Kierkegaard

--------------------------------------------------------------------

Som bl.a. framgår i min skrift ”Lite om mycket” var Nils Christian Kierkegaard en av de tre skeppsbyggmästarna som verkade på varvet i Svartvik. Kierkegaard var född 1817 i Horsens på Jylland. År 1840 kom Kierkegaard till Svartvik, och han hade då strax före flyttat från Danmark. Sannolikhet (bevis saknas) var det Dicksons som hade bett honom komma för att hjälpa till på det nästan helt nya varvet i Svartvik. Det är mycket troligt att den skicklige Kierkegaard utbildade sig på örlogsvarvet (om det nu var detsamma som "amiralitetsvarvet") i Köpenhamn innan han flyttade till Sverige. Den förmodan, mitt stora intresse för Svartviksvarvets folk och mitt, sedan lång tid stora intresse för Danmark och Köpenhamn i synnerhet, gjorde att jag blev nyfiken på nämnda varv. Rent faktamässigt hittade jag vad jag sökte i ”Den store danske encyklopaedi”. Kanske någon annan är intresserad; om inte är det ju bara att hoppa över detta inlägg. Så här kan man bl.a. läsa i boken (sidan 566-567), samtidigt som det blir en övning i vårt grannlands språk: ”Holmen, tidligere orlogsvaerft og flådebase i Köbenhavn anlagt i 1690 til supplement og aflastning af flådens gamle vaerft, Bremerholm, der siden blev kaldt Gammelholm. Holmen blev anlagt ved opfyldning på det lavvandede område inden for den i 1680'erne byggede nordlige forlaengelse af Christianshavns vold. Opfyldningsmaterialet feemkom isaer gennem den konstante opmudring af havnen, og i löbet af de folgende par århundreder blev det til fem öer: Nordligast den äldste Nyholm, syd herfor Doköen og Frederiksholm og sydligst Arsenalöen og Christiansholm, der blev solgt fra flådebasen i 1866. Inden for Nyholm lå flådens skibe i Flådens Leje, et område, som var adskilt fra den övrige havn ved flydespaerringer og broer. På selve Nyholm anlagdes byggebeddinger, hvor så godt som alle flådens större skibe blev bygget mellan 1692 (orlogsskibet Dannebroge) og 1918 (artilleriskibet Niels Juel). I 1920'erne flyttedes skibsbyggeriet til Doköen, hvorved vaerftsfunktionerne blev samlet omkring den ellerede i 1858 byggede tördok.... Gennem et par hundrede år var Holmen landets störste arbeidsplads, og flådens anlaeg (Gammelholm, Holmen, Gamle Dok og Nyboder) optog hen imod en tredjedel af byens areal inden for voldene. Efter Gammelholms slöjfning i 1859 var Holmen Danmarks eneste egentlige flådebase, indtil der i 1950'erne blev bygget flådestationer i Frederikshavn og Korsör. I begyndelsen af 1990'erne har Sövaernet römmet det meste af Holmen, det efterhånden vil blive anvendt till center for kunstneriske uddannelser. Samt till erhvervs- og boligbyggeri og rekreative områder. Den tilbagevaerende militaere del har status af marinestation. To gange har Holmen vaeret skueplads for större historiske begivenheder: i oktober 1807, da englaenderne bortförte alle flådens skibe, ödelagde et par nybygningar på stabelen og tömte magasinerne for alt. Och 29.8 1943, da flåden efter ordre fra viceamiral A H Vedel saenkede sig selv for ikke at falde i tyskernes haender... Holmen rummer en lang raekke bygninger af arkitektonisk og kulturhistorisk vaerdi...” Jag har per brev varit i kontakt med några museum/arkiv i Danmark, men det blir alltför dyrt att få fram uppgifter den vägen. Bilden visar ett av svaren jag har fått (klivka på det om du vill läsa det). Om möjlighet ges till en resa till Köpenhamn (just nu billigt med X2000 = 130:- kronor [!] T&R Sundsvall-Malmö, men det passar sig inte just nu) kunde kanske "gåtan" Kierkegaard/Örlogsvarvet lösas. Om inte någon kan lämna mig uppgifter dessförinnan (e-post-adress ovan).

Apropå Svartvik före varvstiden

----------------------------------------------------------------------------------------------------------- Då jag "städade" en av mina pärmar (alla måste städas) hittade jag en kopia, ett A4-ark som kommit på avvägar, där det står: "Lastageplatsen Svartvik, omkring 8 km från Sundsvall, belägen vid Ljungans mynning tillkom på statligt initiativ 1820, och erhöll genom Kungl. brev den 18 september 1821 förmånen som "tillåten inloppsort" där tullbehandling och utklarering av fartyg till utrikes ort fick ske, ett privilegium som i princip endast tillkom stapelstad. Då James Dickson & Co 1831 eller 1832 från statsverket förvärvade Svartvik medföljde tydligen nämnda privilegioum i köpet...". Kanske källan är "så enkel" som Perola Nordbergs "Ljunganbok" ? Problemet är att jag inte är 100% säker vem som har skrivit detta. Arket avslutas "Författaren har genom åren, på förekommande lediga stunder, försökt sig på det intressanta detektivarbete som en sådan undersökning innebär, och vill i det följande, ur det sålunda insamlade, rätt vidlyftiga materialet, presentera en sammanställning av fakta angående en detalj av företagets aktivitetsarsenasl, nämligen skeppsbyggeriet, och i anslutning därtill några data rörande de från det egna varvet i Svartvik stapelavlupna fartygen.". Språket, fint som alltid, och fortsättningen av arket tyder på att jag till 90% misstänker att det är den fantastiske "detektiven" James Iwan . A. Dickson (på bilden vid porträtt av James Roberson D.) som har skrivit det som står på mitt A4-ark. 100% säker kommer jag dock vara efter mitt nästa, som jag hoppas snarliga Göteborgsbesök. Att J I A Dickson enbart skulle ha förlitat sig på Nordbergs bok har jag svårt att tro. PS att det byggdes båtar på Svartvik före varvstiden finns det uppgifter om. Båtar att användas för transporter under rensningsarbetet på Ljungan. Uppgifter som tål att granskas. Kanske vi vet mer efter idag (se föregående inlägg)?

Hus och människor på Svartvik 1824

----------------------------------------------------------------------------------------------------------- Enligt lokaltidningen idag kommer sekreteraren i föreningen Svartviksdagarna att i morgon i Svartvik tala om hus och människor på Svartvik 1824 "med utgångspunkt i nyfunnet kartmaterial". Mycket intressant. Vi hoppas få lägga ut huvuddragen i talet i denna blogg efter morgondagen. Jag har kontaktat sekreteraren. Det finns ju Svartvikare i förskingringen, till och med i andra världsdelar, som bevisligen följer min blogg och som med säkerhet skulle finna det mycket intressant.

Hyvelbynninga

Detta är Svartviks "Hyvelbynninga" på 1930-talet (det andra foto visar mina föräldrar) . Ett foto på en byggnad som väl för de flesta framstår som ful, men för mig är det ett vackert foto då jag "ser" inget annat än medmänsklighet och uppoffrande föräldrar Min vagga stod i denna byggnad och kanske anskrämlig för andra, är det den vackraste byggnaden i hela världen för mig.

Med jämna mellanrum försöker jag utröna vilka som bodde i denna byggnad, och vilka som bodde i granngården "Sågabynninga". Under senare år har jag talat med några äldre (senast i förrgår talade jag f.ö. med Åke L. som bodde i Sågabynninga som pojke), och blivit hjälpt. Men det har också varit några motstridiga uppgifter. Jag lägger ut fotot igen (jag tror att det förekommit tidigare i bloggen) med en förhoppning att någon/några som kan hjälpa mig hör av sig. Kanske det till och med finns detaljerade skriftliga uppgifter om boende i dessa två "klassiska" Svartviksbyggnaderna. Åke berättade förresten att det var väldigt kallt på "vintermorgnarna" då spisen slocknade tidigt varje natt. Vägglöss fanns ("naturligtvis"). Men, säger Åke, hjälpsamheten och sammanhållningen över huvud taget mellan de boende i Hyvelbynninga respektive Sågabynninga var något som man längtar tillbaka till, trots morgonkyla, löss, illaluktande kasa med de stora råttorna (Åkes armar räcker inte till när han beskriver storleken) i närheten och annat elände.

