(c) sö
Fiskarsonen Erik Petter Åkerberg som var Svartviksvarvets förste skeppsbyggmästare efterträddes av danskfödde Nils Christian Kierkegaard.
Jag har försökt att få foton från Kierkegaards tid i Danmark och Göteborg, men har inte lyckats.
Handels- og Söfartsmuseet på Kronoberg skriver : ”Af N.C. Kerkegaard kender vi intet porträt. Han er sikkert ikke blevet porträtteret, för han drog til Sverige”.
Museet tipsar f.ö. om en bok om amiralitetsvarvet i Köpenhamn, kallad ”Gammelholm och Nyholm:
”Köpenhavn, för og nu- og aldrig”, band 8, utg. av Palle Fogtdal 1989. Boken lär innehålla äldre foton.
Nils Christian Kierkegaard föddes den 6 januari 1817 i Horsens på Jylland. Hans far var köpmannen i Horsens, Morten Andersen Kierkegaard (1770-1825) och hans mor Birgitte Catharine (Trine) Kieldsen.
Niels Christian Kierkegaard gifte sig den 27 juli 1843 hos sin svägerska, borgmästarinnan Sandahl i Vadstena. Genom giftermålet blev Nils Christian Kierkegaard släkt med familjerna Dickson och Carnegie.
Kierkegaards hustru, Johanna (Jeanna) Cathrina Beckman var född den 14 december 1814, dotter till brukspatron Christian Beckman (1779-1837) och hans hustru Anna Margaretha född Björnberg (1787-1842).
Anna Margaretha Björnberg var dotter till direktören i Ostindiska kompaniet, kommerserrådet Niklas Björnberg (1758-1829) och hans hustru Anna Maria Jönsson. Björnberg ägde Munkforsen, som herrgården med därtill hörande fastigheter i Ransäter, Värmland kallades.
Skeppsbyggmästaren Kierkegaards hustru Johanna (Jeanna) hade åtta syskon, alla födda på Munkforsen. Två av dem blev sjökaptener: Christian född 1813, ogift och avliden1840, samt Niklas född 1816, gift med Eleonore Smedberg. Niklas avled i Peru 1856.
Familjen Beckman bodde på Munkforsen från 1807 till 1820 då skeppsbyggmästarens hustru Johanna (Jeanna) Cathrinas mor Anna skiljer sig från Christian, och gifter om sig 1821 på Munkforsen med major Nils Julius Cronacker.
Niels Christian Kierkegaard och hans hustru Johanna (Jeanna) Cathrina fick två barn tillsammans:
Kristian Nicklas född på Svartvik 1845, och avliden i Saltsjöbaden 1930.
Kristian Nicklas gifte sig 1870 med Maria Charlotta f. Ljungman 1850 i Valla socken, Bohuslän.
Den 12 juli 1861 påmönstrade Kristian Nicklas K. f.ö. det på Dicksons svartviksvarv byggda barkskeppet Robert Dickson. Befälhavare på Robert Dickson var Boo Hjärne, nestorn bland befälhavarna på de Svartviksbyggda fartygen.
Kristian Nicklas blev så småningom godsägare på Ekeberg i Örebro kommun.
Ekeberg ligger på en udde i Hjälmaren, mittemot slottet Göksholm. Från 1492 till 1738 ägdes godset av släkten Leijonhufvud, och sedan dess har det tillhört medlemmar av släkterna Swedenstjerna, Uggla, Horn, Dalman och Lamberg. Margareta Eriksdotter Leijonhufvud, gift med Gustav Vasa i hans andra äktenskap, föddes på Ekeberg.
Skeppsbyggmästaren Niels Christian och Johanna Cathrina Kierkegaards andra barn
Emma Catharina Gustafva, föddes den 12 mars 1849 i Göteborg. Hon förblev ogift och avled 1929. Horsens.
Niels Christian Kierkegaards födelseort Horsens på östra Jylland, en av Danmarks äldsta städer, är känd som polarforskaren Vitus Berings (1680-1741) födelsestad. Horsens hade efter uppmuddring fått en bra hamn, livlig sjöfart och så småningom egna skeppsvarv.En sjöfartsstad av rang.
