Dagmar finns inte längre bland oss. Hon blev den som fick leva längst av min pappas
klasskamrater i småskolan. Jag fick förmånen att prata med henne även sedan hon fyllt 90 år, då hon bl.a.berättade om sin tid som kocka på bogserbåten och (efter mina frågor) om hur min pappa var som klasskamrat ("han var mycket snäll"). Då det fanns så mycket att berätta blev det ingen tid över för prat om nykterhetsrörelsen på Svartvik. Nykterhetsrörelsen på den här tiden utgjorde ett viktigt inslag i Svartvik som i alla andra brukssamhällen, och jag beundrar Dagmars fasthållande vid rörelsen under praktiskt taget hela hennes tid. Frälsningsarmen som nämns i artikeln ovan var också viktig för relativt många på Svartvik. Dagmar framhåller jag gärna som en fin representant för de många modiga kvinnorna i vårt gamla Svartvik; en grupp som för mig tillhör de mest beundransvärda, om inte den beundransvärdaste.