Sune Hedqivst har avlidit

Ur Sundsvalls Tidning den 28 januari 2019:

Han var en av de sista av sin sort. Idrottens hövdingar. Klubbledarna som personifierar verksamheten genom inte bara mångårigt hängivet arbete, utan i lika hög grad för sitt sätt att vara.
Sune härstammade från Svartvik (min anm.: Sune och hans familj flyttade från Svartvik till Vapelnäs när Sune var i 11/12-årsåldern)

Kära Svartvikare. Fortsätt att höra av er

Tänk vilken stor glädje jag ofta får i och med denna blogg.
Idag hörde ytterligare en svartvikare i förskingringen av sig.
Det visade sig vara en svartvikare vars pappa  under alla folkskoleåren varit klasskamrat med min äldsta bror.

Svartvik fyller 200 år i år kan man väl påstå

Den 2 juli{ 1819 } köpte Statens Strömrensningskomitté 
Nolby 7 (= Svartvik) av 
en bonde. Platsen är ett 
fiskeläge utan byggnader.

Sundsvallsbranden

Under Sundsvallsbranden den 25 juni 
1888 avled 5 personer och 9000 blev 
hemlösa av de 11.085 invånare som 
stan hade.Det var en häftig brand med 
skogseldar ända ut till Svartvik.
Min på Svartvik boende (och födde) 
farfar var detta år 20 år gammal (4 år senare 
gifte han sig f.ö. med sömmerskan Anna 
från Härnösand.

ST-journalisten Tord Lundgren berättar om sin fars uppväxt inom fattigvården: "Han förblev på många sätt ensam"

Jag har tagit mig friheten att norpa en artikel inkl. bilder ur Sundsvalls Tidning av den 9 januari 2019
Jag hoppas framförallt att Tord inte har något emot detta. 
Artikeln torde röna ett mycket stort intresse bland svartviksvänner ska Tord veta.:

Pappa var en oäkting. Han blev till av misstag, sommaren 1924. Hans mor var piga på Svartvik och den förmodade fadern arbetade på sågen. Mamma Klara hade inte möjlighet att ta hand om lille Birger, så helt ensam i världen blev han ett fall för fattigvården i Njurunda socken. Fattigvårdsinrättningen Öjestrand låg i byn Svala vid sjön Öjen. Sjukhem, fattigvård och barnhem fanns på samma plats. Numera ligger en golfbana på platsen, och i byggnaden där det har ordnats vinprovningar fanns en likbod på pappas tid.
 

Lille Birger Lundgren med sina adoptivföräldrar
Emilia i basker och Rudolf i keps. Bild: Privat

 Pappa rymde flera gånger. En gång ramlade en kamrat ner och slog ihjäl sig, när den pojken och min pappa var på rymmen vid Ängomsberget. Pappa Birger berättade fasansfulla saker från sin barndom. "Sinnesslöa" var inburade bakom galler. De små barnen kunde inte undgå att se död och mänskliga grymheter. Fattigvården skiljde varken barnen från "dårarna" eller de "farliga". Pappa rymde flera gånger. En gång ramlade en kamrat ner och slog ihjäl sig, när den pojken och min pappa var på rymmen vid Ängomsberget. Barnen blev utplacerade hos bönder som behövde gratis arbetskraft och pappa berättade att de stal hårdbröd ur kökslådor på nätterna för att klara sig.

Öjestrands fattigvårdsanläggning i Svala, Njurunda.
Den gamla fattigstugan brann upp och byggdes
upp igen 1911. Längst till höger ses
barnhemsbyggnaden.
Foto: Sundsvalls museum.