Vi fotbollsälskare vet också att Hordens lag spelar i Danmarks högsta division – nog så viktigt
Nils Christian K. hade två bröder, Thomas och Hans. Thomas, den äldre av de två blev skeppare i Horsens.
Även Nils Christian K. själv gick som ung till sjöss. Under en tvåårig resa besökte han bl.a. Brasilien och Ryssland. Efter sjötiden utbildades han i skeppsbyggnad vid Amiralitetsvarvet (Örlogsvarfet) i Köpenhamn.
Nils Christian Kierkegaards far och filosofen/författaren Sören Kierkegaards far var kusiner.
”Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv” (Sören Kierkegaard).
Namnet Kierkegaard
Namnet Kierkegaard ser ju ut att ha något att göra med kyrkogård. Och visst är det så. Men inte i den vanliga betydelsen, utan namnet går tillbaka på ett par annexgårdar som låg vid kyrkan i Saedding, ett tjugotal kilometer sydost om Ringköping i västra Jylland. De två annexgårdarna kallades i dagligt tal
för kyrkogårdar eftersom de låg där de låg alldeles intill kyrkan. På den ena av dessa föddes år 1756 filosofen Sörens pappa, den dystre och tungsinte Michael som son till arrendatorn Peder Christensen Kierkegaard som hade tagit namnet efter sin gård.
Beträffande Michael så var han manufakturhandlare - ”strumpnasare” som man sade - men lät så småningom skeppsbyggmästarens pappa, kusinen, överta handeln.
Sjukdom i släkten
Var skeppsredaren Nils Christian Kierkegaards släkting Sören Kierkegaards tungsinne andligt eller psykiatriskt betingat?
1933 publicerade Hjalmar Helweg, sedermera professor i psykiatri, en psykiatrisk patografi (* ) över Kierkegaard och framhöll Sören Kierkegaards ärftliga belastning.
Fadern led av depression. En farbror kasserades från krigstjänst på grund av mentalsjukdom.
Kierkegaards äldre bror, Peder Christian, blev biskop i Ålborg, men på sin ålders höst begärde han under inflytande av ett djupt svårmod avsked från sitt ämbete, som han ansåg sig ovärdig att inneha.
En son till honom drabbades också av mentalsjukdom.
Även två systersöner till Kierkegaard hade depressiva symtom; en av dem som blev läkare begick självmord 64 år gammal.
Att Sören Kierkegaard skulle lida av en manodepressiv sjukdom har ifrågasatts.
(*) = Inom medicin betyder patografi att utifrån ett medicinskt perspektiv tolka vilken påverkan en viss sjukdom kan ha haft på en individ /Läkartidningen.
Skeppsbyggmästarens flytt
Skeppsbyggmästaren Nils Christian Kierkegaard flyttade till Sverige från Danmark 1839. I och med den flytten grundades den svenska släktgrenen Kierkegaard.
Det var James Dickson & Co som stod bakom Nils Christian K:s flytt till Sverige; Göteborgsfirman sökte en kvalificerad skeppsbyggmästare till sitt varv i Svartvik.
Få efterlämnade papper
Det finns tyvärr inte många handlingar bevarade efter Nils Christian Kierkegaard.
I ett brev till kammarherre James I A Dickson från f.d. chefen för kustflottan, Christer Kierkegaard, sonsonson till skeppsbyggmästaren, skriver Christer K.:
”Papper efter N C Kierkegaard har tydligen blivit bortkastade när hemmet i Göteborg upplöstes efter hans död den 17/12 1869, eller möjligen efter hans änkas bortgång i Stockholm den 1/1 1900.
Upplysningar jag kan ge är enbart vad jag hört vad min far berättat för mig: Nils Christian Kierkegaard kom direkt från Danmark till Svartvik. Han hade tidigare ingen anställning i Sverige. Om han sökte eller kallades till anställningen vet jag inte. Några familjeförbindelser fanns inte då.