Åke förresten, han tillhörde arrangörerna (storpojkarna) i en fest jag med stort nöje deltog i som liten pojke under kriget (2vk). Den förnäma festlokalen var skyddsrummet, intill platsen där båtar nu säljs (f.d. badhuset) ovanför nuvarande E4-an. En av festens programpunkter var "spökeri". Någon storpojke hade svept in sig med ett lakan, och försökte skrämma oss småpojkar. Det betydde inte att storpojkarna var dumma mot oss småpojkar, tvärtom hände aldrig att någon stor pojke slog, eller betedde sig dumt i övrigt, mot någon mindre pojke. En oskriven lag som man särskilt i dag känner stolthet över. -----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Urban Hjärne

-------------------------------------------------------------------------------------------------------- Apropå föregående inlägg.

Här vid Bromma kyrka ligger Bo Hjärnes farfars farfar (1703-1766) begraven tillsammans med släktingar. Man ser dörren in till familjens kolumbarium precis i nederkant av gravkoret. Därinne finns kistorna.-----------------------------------------------------------------------------------

Bromma församlings fotoarkiv har vänligt och utan krusiduller skänkt mig fotot.

Bo Hjärne

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Bo Hjärnes (själv stavade han sitt namn Boo) "förenklade" stamtavla.

Copyright S Östlund (c) 2009. Bo Hjärne (1809-1869) var alltså nestorn bland befähavarna på James Dickson & Co:s fartyg, inte minst nestorn bland befälhavarna på de Svartviksbyggda fartygen. Jag tror att denna stympade stamtavlan inte innehåller något fel, men ta den ändå med en nypa salt (bara ytterst liten nypa behövs), och meddela ev. fel. Historieprofessorn Harald Hjärne.

Bo Hjärnes släkt är synnerligen intressant och innehåller personer som lätt fångar mitt intresse och avleder mig från huvudpersonen sjökapten Bo Hjärne. Just nu uppehåller jag mig med Bo Hjärnes brorson historieprofessorn, tillika f.d. ledamoten i Svenska Akademien (stol #10) Harald Hjärne. En fantastisk intressant och till synes oerhört lärd person.

Norrtullsgatan.

Och för någon vecka sedan tittade jag in på Kungliga Biblioteket och vad hittar jag inte där om inte en teatertidning vars chefsredaktör var Bo Gustaf Hjärnes sonson Bo Gustaf (hans far var Gustaf Hjalmar Mortimer som f.ö. var sjökapten). Denne Bo Gustaf gifte sig 1895 med Emy Elisabet Henrietta Carlström, född i Göteborg 1874, och avliden i 1896. År 1899 gifte sig Bo Gustaf en andra gång, nu med författarinnan Vera von Kraemer, vars styvfar var den socialdemokratiske ledaren Hjalmar Branting. Vera von Kraemer och Henry von Kraemer , var barn till Hjalmar Brantings fru Anna , i hennes tidigare äktenskap med löjtnanten Gustav von Kraemer. Om detta, och något om sin make Bo Gustaf, har Vera von Kraemer skrivit i sin bok "Brantings på Norrtullsgatan" utgiven i Stockholm 1939 (Bonniers). Polacks dotter.

Detta är bara ett par exempel på Bo Hjärnes intressanta släktingar, som gjort att en amatör och novis i forskarbranchen som jag, och nyfiken på allt, lätt hamnar på sidospår, och tappar koncentrationen på i detta fall Bo Hjärne, nestorn bland befälhavarna på de Svartviksbyggda fartygen.

Ett annat exempel på en Hjärnesläkting som fångat mitt intresse är Carl Hjärne, född 1729 och Bo Hjärnes farfar som på Holm i Överlännäs socken i mitt län år 1765 gifte sig med Hedvig Catarina Clason, född 1741 och dotter till bruksägaren Jacob Clason och Margareta Elisabet Polack, dotter till

den kände "Sundsvallskungen" Polack.

Läkaren Urban Hjärne.

Ytterligare ett exempel på Hjärnesläktingar som "hindrar" mitt s.k. forskande om enbart sjökapten Bo Hjärne är naturligtvis Urban Hjärne (1641-1724), bl.a. känd för sitt agerande under häxpaniken och om vilket det sägs att det var han som fick stopp på den.

Författaren Jan Guillou skriver emellertid på Piratförlagets blogg när han kommentar sin bok ”Häxornas försvarare” på Piratförlagets blogg: Dessutom visade det sig att den person jag föreställt mig som berättelsens centrum, läkaren Urban Hjärne, visserligen gick till historien som den man som med hjälp av förnuft och logik fick stopp på häxpaniken. Men det var inte sant, både han själv och senare en släkting som skrev ”Äreminne över ätten Hjärne” hade avsevärt förskönat hans insatser. Historiens hjältar visade sig i stället vara rätt många, men bortglömda i skuggan av Hjärne.

Erlandus Jonae Hiaerne. Så här skriver Tor Carpelan i "Ättartavlor för de på Finlands riddarhus inskrivna ätterna", utgiven i Helsingfors 1958:

"Släktens påstådda samband med den medeltida norsk-svenska frälseätten av samma namn har visat sig vara en fiktion. I själva verket kan man spåra den till Värmland och endast till början av 1600-talet. Den adlades 3.1 1689 och fortlever ännu talrikt i Sverige. Erlandus Jonae Hiaerne född på Fröbol i Älgå socken (Värmland) 28.9 1596. Kyrkoherde i Skvorits 1641, i Kattila 1644, båda i Ingermanland. Kyrkoherde i staden Nyen (nuvarande Petersburg) samt prost över Nöteborgska kretsen, varest han 1648 förestod både svenska, finska och tyska församlingar. Död 5.2 1654. Gift 1) med Barbara Dobbin 2) 1639 med Christina Schmidt, död 1682, dotter till Tomas Hansson Schmidt och Margareta Wolfsdotter Gemünder.".

Anm.: Bl.a. i "Den introducerade Svenska Adelns Ättartavlor" (Stockholm 1927) kan man läsa om sambandet med "den medeltida norsk-svenska frälseätten".

Kuriosa är det väl. Om jag går neråt i Hjärnes stamtavla hittar jag rätt snart ett par olika "Östlund" ingifta med Hjärnesläktingar. T.ex. Sjökapten Bo Hjärnes bror Christian Fredriks sonsonson boende i Stockholmstrakten, är gift med en kvinna född Östlund 1943. Även om jag har släkt som har fött fram relativt många Östlundare i Stockholm, kan jag inte tro att detta är en avlägsen släkt. Men nog hajade jag till när jag såg namnet Östlund (och det andra namnet Östlund), och naturligtvis bör en koll göras.

Rättelse. Bo Hjärnes son Carl Bror Ferdinands födelseår skall vara 1833 (fel i stamtavlan). Många hårda resor. Bo Hjärne gjorde inalles 39 sjöresor, varav 34 som fartygschef. 16 av dessa resor krävde en bortavaro från hem och familj om mer än ett år. Som befälhavare på Svartviksbyggda ”Svartvik” tjänstgjorde han under 10 år, och gjorde då 12 långa resor . På Svartviksbyggda ”Cecilia” tjänstgjorde han under 5 år och och det blev 5 långa resor, och på Svartviksbyggda ”Robert Dickson tjänstgjorde han under 9 år varvid det blev 9 långa resor. Bo Hjärne, en Sjöman med stort S, gick i land för gott den 12 januari 1865. - Rätta mig om jag har fel -

Sandslåa

------------------------------------------------------------------------------------------------------- Bilden: fotograferad av mig - från bron över Ljungan mellan Kvissleby och Haraberget - en otroligt vacker förmiddag den 7 oktober 2009. Motiv den lilla ön Sandslån i Ljungan vid området för Svartviks sulfitfabrik. Till höger ligger Svartviks tvillingort Essvik (hade tidigare liksom Svartvik en sulfitfabrik). Den övergivna ön är nu heltäckt av levande träd. Under fabrikstiden var ön heltäckt av döda träd - som så småningom skulle bli pappersmassa, och så småningom kanske en dagstidning i Buenos Aires.

