Dalkvist, ursprungligen västgöte som arbetade som möbelsnickare, blev så småningom journalist som kom att intressera sig särskilt för norrlandsfrågor.
Hans lilla roman ”Under bolagsvälde” (1904) är en av de första att ta upp sågverksarbetarnas problem. I boken får vi en inblick i Svartviks sågverk omkring 1900.
Här ett förkortat utdrag ur boken: ”På den gamla landsvägen, som söderifrån leder fram mot Svartviks sågverk, vandrade en dag i slutet av april månad 1900 en ung arbetare. Han bar en sliten nattsäck i handen; på de nedkippade skorna, de illa medfarna arbetskläderna och på gången syntes, att han hade vandrat lång väg. En hel vinter i Stockholm utan arbete sätter märken i den fattiges klädedräkt. När så våren kom, hade han beslutat sig för att ge sig iväg till Norrland igen. Här hoppades han att få sysselsättning, åtminstone över sommaren, vid ett av de många sågverken omkring Sundsvall...(Så småningom kommer vandraren fram till Svartviks sågverk:)
...Där pågick arbetet under ett öronbedövande larm. En lång rad av grova sågramar dunkade och flögo i hastig takt upp och ner, kastande skyar av sågspån framför sig. Timmerstockarna, som inklämda mellan järnvalsar fördes fram genom sågramarna, skakade liksom av smärta, medan de skarpa, glänsande klingorna med sina vassa taggar skuro genom deras kroppar. En skarp, frisk lukt av barrträd och kåda kändes i hela byggningen, stundom blandad med dunken och frän lukt från någon stock, som fått ligga för länge i vattnet, så att han angripits av röta. Arbetarna sprungo om varandra, de flesta med järnspett i händerna, hugga dem i stockarnas sidor och ryckande timret fram mot de girigt gapande sågklingorna. Det gällde att passa in stock efter stock mellan de tjocka järnvalsarna; sedan dessa väl huggit tag om stockens grovända satte de sig i rullning och drogo oemotståndligt fram mot klingorna. Det föreföll som en avrättning... Sågbladen höggo in. Spånorna kastades högt upp i luften vid varje hugg och stocken fördes hastigt framåt. Om ett ögonblick var han skuren i plank och bräder, och föll isär åt båda hållen; andra arbetare skyndade att kasta undan och forsla iväg virket medan en ny stock passades in och om ett ögonblick fick passera samma väg. Allt gick med en nästan otänkbar precision och brådska. De största block hanterades med en förvånansvärd lätthet och färdighet. I detta vimmel av jäktande och brådskande arbetare, under maskinernas stamp och dån, sågramarnas stönande och klingornas fräsande blir ingen tid över till samtal. Det kräves att all uppmärksamhet koncentreras på arbetet; den minsta ovarsamhet kan medföra livsfara för de sysselsatta människorna. Ett felsteg, en halkning och man är kluven eller söndertrasad på samma sätt som ett trästycke. De surrande sågklingorna och de fräsande kanttrissorna stanna ej därför att de skära i människokött, de gå sin vanliga gång antingen det är ett arbetareliv som släckes eller det är en timmerstock som klyves. Hur många människor ha ej fått sätta livet till i dessa såghus och huru många ha ej blivit för hela sitt återstående liv gjorda till invalider och lemlästats? De äro oräkneliga? Alla dessa stackars krymplingar som på de norrländska försörjningsinrättningarna tillbringa ett tungt liv och äta ett hårt nådabröd – nästan alla dessa ha i sågverken överraskats av olyckan och gjorts till va de äro -'en börda för samhället' säges det!”. Så tänker vandraren när han väntar på att få träffa en förman för att prata om jobb. Dalkvist som på detta sätt uppfattade den eländiga sidan av sågverkslivet avled 1937.
 |
| Svartviks brädgård omkring 1890 |