Svrtviks IF, Veteranklubben 

Hemmanet, Svartvik 

Foto: Fredrik Näslund.

I mitten syns fotbollsplanen. Till vänster om den finns mitt barndomshem- Vid bildens högerkant finns skolan. Fotat från Nolbykullen (Gumsekullen).

Hemmanet.

Den del av Nolby by i Njurunda som erhöll platsbenämningen Hemmanet.

Från att ha varit en havsvik bakom Nolbykullen där gravar visar var tidigare bosättningar funnits, har landhöjningen gjort att mark för jordbruk frilagts.

Här har funnits båtmanstorp och jordbruksmark som brukats av Nolbybönder under århundraden. Från att ett hemman funnits här, som delats, har också funnits några friliggande torp.

Här har funnits ett jordbruk som Svartviks bolag drev från tiden när södra sågen anlades år 1874. 

Tomter avstyckades och anställda fick möjlighet att bygga sig ett eget boende. Ny skola byggdes, hoppbacke, skyttebana och idrottsplats anlades och omgivande terräng möjliggjorde ett livaktigt fritidsutövande.

De stora tomterna gjorde att familjerna blev självförsörjande på basvaror. Ja tomterna var så stora att man höll både ko, gris och get.

 

 

Flygfoto över Svartviks sulfitfabrik. Tid = ?

 Svartvik blev en av de orter längs Guldkusten som drog till sig människor som behövde arbete under 1800- talet. Verksamhet har funnits på platsen sedan 1820, det började med strömrensning av Ljungan med tillhörande hamn, fortsatte med bjälkgrop, varv, ångsågar med tillhörande brädgårdar, hyvleri, och slutade med sulfitfabriken som lades ner 1974. Här har män och kvinnor sålt sin arbetskraft, bott och levt i röda baracker och vita tjänstemannabostäder eller byggt hus på Hemmanet. Tusentals människor har passerat revy och här fanns allt man behövde. Brukskyrka, bolaget (affärn), konsum, baptistkapellet Salem, skola, logelokalen Idyllen och förstås idrottsplan. Där bedrevs framför allt fotboll, men innan dess var det vintersporten som dominerade och framför allt då backhoppningen. Initiativtagarna till bildandet av idrottsföreningen 1894 var alla arbetsledare, anställda på Svartvik. Det var inspektor H M Haraldsen, Valentin Uppling, J H Andersson och faktor Axel Norberg. Intresset var stort från svartviksborna och verksamheten blomstrade snabbt. Otto Bull, en tränad back- och längdåkare från Norge blev instruktör och föregångare i de klassiska vinteridrotterna. Ganska snart anordnade man tävlingar men vinsterna var inte mycket att hurra för. Första priset till vinnaren kunde vara en blågul bandrosett, andra pris en vit rosett osv. Men praktiska och nyttiga saker började förekomma som mössor, tröjor och vantar, lämpliga plagg för en skidåkare. Backhoppningen som förekom mot Nolbykullen organiserades av Haraldsen och Bull och blev stora publiknöjen med mycket folk, musik och flaggspel. Ledarna för Svartviks storindustri, G P Braathen och konsul Jakob Christian Barth stödde idrotten och var med på nästan alla backhoppningsarrangemang. Vid tävlingarna spelade Svartviks Hornmusikkår marcher. De klämde i med en marsch när storherrarna, som ofta kom åkande i en järnskrinda anlände till backen. Ofta kom ekipage från sta´n (Sundsvall) med bemärkta personer som var mycket intresserade av tävlingarna. En mycket lyckad tillställning måste ha varit när J H Andersson klädde ut sig i kjolar och startade ett åk, han seglade iväg från stupet med kjolarna som en ballong omkring sig till den jublande publikens stora glädje. På den tiden var det tillåtet att efter nedslaget ta stöd med händerna eller sitta på skidorna i underbacken. Den förste som landade stående var Wilhelm Westerlund från Svartvik - det sades att det var det första vackra hoppet i sitt slag i sundsvallsbacken. Vid det tillfället hade det snöat i sådana mängder att de åkare som ramlade försvann i snömassorna så de måste skottas fram. En skridskobana anlades också, den invigdes 1 februari 1898, på Svartviksbukten och där myllrade det av skridskoåkare av alla de slag. Det ordnades skridskokarnevaler med uppvisningar av bl a O Bull, fyrverkerier och stora flammande bål tändes vid sidan av skridskobanan. Det var främst för att medlemmarna i Svartviks Musikkår skulle hålla sina instument isfria, men det lyckades inte alltid. Fyrverkerierna kunde man köpa av befälhavarna på de besökande fartygen i hamnen. Otto Bull som inte bara var instruktör i skridsko han införde även tvåstavig skidåkning, tidigare användes endast en stav. I Svartvik fanns två skidtillverkare, Regnander och Per Anton Wiklund. Men skulle man beställa tillverkning av skidor fick man vackert fixa virket själv. Trävarubolaget var dock mycket frikostig och stödde idrotten och skänkte virke till skidtillverkningen. Ville man köpa skidor kunde man göra det hos Wiklunds och där kostade de 1,25 kr. Men då åkarna ville ha björkskidor både till längdoch backåkning så steg priserna. Då kunde de kosta 6 kr paret. Dimensionerna för backskidor var längden 12 fot och bredden 5-6 tum. Hoppbacken renoverades 1934 inför Jubileumstävlingar den 10 februari 1935. En ny hoppbacke färdigställdes 1937 på Gumsekullen i närheten och tävlingar arrangerades 1937 och 1938, därefter upphörde Svartviks IF:s backtävlingar. Källor: Svartviks IF 100 år 1894-1994, Svartvik – ett studiecirkelarbete våren 1990 Ulrika Hådén Föreningsarkivet Västernorrland Svartvik och backhoppning 3 (12) Svartviks IF • Bildades 1894. • Slalom utövades på 1940-talet. • Fotboll med från 1918. Första seriematchen 1924 mot IFK Sundsvall. • Bordtennis den mest framgångsrika sporten med SM-segrare. Främst på damsidan. • Ishockey fanns på 1