 När han var i tonåren ville mamma Klara ta honom tillbaka, men då ville inte pappa veta av henne. Det dröjde länge innan pappa Birger fick veta att han hade en mamma. Hon skickade ett kort på sig själv när han just hade börjat skolan. Jag tror aldrig att hon hälsade på honom. När han var i tonåren ville mamma Klara ta honom tillbaka, men då ville inte pappa veta av henne. Han adopterades så småningom av ett par i Juniskär. Hos Rudolf och Emilia fick han det bra men han hade inga rötter och visste inte var han kom ifrån. Han hade fått en stämpel, långt ner på samhällsstegen. Pappa blev hård och bitter. Jag såg honom aldrig gråta och han hade svårt för att visa fysisk ömhet. Utåt var han en glad person, men livet igenom föraktade han myndigheter och överhet. Pappa blev snickare och byggde som ungkarl en liten stuga i Skrängstabodarna. Han läste mycket och var musikalisk. Fysiskt var han i topptrim. I det stora gamla huset i skogen nära Ljungan trivdes pappa bäst, ensam med sina egna tankar. Han träffade min mamma, en bondjänta från Mjösund som hade utbildat sig till tandsköterska. Hon var änka och hemkommen från Stockholm. De var två ensamma själar. I det stora gamla huset i skogen nära Ljungan trivdes pappa bäst, ensam med sina egna tankar. Han drack mycket sprit med gubbarna i byn, men han var yrkesstolt och skötte alltid sitt jobb. Hans mamma Klara blev Jehovas vittne och flyttade till Gästrikland. Min mamma övertalade min far att ta kontakt med henne och när han var 31 år tog han motorcykeln och körde till Järbo. Men det blev inget kärt återseende. Pappa förlät aldrig sin mor. Någon gång på 70-talet fick pappa Birger veta att hon hade dött, han var inte med på begravningen. Pappa var glad och snäll, men han tyckte inte om stora folksamlingar och ville aldrig resa någonstans. Alla kontakter med myndigheter överlät han åt mamma. Det var hon som såg till att familjen fungerade. Pappa hade sociala handikapp och det var som om vi levde i olika världar. Han förblev på många sätt ensam. Sommaren 1984 tog pappa livet av sig. Då hade han fyllt 60 år och genomgått en stomi-operation. Kanske anade han den växande cancersvulsten i kroppen. Därmed behövde pappa oäktingen inte bli omhändertagen av samhället en gång till.

Födelsebyggnaden

Här i denna byggnad på Svartvik föddes jag, Men föräldrarna
köpte ett hus på Hemmanet när jag var ett år så jag följde då faktiskt med dem dit (!).
Signifikativt enligt mina föräldrar var levernet i denna mång-lägenhets-byggnad
så präglat av hjälpsamheten mellan de boende. "Det var en mycket varm miljö".
Jag blev rörd när jag inte barar en gång hörde de orden
Varm miljö trots slit och bekymmer inte minst för (de beundransvärda) kvinnorna. 

Vilka är svartvikarna?

Alla dessa fyra svartvikiska ansiktena tycks mig bekant. Visst är det Lennart (Glantz) till vänster och Åke (Hörnfeldt) till höger? Men de vackra och trevliga (som alla svartvisktjejer, åtminstone på den tiden) tjejerna?
Bilden från Sundsvalls Museum.

Vilka är de ?

Svartviksfabriken 1948: laboratoriepersonal .
Men vilka är de vackra, unga kvinorna. Jag känner bara
igen en av dem: Bakre raden längst till höger: Birgit (Svensson).
Gift med Per-Arne
Vem hjälper mig med de andra?
Bilden från Sundsvalls Museum.
Info från Birgit:
Sittande, längst till höger: Ebba Nordlund ("som var bra på att sjunga enligt Birgit).
Stående tredje till vänster om Birgit: Britta Thornberg;
stående fjärde till vänster om Birgit: Karin Berlin vars farmor bodde på Hemmanet liksom Brittas morbror Sven Sandberg.
Stående längst till vänster Mary gift med Nisse Olsson och stående intill Mary ses Birgit Olsson, dotter till fackföreningens ordförande under en del år Birger Olsson. Birger andra barn: Sune.

Hemmanet på öfre Svartvik

Denna vackra bild som visar Hemmanet har jag norpat från en sida på nätet. Jag tycker att den är så vacker. Minns inte om jag har publicerat bilden tidigare.

Sanslåa

180-årsjubileum

År 1838, alltså för exakt 180 år sedan anlägger James Dickson & Co ett skeppsvarv i Svartvik.
Första fartyget färdigbyggdes detta år, nämligen barkskeppet Svartvik. Även barkskeppet Artemis byggdes på varvet detta år.