Kyrkoruinen

----------------------------------------------------------------------------------------------------------- I samband med bilden på kyrkoruinen i Njurunda i ett tidigare inlägg skulle jag ha gjort reklam för en bok som finns om den. Det är Hans Björklund, som har skrivit en mycket fin, informativ bok om den: "Katarina Ljunga". För Svartvikare i förskingringen kan bibliotekets fjärrlån vara något, eller att man skriver till Njurunda församling (som har utgivit boken).

Fläsian

Fotograf: jag. Fotograferat från riksvägen (E4). Tid: idag på FM. Motiv: Fläsian (bad- och campingplats strax söder om Sundsvall).

Draghällan

Fotograf: jag i Bredsand. Tid: idag på FM. Till Svartvikare i förskingringen: jodå, Draghällan finns som synes (klicka på bilden) kvar (till höger Nyhamns udde).

Pensionärshemmen

Fotograf: jag. Tid: idag på FM. Motiv: f.d. pensionärshemmen i Nolby, intill Tunavägen mitt emot Burestenen. Här bodde bl.a. min mormor under några år. Här har jag trampat trappor många gånger (min mormor var nämligen snäll och man kunde ju från Hemmnet gena bakom Nolbykullen).

Nolbyknölen

Fotograf: jag. Tid: idag på FM. Motiv: Nolbykullen från Nolbysidan. Här, på denna sida och där det är brantast, klättrade jag och ett par andra smågrabbar (vi blev mer eller mindre lurade av en äldre "kompis") upp till toppen och ner till Hemmanet en betydligt lättare väg på andra sidan. Det enda menet efteråt blev några mardrömmar av det ättare slaget.

Kyrkoruinen

Fotograf: jag. Tid: idag på FM. Motiv: kyrkoruinen i Njurundabommen. Här nånstans gissade den kände Njurundaforskaren Hellbom att min farfars farfar begravdes (1850).

Burestenen

Fotograf: jag. Tid: Idag på FM. Motiv: den vackra s.k. Burestenen invid Tunavägen (vägen mellan Nolby och Tuna). Den vackert inristade tecten lyder i översättning: ”Bergsven och Sigfast och Fride reste denna sten efter Bure sin fader. Men Fardägn ristade”.

Mot norr

Fotograf: jag. Tid: idag på FM. Plats: Mjösund (Ljungan vänder mot norr). I fonden, lite till vänster syns järnvägsbron. Till höger syns min följeslagare: månen.

SM3EVR

Under min fotograferingstripp på cykel idag åt Njurundahållet passerade jag även radioamatören Tords imponerande antennfarm. Tord, med signalen SM3EVR är en skicklig och erfaren radioamatörm tillhörande bl.a de bästa, alltså snabbaste på morsetelegrafering.

Apropå: radioamatörer på Svartvik har bl.a. varit SM3AFQ, SM3AFX och jag själv med signalen SM3BSF.

På bilden syns bl.a s.k. kortvågsbeamar.

Vacker höstdag

Främst för Svartvikare i förskingringen. Fotograf: jag. Tid: förmiddagen idag. Nolbykullen med slalombacken från den "nya" bron mellan Kvissleby och Haraberget (Svartvik alltså till höger) . Överst i mitten månen som följde mig

Omsberget

Fotograferat idag vid 09:30-tiden från Mjösund. Vattnet är en bit av Ljungan. I fonden till höger skymtar Nolbykullen, i fonden till vänster Omsberget som jag kallar "Moder av sten". Ett berg som jag såg dagligen under hela min barndom, och som innebar trygghet. För länge sedan skrev jag starkt känslopåverkad en dikt om Omsberget, och i dikten förekom namnet "Moder av sten". I ett svagt ögonblick skickade jag dikten till Sundsvalls Tidnings kulturredaktör Curt Bladh, och bad honom ge ett betyg. Bladh ställde välvilligt upp och gav mig ett betyg.Sedan dess har det blivit sparsamt med diktskrivandet om det inte endast varit avsett för byrålådan - inget ont om Bladh, han är en mycket bildad journalist vars skriverier jag genom åren alltid har beundrat, det har också hänt att jag frågat efter Sundsvalls Tidning just bara för Curth Bladhs skull. Han är f.ö. en av de få, kanske den ende, Sundsvallsbor som fått artikel publicerad på Dagens Nyheters kultursida åtminstone udner senare år.

Dövika

Just nu är Döviksjöns (bilden) rand vackert bronsfärgad.

Dövika (Dyket) har jag fotograferat idag omkr. kl 09:30. Som synes tomt på badgäster.

Fiskdammen

En dag i oktober månad kan inte bli bättre. Helblå himmel, 10 grader i skuggan, praktiskt taget vindstilla, naturens färger när de är som vackrast etc. En fantastisk dag idag. Bilden visar "våran" Fiskdamm mellan Hemmanet och Nolby och som jag fotograferade idag omkr. kl 10:00. I fonden Hemmanet, till höger alltså Nolbykullen.

Svartvikare i förskingringen: bli avundsjuka.

Texas

Svartvikaren Gösta Söderberg skrev i 80-årsåldern om en Svartvikaresom "stack" söderut nämligen Hilma och Oskar Näslunds pojk Gösta. I sina anteckningar nämner Söderberg "Nisse (Ferlin) och Ville (Moberg)"; det var väl inte...? En klick på bilden gör texten lättläst.

Gösta Söderberg del 4 (=sista)

Idrotten. År 1941 erhöll jag mitt första föreningsuppdrag. Jag blev kassör i Svartviks IF. 1945-50 var jag föreningens ordförande. Under 40-talet utökades föreningens idrottsgrenar, förutom fotboll att omfatta bordtennis och slalom med stora idrottsliga framgångar. T ex 1948, svenska mästarinnan i bordtennis, representerade Svartviks IF och föreningenn hade enrepresentant uttagen till Sveriges olympiatrupp i slalom (Gustaf Holmlund). Under 50-talet var jag ordf. i Medelpads bordtennisförbund och ledamot av Medelpads Idrottsförbunds styrelse. De större folkrörelserna i Medelpad bildade en samarbetskommitté – Idrotten – Kyrkan – scouterna – Folkbildningsrörelserna m fl. Jag var där först sekr två år och sedan ordf två år. Har inte verkat politiskt, men har representerat Socialdemokraterna som ordf i Svartviks valnämnd under åtta val. Min hustru och jag har haft hårda 30-40-50-tal. Hon är en av få svenskar som klarat av två sjukdomar som nu är utrotade i vårt land, lungtuberkulos och polio. Fri sjukvård men ändå: utackordering av barnen, resor för besök på vanföreanstalten i Härnösand. Ingen sjukpenning gav en dålig ekonomi – skulder – som tog många år att rätta till ekonomin. Glöm inte den hårda tiden. Jag avser inte att klaga. Jag vill tala om för nutida människor som ev läser detta hur enormt mycket bättre vi svenskar fått ordnat för oss. Jag hade ingen semester när jag började arbeta. 1974 fick jag som tjänsteman min sjätte semestervecka. Arbetarna på golvet, med de smutsigaste och oftast hårda jobben, har dock inte sex veckor än. Sjukförsäkringen 1951, förbättrade arbetsskadeförsäkringar och avtalsförsäkringar genom facken genom facken har ju revolutionerat levnadsvillkoren vid sjukdom. De svenskar som 1988 åtnjöt ATP hade en genomsnittlig ATP om 77.500 utöver folkpensionen. Jag och min hustru har det oerhört bra. Man måste kanske ha haft det kärvt för att uppskatta hur vi har det nu. Käre svensk, sluta gnälla. Jag skall vara snäll mot de politiska partierna som motarbetade ATP och inte nämna deras namn, men nu ger de sig ju på skattereformen istället. Kvissleby 1990 04 09 Gösta Söderberg Kvissleby (Gösta avslutar sin levnadsberättelse med ett poem tillägnad sin avlidna hustru Anna:) Anna, Du var underbar Underbar Maka, Mor, Mormor och matte. I medgång var du aldrig stor av dej I motgång var du stor – en stor, liten människa. Ofta med ett leende på läpparna. Du har lärt mig så oerhört mycket. Du har lärt mej tyckas att älven är vacker. Blommorna och träden, Du har lärt mig tycka om djur. Den lilla levande fågeln på garagetaket. Fågeln som Du ville, men inte kunde mata. Anna! Där sitter två fåglar nu - kan den andra vara Du? Du fick en katt att älska ditt sista år. Inka älskade dej över allt – Anna, jag lovar dej att ge Inka all den kärlek och omtanke jag förmår. Under din sjukdomstid har jag lärt mig bedja till Gud men även sedan Du lämnat mej. Jag har bett att du ska ha det bra nu. Jag tror att här inne, utanför och däruppe finns något eller någon som rår och styr. Denna någon kallar jag GUD. Anna jag har haft en upplevelse, fått ett tecken. Jag vet att Du har det bra nu. Det tecken jag fått har givit mej ett hopp. Allt vore fel om vi inte fick träffas igen! ANNA Jag böjer huvudet i vördnad och tacksamhet.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tack Gösta för att vi fått ta del av din öppenhjärtliga berättelse, inklusive de många och fina orden till din älskade hustru!

