Fotboll på Svartviksplan

Fotboll är kultur. Annat var det när en annan som Gunnar Gren lekte med trasbollen.Läroverkspojkarna höll sig till kulturella begivenheter dit tennis hörde, medan fotbollslirarna var arbetarpojkar.Idag kan vi läsa om fotboll på tidningens kultursida, och idag tycks kändisar och fint folk göra allt för att bevisa för världen att de minsann är intresserad av fotboll. På min tid låtsades man inte känna till världens bästa leksak.I jämlikhetens tecken har det också skett stora förändringar. Förr stod tjejerna bakom målet och hejade på oss pojkar; närmare plan fick de inte komma. De pojkar som var halvdåliga blev målvakter när vi delade upp oss för matcher i "Premiere League", och om de händelsevis var långa blev det en bonus. De riktigt dåliga blev Mål-Kalle, men det var åtminstone en finare position än tjejernas som trots att de redan stod bakom målet inte ens fick kallas Mål-Kalle. Det var ett strikt demokratiskt uppdelningssystem vi trodde oss tillämpa.Om det bland tjejerna fanns en riktigt snygging försökte man, utan tanke på benbrott, sig till och med på en enklare version av bicicleta. Långt innan TV hade iontroducerat den finessen för allmänheten hade sulfitarbetaren Ws ljuslockiga dotter L (familjen bodde i huset intill Runes) redan inspirerat oss till akrobatik i den pojkaktigt höga skolan. Det var kultur för oss i alla fall och nog hade vi kul; först lirade vi ett rejält antal timmar för att sedan uttröttade gå hem för väntande tjockmjölk med socker och, om det var en riktigt lycklig dag, olästa "Per Stigmans äventyr" i Rekord Magasinet som hade kommit tidigare under dagen. Vem kunde tro att även det fina folket någon gång skulle anse fotboll vara kultur som till och med tjejer skulle försöka sig på.