------------------------------------------------------------------------
¨Kl. 23:00 natten mot den 9 februari 1921 lämnade Svartviksfabrikens alla arbetare på nattskiftet sina arbetsplatser och höll fackföreningsmöte. Anledningen var att driftingenjören inte lät "vattra" kokarna sedan de blivit tappade.
Mötet tillsatte en kommitté som fick i uppdrag att gå och väcka ingenjören i hans bostad alldeles ovanför fabriken, och meddela honom mötets beslut som hade sammanfattats i två punkter:
1.) vi fordra en förklaring varför inte kokarna vattras. 2.) om ingenjören låter vattra kokarna, skall driften upptagas efter detta möte.
Till kommitterade valdes Emil Jensen och Ernst Persson.
Under tiden som de två representanterna gick upp till ingenjören och förhandlade i natten, satt nattskiftsarbetarna kvar och väntade på svaret. Då Jensen och Persson efter någon timme återkom, hade de det beskedet med sig, att ingenjören förklarat att det var av försiktighetsskäl han låtit kokarna stå, men om arbetarna omedelbart ville återgå i arbete lovade han att sätta igång kokarna.
Det blev en lång diskussion med många olika meningar.
Många menade att då bolaget vidtog försiktighetsåtgärder borde även arbetarna göra det och inte ge bolaget för långt försprång i händelse av strejk. Slutet blev att man beslöt att inställa arbetet för natten och hålla möte påföljande dag kl. 07 f.m.
Till att meddela ingenjören beslutet valdes samma kommitté. Mötet på morgonen beslöt enhälligt att godkänna nattskiftets handlingssätt samt företa en första omröstning för eller emot en strejk.
Förbundsstyrelsen underrättades som vädjade i sitt svar till avdelningen att inte tillgripa strejk.
Strejken hade kommit oavsett denna kontrovers. Förhandlingar om ett nytt avtal för massaindustrin hade strandat. Läget för löneuppgörelse var den sämsta tänkbara på många år. Depressionen efter första världskriget var i full gång och förlamade näringslivet. I Sundsvallsdistriktet utbröt det strejk vid alla cellulosafabriker. Den varade från den 7 februari till den 22 mars, då uppgörelse träffades.
Det försämrade försäljningsläget på cellulosa- trävarumarknaden medförde en tid framåt inskränkt drift vid cellulosafabrikerna och stopp vid flertalet av sågverken i Sundsvallsdisriktet.
I en skrivelse till avdelningen den 28 april 1921 meddelade Svartviks Trävarubolag att bolaget icke hade någon möjlighet att igångsätta fabriken och uppmanade därför alla arbetare att skaffa sig arbete på annat håll.
Längre fram på året fick många arbetare i Svartvik en skrivelse med följande lydelse:
"Då Ni ännu icke har uttagit slutbetyg översänder vi härmed detta. Samtidigt får vi meddela att Ni icke har någon utsikt att åter bliva antagen i bolagets tjänst. Vi får därför anmoda Eder att utflytta från bolagets rum senast 3 månader från detta dato./Svartvik den 21 juni 1921, Trävarubolaget Svartvik Sulfitfabriken".
Anm.: ovan nämnda Emil Jensen var en kämpe för sin och alla arbetares sak. Ernst Person känner jag inte till, men gissar att det var samma med honom.
Jensen lämnade jordelivet mycket bitter enligt en anhörig jag har pratat med.
Med betydligt mindre insatser har andra trätt fram i ljuset och försökt låta oss tro att de har varit ovärderliga för orten. Så var icke Jensen, och aldrig fick han ens ett litet tack.
.
Ovan Svartviks sulfitfabrik - nu borta .