(När jag besökte 96-årige Gösta i somras, och han talade om sin hustru, syntes att tårarna inte var långt borta från honom)

Gösta Söderberg (del 3 - börja vid del 1 här nedan)

Julen 1939 fick min älskade hustru ingen julklapp, nog sagt. Arbetslös. Som fortfarande arbetslös hade jag – otroligt – anmält mig till frivillig militärtjänstgöring. Fick en biljett till ett hästkompani i Husum. No sir. Jag är skiträdd för kusar. Jag fick arbete våren 1940 på sågverkets mek verkstad. Sågen skulle byggas om. Jag var hantlangare, städade, borrade, gängade för 84 öre per tim. I mars 41, tom aug, militärtjänst i Sollefteå. Arbetade sedan 4 dagar, sedan sjuk ett år. Jag hade farit illa i lumpen. Fyra kr per dag i sjukpenning i 3 månader, sedan en kr per dag. Mina arbetskamrater skramlade solidariskt ihop en två kr per man, så gjorde vi alltid när vi visste att sjukpenningen nästan skulle upphöra. Otroligt välkomna kr 150:-. Min hustru fick arbete i fabriken, skiftgång i pappsalen. Efter sjukdomen har jag aldrig varit arbetslös. Ordinarie arbete. Första vintern efter min sjukdom fick jag i januari order att gå in i mitt ordinarie arbete som buntare. Lådtillverkningen hade upphört, man tillverkade ribb som skulle buntas ihop. Ackorsarbete, omöjligt att utföra med handskar eller vantar på. Den vintern var temperaturen mellan 15-36 gr kallt. Den aktuella dagen var det ca 20 gr. Jag förfrös fingrarna 5 gånger den dagen. Nästa morgon, en kvart, fingrarna maktlösa. Till värmen i sliperiet, sedan kunde jag arbeta en halvtimme osv. Snart buntade jag hela dagen. Barhänt, 15-25 gr kallt. Vid lägre temp än – 25 gr fick vi gå hem. Två vintrar stod jag så. Min arbetskamrat, 35 år, kom aldrig mer i arbete. Lokalerna byggdes om till trähusfabrik, värme drogs in. Trähusfabriken var en avvecklingsindustri för sågverket och lådfabriken. Den lades ner 1952. En trafikolycka ändrade livet på en kontorist vid Sulfitfabriken. Den enes död -. Styresleuppdrag i Svartviks IF. Jag fick anställning på prov vid förrådskontoret vid Sulfitfabriken. Jag hade meriterat mig via föreningsarbete, Svartviks IF. Jag var först kassör i fyra år i föreningen, sedan ordförande i sex år. Efter två år på förrådskontoret flyttades jag till centrala kontoret, där jag så småningom blev kassör och långa perioder vik. Kontorschef. Jag fick bl a deltaga i skyddsarbetet. I mitten av 50-talet var antalet olycksfall vid fabriken 150-200/år. Genom intensivt arbete nedbringades olycksfallen till ett per månad. Arbetsmiljölagen med tillsättande av skyddskommittéer – skyddsombud har medfört stora förbättringar. 1974 lades Svartviks Sulfitfabrik ner. Jag blev då kontorschef och personalchef vid Nyhamns kemiska fabrik. Skolan. 1918 invigdes Svartviks nuvarande skola. Där gick jag åren 1920-26 och där har mina döttrar och sedan två av mina barnbarn gått och går. Vi var under två år 54 st i klassen. I fyra år delades klassen. Ett halvdussin barn bodde på Hemmanet, resten bodde från Vapelnäs ner till början av Kvissleby. Nu bor nästan alla ovanför järnvägen (gränsen Hemmanet-Svartvik), några få vid E4. Tilltalsformen var ”fröken” eller ”läraren”.Knäpp tyst i klassen, någon skrattade, en örfil blev oftast följden. Nalla kola. Efter en utflykt beskylldes fyra av mina kamrater för att ha nallat kola ur en kartong utanför en affär. Pojkarna fick lärarens order att gå till skogen och hämta ris. Pojkarna återvände inte till lektionen. Morgonen efter kom fyra stora, starka brädgårdsarbetare till skolan. Mössan i hand; ”kan vi få tala med läraren?”. Alla fem gick ut. Läraren kom högröd i ansiktet. Varken läraren eller de fyra pojkarnas fick dock stryk. Det hände att någon inte kom till skolan för att han inte hade skor. Vanliga bestraffningar var att gå i skamvrån, stanna kvar efter lektionerna och skura utedasset. Fortsatt skolgång i läroverket i Sundsvall var av ekonomiska skäl förbehållen barn till översta toppen i industrin. Vi andra, pojkarna, började arbeta, om vi fick arbete, omedelbart efter folkskolan. Min första lön uppgick till 21 öre/tim./Fortsättning följer

Gösta Söderberg del 2

Fortsättning på Gösta Söderbergs skriverier om det han ansett tillhöra bland det viktigaste i sitt långa liv. Här ordagrant återgivet (rubriker har dock jag lagt till) , med kommentar av mig inom parentes. Grismat. "Jag skrev nyss att vi i min familj hade det bra. Min mor hade varit kokerska och borde alltså kunna laga mat. En av disponentens pojkar kommer in till oss under en måltid och säger ”Vad äter Ni?, den maten skulle inte våra grisar äta”. Han var inte dum i huvudet (här har Gösta -om ingen annan - strykit över "inte" och meningen skulle alltså bli: Han var dum i huvudet.). Inget läroverk. Han var genom att välja rätt far, garanterad ett toppjobb, t ex direktör i SCA, sedan han fått gå i läroverket i Sundsvall och internatskola i Lundsberg. Skolkamrat bl a Prins Bertil. Min far (bilden) dog när jag var 13 år. Tre minderåriga, förlåt yngre syskon. Fortsatt skolgång efter folkskolan. Nej. 21 öre/tim. På lådfabriken. Alltid något, sa Fán när han såg Åmål. Lådfabriken. När jag gifte mig 1939 var jag kvar vid lådfabriken. Min inkomst hade stigit till 80-90 öre/tim. Jag hade lärt upp mig som buntare. Med tång och sträng buntade jag ihop lådämnen – lock, botten, sidor – så att de lättvindigt kunde fraktas till mottagaren. Ackorsarbete. Varje sekund var dyrbar. Nazister. Jag kom en gång i dispyt med en arbetskamrat. En av de två kända nazisterna på jobbet. Han var brorson till min förman. Han gick till sin farbror på hans kontor och sedan till mig: Du skall gå till farbror Rickard på kontoret. Besked till mej: ”Vi har inget arbete åt dej, du får gå hem”. Två veckor senare fick min mor låna en telefon någonstans, ringde och bad om ursäkt för mitt uppträdande och jag fick börja arbeta igen. Jag hade varit gift ett halvår 1939 när kriget kom. Driften vid sågverket, lådfabriken, upphörde. Jag var arbetslös. Jag hade varit arbetslös alla vintrar 1927-38, så vanan fanns. Jag levde då på att min mor som tjänstemannaänka hade en liten pension från ”bolaget” och på mina yngre bröder som hade arbete även på vintern. Men nu var jag ensam familjeförsörjare. Försäljare. Jag försökte först att med hjälp av en katalog sälja diverse artiklar åt en Nässjöfirma. Tjänade på tre timmar lika mycket som på tre arbetsdagar i mitt rätta arbete. Kunde inte fortsätta, jag kände mig som en tiggare. Efter råd av min hyresvärd som arbetade vid Sulfitfabriken, besökte jag ”SUA”, den tiden arbetsförmedling, då vid Svartviks Sulfitfabrik, kl 06.30, en kall höstmorgon var jag där plus ett 10-tal andra. Förmannen delade ut jobb till alla, utom en. Rumpan mellan benen och hem. Inte ett ord, inte en blick från förmannen, som ju i varje fall visste vem jag var. 20 år senare var förhållandena något omkastade. Förmannen var då pensionerad. Han ville ha en förbättring gjord i sin bostad och fick nej. Han sökte hjälp på högre ort och vände sig till kontoret på fabriken. Som vik kontorschef fick jag nöjet att hjälpa honom. Nu både såg han och pratade med mig."./Fortsättning följer