 

 

Min mormor, min mamma

och mina två bröder Bert och Kurt.

Början av 1930-talet. Jag gissar 1934.

Vid Finlandsbåten ?

Nils Jacob Östlund, min farfars far

 

Föräldrar

• Mårten Christ. Östlund

  1803–1850

• Stina Marg (Margit) Dill

  1808–

Make/maka och barn

• Inga Brita Sjögren

  1837–1912

• Christina Johanna Eugenia Östlund

  1865–

• 

  Ferdinand Nils Olof Östlund

  1868–1949

• Agda Serafia Östlund

  1870–

• Almar Emmelton Östlund

  1870–1918

• Selma Amanda Catarina Östlund

  1873–

• Fritiof Reinhold Östlund

  1876–1954

• Elvira Constantia Östlund

  1880–

Svartviksbilder

 https://picryl.com/topics/svartvik

 

Svartviks skola. Bild från början av 1900-talet (omkr. 1910?)

Känner du igen någon. Vänligen meddela mig i så fall (stig.ostlund@hotmail.com).

Själv känner jag inte igen någon enda.

 

Ännu en av de fina svartvikspersonerna har lämnat oss. Man blir mycket ledsen.

 

Vykort. Svartviks sulfitfabrik. Årtal: ? 

Den lilla holmen längst upp till höger är Klampenborg som idag kallas Dårholmen. På denna holme rådde  en livlig verksamhet under epoken för sågverksindustrin 1868-1932 Idag är Klampenborg en grön oas. Några byggnader från  från det gamla sågverkssanhället finns inte kvar.

A.P. Hedberg och norrmannen Jens Bing köpte Klampenborg av Njurundabönderna  Jonas Forslund och Martin Olofsson. De anlade först en lastageplats och 1868 anlades ångsågen som byggdes av sjökaptenen och konsuln  Christoffer  Bredenberg. /Källa Inger Söderbergs  "Essviksbygden berättar..."

/

Christoffer Bredenberg, f. 1792 i Hangö, Finland, död 1857, blev 1808 av amiral C.O. Cronstedt anställd som magasinskommisarie vid fältproviantmagasinet vid Sveaborgs fästning.
Efter fästnings snöpliga fall innehade han befattningar som magasinsförvaltare, först vid svenska armén i Tyskland och senare vid generalkrigskommisariatet för armén mot Norge 1815.

