"Geographica"  Nr 26 "Sundsvallsdistriktet 1850-1950 av Hjulström, Arpi och Lövgren (Uppsala, 1955).

NATURFÖRHÅLLANDEN

Resenären som söderifrån nalkas Sundsvallsdistriktet med Ostkustbanan, får strax efter passerandet av Njurunda station och Ljungan en grandios överblick av distriktets södra del.  Utsikten verkar i dubbelt mått tilldragande, ty dels kommer den överraskande och dels är den i sig själv storartad. Vägen har tidigare lett fram över Hälsinglands flacka kustslätt, där varken de utbredda sandfälten i Gnarp eller moräntrakterna kring läns- och landskapsgränsen med deras stora skogar erbjuda någon omväxling för ögat. Endast några sjöar bryta den mörka monotonien. Samtidigt som Ljungan öppnar sig till en bred mynningsvik vidgas emellertid utsikten.    Man ser havet, ur vilket Alnön reser sin skogklädda profil. Och kustremsan är ett industrialiserat, tätbebyggt landskap.

Svartviks cellulosafabrik och träkemiska anläggningar har sin plats på sluttningen mellan järnvägen och stranden. De äro samlade inom ett smalt men långsträckt område som följer efter det man passerat Kvisslebys stora bostadsagglomeration. Holmar i Ljungan nära stranden verka till bristningsgränsen lastade med virkesupplag, kranar, vinschar och linbanor. På andra sidan den vidgade älven resa sig Essviks och längre ut Nyhamns fabriker.

Samtidigt med denna förvandling av landskapets utseende kan resenären iakttaga en annan: själva topografien ändras och blir mera bruten. Bakom Svartvik höjer sig Nolbykullen till 179 m som det första vittnesbördet om en djärvare terräng.

Ostkustbanan går efter hela sin längd söder om denna plats fram på dn norrländska kustslätten. På avstånd kan resenären söderifrån kanske skymta några tämligen höga bergåsar i Gästrikland och Hälsingland. Men Nolbykullen är den första bergkulle av anmärkningsvärd höjd, som är belägen vid kusten, och den första man kommer nära vid en rsa med dnna bana. Just här når nämligen den s.k. norrlandsterrängen ända fram till havet. norr därom härskar Västernorrlands rutplatåland med bergshöjder tätt intill varandra, skilda av trånga dalar. Det är alltså denna terrängtyp med dess nätverk av smala sänkor, som kännetecknar Sundsvallstrakten och Medelpad.

kURIOSA:

I maj 1732 besteg Carl von Linné Nolbykullen, där han bland annat hittade ett uvbo med ungar och ägg i. "Sannerligen ett högt bärg", konstaterade han i sina anteckningar. Han noterade även att det på kullen fanns en vårdkase (en stapel av ved med en tjärtunna längst upp), redo att tändas för att varna befolkningen om fienden närmade sig.