Möjligen kan Dickson ha haft affärsförbindelser med Kierkegaard eller Kieldsen i Horsens.”.
Nils Christian Kierkegaard börjar på Svartviksvarvet
År 1840 kom Kierkegaard till varvet i Svartvik. Det första fartygsbygget under hans ledning blev barkskeppet Caledonia. Trots att han bara var 22 år när han började, konstruerade och ledde Nils
Christan Kierkegaard fartygsbyggnaderna som det heter ”Med en högst ovanlig sakkännedom och omsorg”.
Den skicklige Kierkegaard fick även ett par beställningsarbeten ”utifrån” som t.ex. briggen Solide för grosshandlaren Olof Norén i Göteborg , och skeppet Zenobia för handelshuset D Carnegie & Co i Göteborg. Dessutom byggdes barkskeppet Carolina för ett rederi i Hamburg; men i övrigt var fartygen
byggda för James Dickson & Co.
Det var för övrigt ett inte obetydligt antal danska skeppsbyggmästare som anställdes i Sverige under1830-talet senare del och under 1840-talet. Ytterligare en dansk skeppsbyggmästare utbildad i Köpenhamn, Sewerin Jensen kom också att verka på Svartviksvarvet. Han efterträdde Kierkegaard och blev varvets tredje och siste skeppsbyggmästare.
Den som ritade och byggde segelfartygen representerade ett tekniskt, och även konstnärligt mycket fint yrke.
År 1847 skriver en författare: ”förträffliga konstruktionsskolan vid kungl. Danska varvet som även bidragit till att främja svensk skeppsbyggeri”.
Beträffande Sverige instiftades 1843 ett skeppsbyggeri-institutet i Karlskrona som så småningom indrogs, och flyttades till navigationsskolan i Göteborg där utbildning till skeppsbyggmästare började1870. Från 1887 flyttades skeppsbyggeriutbildningen till Chalmers tekniska läroanstalt.
Kierkegaards Svartviksbyggda fartyg
Efter barkskeppet Caledonia byggdes under ledning av Kierkegaard skonerten Gazelle (förlist 1850).
Därefter i tur och ordning under hans ledning briggen Solid (avförd ur registren 1857 av okänd anledning), barkskeppet Carolina (hennes öde okänt), barkskeppet Zenobia (uppbränd 1853 på
Jamaica), barkskeppet Prins Oscar (1844. Såld 1884 för upphuggning i Dieppe [vid Engelska kanalen] ), skonerten Axel (Såld till Norge 1855), skonerten Alexandra (blev vrak 1872), skonerten Josephine (förlist 1853), barkskeppet Charles Tottie (blev vrak 1903), skonerten Oberon ( förlist
1874), Johanna Catharina (avyttrad till Norge 1863) och år 1848 det sista byggda fartyget på Svartvik med Kierkegaard som skeppsbyggmästare, nämligen barkskeppet Cecilia (kondemnerat i Barcelona år1890) .
Under Kierkegaards ledning byggdes alltså sammanlagt 13 fartyg på varvet i Svartvik.
Caledonias andra resa
Den andra resan som utgick från Göteborg i oktober 1841, betydde sannolikt ett korsande av Stilla Havet, från Sydney i Australien till Valparaiso, den förnämsta handelsstaden på Sydamerikas västkust.
Enligt Göteborgs Handels och Sjöfartstidning tog det sedan 106 dagar för Caledonia att ta sig från Chile till Liverpool, dit man anlände den 11 mars 1843.
Från Liverpool gjorde man en avstickare till den stora handelsstaden i USA New Orleans (endast överträffad av New York). Den 9 september 1843 var Caledonia hemma i Göteborg igen, efter några dagar i karantän på Känsö.
Om Känsö och karantänväsendet i stort se nätet (2008):
www.angelfire.com/ks/konso/index.html.