När han tröttnat på militärlivet beslöt han “att välja den enskilda levnaden” och köpte då en egendom i Sundsvall stad.
Som levebröd gav han sig in i tobaksbranschen och anhöll om att få inrätta snus- och kardusfabrik i staden.
Detta beviljade den 19 juni 1817.
Till en början gav rörelsen god avkastning men i slutet av 1823 upphörde fabrikationen. Efter att ha gjort en nystartsförsök nedlades den slutligen 1830.
Bredenberg övergick sedan till köpmannayrket och erhöll 1845 burskap som handlanden./Källa Svensk tobakshistoria"

Svartvik och backhoppning

Svartvik blev en av de orter längs Guldkusten som drog till sig människor som behövde arbete under 1800- talet. Verksamhet har funnits på platsen sedan 1820, det började med strömrensning av Ljungan med tillhörande hamn, fortsatte med bjälkgrop, varv, ångsågar med tillhörande brädgårdar, hyvleri, och slutade med sulfitfabriken som lades ner 1974. Här har män och kvinnor sålt sin arbetskraft, bott och levt i röda baracker och vita tjänstemannabostäder eller byggt hus på Hemmanet. Tusentals människor har passerat revy och här fanns allt man behövde. Brukskyrka, bolaget (affärn), konsum, baptistkapellet Salem, skola, logelokalen Idyllen och förstås idrottsplan. Där bedrevs framför allt fotboll, men innan dess var det vintersporten som dominerade och framför allt då backhoppningen. Initiativtagarna till bildandet av idrottsföreningen 1894 var alla arbetsledare, anställda på Svartvik. Det var inspektor H M Haraldsen, Valentin Uppling, J H Andersson och faktor Axel Norberg. Intresset var stort från svartviksborna och verksamheten blomstrade snabbt. Otto Bull, en tränad back- och längdåkare från Norge blev instruktör och föregångare i de klassiska vinteridrotterna. Ganska snart anordnade man tävlingar men vinsterna var inte mycket att hurra för. Första priset till vinnaren kunde vara en blågul bandrosett, andra pris en vit rosett osv. Men praktiska och nyttiga saker började förekomma som mössor, tröjor och vantar, lämpliga plagg för en skidåkare. Backhoppningen som förekom mot Nolbykullen organiserades av Haraldsen och Bull och blev stora publiknöjen med mycket folk, musik och flaggspel. Ledarna för Svartviks storindustri, G P Braathen och konsul Jakob Christian Barth stödde idrotten och var med på nästan alla backhoppningsarrangemang. Vid tävlingarna spelade Svartviks Hornmusikkår marcher. De klämde i med en marsch när storherrarna, som ofta kom åkande i en järnskrinda anlände till backen. Ofta kom ekipage från sta´n (Sundsvall) med bemärkta personer som var mycket intresserade av tävlingarna. En mycket lyckad tillställning måste ha varit när J H Andersson klädde ut sig i kjolar och startade ett åk, han seglade iväg från stupet med kjolarna som en ballong omkring sig till den jublande publikens stora glädje. På den tiden var det tillåtet att efter nedslaget ta stöd med händerna eller sitta på skidorna i underbacken. Den förste som landade stående var Wilhelm Westerlund från Svartvik - det sades att det var det första vackra hoppet i sitt slag i sundsvallsbacken. Vid det tillfället hade det snöat i sådana mängder att de åkare som ramlade försvann i snömassorna så de måste skottas fram. En skridskobana anlades också, den invigdes 1 februari 1898, på Svartviksbukten och där myllrade det av skridskoåkare av alla de slag. Det ordnades skridskokarnevaler med uppvisningar av bl a O Bull, fyrverkerier och stora flammande bål tändes vid sidan av skridskobanan. Det var främst för att medlemmarna i Svartviks Musikkår skulle hålla sina instument isfria, men det lyckades inte alltid. Fyrverkerierna kunde man köpa av befälhavarna på de besökande fartygen i hamnen. Otto Bull som inte bara var instruktör i skridsko han införde även tvåstavig skidåkning, tidigare användes endast en stav. I Svartvik fanns två skidtillverkare, Regnander och Per Anton Wiklund. Men skulle man beställa tillverkning av skidor fick man vackert fixa virket själv. Trävarubolaget var dock mycket frikostig och stödde idrotten och skänkte virke till skidtillverkningen. Ville man köpa skidor kunde man göra det hos Wiklunds och där kostade de 1,25 kr. Men då åkarna ville ha björkskidor både till längdoch backåkning så steg priserna. Då kunde de kosta 6 kr paret. Dimensionerna för backskidor var längden 12 fot och bredden 5-6 tum. Hoppbacken renoverades 1934 inför Jubileumstävlingar den 10 februari 1935. En ny hoppbacke färdigställdes 1937 på Gumsekullen i närheten och tävlingar arrangerades 1937 och 1938, därefter upphörde Svartviks IF:s backtävlingar. Källor: Svartviks IF 100 år 1894-1994, Svartvik – ett studiecirkelarbete våren 1990 Ulrika Hådén Föreningsarkivet Västernorrland Svartvik och backhoppning

