Svartviks-kis nyttigt för Svartviks-kis...nja

FeS2 Kolbacken på Svartvik. På Svartvik har man aldrig kolat annat än avfall från sågen, som ribb och bakar, vilket förde med vagn ned på en lång transportbana. Innan kolningen någonsin börjat, användes avfallet till kajfyllnad. Pråmslipen fick man också flyttad till kolbacken, tidigare hade den varit på den pyttelilla ön i ”Sandslån” i bukten. Så småningom upphörde milkolningen, och kolbacken fick bli brädgård i stället. Ganska stora upplag av plank, bräder och splitved, liksom ett stort buntskjul för lådfabrikens räkning intog platsen där milorna stått. I många år fick den gamla kolningsplasten tjäna som upplag för trävaror. Men brädgården, de långa transportbanorna, buntsjulet och pråmslipen fick med tiden skatta åt förgängelsen. Och egendomligt nog började nu kolbacken leva upp på nytt och återigen göra skäl för namnet. Man lade nämligen upp ”bolagets” väldiga kolförråd där, vilket hade lossats från fartygen. Under krigsåren när koltillgången var ringa eller ingen, hade man oerhörda mängder av 3-metersved liggandes där, som snabbt förflyttade till fabriken när så behövdes. Förrådet av kis låg också där (bland vilka gula högar vi lekte som barn - kanske därför som hälsan tiger still nu?). Och även kalksten. Detta är en förenkling och förkortning av en artikel i endera Sundsvalls Tidning eller Sundsvalls Posten i mitten av 1940-talet. Jag har endast kopior på artikeln och källa uppges inte.