Svartviksbyggda"Svartvik"

"Svartviks" första resa gick till London via Göteborg. Destinationen för hennes andar resa
var Java. Båda resorna med Boo Hjärne som befälhavare. "Svartvik fick leva ett långt liv; ända till 1916 då besättningen på en tysk U-båt ändades hennes liv. Artemis försra resa gick Till Bordeaux och därifrån i barlast till S:t Ubes där salt hämtades för att föras till Göteborg.
Artemis andra resa gick till Batavia. Artemis befälhavare var Fredrik Ljunggren.
Artemis kom att säljas till Norge.

Boo Hjärne

Fredrik Ljunggren

Veteranföreningen

Denna bild (fotat omkring år 2010 ?) som jag "lånat" från idrottsföreningens hemsida visar deltagare under  ett möte med SIF:s veteranförening. Längst bort t.v. Lennart Glantz som till höger om sig har Rolf Jonsson. Strax till vänster om Lennart ses Kurt Edebrandt och strax till höger om Rolf skymtar "Tuttan" (Siv) Lundvall.
Till vänster intill Tuttan ses Seved Englund. På bordets vänstra sida och den tredje från vänster tycker jag mig se (men är mycket osäker)  fotbollslagets  eminente högerhalva, och påminnande om Nisse Liedholm nämligen Hasse Berglund
Den glada damen i mitten till höger är Birgit Svensson. Alla nämnda är legender i Svartviks Idrottsförening och som har varit till stor nytta för idrottsföreningen i vår
plats i hjärtat Svartvik.
Tyvärr är bildkvaliten inte den bästa men bilden värmer då den föreställer
några, som jag kallar, äkta svartvikare.

Min mormors mor

Sägs ha varit en riktig krutgumma;
vad vet jag mer än hon aldrig varit
i Svartvik utan bara i Österbotten.
Annat var det på min fars sida.  För 
exakt 150 år sedan (= nödåret 1868)
 föddes min farfar i Svartvik och
som den andre i syskonskaran

Henrik Zetterberg

"Zäta" Zetterberg slutar nu sin fantastiska ishockeykarriär.

Som Njurundabo tackar vi Henrik "Zäta" . En idrottsman av bästa sort. Att ha Göran som pappa och Berndt som farfar har garanterat detta.

Farfar Berndt (bilden, Njurunda IK:s fotbollslag; fjärde man från höger) förresten, vilken gammal Njurundabo har  inte köpt ett kylskåp eller någon annan vitvara av denne alltid trevlige man (men tillika fruktat vänsterhalva [eller var det högerhalva?] i Njurunda IK:s fotbollslag.
Farfar Berndt, född  på Vapelnäs strax söder om Sundsvall, började jobba som märkpojke i massaskjulet på Svartvikfabriken och blev så småningom affärsman. 

Berndt (bilden tv), alltid pigg och glad (inte minst när han hade ett nytt kylskåp "på gång" ;)

PS Fotbollslaget. Tredje man från vänster är äkta svartvikaren Karl-Erik Berlin som hade modet att spela i Njurunda IK samtidigt som han bodde på Svartvik ;)

Om en spontan telefonaktivitet ("Sjöbergs")

Jag ringde till Stig Sjöberg på Hemmanet  idag men han var inte hemma.
Ringde sedan upp hans brorson Magnus men inte heller Magnus svarade, utan det var Magnus som, vilken  visade sig vara  32 år (tiden går). Kom inte ihåg namnet, men fick veta att Stig (född 1932 och skolkamrat med min bror Kurt) var ute på nån aktivitet av nåt slag. TALA OM FRISKISAR;  BRÖDER (JAG TÄNKER ALLTSÅ PÅ STIG OCH KARL-ERIK) SOM VERKLIGEN HAR
"GJORT RÄTT FÖR SIG". 
Jag påmindes, och  blir lite vemodig vid tanke på det gamla, fina Hemmanets-folket. 
PS Magnus son blir f.ö. far om nån vecka. Grattis! 

Bergkrossprodukter, sand, natursingel & matjord i Sundsvall med omnejd

Välkommen till Magnus Sjöberg Grus & Kross

Välkommen till vår hemsida. Magnus Sjöberg Grus & Kross AB tillverkar allt från sand, singel och makadam till väggrus och matjord på vår egna grustäkt i Kvissleby.

Säljer och levererar i Sundsvall med omnejd

Produkterna säljer och levererar vi sedan i området kring Sundsvall. Våra kunder är företag, organisationer och privatpersoner i Sundsvall, Njurunda, Kvissleby, Matfors, Juniskär.