 

Algot Hellbom 1903-1996

Algot Hellbom föddes 1903 i Njurunda. När han var två år gammal dog hans mamma och Hellbom placerades i en fosterfamilj. Han tvingades tidigt in i arbetslivet. Han jobbade som handelsbiträde i Njurunda, gick sedan vidare med studier vid Sundsvalls handelsinstitut 1922-1923. Sedan fortsatte Hellbom som biträde till en handlare i Liden och som kassör hos grosshandlarfirman AB Per HJ. Lindgren & Co i Sundsvall från 1925-1936. Samtidigt hade Algot Hellbom ett stort språkintresse. Innan han fyllde 30 år hade han läst alla grundkurser i främmande språk som fanns i Hermods utbud. 1936 började han att studera vid Stockholms högskola; fonetik, engelska och latin. Två år senare startade han Heliskolan tillsammans med vännen Bertil Linton, en skola som erbjöd kvällskurser med inriktning mot språkstudier. Hellbom blev kvar på Heliskolan som lärare i engelska och rektor fram till sin pensionering 1969.

Algot Hellbom hade under hela sitt liv ett stort intresse för Medelpads historia och dialekter. Han skrev tretton böcker med anknytning till Medelpad, flera om Njurunda och dess människor och språk i äldre tider. Där finns bland andra Ordbok över Medelpads bygdemål (1962) och Medelpads äldre urkunder (1972). Hellbom publicerade också många artiklar och uppsatser.

Algot Hellboms efterlämnade handlingar med manuskript, avskrifter och korrspondens förvaras av tre institutioner. Den största samlingen har Forskningsarkivet i Umeå. Medelpadsarkiv i Sundsvall och Uppsala universitet har mindre samlingar.

 

 

Godtemplarföreningens hus Idyllen i Svartvik, samt föreningens musikkår på verandan.

Fult gjort

Att publicera bilder i bloggen utan tillstånd av "bildmakaren" är inte juste och mycket fult gjort. Själv har jag felat inte bara en gång men

hoppas nu att inte göra om det.

Det är en arg "NinniC" i Alfta som fått mig på bättre tankar efter det att jag, utan hennes tillstånd, publicerat en av hennes fina nyårsbilder.

Ursäkta NinniC !!!

HEMMANET SVARTVIK

Fotograf Fredrik Näslund

 BARNENS DAGSTÅG I SVARTVIK. ÅR ? Meddela mig om Du vet.

 

KVISSLEBY. ALLDELES INTILL SVARTVIKS SÖDRA DEL. PÅ BILDENS HÖGRA, NEDRE DEL SKYMTAS GUMSEKULLEN DÄR BL.A. KOMMUNENS ALLA SKOLOR VARJE SOMRAR HÖLL

FRIIDROTTSTÄVLINGAR. FRÅGA MIG GÄRNA VEM AV SKOLELEVERNA SOM SATTE BANREKORD  PÅ 60 M LÖPNING. ETT REKORD SOM HÖLL I MÅNGA ÅR.