Caledonias tredje resa
Nu påmönstrar befälhavaren Gavin (se år 1815) och all övrig besättning inför den tredje resan varvid man med start i december 1843 seglar med trä och järn till Cap, ligger sedan i nästan en månad i Mauritius, från mitten av maj, när sommaren hade tagit slut, och regn och hett väder just skulle slå
över till behagligare väder. Vad var orsaken till fartygets relativt långa uppehåll? Eftersom det fanns ett reparationsvarv kanske man uppehöll sig där för reparation (men en roderreparation gjordes på hemresan).
I vart fall bunkrade man.
Gissningsvis var det en relativt behaglig vistelse för besättningen på den vackra ön i Indiska Oceanen.
Frimärkssamlaren inom mig säger att man kanske även fick sig en pratstund med Joseph Barnard, engelsmannen som ett par år senare fick uppgiften att gravera Mauritius första frimärken, de mycket
berömda Post Office-märkena, hade bosatt sig på Mauritius 1838.
Efter Mauritius bar det för svartviksbyggda Caledonias del av till Batavia.
På hemresan görs ett uppehåll i Cowes för reparation av rodret, innan lasten från Batavia skall avlämnas i Hamburg. Från Hamburg i barlast till Göteborg där Gavin avmönstrade den 4 maj 1845 efter ett tjänstgöringspass på 18 månader. Den 2 juli påmönstrar Gavin svartviksbyggda barkskeppet
Caledonia igen för en kort resa på mindre än fyra månader till Bristol-Hamburg.
Men sedan var det dags för långresor igen för Gavin genom att under minst tre resor bl.a.åter besöka Batavia.
Caledonias trettonde resa
Caledonias sista resa för James Dickson & Co. Den 16 november 1854 påmönstrar befälhavaren J.W.R. Bersén och destinerad Marseille blir trälastade Caledonia liggandes för ankar på Älvsborgsfjorden under tiden 8-19 december 1854. Men sedan fortsätter hon till destinationsorten.
Därifrån avgår hon barlastad till Cette där salt lastas under tiden 10-28 april 1855 för Göteborg.Till Göteborg kom man den 22 juli 1855.
Auktion
Den 3 september 1855 utlystes auktion på Caledonia i Göteborg, och köpare blev en handlare där,L.A. Pettersson J:r med fyra kompanjoner.
År 1861 kondemnerades fartyget, det första som byggdes på Svartvik under ledning av Kierkegaard, och såldes i London.
Exempel på last
Caledonias tredje resa ger oss exempel på vad fartygen kunde ta med sig från Sverige:225 sktt (skeppund) jern, 225 sktt stål, 1937 tolft (tolv) plankor, 1122 golfsten (golvsten) , 34 stänger, rår och bommar.
Anm.: ”Tolft” = användes före år 1868 och betyder alltså tolv stycken. Men det säger ju inget om volymen. Hur långa var plankorna till exempel? Omräkningstalet 16,5 kubikfot per tolft kan ses på sina ställen, men det kan man ju inte lita på i detta fall.
Passagevindar
När man gjorde de här långa resorna tog man hänsyn till passagevindarna, alltså de vindar som regelbundet blåser från cirka 35 grader nord och syd mot ekvatorialområdet. På norra halvklotet från nordost och på södra halvklotet från sydost. Och nästan bara över hav.
Men när Bartolomeo Dias (ung. 1450-1500) i slutet av 1400-talet, f.ö. den förste som rundade Godahoppsudden, sökte Indien gjorde han misstaget att hålla sig alldeles intill Afrikas kust. Men för
Vasco de Gama (född någon gång på 1460-talet och död 1524) som kom efter Dias gick det bättre eftersom han ”höll ut” från Afrika, möjligen efter att ha tagit del av Dias erfarenheter.
Men även Vasco de Gamas resa blev naturligtvis strapatsfylld för besättningen med sjukdomar, inte minst skörbjugg. Om än inte myteri denna gång.
Ej välkommen
Det var heller inte så angenämt för Vasco de Gama att direkt vid ankomsten till Calicut (inte Calcutta) på Malabarkusten i sydvästra Indien. Där mötte två muslimska köpmän från Tunis, som kunde tala kastilianska och genuesiska, med orden ”Må djävulen ta dig! Varför har du kommit hit?”.