Gösta Söderberg del 1

Svartvikaren Gösta Söderberg, nu 96 år fyllda, skrev när han var 76 år ner vad han anser vara det viktigaste i sitt liv. Jag har fått ta del av berättelsen, liksom ett foto som visar Gösta farfar med sina barn.

Göstas far står längst till höger, och dennes syster, som jobbade hos Hjalmar Branting, står till höger.

Tack Gösta!

Berättelsen är här absolut ordagrant återgiven och visar på en alert 90-åring. Rubrikerna har jag dock skrivit och lagt till.

"Jag heter Gösta Söderberg, född 1913 07 20, i norra flygeln till vad som då var Svartvis herrgård. Min mor kom från ett arbetarhem i Svartvik. Hennes far bara försvann, troligen till Amerika. Han lämnade min mormor ensam med fem barn. Hon skötte ett bad i det sk. badhustornet vid sågverket i Svartvik och fick heta ”BAD-JOHANNA”. Dessutom städade hon åt ”herrarna”, ungkarlar som var anställda på kontoret. Min far kom från Dalarna, först som kusk åt disponenten. Hans syster hushållade åt honom innan han gifte sig. Hon anställdes sedan, troligen 1912, hos Anna och Hjalmar Branting och var kvar hos dem hela deras återstående livstid.

Förste yrkeschaufför.

Så blev min far Västernorrlands förste yrkeschaufför. Två, ibland tre bilar stod till disponentens förfogande. När disponenten och min far åkte hästskjuts till Sundsvall för att hämta första bilen åkte disp för säkerhets skull hästskjuts hem. Intill vår bostad fanns ett stall och ladugård. Likaså vid idrottsplatsen i ”Hemmanet”. Hästarna var ju föregångare till vår tids lastbilar i industrin, men även latrintömning i utedassen och utkörning av ved till hushållen var viktiga transporter.

I Svartvik fanns en affär, Konsum, ”Bolaget” kallat. Tidningar fanns i en kiosk i Kvissleby. Vapelnäs var under min pojktid ett litet centrum. Där fanns en frikyrka med Söndagsskola, kommunens ende fotograf, två speceriaffärer, en sybehörsaffär och två caféer.

Vägen genom Svartvik hade samma sträckning som nu. Vid Vapelnäs ändrade vägen riktning och sträckte sig efter vattnet. Nedanför vägen var industrin, Trävaru AB Svartvik, helt dominerande. Från Vapelnäs sträckte sig Brädgården ända till den nedlagda Sulfitfabriken. Mitt i låg såghus, hyvleri och lådfabrik – de industrierna lades ner 1940-42 och ersattes av en trähusfabrik. Driften där pågick till 1952. Söder om brädgården låg Sulfitfabriken som kördes året 1907-1974.

Alla båtar.

Från pojkåren minns jag alla båtar, små passagerarbåtar, - Ljungan, Sylphide - Bogserbåtar - Ellen, Klampis, tre eller fyramastade skutor, motorfartyg, ångfartyg. Över tjoget kunde ligga inne för lastning av virke eller pappersmassa eller på "redden" avvaktande plats för lastning.

Sjömän från hela världens alla nationer gick i land. Från land ut till båtarna åkte diverse flickor. Tändsticksetiketter från hela världen kunde vi pojkar samla - Nästan alltid stod dock "Made in Sweden" på dem.

Den första lasten massa från Svartvik skeppades med ångaren "Duna" den 30 maj 1907. Den första bogserbåten vid Svartvik tillkom 1876.

Herrgården.

Herrgården hade två flyglar och en stor park dominerade byggnationen. Till herrgården hörde även tvättstuga, mangelbord, isbod, hönshus, tennisplan, kägelbana och en stor handelsträdgård.

Den lilla kyrkan hade uppförts 1851 och invigdes 1852. Gården strax söder om kyrkan hade före min pojktid varit prästgård med stall och ladugård. Kyrkan och prästgården ägdes av Trävaru AB Svartvik.

Disponenten och prästen hade på den tiden all makt. Prästen kunde t ex neka en vid industrin anställd att gifta sig med sin utvalda.

Söder om prästgården låg två stora kontorsbyggnader, en ovanför vägen och en nedanför. Där fanns handelsboden, restauranten med droskstation, mangelbod och poststation.

Praktiskt alla vid industrin anställda bodde i bostäder intill vägen, från Vapelnäs till kyrkogården i Kvissleby.

Flera stora arbetarbaracker fanns: De två matforsbyggningarna, nedflottade från Matfors, klamparbyggningen, hyvelbyggn., såg byggn., långvitbyggn., ungkarlsbaracken.

Ett 10-tal s k "Rödkåkar" fanns också, de såg ut som stora lador.

Jag bodde i en från 1928 till 1939. 3-4 familjer bodde på nedre våningen.

Första bostaden.

Fyra enrummare fanns på övre våningen. Ett sådant rum blev i regel första bostaden för nygifta, ofta med 1-2 barn. Alltså kombinerat kök, sovrum, vardagsrum. I mitt fall 250 meter till utedass och vattenpump.

På vintern drog jag på mig långkalsongerna under täcket. Vattnet frös ibland i vattenhinken, ingen eldade i vedspisen nattetid.

Fattigt, slut på pengarna dagarna före "avlöning", men underbar grannsämja-sammanhållning familjerna emellan. Vägglöss förekom i bostäderna.

När vi såg Tornberg, med sina attiraljer, visste vi att rökning (etanväte?) var på gång.

Klaga inte. Ni som klagar på allt nu, glöm inte vilken oerhörd skillnad på bostadsstandarden det är nu, jämfört med t ex 1940. TBC och andra sjukdomar – polio -hade en underbar grogrund i forna tiders bostäder. Tre badkar i industrins badhus var vad som fanns för flera hundra Svartviksbor. Många badade aldrig. Som chaufför åt disponenten var min far tjänsteman. Tjänstebostad, alltså ingen hyra, ingick i förmånerna, även fri telefon samt att sitta utanför Knaust sena kvällar och vänta på chefen samt att tvätta bilarna med iskallt vatten. Möjligen bidrog detta till min fars sjukdom och för tidiga död. Bostaden bestod av två rum och kök. Jag hade och har tre yngre syskon. Vi sade alltid Ni till föräldrarna. Min far var aktiv i Svartviks IF och Svartviks Skyttegille. Han var mycket intresserad av fiske och jakt. Min mor hade inga fritidsintressen. Skötseln av hemmet tog all tid.

