Sörgården för mig

Denna min blogg börjar kanske att bli alltför personlig men jag skyller detta på avsaknaden av bidrag från er läsare (jag överöses dock med frågor).

Detta är ingen märkvärdig liten berättelse alls men jag vill ändå gärna berätta den.

 

Under 1940/50-talet sålde mina föräldrar Tage och Ingegerd egenodlade grönsaker. Långa tider ägnade de sig åt odlingen, och den nyttiga jordkällaren blev fylld till bristnignsgränsen varje höst. Mina föräldrars huvudintresse var just trädgården. De var medlemmar i trädgårdsföreningen, vars ordförande var den i trädgårdsarbete skicklige Birger Nilsson-Sjöö, då boende vad jag minns där Aspvägen och Björkvägen möts. När Birger kom med sin spruta för att hålla rent i äppelträden, då kunde man känna sig lugn inför kommande skörd.
Störst bland trädgårdssysslorna blev potatisodlingen. Vi hade ett relativt stort ”pärland” och Herbert Sjöberg med sin häst, harv och plog underlättade arbetet betydligt. Men intressantast (även för mig som liten nyfiken pojke) blev det när plogningen var klar och det var dags för kaffe och ”äggkaka” (sockerkaka) och annat hembakat. Då pratades det inte bara om den egna trädgården utan även om Sjöbergs jordbruksarbete. Skvaller var f.ö. bannlyst.
Efter pärsäsongen gödslade Sjöbergs, mest Herbert men även någon av sönerna, pärlandet med hästskit.
Vid pärupptagningen som till största delen sköttes av min mor, avskildes de små pärerna för att ges till julgrisen eller slängas bort. ”Potatis” fanns inte utan det var pärer (”potatismos” fanns inte heller utan endast pärstampa. Och dagens fina ”fil”, det var tjockmjölk.
Vinteräpplena inlindades i ”Nya samhälle” var för sig för att sedan ta plats i jordkällaren och först tas fram till jul.
Min far byggde också ett växthus av gamla fönster och odlade lite tomater för husbehov.
Relativt mycket av pärerna sålde mina föräldrar, och då mest till nära bekanta som, sade de, föredrog kvalitepärer framfor konsums gamla och dyra pärer.
Men mina föräldrar odlade och sålde även morötter och rödbetor och dessutom blåbär och lingon som hon hade plockat på Omsberget praktiskt taget varje dag under bärsäsongen. Hon var specialist på bärplockning medan jag var och är rena motsatsen.
Apropå blåbär så blev förresten blåbärsgröt kokt på alldeles färska bär en av favoriträtterna, och en efterlängtad rätt efter all klappgröt.
Lingonen hon plockat rensade min mor med hjälp av det lossade kökssofflocket där hon lät lingonen rulla ner för att skiljas från skräpet. Detta innebar också att jordkällaren blev proppfull då också mycket lingonsylt tillkom. Lingonsylt var f.ö. bl.a. viktigt för att min bror skulle få något till havregrynsgröten innan han stack i väg till jobbet.
Men störst av allt var, trots noll i ek. vinst trädgårdens blommor. Där inte grönsaker skulle ha plats var det fullt med blommor av alla de slag och beundrade av många. Och vartenda fönster var fyllda med krukväxter av alla de slag. Ända intill hennes bortgång var blommor min mors största intresse.
Beträffande jordgubbar var odlingen av mer blygsamt slag. Dock i slutet av ”Svartvikstiden” hade jag lite pyssel med sådant.
Vinbärsbuskar fanns naturligtvis och är det något som jag som barn har druckit mycket så är det svartvinbärssaft och aldrig t.ex. Coca Cola. Jag gissar att detta har varit väldigt nyttigt för mig.
Saft med en massa vitaminer i stället för skitdrycker.
För att hålla snyggt i den lilla gräsmattan  (det mesta var ju uppodlat) lånades idrottsföreningens handdrivna gräsklippare. Eftersom sönerna var aktiva på fotbollsplanen så var lånet gratis.
Men så småningom fick man råd med en egen gräsklippare och efter en tid t.o.m. med en motordriven sådan.
Vattningen i trädgården skedde  med vatten från den egna brunnen eller med regnvatten som hade uppsamlats i tunnor runt husknutarna. Ibland blandades vattnet med hönsskit från de egna hönsen.
Beträffande höns såldes också inte så lite ägg, och inte sällan var det kyckling till söndagsmiddagen
(kött åts bara på söndagarna).