Nils Sjöströmbilder (Svartvik):

Först

www.digitalmuseum.se/search

Sedan

"svartvik" i  sökrutan

Nils Sjöström på 90-årsdagen

SJÖSTRÖMBILDER:

  https:///?'

Gå in här och sök sedan i sökrutan "svartvik".

 https://digitaltmuseum.se/search/?sort_order=desc&sort=published&q=Sj%C3%B6str%C3%B6m%2C%20nils&aq=owner%3F%3A%22S-SM%22&o=0&n=128&fbclid=IwAR1pzd-VsR9gopuV_uN57NiuyEVgcS0PidX7GrBJJLpY8Bv5CU1Q4pzT69g

Algot Hellbom

Njurunda och Nolby

Utgivare Njurunda Hembygdsförening 1986

 

 Sockennamnet Njurunda

Njurundas förhistoriska huvudort

Sydostligast i Medelpad ligger Njurunda socken, och man tror att den äldsta bebyggelse låg vid Ljungans gamla mynningsvik och berget Nolbykullen, som en gång reste sig ur havet som en orientringsklippa.Redan innan här blev fast bebyggelse måste det ha varit utmordentligt viktigt för dem som i tidernas gryning färdades landvägen eller sjövägen med trakten av Ljungans mynning som färdmål att ha eller kunna få beskrivning på ett pålitligt märke i terrängen, en riktpunkt som lätt kunde skilja från andra terrängbildningar. Då borde just Nolbykullen, det branta berget och därtill ett berg av ansenlig höjd. ha kunnat utgöra en naturlig och väl fungerande riktpunkt. När det berget kom i sikte, skulle man veta att man nalkades målet.

Ej långt från Nolbykullen påträffas ett antal mäktiga gravhögar från omkring 400-talet, varav en ligger vid det närbelägna Tingsta gärde, där vägen mot Tuna utgår från E4:an. Lite längre åt söder nära gamla landsvägen ligger ett större gravfält med ett tjogtal större och mindre högar, varav en är 6 m hög och 40 m i diameter och därmed större än någon avhögarna vid Högom i Selånger, ja den är i själva verket Norrlands största (K.G. Selinge 1977,s. 199).

Den kände och aktade norrlandsforskaren Johan Nordlander har uttalat som sin mening att just Tingsta gärde en gång i tiden kanske va mötesplatsen för Medelpads landsting (I Fornvännen 1927, s. 182)

Fortsättning följer

 

Hemmanet med omgivning – 

En del av Svartviks industrihistoria Artikelnr: 9789163969751 Kategori: Kulturhistoria Etiketter: Elfon Finnström, Lokala produkter, Ulla Finnström

• Beskrivning

Beskrivning

Innehållet i denna dokumentation visar den del av Nolby by i Njurunda som erhöll platsbenämningen Hemmanet.

Från att ha varit en havsvik bakom Nolbykullen där gravar visar var tidigare bosättningar funnits, har landhöjningen gjort att mark för jordbruk frilagts.

Här har funnits båtmanstorp och jordbruksmark som brukats av Nolbybönder under århundraden. Från att ett hemman funnits här, som delats, har också funnits några friliggande torp.

Här har funnits ett jordbruk som Svartviks bolag drev från tiden när södra sågen anlades år 1874. Men framförallt visar dokumentationen Hemmanets tillkomst i samband med beslutet att en sulfitfabrik skulle uppföras år 1908.

Tomter avstyckades och anställda fick möjlighet att bygga sig ett eget boende. Ny skola byggdes, hoppbacke, skyttebana och idrottsplats anlades och omgivande terräng möjliggjorde ett livaktigt fritidsutövande.

De stora tomterna gjorde att familjerna blev självförsörjande på basvaror. Ja tomterna var så stora att man höll både ko, gris och get.

Platsen utvecklades så snabbt att man från myndighetshåll ansåg att den skulle bli municipalsamhälle.

Nästa stora förändring skedde under 1950-talet när de stora tomterna styckades till mindre enheter som bebyggdes med egnahem. Vid samma tidpunkt bebyggdes också den norra delen av Hemmanet på mark Nolby 7 som Dicksson & Co köpt in redan i början av 1800-talet.Varifrån kom dessa människor som byggde på Hemmanet?