Armsjön. Ett minne från en fisketur i början av 20-talet: vi kom en söndagförmiddag roende in mot Nyråvikens strand i Armsjön. Ostkustbanan var på vardagarna under byggnad. Vi hörde skott från stranden. Några söndagslediga rallare kastade sina bredbrättad ehattar ut över Armsjöns vatten och kamraterna sköt med gevär prick på hattarna. Man vadade ut och hämtade hattarna och sköt igen. En annan gång, också Armsjön. Vi såg en mycket stor fågel sitta i ett träd på en holme. Min far lyckades få tag på ett gevär och sköt fågelln, som visade sig vara en kungsörn. Om vi pojkar fick fram en boll spelade vi fotboll. Det fanns et par småplaner. Vi spelade kula, byggde sjörövarskepp och kojor. På vintern skidåkning på hemgjorda skidor och åkte kälke utför kyrkbacken. Respekt.

Förhållandet till vuxna var: av med mössan och Ni. Hej och Du var tyvärr inte uppfunna då. Överhet var allt från disponent till biträdena på handelsboden. De ekonomisk-sociala skillnaderna var inte stora, dom var oerhörda. Vi hade det bra. Min far hade ju sina 250:- i månadslön hela året. Trehundra sågverksarbetare hade ingen inkomst under vintern. A-kassa? - ett okänt fenomen. Att skriva upp på konsum under vintern och betala under sommaren var regel.". /fortsättning följer

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Anm. #1: Gösta skriver "sulfitfabrik" och "brädgård" med stor bokstav. Så gör bara en äkta Svartvikare känns det som.

Anm. #2: Under min pojktid var Gösta ordförande i Svartviks idrottsförening.

Jag var mycket aktiv i fotboll, och var t.ex. på fotbollsplanen flera timmar om dagen (när jag inte ensam sköt fotboll mot uthusväggen hemma) och kickade fotboll, ibland till kl 22-23 på kvällen. Gösta reaktion: alltid positiv och mycket uppmuntrande.

Tips för sjöfartsintresserade Göteborgsturister

----------------------------------------------------------------------------------------------------------- Tips för de som besöker Göteborg , och då särskilt sjöfartsintresserade. Ett vandrarhem på Stigbergsliden (treans spårvagn från järnvägsstation) som tidigare varit sjömanshus och som t.ex. för många anställda på Svartviksbyggda fartyg fungerat som en slags social inrättning och från början av 1900-talet som sjömansförmedling. Av allt attdöma drevs även navigationsundervisning i lokalerna fram till 1841. Vandrahemmet bjuder ingen lyx, men det är ju relativt billigt att logera där, och har fördelen att ligga intill spårvagnshållplats. Parkeringsplats för gäster alldeles intill finns också. Har man tur får man rum mot innergården, har man lite otur får man rum mot spårvagnslinjen. Två spårvagnshållplatser framåt och man är på Järntorget, några till och man är på Avenyn. Men alltså bäst av allt: ett f.d. sjömanshus i sjöfartens huvudstad i Sverige som kan sägas ha Svartviksanknytning. Dessutom, några meter på andra sidan gatan ligger Sjöfartsmuseet.

Badhuset

Till höger området där vi hade en imponerande massafabrik. Till vänster f.d. badhuset som tydligen fortfarande associerar till vatten. Av badhuset dit vi kunde gå och duscha, har blivit en båtaffär E4 skymtar. Fotograferat den 18 september 2009 omkr. kl 17:30. Inlägg främst med tanke på Svartvikare i förskingringen.

Kyrkogården

En skymt av Svartviks kyrkogård. Fotograferad den 18 september 2009 omkr. kl. 17:30 från den andra sidan av E4:an. Inlägg främst med tanke på Svartvikare som befinner sig långt borta sedan länge.

Kvissleby

-------------------------------------------------------------------------------------------------------- Affärsgatan fotograferad från andra hållet ("Grundströms" affär längst bort till vänster) jämfört med bilden i föregående inlägg. Fotograferad den 18 september omkr. kl. 17:30. Det är ju fredag-EM så det är rusch i "Kvissle" som vi märker. Till höger skymtar f.d. postkontorets byggnad, där man nu säljer alkohol. I fondens mitt skymtar brandstationen. Bild främst med tanke på Svartvikare i förskingringen. Kvalitén må ursäktas.

Kvissleby

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Huvudgatan där affärerna finns (har det fyndiga namnet "Affärsgatan") i Svartviks centralort Kvissleby. Fotograferad den 18 september 2009 omkr. kl. 17:30.

I förgrunden till höger essvikaren Grundströms sons stora livsmedelaffär (nu ICA).

Detta inlägg främst med tanke på Svartvikare i förskingringen (bl.a. i andra världsdelar vet jag).

Kvissleby

----------------------------------------------------------------------------------------------------------- I Svartviks centralort Kvisleby hedrar man med detta föredömligt de lojala flottningsarbetarna från förr. Själv har jag också som väldigt ung pojke sommarjobbat som "flottare" i Kvissleby med riktiga (och vänliga) flottare som läromästare/övervakare. En härlig erfarenhet. Det var faktiskt med stor lust man cyklade till Ljungan med ryggsäcken full av ostmackor och en termos med choklad. Detta inlägg mest med tanke på Svartvikare i förskingringen.

Kvissleby

----------------------------------------------------------------------------------------------------------- Ögonblicksbild från Svartviks centralort Kvissleby

den 18 september 2009 kl. 17:29:05.

Fastigheten inrymmer nu bl.a. spelbutik, ekiperingsaffär

och en av Nordeas bankfilialer.

Tar man av till höger komme rman snart till Harabergsbron.

Detta inlägg mest med tanke på Svartvikare i förskingringen.

Kvissleby

Där restaurang Momangen tidigare låg köper man nu bär. På andra sidan containern ligger Svartviks kyrkogård.

Fotograferat idag den 18 september

Detta inlägg främst med tanke på Svartvikare i förskingringen.

Frälsningsarmen

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Frälsningsarmens lokal på Svartvik (Grindbacken) fotograferad idag den 18 september 2009 kl. 17:30. Nu ruckel.

Det är svagt att lämna den så här.

Vem har ansvaret?

Ordförklaring: 'svagt' här 'ynkligt'.

Linbanan

Linbanearbetare (kanske inte alla) på Svartviksfabriken omkring 1930.

Längst ner i bild skymtar en linbanekorg.

Vika är de (klicka på bilden) ? Adress i kolumnen till vänster.

Kyrkogården på Grindbacksmon

---------------------------------------------------------------------------------------------------------- Svartviks kyrkogård i Kvissleby (Grindbacksmon), där Harabergsvägens västliga änd möter E4, inrättades strejkåret 1879. Den var avsedd för arbetarna på Svartviks industrier och invigdes 1883. År 1924 erbjuder kommunen Njurunda församling att utnyttja kyrkogården då begravningsplatsen vid Njurunda kyrka var fullbelagd. År 1958 lade man om kyrkogården efter stadsträdgårdsmästaren Sten Anderssons ritningar. SCA betalade. Biskop Josefson som var i församlingen för att återinviga Njurunda kyrka, passade även på att inviga Svartviks "nya" kyrkogård. Samtidigt skänkte SCA kyrkogården till Njurunda församling.