Det går naturligtvis också att hämta på plats hos oss. 
Se karta och vägbeskrivning här.

Grus, makadam, singel, sand, matjord, stenmjöl m.m.

Läs mer om våra bergkrossprodukter och deras användningsområden på vår produktsida.

Hemmanet

Min pappa uppe på Nolbykullen. I fotbollsplanen (den kära) syns stallet som Eston (Lindfors) upplät till amatörboxning (som utövades utan handskar;).
Vårt hus låg  4-5 cm till vänster
om fotbollsplanens vänstra sida (västerut).
Bakom stallet skymtar skyttebanan där vi som pojkar "markerade" skotten och fick vad jag minns (!) 5 öre i timmen för jobbet. Det var hos Åke Hermansson som vi hämtade
avlöningen.
Anm.: minns inte om bilden publiceras tidigare i denna min blogg. Urschäkta isf)

Sonja Lindqvist, sonhustru till våra fina grannar på Hemmanet under många år,  Harry och Eida Lindqvist (boende i villan strax öster om vår), har avlidit. 
Ödmjuk är mitt minne av Sonja.
Sonjas make Erik bor i Kvissleby.

Sune

Jag vet inte (minns inte) om Sune föddes på Svartvik men jag vet (minns tydligt) att Sune tillhörde de fina, sympatiska grabbarna i Svartviks fotbollslag.

Konfirmation

Antalet ungdomar som konfirmerar sig  
  fortsätter att sjunka. För 50 år sedan
  konfirmerades 80 procent av alla      
  15-åringar - i dag är siffran nere på 
  26 procent, enligt P4 Kristianstad

Det var länge sedan men ...det "starkaste" minnet jag har från när jag konfirmerades i Svartviks kyrka  är att präst-eländet gav en elev (vår kompis) en örfil. Fy ---

Sorg

Svartvikaren Åke Hörnfeldt har avlidit.
Åke bodde  nära skolan på Hemmanet, i villa som pappa Erland lät bygga.
 Erland föddes på Svartvik 1904. Han avled 1996.
Åkes mamma Sigrid föddes 1906. Hon avled 1985.
Åkes syster är Asta Burman, född 1925 på Svartvik.

Tack Åke för den snällhet du som "storpojke" visade mig under min uppväxt .

Ibland drömmer jag om en värld enbart bestående av människor som Svartviks "storpojkar". 

Klubblokalen

Svartviks Idrottsförenings Veteranklubb fortsätter sin verksamhet. Men ledsamt konstateras att
den blir mindre och mindre vad gäller antal medlemmar.
Åldern tar ut sin rätt.
Jag hade iaf äran att få deltaga i den senaste sammankomsten (häromdagen).
Kul att träffa Birgit (Svensson), Lennart (Glantz), Seved (Englund), Bertil (Röhs), Kjell och Anders (Olsson) och Rolf (Jonsson) alla nämnda äkta (som jag brukar säga) svartvikare.
Men målvakten Lennart, vänsteryttern Gunnar, brorsans konstnärlige arbetarkompis Kurt, klasskamraten Hasse och Stig som av oss blev döpt efter boxningsstjärnan Baksi, träffar jag aldrig mer . Sorgligt

Hjälp mig att identifiera dessa glada (relativt;) svartviksdamer. Fotade på Svartvik eller Vapelnäs - en av damerna är min faster (Valborg)