”För att hitta kristna och kryddor!” svarade Vasco de Gama.
Att man förstod språket förvånade portugiserna, men det fanns redan beresta köpmän som bedrev livlig handel i området.
Hur det gick för den genuesiska galärexpeditionen med bröderna Ugolino och Vadino Vivaldi i försöket att nå Indien så tidigt som år 1291 vet man inte. De återkom aldrig. Att de passerat Cape Non söder om Marocko tror man sig dock veta.
Här några andra, på måfå utvalda resor för barkskeppet Prins Oscar byggd 1844 på Svartviksvarvet under ledning av Kierkegaard:
Barkskeppet ”Prins Oscar” och hennes andra resa
Befälhavaren Åke Fredrik Ljunggren (se år 1795) påmönstrar den 5 april 1845. Förutom befälhavaren påmönstrar styrman B.E. Pettersson, 2e styrman J.E. Hultman, konstapel A.M. Lindgren, timmerman J.S. Wahlberg, matroserna Svensson, Stackelberg och Nilsson, båtsman A. Jonsson, lättmatroserna J.A. Åhsberg, N.L. Thulin, A. Retcive (?) och C.J. Fredriksson, jungmännen A. Johansson och G.O. Lindström samt kocken J.W. Olsson; de flesta från Göteborgstrakten.
Den 19 april 1845 avgår ”Prins Oscar” Göteborg – och söker så småningom Nordostpassagen ned mot den brasilianska kusten för att utnyttja de västliga vindar som skulle föra skeppet vidare ned mot Goda Hoppsudden – sedan Mauritius - ankomst Batavia (äldre namn på staden Jakarta) den 26/9 – avgång Batavia den 9/10, destinerad Amsterdam – ankomst Amsterdam med styckegods den 14 april 1846 – ankomst barlastad Göteborg den 22 maj varvid Ljunggren med besättning avmönstrar efter 13,5 månaders tjänst.
Tredje resan
Under nästa resa, utgående den 27 juni 1846 från Göteborg, besöker ”Prins Oscar” Samarang (norra Java) , Manila, Port Philip (Melbourne), San Fransisco, Valparaiso och Havana.
Fjärde och femte resan
Avgång Göteborg den 16 juni 1847. Befälhavare Åke Fredrik Ljunggren. Ankomst Mauritius den 15m september och avgång den 30 september, enligt Göteborgs Handels Och Sjöfartstidning till Marseille,men i verkligheten seglade hon till Manila med ankomst den 19 december och avgång den
21 januari 1848 via Goda Hoppsudden (25-28 mars) ankomst Göteborg den 9 juni lastad med 9729 säckar socker, 113 balar hudar, 38 fat rom, 95 säckar risgryn och evnetuellt något annat.
Borgaren i Sundsvall, sedemera i Göteborg Herman Benedictus Schütz påmönstrar för en kortare resa denna gång: London fram och tillbaka.
Medan nästa resa går till bl.a. Melbourne och Batavia.
Den 5 maj 1856 sålde James Dickson & Co Prins Oscar.
Den 4 mars 1884 meddelade vicekonsuln i Dieppe att Prins Oscar blivit kondemnerad. Sedan upphöggs det svartviksbyggda fartyget som nu hade hunnit bli 40 år..
Stor Stilla havshamn
Under sin tredje resa besökte alltså Prins Oscar den stora Stillahavshamen Valparaiso. En hamn och
stad som funnit plats i mitt hjärta mest för dess läge och sjöfartshistoria.
Det måste ha varit en spännande tid för Prins Oscars besättning att komma till Valparaiso. En omvälvande tid hade inletts i staden, med ström av immigranter från Europa. Man kan föreställa sig ”röran”.
Själv besökte jag som sjöman Valparaiso många gånger runt 1970-talet, och hamnen, tillsammans med närliggande turistorten Viña del Mar blev alltså en favorithamn. Jag bodde också i Viña del Mar under en kortare tid det historiska året 1973.