"Texas" i Francofängelse

---------------------------------------------------------------------------------------------------------- Mer om Hälsingefödda men på Svartvik uppvuxne "Texas" (se tidigare inlägg). "Texas" deltog alltså i det spanska inbördeskriget liksom relativt många andra svenskar som ville kämpa mot Franco. "Texas" tog värvning i Internationella brigaden och så börjar striderna. "Texas" berättade inte gärna om kriget. Men en gång hände det. Det var när Lasse i parken ville bjuda honom på en superb fisksoppa. "Fisksoppa ?!, Nej fy fan!" sade "Texas" till den förbluffade Lasse. Och så började "Texas" berätta: Kriget var slut och "Texas" fanns bland förlorarna. Han greps och spärrades tillsammans med olyckskamraterna in i ett munkkloster. Den enda mat Franco bjöds på var fisksoppa. Rutten fisksoppa. Nu gällde det att överleva. "Texas" höll för näsan och kastade in soppan i munnen. Ibland lyckades han behålla den, ibland kom den upp lika fort igen. Dag ut och dag in. Till slut stod fångarna inte ut. De lyckades rymma en natt, och sprang i panik över fälten medan kulorna visslade runt öronen. Nattetid förflyttade de sig tvärs över hela Spanien ut mot Atlantkusten, levde på stulna höns och slickade i sig daggen från gräset innan solen gått upp. "Texas" tog sig ombord på ett fartyg och fick värvning på nytt. Han var räddad från ett helvete till ett annat. Visste grabbarna i busskön vid Hornshull detta? Nej. "Texas" hade inte berättat. Allt som några av dem egentligen visste var att han jobbat som cowboy i Sydamerika. Och det var ju sant förstås. Men vad var det mot den tid han var haciendavakt i samma världsdel? Och detta hade intye"Texas" berättat om. Hur han vaktade hjordarna mot tjuvar och levde uder vidriga förhållanden utan att egentligen veta hur i fridens dar han hamnat i det ena helvetet efter det andra. Förmodligen var det hans märkliga civilkurage och oegennyttiga knog för alla andra människor. Tänk på det Sankte Per, när "Texas" knackar på porten. Ur "Söder-Svepet", Söders (Stockholm) egen tidning.

Svartviks fotbollslag

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Svartviks fotbollslag fotograferad på Hemmanets fotbollsplan i mitten av 30-talet. Bilden ej publicerad tidigare; ägare Gösta Söderberg.

I laget finns bl.a. legenderna Verner Matsson (stående, tredje från vänster, Lång-Axel (gissa vem. Eg. Essvikare? Hemska tanke), Gösta själv (knästående andra från vänster) och Ragnar Hallberg (målvakt).

Gösta, 96 år berättar klart och tydligt

----------------------------------------------------------------------------------------------------------- Gösta Söderberg, som jag skriver om lite längre ner i bloggen, var den som fick fart på Svartviks Idrottsförening. Han genomförde till skillnad mot föregångare de goda idéerna man hade. Han kan även sägastå bakom Svartvikstjejen Ejna Erikssons svenska mästerskap i bordtennis. Ejna bodde intill Gösta och och Gösta tillsammans med främst Georg Westerberg såg till att det i hyvleriet snickrades ihop ett bordtennisbord till Eina. detta påminde Eina Gösta om härom veckan när hon hälsade på Gösta innan hon återvände hem till USA. Gösta var också "chef" över de klassiska Juniskärsfesterna (vem glömmer Delta Rythmen Boys och Edward Person?) som Svartviksoch Essviks idrottsförenignar ordnade. Gösta berättar att han i smyg strax före första insläppet höjde entrebiljettpriset från 75 öre till en krona varvid en av Essviks stora tog fram smockan (den lilla av de två). Men ändrade sig säkert därefter då höjningen innebar ett förnämligt extra bidrag till föreningarna. Gösta började för 21 öre/timmen jobba som buntare på lådfabriken på hyvleriets andra våning. Han buntade ihop lådornas lock och botten innan de fraktades iväg med fartyg. Det var rätt hårt jobb, och buntsträngarna tror Gösta ligger bakom en skada han fortfarande har i ena låret. Så småningom avancerade Gösta till tjänsteman. Göstas lärare på Svartviks skola var resp. Alma Andersson, Osvald Johanesson och Erik Pettersson. Möjlighet att träffa Gösta. Om allt går som beräknat återfinns Gösta i morgon fredag i just hyvleriet på Svartvik igen. Gösta vill i alla fall se pjäsen "Den siste mohikan", Jan Boholms pjäs om disponent Barths sista år på Svartvik som visas i lokalen vars historia Gösta så väl känner till.

1854 rätt?

I min bok/skrift med det fyndiga (ja-ja) namnet "Lite om mycket" står det att Svartviks förste egen predikant - det var Per Magnus Klockhoff född 1815 i Nordmaling- tillträder 1854. I Hans Björklunds förnämliga "Njurunda kyrka och församling" tyckte jag (jag har inte boken tillgänglig nu) att det står att Svartvik fick egen präst 1853. Detta bör inte vara motsägande uppgifter? Anm.: Svartvik blev som kapellförsamling utbruten ur Njurunda år 1854. Rätta mig om jag har fel (jag vet att kunniga och/eller vetgiriga personer läser bloggen).

En härlig match på Svartviksplan

Gunnar Thunström, Svartvikare av rang, berättar om en fotbollsmatch för decennier sedan. Ett herrlag mötte ett damlag på Svartviks plan. Domare var Gusten Lindström, Grindbackens ende rättskipare. Välgörenhetsmatchen förflöt lugnt och sansat, inga ojustheter och inga fula ord. Det var verkligen en härlig match att spela och inte minst att skåda. Men plötsligt blåste Gusten i sin pipa så kraftigt som han aldrig gjort förr; det hördes nog ända ner till kyrkan och Grindbacken. "STRAFF!" ropade Gusten sedan. Det märkliga var att ingen på eller vid sidan av plan förstod varför det blev straff. Allt var ju så städat och lugnt. Det var ingen hands , och ingen ojusthet. Senare kom det emellertid fram varför Gusten blåste straff. Herrlagets målvakt Ragnar hade när damlagets anstormande forward Fanny kommit in i målområdet med bollen i högsta hugg, ignorerat bollen och omfamnat vackra Fanny en lång stund ända tills Gustens pipa hördes. Gusten, den ende som tillsammans med Ragnar hade ögonen med sig, hade återigen följt regelboken och skapat rättvisa.

Gösta Söderberg om Söders Gösta Texas från Svartvik

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

I programmet för Svartviksdagarna 1994 porträtterades Ragge Sunnqvist som världens mest kände Svartviksbo. Dock, troligen var ”Texas” Gösta Näslund, Stockholms mest kände Svartviksbo. Ett TV-program om och med honom före hans död, stora dödsrunor och artiklar om begravningen i bl.a DN och Expressen, en minnesutställning på söder, vittnar om vilken kändis Gösta Näslund var. Han deltog som frivillig i tre stora krig, men det var som frivillig, oavlönad socialarbetare på Söder i Stockholm han blev mest känd. Vid nedfarten till Svartviks sågverk bodde Hilma och Oskar Näslund (återfinns i en av bloggens klasslistor) med sönerna Gösta och Lage. Oskar och pojkarna var sågverksarbetare och arbetslösa vintertid. Vid 16 års ålder (1926) lämnade Gösta Svartvik och fick smeknamnet ”Texas”. Gösta Söderberg berättar att när han var nygift så kom Gösta Näslund på besök. Han var rastlös berättar Söderberg, och kunde inte sitta stilla. Han hade då deltagit i det spanska inbördeskriget, mot Franco. Senare deltog han i det finska vinterkriget och fortsättningskriget mot ryssen. Före kriget i Spanien hade Gösta ”Texas” Näslund inlett sin karriär på Söder. Efter krigen i Finland återupptog ”Texas” sitt engagemang på Söder, och det blev så intill hans död 1992. En gång, berättar Söderberg, hade ”Texas” föräldrar sökt upp honom i Stockholm, och klädde upp honom från topp till tå. Dagen efter frågade Oskar ”var har du den nya kostymen?”. ”Den fick Svenne, han hade ju så dåliga kläder. Dödsrunan i DN löd bl.a. ”Han ville alla så väl”. Han höll ordning på A-lagarna vid systemet, sandade trottoarerna, klippte häckar, hjälpte gamla över gatan och handlade åt dem, och alltid hade han ett vänligt ord. Hans sociala insats var underbar säger Söderberg. - I slutet av 20-talet var jag arbetskamrat med Göstas yngre bror Lage fortsätter Söderberg. Enligt uppgift emigrerade han till USA och omkom 1941 när Japan anföll Pearl Harbor.

Bilden: Urklipp från Dagens Nyheter av den 30 maj 2004 (klicka på den).