Svartvikaren Tage Gagner född 1930 har avlidit

SUNDSVALLS TIDNING:
Pappa växte upp på Svartvik tillsammans med storebror Sten och föräldrarna Arnold och Mary Gagner. Efter sjuårig skolgång började han på verkstadsskolan i Sundsvall. Det lade grunden till pappas yrkesbana inom verkstadsindustrin. Efter att i några år arbetat som svarvare/arborrare vid Winbergs Verkstäder i Bredsand blev han en uppskattad verkmästare på samma arbetsplats. Pappa och hans älskade Marianne vigdes i Skönsmons kyrka 1951, samma år som det första barnet Atti föddes. Tvillingarna Ingeli och Mats kom till världen 1957 och i samband med det flyttade de till sitt egna hus och sin idyll på Åmon, där de bott sedan dess. Sonen Ingolf föddes fyra år senare och familjen har sedan utökats med tio barnbarn och två barnbarnsbarn. Vår pappa har alltid funnits till hands för sin familj och med stort intresse följt barnens fritids- och yrkesverksamheter. Barnbarnen och barnbarnsbarnen har varit en stor glädjekälla som han med stolthet bjudit på hallon från familjens trädgård. Pappa Tage har varit skicklig med hammare och spik. Han har byggt ut huset på Åmon, byggt familjens sommarstuga, renoverat släktstugan i Junibodsand och yngsta dotterns sjöbod i Skatan. Inga laxar har simmat säkra i Ljungan då Tage gillat att fiska både från den egna båten och från land under många timmar, ett intresse han delat med yngste sonen. Det är med glädje och tacksamhet vi barn minns vår pappa.  

Barnen Atti, Ingeli, Mats och Ingolf

Svartvikaren Baksi har lämnat oss.

För exakt 200 år sedan

Staten ville inte att stockholmarna skulle ta ved från Finland längre, efter det att Sverige hade förlorat Finland och hade börjat studera möjligheterna av att skaffa ved via kanaler och flottleder. I en skrivelse daterad den 15 mars 1817 framhåller "Committerade över Norra Wäg-Anläggningarna" angelägenheten av att också bl.a. Ljungan skulle undersökas för att utröna om den skulle kunna flottas. Den 22 mars samma år ger kungen sitt bifall till förslaget.

För exakt 200 år sedan föddes också Charles Peter  broder till  "Svartviks" Oscar Dickson

Hasse har lämnat oss

Hans Persson avled igår.

Hasse, klasskamrat i folkskolan, en av mina kamrater som bidragit till att barndomens Svartvik blivit den finaste och tryggaste platsen i mitt liv.

6 juni 2017

Har du någon aning om ...

... när Essviks Rederi AB upphörde ?
Vänligen maila mig i så fall: stig.ostlund/at/hotmail.com

Svartviks Babtistförsamling

Jag hittade detta på nätet för relativt länge sedan. Vem står bakom detta?

