Svartvik blev en av de orter längs Guldkusten som drog till sig människor som behövde arbete under 1800- talet. Verksamhet har funnits på platsen sedan 1820, det började med strömrensning av Ljungan med tillhörande hamn, fortsatte med bjälkgrop, varv, ångsågar med tillhörande brädgårdar, hyvleri, och slutade med sulfitfabriken som lades ner 1974. Här har män och kvinnor sålt sin arbetskraft, bott och levt i röda baracker och vita tjänstemannabostäder eller byggt hus på Hemmanet. Tusentals människor har passerat revy och här fanns allt man behövde. Brukskyrka, bolaget (affärn), konsum, baptistkapellet Salem, skola, logelokalen Idyllen och förstås idrottsplan. Där bedrevs framför allt fotboll, men innan dess var det vintersporten som dominerade och framför allt då backhoppningen. Initiativtagarna till bildandet av idrottsföreningen 1894 var alla arbetsledare, anställda på Svartvik. Det var inspektor H M Haraldsen, Valentin Uppling, J H Andersson och faktor Axel Norberg. Intresset var stort från svartviksborna och verksamheten blomstrade snabbt. Otto Bull, en tränad back- och längdåkare från Norge blev instruktör och föregångare i de klassiska vinteridrotterna. Ganska snart anordnade man tävlingar men vinsterna var inte mycket att hurra för. Första priset till vinnaren kunde vara en blågul bandrosett, andra pris en vit rosett osv. Men praktiska och nyttiga saker började förekomma som mössor, tröjor och vantar, lämpliga plagg för en skidåkare. Backhoppningen som förekom mot Nolbykullen organiserades av Haraldsen och Bull och blev stora publiknöjen med mycket folk, musik och flaggspel. Ledarna för Svartviks storindustri, G P Braathen och konsul Jakob Christian Barth stödde idrotten och var med på nästan alla backhoppningsarrangemang. Vid tävlingarna spelade Svartviks Hornmusikkår marcher. De klämde i med en marsch när storherrarna, som ofta kom åkande i en järnskrinda anlände till backen. Ofta kom ekipage från sta´n (Sundsvall) med bemärkta personer som var mycket intresserade av tävlingarna. En mycket lyckad tillställning måste ha varit när J H Andersson klädde ut sig i kjolar och startade ett åk, han seglade iväg från stupet med kjolarna som en ballong omkring sig till den jublande publikens stora glädje. På den tiden var det tillåtet att efter nedslaget ta stöd med händerna eller sitta på skidorna i underbacken. Den förste som landade stående var Wilhelm Westerlund från Svartvik - det sades att det var det första vackra hoppet i sitt slag i sundsvallsbacken. Vid det tillfället hade det snöat i sådana mängder att de åkare som ramlade försvann i snömassorna så de måste skottas fram. En skridskobana anlades också, den invigdes 1 februari 1898, på Svartviksbukten och där myllrade det av skridskoåkare av alla de slag. Det ordnades skridskokarnevaler med uppvisningar av bl a O Bull, fyrverkerier och stora flammande bål tändes vid sidan av skridskobanan. Det var främst för att medlemmarna i Svartviks Musikkår skulle hålla sina instument isfria, men det lyckades inte alltid. Fyrverkerierna kunde man köpa av befälhavarna på de besökande fartygen i hamnen. Otto Bull som inte bara var instruktör i skridsko han införde även tvåstavig skidåkning, tidigare användes endast en stav. I Svartvik fanns två skidtillverkare, Regnander och Per Anton Wiklund. Men skulle man beställa tillverkning av skidor fick man vackert fixa virket själv. Trävarubolaget var dock mycket frikostig och stödde idrotten och skänkte virke till skidtillverkningen. Ville man köpa skidor kunde man göra det hos Wiklunds och där kostade de 1,25 kr. Men då åkarna ville ha björkskidor både till längdoch backåkning så steg priserna. Då kunde de kosta 6 kr paret. Dimensionerna för backskidor var längden 12 fot och bredden 5-6 tum. Hoppbacken renoverades 1934 inför Jubileumstävlingar den 10 februari 1935. En ny hoppbacke färdigställdes 1937 på Gumsekullen i närheten och tävlingar arrangerades 1937 och 1938, därefter upphörde Svartviks IF:s backtävlingar. Källor: Svartviks IF 100 år 1894-1994, Svartvik – ett studiecirkelarbete våren 1990 Ulrika Hådén Föreningsarkivet Västernorrland Svartvik och backhoppning 3 (12) Svartviks IF • Bildades 1894. • Slalom utövades på 1940-talet. • Fotboll med från 1918. Första seriematchen 1924 mot IFK Sundsvall. • Bordtennis den mest framgångsrika sporten med SM-segrare. Främst på damsidan. • Ishockey fanns på 1950-talet. 