Bokfakta:
Författare: Elfon och Ulla Finnström
Isbn/artnr: 9789163969751
Förlag: –
Utgiven: 2018
Sidor: 176 sidor
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Kategori: Historia

En av mina första "äkta" barndomskompisar - från mycket tidig ålder - som till vår sorg/besvikelse meddelades måste ha flyttat till släktingar i USA (och senare bl.a. inkallades som soldat med stationering i Alaska).

Jag tror vi grät en skvätt när vi hörde den ur-tråkiga nyheten. Mats-Olov (Englund) var ju en toppen-grabb liksom de övriga 6-7-åriga barndomskompisarna på Hemmanet.

Jag har tyvärr bara ett foto av Mats-Olov:

MATS-OLLA (tjockt SVARTVIKS-L)

Dicksons kontor i Majviken

Det gamla Göteborg (bl.a. om James Dickson och Company) 

--> http://gamlagoteborg.se/2017/01/21/james-dickson-co/

Kyrkoherde i Njurunda

 

Olov (Olle) Sivertsson (Bilden - från år 1950)

Levnadsbeskrivning

Född 1906-05-13 i Oviken (Z).
Död 1979-01-03 i Njurunda (Y).

Relationer och barn

Gift 1937-05-17 i Uppsala (Helga Trefald.). Rut INGEGERD Maria Sivertsson, f. Eriksson. Apotekstekniker, (prästfru) Född 1913-09-01 i Uppsala.

RAGNHILD Elisabet Kronvall, f. Sivertsson.
Leg.sjuksköt.
Född 1939-05-23 i Njurunda (Y).

 

"Gammskola", Svartviks gamla skola. 

Här bodde också min farbror Sven några år på övervåningen.

Några svatviksbarn berättar

--> https://svartvikskulturarv.se/svartviksbarnen-2/

 

Hemmanet, Svartvik. Mitt i bilden ser vi fotbollsplanen, en av mitt livs viktigaste platser (bakom bergen: Sundsvall). I mitten, längst ill höger :skolan. Även den mycket viktig i ens liv. En bit rakt till vänster om fotbollsplan: barndomshemmet "Sörgården"), då betydligt mindre antal hus, "gårdar" (jag som pojke hade ung. 100 meter till närmaste grannen.

Jag saknar inte fattigdomen på min barndoms Svartvik. 

Men jag saknar värmen som fanns hos människorna på min barndoms Svartvik.

Njurundabor, varav de flesta utflyttade, samlas regelbundet

Stående från vänster: Lars-Åke Nordin Sundsvall, Sten-Olof Björk, Sundsvall, Billy Höglund, Tällberg, Christer Sundin, Sundsvall, Hans Hegner, Stockholm, Jan Kårström (x)Tallkrogen, Stockholm, Hans-Erik Bergman, Njurunda. Knästående från vänster: Ulf Pettersson, Njurunda, Claes Ström, Göteborg, Sture Westman, Njurunda, Leif Persson, Sundsvall, Ove Jansson, Nynäshamn.Foto: Ulla Hörnell

(x) 16 som vd vid Viking Line

Vid sidan av brottningen (elitbrottare!) hade Jan Kårström börjat jobba inom Västerås Park- och Idrottsförvaltning. I jobbet ingick att ordna personalevents.  Resorna med Viking Line var populära och han blev också ett känt ansikte hos rederiet.

Hösten 1981 blev han värvad igen. Den här gången på en fiskeresa till Åland då Viking Lines koncernchef Karl-Johan Hagman och Thomas Delden såg ett chefsämne i den förre brottaren. Kårström blev först produktchef och senare VD, en post som han hade under 16 av de totalt 30 åren på företaget.

- Åren på Viking Line var mycket lärorika och stimulerande. Jag har haft mycket nytta i mitt ledarskap av det jag lärt mig från idrotten.

- Jag hade förmånen att få vara med under de, för färjetrafiken  gyllene åren, men jag fick också känna på den ”iskalla vinden” som mötte vår näring efter den tragiska förlisningen av m/f Estonia!