Fyra månader före Allendes död fick jag f.ö. förmånen av att prata med honom, strax innan han skulle hålla ett tal på Plaza Mayo i Valparaiso inför hundratusen entusiastiska åhörare. Visserligen en pratstund under bara några få minuter men ändå, en lycka att få hälsa på den store folkledaren mitt
under ett fantastiskt politiskt möte.
Barkskeppet Prins Oscar
Efter Prins Oscars första resa skrev Post- och Inrikes Tidningar: ” ett av de vackraste fartyg, som Sveriges handelsflotta äger”.
Post och Inrikes Tidningar nr 33 1845:
”Götheborg. I dessa dagar hafva vi nöjet, att på vår revier se ett af de vackraste fartyg, som Sveriges handelsflotta äger att uppvisa, nemligen det efter H.K.H. Arffursten Oscar uppkallade skeppet 'Prins Oscar' om cirka 200 svåra läster drägtighet, hvilket fördt af kapten Ljunggren, hit anländt efter sin
första resa till London.
Skeppet 'Prins Oscar' som är byggdt å skeppswarvet Swartwik i Norrland, tillhörigt bolaget James Dickson et Comp är med en högst owanlig sakkännedom och omsorg konstrueradt af en ung skeppsbyggmästare hr N C Kierkegaard, hwilken förut wid konstruerandet af Briggen Solid, tillhörig
hr O. Noren och Synnerligast skeppet 'Zenobia', tillhörigt herrar D. Carnegie et Comp, dokumenterat sig såsom en ovanligt skicklig och i sin sak kunskapsrik man. Den i skeppsbyggeriet kunnige skall vid detta fartyg blifwa i tillfälle att beundra icke mindre dess utmärkt wackra och ändamålsenliga proportioner.”.
Mer beröm
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning av den 22/10 1842:
” Ett för räkning Herrar D. Carnegie & Co. På Svartviks warf nybygdt Skepp om c:a 270 lästers drägtighet, benämndt 'Zenobia', har på resa derifrån till London, hvarest fartyget kommer att koppras, anlupit vår skärgård. Personer, hvilka besett fartyget, förmena, att det, hvad konstruktion och utseende beträffar, torde täfla om första rummet i Götheborgs handelsflotta”.
Det ansågs att skeppsbyggarna i Göteborg hade mycket att lära av Nils Christian Kierkegaard och ”hans norrländska arbetsfolk”.
Varvet Kusten
1849 lämnade familjen Kierkegaard Svartvik för Göteborg. Där började Nils Christian som skeppsbyggmästare vid skeppsvarvet Kusten, grundat 1744 av köpmannen Peter Samuel Bagge. Ett varv som under Kierkegaard-tiden ägdes av flera intressenter.
När Kierkegaard började var en viss W. Broddy disponent.
Gamla varvet
Under tiden från 1851 till 1869 var Kierkegaard skeppsbyggmästare och fartygskonstruktör vid det större Landgrenska eller s.k. Gamla varvet i Majorna. Ett varv som hade slagits ihop med det närbelägna varvet Viken.
Med, som det hette stor hjälp av goda tekniska medhjälpare lyckades först grosshandlare O.P. Dahlin och sedan Adolf Fredrik Landgren - son till Ambrosius L. som efterträddes av Dahlin eftersom sonen var alltför ung, förstärka varvets framgång - ”medhjälpare var bl.a. Kierkegaard och
skeppsbyggmästare Johan Erik Hübe”.
Efter Landgrens död 1871 övertog hans systerson Georg Douglas Kennedy endast 21 år gammal överta ledningen av varvet . Varvet upphörde 1907.
Under den här tiden utförde Kierkegaard även arbeten åt Lindholmens skeppsvarv i Lundby, Göteborg, ett varv som bl.a. tillhörde grosshandlare Theodor Wilhelm Tranchel.
Det var f.ö. Lindholmens Varv AB som i nästa sekel kom att bygga de mycket snygga systerfartygen Brasilia, Bahia Blanca, Montevideo, Rio de Janeiro (se bild) , Rosario, Santos och favoritfartyget som jag arbetade på under ett par år, nämligen Buenos Aires (med varvsnumret 1053!).
