 i Gävleborgs län, död 1903, byggde han varvets sista nio byggen: fregattskeppet Kronprinsen (1855) , skonertskeppet Danube (1855), barkskeppet Caroline (1856), skonertskeppet Sofia (1857), skonertskeppet Juliana (1857), skonertskeppet Petronella (1858) , briggen Marika (1859) , barkskeppet Gustaf Adolf , varvets sist byggda fartyg, sjösatt 1862 samt sannolikt även skonertskeppet Hilda (1859).
Ett större fartygsbygge tog nästan ett helt år. Svartviks fartyg byggdes med bordläggning (skalet) av furu på kraftiga ekspant ( stommen). Eken importerades från södra Sverige eller från kontinenten och bevisligen har fartyg lastat med ek anlänt Svartvik, förmodligen ek avsett för varvet. Furuvirket erhölls från Dicksons egna skogar.
Efter det att man hade uppfört en stapelbädd av trä, och i regel på sensommaren började byggnadsarbetet och det var alltså tidigt på hösten, och i maj eller juni var oftast fartyget klart för att sjösättas. Sjösättningen av t.ex. barkskeppet Gustaf Adolf skedde den 8 maj (1862) .
Sjösättningen av de större fartygen var en fest som samlat mycket folk, inte minst nyfikna Svartviksbor.
Allvar och Skämt” (nuvarande Sundsvalls Tidning) den 28 juni 1851: ”Från Swartviks, en mil från staden belägna, skeppswarf, utgick i måndags ett bland de största fartyg, som på denna ort blifvit byggda. Det mäter neml. 350 läster. Det erhöll namnet ”Oscar den 1:ste”, har en prydlig konstruktion och kommer att tacklas till skepp.
En insändare som benäget meddelat Red. Denna uppgift yttrar widare: ’En talrik folksamling
bewittnade dess lyckliga utgång från stapeln, och fartyget helsades, wid ankomsten i sitt nya element af kanonernas dunder, på hwars styrka glasmästaren icke förlorade.
Ställets disponent, hr brukspatron Dickson hade inbjudit ett betydligt antal från staden och landet, att öfwerwara denna wackra högtid, som, gynnad af en härlig afton, hade sin glanspunkt i den skål, som hr Dickson i underdånighet proponerade för Hans Kongl. M:t Oscar 1:e hwilken nådigast tillåtit fartyget bära dess höga namn. Denna med niofaldigt hurra under kanonernas acclamation, lifligt uttryckt och af gästerna entusiastiskt mottgana skål, åtföljdes sedan af flere andra, bland hwilka märkas en för de förenade rikena, Sverige och Norige, en för fartygets egare, hr kommerserådet Dickson i Götheborg, samt en för byggmästaren på stället...”.
Efter sjösättningen påsattes master och fartyget riggades, ett arbete som tog omkring en månad i anspråk. Höst och vår arbetade skeppsbyggarna mellan tio och tolv timmar per dag, emedan man vintertid arbetade så länge det var ljust ute.
Förtjänsten för skeppsbyggarna varierad under året. Minst förtjänst hade man ju vintertid, medan arbetet på senvåren och sommaren gav de bästa förtjänsterna.
Tillägg till denna artikel tas mycket tacksamt emot, liksom eventuella rättelser.