------------ Stort tack Gösta Söderberg!-------------

Prästgården på Hemmanet

----------------------------------------------------------------------------------------------------- Alla har väl inte läst och många ens har vetskap om Hans Björklunds informativa bok ”Njurunda kyrka och församling”, utgiven i Sundsvall 2008. Därför citeras en liten del av boken här. ”1947 hittades en plats (vid nuvarande Serpentinvägen) för prästgården på Hemmanet. Församlingen köpte området av Manfred Magnusson och hans hustru Iris samt dödsboet efter Emilia Regina Magnusson. Pris 8322:-kr. Njurunda kyrkofullmäktige antog 1951 arkitekt Arne Muhrs förslag till prästgård för komministern i Svartvik. Kontrakt upprättades året efter med byggnadsfirman Anders Diös; byggkostnad beräkand till 140.000:- kr.'Prästgården var inflyttningsklar hösten 1952. I prästgården kom följande komministrar att bo: Erik Hellsvik 1952-1956; Göran Granberg 1957-1963; Ingrid Persson 1963-1974; Ulla Björkqvist 1974-1982; Lars Johansson 1983-1984 och Sten Jernkrook 1985-1992. Den 13 juni 1996 säljs prästgården och får en ny privat ägare.

Svartviks skola, första klass, ht 1891

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Svartviks folkskola, första klass, höstterminen 1891 (31/8-19/12).

Elever: Ester Andersson, Viktoria Andersson,Adina Bengtsson, Beda Brander, Nikolina Engström, Henriette Eriksson,Anette Gerdin, Henny Hillström, Adina hammarlund, Selma Holmberg, Elvira Högström, Ester Järnberg, Nanny Johansson, Ester Lundvall, Hilma Långgård, Helga Moberg, Tekla Nilsson, Hanna Näs, Elina Person, Elvira Röhs, Alma Svedin, Narime Tolf, Ester Vesterlund, Emma Nilsson, Alfred Andersson, Ersnt Andersson, Petrus Bäckström, Teodor Erikson, Arvid Gustafsson, Oskar jensen, John Johanson, Hennin g Larsén, Alexandre Lindfors, Johan Lundberg, Karl Nilsson, Albert Nordlund, Karl Nordlund, Albin Nordqvist, Adolf Näslund, Anshelm Olson, Siltus Olson, Joel Olson, Hjalmar Petterson, Thure Petterson, Adolf Sandström, David Strandberg, Hjalmar Strandberg, Henning Vennerström och Elfride Vestman.-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

1891:Sjukkassereform införs. Skolbad införs i Stockholm, första gången i Sverige. Hazelius öppnar sitt friluftsmuseum Skansen. Den första automobilen kommer till Sverige. E.G. Boström (bilden) blir statsminister.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Svartviks folkskola, tredje klassen, vt 1891

------------------------------------------------------------------------------------------------

Det är ordning och reda och vacker skrivstil när det handlar om praktiskt taget alla klasslistor som finns bevarade på Medelpadsarkivet (där servicen är utmärkt). Bilden (klicka på den för bättre läsbarhet): ett exempel på den vackra skrivstilen gällande Svartviks skola, tredje klassen, vårterminen 1891, f.ö. samma år som hotell Knaust invigdes. För en del av oss, åtminstone för mig personligen kända namn som t.ex. Johan Bäcklund (= "legend"), Edvin Gagner, Elis Holmström, Andreas Modin, Karl Sjöberg och min farfars syster Elvira. Aktuellt år, 1891, skänkte James Fredrik Dickson ett pris, Dicksonpokalen, som under några år kom att bli ett av det mest prestigefyllda idrottspriserna i Sverige. Pokalen gäller för löpning på en engelsk mil och för att en erövra den för alltid måste klubben vinna den tre gånger.

Dicksonpokalen. Om intresserad se http://www.dngalan.com/main/lang-sv/historik/dicksonpokalen och googla ev. för mer.

Svartviks skola 1:a klass 1920-21

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Förra inlägger handlade om Gösta Söderberg. Här Göstas klasskamrater i första klassen (skolbyggnaden var bara ett par år gammal). Svartviks skola, 1920-21, första klass, HT 1/9-15/12 och VT 16/1-28/5. Lärarinna: Alma Andersson Från 2/9-4/9 = lov; 25/9 = lov enl. regl.; 1/10 = lärarmöte; 12/10, 13/11 = skurlov; 8/2 = lov enl. regl.; 12/2 skurlov; 1/3 = lärarmöte; 18/3 = skurlov; 19/3 = M.-B:dag ; 24/3-30/3 påsklov. Elever (alla födda 1913 om inte något annat uppges; och alla boende på Svartvik): Hard Baltsar Lundberg född den 9/10; målsman Åtta Emelia L - Karl-Erik Lundkvist 8/3; Johan Alfred L. - Karl Isidor Nordin 5/8; Johan Isidor N. - Nils Egon Nordström 5/9; Nordström. - Edvin Harry Sjödin 21/6; J.E. Sjödin. - Karl Jonas Olov Strandberg 2/2; Jonas S. - Nils Sture Svensson 3/10; G.F. Svensson. - > Gösta Reinhold Söderberg 20/7; P.R. Söderberg. - Sven Gösta Uppling 31/5; Midian U. - Malte Lennart Vennerström 5/11; E. Vennerström. - Bo Lage Vestberg 14/3; Anders V. - Ivan Alfon Vilhelmsson 11/5; V.A. Vilhelmsson. - Erik Gösta Lundblad 27/1; Joel L. - Johan Alfon Österholm 17/8; Aug. Österholm. - Erik Björk 12/6; ? - Olov Axel Berglund 25/1 1912; Olov Petter B. - Vilma Kristina Nilsson 7/2; G.S. Nilsson. - Anna Maria Nyberg 10/8; Frans T. Nyberg. - Sonja Annie Olsson 2/2; Axel O. - Emmy Lovisa Olsson 27/3; J.L. Olsson. -Rut Borghild Olsson 10/12; Otto O. - Alice Erika Persson 26/8; J.A. Persson. - Svea Klarry Forsberg 29/1 1911; Johan Vanberg. - Anna Kristina Sandberg 29/4; K.E.G. Sandberg. - Ejvor Maria Sandström 7/12; K.V. Sandström

Bad-Johanna

-----------------------------------------------------------------

Jag fick förmånen att prata med Svartviksfödde Gösta Söderberg i

går. Känd 1900-tals-Svartvikare och bl.a. några år ordförande i idrottsföreningen. Gösta som fyllde 96 (nittiosex) år för någon månad sedan har mycket att berätta. Minnet oc där minnet sitter är i perfekt form.

Gösta föddes i norra flygeln till Herrgården. Göstas mormor skötte badet i det s.k. badhustornet (längst ner i vattentornet); och kallades Bad-Johanna. Det var gratis att bada där enligt Gösta vad Gösta minns.

Lovisa (bilden), en syster till Göstas pappa, arbetade några år som hushållerska i Stockholm åt det socialdemokratiska partiets förste kongressvalde partiordförande Hjalmar Branting och hans hustru Anna.

Jag återkommer i en eller annan form till vad Gösta berättade; och till annat också.

Bo Hjärne

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Bo Hjärne var ju nestorn bland befälhavarna på James Dickson & Co:s alla fartyg. Räknar man bara de Svartviksbyggda fartygen var han även nestorn bland befälhavarna på dem. Jag har gjort en förenklad stamtavla (klicka på den) med han i centrum. Rätta mig om jag har fel.

Den äldste med säkerhet kände stamfadern till den adliga ätten Hjärne är Erlandus Jonae som vid inskrivningen vid universitetet i Uppsala kallad Erlandus Jonae Vermlandus.

Namnet Hjärne skrevs under 1600-talet Hiärne. Mer om Bo H. och några av hans närmaste släktingar kommer endera här i bloggen eller i skriftlig form. Men det dröjer då min "Hjärnetid" nu är helt upptagen med studier av professorn i historia, Svenska Akademieledamoten (stol nr 10 efterträdande Carl Snoilsky och själv efterträdd av självaste Fredrik Böök) mm, Bo Hjärnes brorson Harald H. En synnerligen intressant person som stjäl all "Hjärnetid". Googla "Harald Hjärne" och du förstår vad jag menar.