Att bland de sju nämnda systrarna utse världshavens Miss Universum är omöjligt, de var ju lika vackra. Men naturligtvis röstar jag på M/S Buenos Aires, som hon var innan en väldigt stor kran påbyggdes och förfulade henne.
Beträffande Theodor Wilhelm Tranchell (1815-1889) hade han med hjälp av engelsmannen Smith i flera år planlagt tillverkning av ångslupar av järn, och anlagt en mekanisk verkstad 1851.
Kierkegaard fick i uppdrag att tillsammans med Smith konstruera och bygga en större järnångare med 80 hk ångmaskin och propellerdrift. Detta ”skruf”-ångfartyget sjösattes f.ö. i december 1854 på Lindholmen under namnet Gustaf II Adolf.
Hon gick de första åren på traden Göteborg-Hamburg men såldes, först till Sundsvall och sedermera till Turkiet där hon fick namnet Selamet.
Plock bland Kierkegaard-byggen i Göteborg
David Carnegie j:r, som bodde i Skottland (och var gift med Kierkegaards hustrus kusin) beställde en kappseglingsjakt av Kierkegaard som under engelsk flagg, men med namnet ”Sverige” ställde upp i internationella tävlingen Queen’s Cup, förd av Kierkegaards svåger, sjökapten Niclas Beckman, kusin till Carnegies hustru.
Sverige vann tävlingen och kapten Beckman beställde en egen kapplöpningsskonert av Kierkegaard:
”Aurora Borealis” som byggdes vid Gamla varvet. År 1853 vann hon Queen’s Cup och fick drottningens hederspris.
Sedan bröt Krimkriget (1853-1856) ut, och kappseglingarna vid Cowes upphörde.
En av Kierkegaards fartygsmodeller visades f.ö. upp vid världsutställningen i Paris 1855 och erhöll ettfint pris.
Året därpå byggde Kierkegaard briggen Galathea åt Göteborgsfirman Björck & Engström. Galathea blev bekant för sina snabba färder till Medelhavet, och sades vara det enda segelfartyg som kryssat sig ut genom Gibraltar sund.
Det legendariska Gamla varvet gick en storhetstid till mötes, och med Kierkegaard, före detta skeppsbyggmästare i Svartvik, som snillrik konstruktör under 1850- och 1860-talen hade sin givna del i den storhetstiden.
Svarvarverkstäder vid Gamla varvet i Göteborg. Ur ”Sveriges industriella etablissementer 1870-76”.
Utdrag ur Svensk Sjöfartstidning nr 6/1990:
”…Under senare hälften av 1800-talet verkade två skickliga skeppsbyggare vid Gamla Varvet. Dessa var N.C. Kierkegaard och Joh. Erik Hübe, båda var till börden danskar. Hübe kom 1863 från örlogsvarvet i Köpenhamn där han fått sin utbildning, till Göteborg för att bli assistent åt Kierkegaard… Idag påminner intet om det som en gång var Gamla Varvet. Alla byggnader och
magasin som fanns på varvet är för länge sedan rivna. Där disponenten hade sin bostad ligger Sjöfartsmuseet…”.
Nils Christian Kierkegaard förstärker nybildade Sjökaptensföreningen .
1854 inbjöd sjökapten Elfversson segelsömmaremästare Leffler och sjökapten Schütz för bildandet av en göteborgsk sjökaptensförening. Föreningens syfte var främst att vara en understöds- och pensionskassa för medlemmarna och
deras efterlevande. Många sjökaptener kallades till möte den 31/3 1854. Uppropet:
”D e H e r r a r C o o f w a r d i e
C a p i t a i n e r s o m ö n s k a d e l t a g a u t i b i l d a n d e t a f e n C a s s a ä m n a d a t t u n d e r s t ö d j a ...S å sn a r t t i l l r ä c k l i g t a n t a l a n t e c k n a t s i g , s k o l a D e l ä g a r n e k a l l a s t i l l sa m m an k o m s t … - G ö t h e b o r g d e n 3 1/3 1 8 5 4”.