Då Svartviks Babtistförsamling nu skall fira sin sjuttioåriga högtid och församlingen ej förde Protocoll för de första fjorton åren, Vill undertecknad anteckna några drag ur minnet under de tre föregående åren 1873 – 1874 – 1875. Undertecknad är ej ällst till levnadsåren, Men troligen ällst som Babtist av nu levande medlemmar av församlingen. Blev frälst första veckan av Februari 1873, och blev döpt samma år den 27 juli tillika med en kamrat Jan Persson av A F Norström nere här vid åstranden där ångbåtsbryggan vid Fabriken är belägen. Det var en vacker söndagförmiddag nog tidigt så vi kunde vara med på förmiddagspredikan som den tiden började kl halv elva. Då vi även firade Herrans nattvard och välkomnades. Det var ej några yttre fördelar som lockade en yngling just fylda Nitton år att taga steget ut som det sades den tiden. Hånade, beljugna, förtalade som Babtisterna voro den tiden av både otrogna och kyrkliga. Men man måste lyda Gud mer än menniskor, Att gå utom lägret och bära hans smälek hette det. Och att få ett godt samvetes vittnesbörd. Och detta visade sig vara så sant, så sant. O vad vi sjöngo den tiden när vi rodde till Svartvik om kvällarne. (jag var nämligen bosatt på Klampenborg redan då) Jag var ju ensam ung då, mina trossyskon Nordlander, Jan Jansson m fl voro medelålders folk då men vad gjorde det, O så vi älskade varandra. Vi voro ju så få. Det fans den tiden inga andra frikyrkliga här i trakten än Babtisterna endera vara ogudaktig eller Babtist. Och då voro vi ju på rätta sidan! På Guds sida. Vi voro ej många men någon då och då kom till Församlingen under 1873. Men under vintern 1874 var det en liten väckelse både på Svartvik och Klampenborg. Ungdomarna började mottaga frälsningen. Vinden hade vändts sig oss till vår favör. 1874 var det blidvinter liksom i år med den skildnad att isen var körstark mellan Vapelnäs och Klampenborg. Men från Vapelnäs och ut till sjöss var det nästan ständigt öppet vatten. Söndagen den 27 April på morgonen såg man en liten skara Babtister från Klampenborg styra kurs över till Vapelnäs över isen, i samma sällskap såg man fyra unga kvinnor följa med, nämligen Hustru Kristin Norman och flickorna Mertha Dalkvist, Sara Vestman och Anna Lindgren. Något syntes de bära som de ej ville visa och när vi kom till Vapelnäs nära Grandells Koja så var ett litet tält upprest där och några Svartviksbor syntes vänta oss. Och vad få vi se? Jo de fyra kvinnorna kröpo in i tältet. Om en stund kom en omkring 50 års man, nämligen Predikant Strömstedt fullt påklädd och går rakt ut i det kalla vattnet och se en kvinna i sänder springer rakt ut till mannen. – mån tro för att rädda? Nej han tar dem helt enkelt och stoppar ned dem i det kalla vattnet. Om de ropade på hjälp? Nej de gå i land glada och kröpo i tältet igen. Och Strömstedt gick in i kojan. Hvad de gjorde där? Ja gissa själv. Svartviksgummorna hade brått att ha varmt kaffe i ordning och rätt som det var kommo de alla ut glada och med nykammat hår och drucko sitt kaffe. Och det tycker jag de gjorde rätt för. Sen gingo de och vi till Kappellet med sång. Det underliga var att varken dopförättarn eller kandidaterna förkylde sig. En av flickorna blev sedan min hustru och lever och mår bra än som ni ser. Rätt många kommo till församlingen 1874, bland andra Frans Tolv Lars Erik Engman m flera Ja J Palm uppger i statistiken för året Döpta 32 inflyttade 7 antalet medlemmar 97. När vi nu blev så pass många blev frågan att få en föreståndare. En Seminarist Erikson valdes men han dog året därpå i Uppsala och hann aldrig komma hit. Utan Palm och Nordström hjälptes åt. några döptes även år 1876 bland dem Fru Fredrika Engström m.fl. Pastor Ullmark tjänade Sundsvalls Missionsförening, Bröderna underhandlade med honom och föreningen att få halvera om hans tid och lön Detta beviljades. – Men innan jag går vidare måste jag omtala ett isvattendop även vintern 1875. även då kvinnor nämligen en Klampenborgsflicka johanna Backlund och en ca 50-årig Svartviksfru Engman moder till Pastor L.E Engman. Den gången var det isbelagd överallt så att de faktisk höggo upp en vak och döptes där. Hvem som den gången tjänade som dopförättare endera det var Nordvall eller Nordström mins jag ej. även den gången avlöpte det utan ohälsa Man ser att det fanns sparttanska kvinnor då som ej hade vatttuskräck. Jag borde egentligen sätta punkt här, ty minnena afsåg en tid av tre år, men jag fortsätter litet längre Ullmark kom. Vid första församlingsmötet frågade han efter Protocolsboken: Det fanns ingen. Beslutade då att härefter föra Protocoll. – Kan här nämna hur Primitivt vi hade det. Nordström antecknade de som döptes, dogo, uteslötos o. s. v. för statistisken skull men det mästa skulle minnet bevara. Innan årsmötena sändes räkningarna till nämdeman Per Persson i Skottsund en utom församlingen uppsätta revisionsberättelsen. ett årsmöte befanns det vara mer pängar i kassan än nödvändigt var. Kassören Br Röngren var ej skrivkunnig Han hade en särskild låst låda dit han lade pängar, anteckningar om inkomst och utgift för församlingens räkning. anteckningar gjordes av en av hans barn. Lådans innehåll skulle omnämde P. Persson räkna och sätta upp på Papperet. Vid nämda möte frågades om någon kunde erindra sig någon inkomst som fattades, eller bortglömd? men ingen. Det är församlingens Pengar sa Röngren ty mina egna förvarar jag på annat ställe. Han blev trodd och tackat. Ullmark bringade reda och ordning i förvaltningen. Påskyndade det då påbörgade Nya Kappellbyggnaden ordnade med Banklånen och virkets anskaffande och Predikade så att gamal Bönhuset var proppfullt. Och både han och Församlingen förstod att han var mannen. Och när Församlingen begärde att han från och med 1877 års början skulle ägna hela sin tid åt församlingens tjänst vågade han lova det trotts församlingens fattigdom och stora Kappellskuld och som han då nyss bildat familj flyttade de in så fort som rummen blev färdiga. Gud tycktes gilla denna sak, ty under vintern 1877 utbröt en riktig Pingsväckelse på Svartvik och spridde sig rundt omkring till Klampenborg, Ersvik och andra ställen Det var då på sommaren det var den stora dopförrättningen vid Benkåsviken då över 90 döptes av 3 dopförrättare den dagen Alla kommo till Svartviks församling. jag mins Farbror Hegner var en av de första tre som gick ut i vattnet. Ångaren Ljungan var hyrd den Söndagsmorgonen att gå till dopstället och blev så överfull att de måste avvisa många vid Klampenborgskajen ibland andra var det en grupp nyfrälsta ynglingar som ej fingo följa med, en av dem var Johan Sätterberg De blevo nog misslynta men det räkte bara några veckor så kommo 4 av dem och blevo döpta bland dem Sätterberg och Högfeldt. Anmärkas bör att det ej var endast på Svartviks värksamhetskrets som väckelse uppkom den vintern Nej Guds ande värkade med kraft på menniskorna Två Norska bröder Tönsberg och Talaksen jemte en skräddare Selander värkade för Ansgariföreningen , sedermera den s.k. Waldenströmska rikningen. Gud var med dem och själar frälstes och Kappell byggdes På Skönsmon, Vapelnäs, Nyhamn och andra ställen. Det var underligt den tiden. Hvar två eller tre voro församlade Nog var samtalsämnet om väckelsen och dess följder. Strid var det visst både mot värld och vänner, Vi voro som barn då. – Man vet att syskonen i en familj medan de är små tvista sinns emellan och till och med slå varandra, men kommer en främmande och börja slå någon genast glömmes syskongnabbet bort och man förenar sina krafter för att jaga bort den främmande Tänkte som ett barn och hade sinne som ett barn, Men sedan jag blev man lade jag bort det barnsliga” Och Gud var lov! Det synes som den barnsliga får mer och mer vika för det manliga