4 (12) Sundsvalls Tidning gav ut en årsbok 1983 med titeln “Fagervik - en plats i Sverige” av Curt Bladh. Boken berättar om livet på orten, människorna, fabriken och annat viktigt i en liten bruksort. Här återger vi delar av avsnittet “Laget”. Bakgrund Det gamla 1800-talssamhället innebar för de flesta människorna en hård och slitsam tillvaro med arbete och åter arbete. Utrymme för annat fanns inte. I opposition mot detta, med samma önskan om ett bättre liv, samma vilja till förändring uppstod arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och väckelserörelsen. Samtidigt växte idrotten sig allt starkare och gick länge hand i hand med både arbetarrörelsen och nykterheten. Gemensamt för dem var också att de alla hade en visserligen lågmäld, men ändå starkt puritanistisk hållning och samma tilltro till uppfostran. Arbetarrörelsen ville förbättra villkoren för arbetarna och förverkliga sin vision om det bättre samhället medan nykterhetsrörelsen vände sig mot det utbredda spritmissbruket som förlamade framförallt arbetarklassen och höll dem nere i elände. Frikyrkorna kämpade för att visa på andra värden och ett annat livsinnehåll. Men att sätta sig upp mot kyrkan vid den här tiden gjorde man inte ostraffat. Frikyrkorna och arbetarrörelsen kom så att dela oppositionens hårda villkor. Värt att nämna i sammanhanget är att den stora Sundsvallsstrejken 1879 leddes av arbetare från frikyrkorna. Laget “Och idrotten visade att det fanns ännu ett annat liv: att det gick att utvinna mer ur det liv man levde. Puritanismen och den moraliskt stränga uppfostran hade de alla fyra gemensamt. Sedan skilde de sig snart åt. Frikyrkan slöt sig inne i sektstrider och bekämpade den socialism som fått form av Marx men i sin kärna inte förkunnade annat än samma kärleksbudskap som kyrkan också hade som ledstjärna. Någonstans på vägen mot folkhemmet tappade arbetarrörelsen i stort sett också bort nykterhetsidealen. Idrotten hängde med men det blev aldrig någon formell förbrödring mellan idrott och arbetarrörelse. Antalet arbetaridrottsföreningar, till namnet, är få. Men däremot har många av dagens idrottsföreningar som nu mer liknar företag i idrott, ursprung i en praktisk samverkan mellan de två stora folkrörelserna. FGF var en sådan: Fagerviks Gymnastik- och Idrottsförening. Namnet är förbryllande eftersom man i första hand, och sedan enbart, ägnade sig åt fotboll och bandy. Båda är ett slags genomfolkliga sporter: fotboll den största idrotten i världen. Eftersom de liknar varandra kunde man spela fotboll på sommaren och bandy på vintern. Det var ungefär samma människor som höll på med båda. Bandyplanen plogades upp vid Skälarökajen. Isen lade sig tidigt där i det grunda vattnet; och den gick att använda eftersom det aldrig var någon risk att någon skulle gå ned sig. Man klädde om i skolan. Det var några hundra meter att gå men det bekymrade förmodligen dessa amatörspelare föga. De var helt enkelt inte vana vid något annat, och tyckte dessutom om att spela bandy. På sommaren fanns en enkel fotbollsplan i skogen mellan Glöden och Klingerfjärden. Men Grunna var aldrig något ställe att spela riktig fotboll på. Det var ett ställe där man kunde sparka boll: en någorlunda jämn gräsplan i skogen, ett par mål utan nät, inga kritlinjer, inga hörnflaggor, ingen läktare. När man skulle spela fotboll med större allvar fick man åka till Sörberge, två kilometer bort. Till Forsvallen, en trång liten plan som med nöd klarade Fotbollsförbundets bestämmelser. Omklädningsrum var ett par baracker bakom den enda läktaren. Publiken satt praktiskt taget inne på planen. Att göra inkast eller slå en hörna måste ha varit nästan dödsföraktande om läget var kritiskt i matchen och man tillhörde bortalaget. Laget växte upp på platsen. Sådant som värvningar, spelarköp, övergångssummor kände man helt enkelt inte till. Vad skulle man ha för att locka en bra fotbollsspelare till Fagervik? Ett bra jobb, pengar, bostad? Jobben fanns i fabriken: bolaget bestämde över dem och inte behövde bolaget krusa någon bollsparkare för att få honom anställd. Pengar fanns i stort sett inte. Spelarna var snövita amatörer, åtminstone i ekonomisk mening. Man spelade för att det var roligt, inte för att man skulle tjäna pengar på det. “Det fanns inga pengar i klubben för att sats på nya spelare. Det fanns knappt pengar till de spelare man redan hade. På resor till bortamatcher kunde man stanna vid något kafé och få kaffe och wienerbröd på klubbens bekostnad.