Första sammankomsten den 11/1 1855: ordförande M. F. Leffler.
Eftersom uppropet hade rönt stort intresse beslöts att gå vidare och bilda en förening benämnd Sjökaptensföreningen i Göteborg. Interimsstyrelse utsågs: E. J . Elfvers son, M. F. Leffler , H. B. Schütz och
sjökapten D. L. Ohlsson. Det skulle dröja tills interimsstyrelsen kallade till möte nummer två, ända till den 3/2 1857. Utarbetandet av förslag till stadgar hade gått i stå , den enda fråga som avhandlades var den att styrelsen begärde
förstärkning av ”arbetsgruppen för utarbetande av reglemente”. Den begärda förstärkningen beslutades av mötet utgöras av Skeppsbyggmästare N. C. Kirkegaard samt av sjökaptenerna W. Aminof, C. M. Sjöberg och B. Olsson.
Beslutet om förstärkning av arbetsgruppen fick avsedd verkan ty redan efter tre månader, den 2/5 1857, kallades till nytt allmänt möte.
Vid detta möte godkändes förslag till reglemente. Det beslöts att detta nu skulle insändas till Kungl. Maj: t för sanktionering.
Den 23/1 1858 höll interimsstyrelsen ett första möte efter sanktioneringen. Närvarande var M. F. Leffler ordf. &. kassaförv. , E. J. Elfvers son
föreningens stiftare , H.B. Schütz , D. L. Ohlsson och styrelsens förstärkning: N. C. Kirkegaard skeppsbyggmästare , W. Aminof och
B.Olsson ( C M Sjöberg hade avlidit ) . De som invalts i styrelsen ansågs alla vara mycket dugliga och inom göteborgska sjöfartskretsar välkända män. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning i samband med föreningens 70-
årsjubileum: ”… Vidare möter man de duktiga skeppsbyggmästarna N. C. Kirkegaard och J. J. Hinke samt varvsdisponent A. F. Landgren,
Gamla Varvets ägare , upphovsmän till fler a av Göteborgs flottans
ståtligaste och snabbaste seglare (källa Sjökaptenföreningen i Göteborg).
Efter ett olycksfall på varvet i början av 1860-talet blev Kierkegaard förlamad i båda benen. Vid ett telefonsamtal år 1995 som jag hade äran av att ha med hustrun till skeppsbyggmästarens sonsonson, boende i Solna, sade hon mig att hon hade hört att skeppsbyggmästaren ramlat i en varvsdocka.
Sittande i rullstol sammanfattade skeppsbyggmästare Nils Christian Kierkegaard därefter sitt kunnande i ett bokverk, ”Praktisk skeppsbyggnadskonst” omfattande 266 sidor, samt 44 av
Kierkegaard själv ritade och i Köpenhamn tryckta planscher. Ett imponerande bokverk tryckt hos D.F. Bonnier i Göteborg och bekostat av Dicksonsläkt.
I förordet kritiserar Kierkegaard regeringarnaointresse av skeppsbyggnad.
Göteborgs sjöfartsmuseum har några fartygsmodeller föreställande fartyg som har byggts under ledning av Kierkegaard, som t.ex. Galathea och Gustaf II Adolf. Det sistnämnda fartyget finns också på en målning från 1855 som hänger på Statens Sjöhistoriska museum i Stockholm.
Även Horsens museum har modeller av Kierkegaards fartyg.
Niels Christian Kierkegaard avled i Göteborg den 17 december 1869.
Hans hustru, Johanna (Jeanna) Cathrina avled 1900.
Kierkegaards begravningsplats är Lillkyrka kyrka som ligger vid Ekebergs gård (Glanshammar).
Min farfars farfar Mårten, inflyttad till Svartvik 1839, ser ut att ha jobbat på Svartviksvarvet bl.a under den tid när Nils Christian Kierkegaard ledde arbetet där.