1967

För femtio år sedan.
Högertrafik införs.
Essviksfabriken läggs ner.
Svartviks IF startar bingoverksamhet.
Själv påmönstrar jag m/s Silverland i Finland som  efter Kielkanalen kommer att gå via Panamakanalen till kaliforniska (bl.a. Long Beach) och kanadensiska  hamnar (bl.a. Vancouver Island).

1917

För hundra år sedan.Ett år före Första Världskrigets slut.


En gymnastikförening bildas på Svartvik.
Svartviks kyrka renoveras.
Mina två kusiner farbror Oktons son  Gösta och faster Valborgs son Georg föddes (i Njurunda).

Känner du igen dessa:

Vi vill ha hjälp med identifieringen av personerna på nedanstående bilder.

Richard har kommit över ett par äldre, bortglömda fotoalbum. De har tillhört systrarna Hilda och Adela Olsson. Det finns inga namn eller noteringar på några av personerna.
Lite: Hilda var född 1877 i Söderhamn men föräldrarna Nils Olsson ifrån Sunne och Elisabeth* Nissén ifrån Kaskö, Vasa flyttade vidare till Svartvik. Hilda gifte sig med Johan Werner* Lundvall f.1877 i Svartvik där han var sulfitfabriksarbetere, (far Johan Erik Lundvall f.1854 i Örebro län, var sågverksarbetare på Svartvik och baptist). De fick tre söner John, Gustaf och Erland Lundvall innan Hilda dör i barnsäng 1909. Werner gifter om sig med Hildas 9 år yngre syster Adela 1915. Adela hade en svart lapp för ena ögat hela sitt vuxna liv (efter en träff av snöboll med grus i !??) så henne kanske du sett och lätt känner igen. Hon dog 1980 och bodde då på hem i Njurundabommen. 

Nr 1

Nr 2

Nr 3

Nr 4

Nr 5

Nr 6

Nr 7

Nr 8

Nr 9

Nr 10

Nr 11

Nr 12

Nr 13

Nr 14

Nr 15

Nr 16

Nr 17

Nr 18

Nr 19

Nr 20

Nr 21

Nr 22

Nr 23

N r 24

Nr 25

Nr 26

Nr 27

Nr 28

Nr 29

Nr 30

Nr 31