Rätt skall vara rätt

Ur artikel i dagens Dagbladet (Sundsvall): "Min farfars far kom till Svartvik 1839 och var en av de första som bodde där, berättar han.". Rättelse: skall vara farfars farfar.

Svartviks-kis nyttigt för Svartviks-kis...nja

FeS2 Kolbacken på Svartvik. På Svartvik har man aldrig kolat annat än avfall från sågen, som ribb och bakar, vilket förde med vagn ned på en lång transportbana. Innan kolningen någonsin börjat, användes avfallet till kajfyllnad. Pråmslipen fick man också flyttad till kolbacken, tidigare hade den varit på den pyttelilla ön i ”Sandslån” i bukten. Så småningom upphörde milkolningen, och kolbacken fick bli brädgård i stället. Ganska stora upplag av plank, bräder och splitved, liksom ett stort buntskjul för lådfabrikens räkning intog platsen där milorna stått. I många år fick den gamla kolningsplasten tjäna som upplag för trävaror. Men brädgården, de långa transportbanorna, buntsjulet och pråmslipen fick med tiden skatta åt förgängelsen. Och egendomligt nog började nu kolbacken leva upp på nytt och återigen göra skäl för namnet. Man lade nämligen upp ”bolagets” väldiga kolförråd där, vilket hade lossats från fartygen. Under krigsåren när koltillgången var ringa eller ingen, hade man oerhörda mängder av 3-metersved liggandes där, som snabbt förflyttade till fabriken när så behövdes. Förrådet av kis låg också där (bland vilka gula högar vi lekte som barn - kanske därför som hälsan tiger still nu?). Och även kalksten. Detta är en förenkling och förkortning av en artikel i endera Sundsvalls Tidning eller Sundsvalls Posten i mitten av 1940-talet. Jag har endast kopior på artikeln och källa uppges inte.

Befälhavaren Svendsen från Norge

Befälhavare på det Svartviksbyggda fartyget barkskeppet Cecilia och var bl.a. Joachim Henrik Svendsen, född i Bergen den 15 augusti 1819, och gift med Anna Elisabet Johanna Benckert född den 14 december 1822. Parets barn: Conrad Jonathan född den 14 april 1856 i Göteborg, Charlotta Margareta Elisabet född den 1 februari 1853 i Stockholm och Maria Greta Nikolina född den 23 november 1862 i Göteborg. Svendsen påmönstrade Cecilia som befälhavare för första gången den 29 augusti 1862; efter några resor överlämnade han befälet i Hamburg den 29 juni 1867 till styrman Lokander 1862, kanske p.g.a. sjukdom. Joachim Svendsen avled den 17 juni 1895, hans hustru Anna avled den 6 augsti 1898. Barnet Conrad avled den 24 mars 1888, barnet Charlotta avled den 1 februari 1853 och barnet Maria avled den 23 november 1862. Barkskeppet Cecilia byggdes på Svartvik år 1848, varefter Firma Dickson & Co sålde henne. År 1898 strandade hon vid Katholm Storskov (vid Kattegatt) och slogs i spillror. --- Ättlingar till Svendsen får gärna höra av sig; adress i kolumnen till vänster.

Svartvikare i förskingringen

Bland de som har hört av sig till mig - bloggansvarig - finns Börje Selemar, född Johansson i Svartvik 1920 och nu boende i Västerås. Börje lämnade Svartvik 1943. Börje som släktforskat, och nått långt inom området vad jag kan förstå, och även besökt James Dickson utanför Alingsås på 1970-talet, har lovat att skriva och berätta lite om hans släkt och om vårt Svartvik från förr i tiden. Och det fina: det finns inget hinder skriver Börje, att jag lägger ut hans små men säkert högintressanta berättelser i min blogg. Börjes bror Kurt, som f.ö. avled för några år sedan, var aktiv inom föreningen Svartviksdagarna, och deltog t.ex. i arbetet med Ulrica Hådéns föredömliga skrift om Svartvik.--- Börje berättar i ett mail till mig: "Före 6 års ålder har jag bara sporadiska minnen. Jag minns att min mamma kom gående uppför vad vi kallade gatan (bland rökåkarna alltså). Jag blev glad över att se henne, men min lilla hjärna märkte att allt inte stod rätt till. Jag fick svar på min undran 3 dagar senare när kistan med min fader ställdes upp på gården för lit de parade, vilket ju var brukligt på den tiden. Döden var inte bekant för mej då. Jag hade en flickvän, Linnea Stolt som ofta besökte oss, hon var 10 år gammal och jag sprang till henne och sa att hon skulle komma och titta på min pappa. Men hon visste vad det handlade om, så hon sprang hem. Därefter, när min pappa som försörjde oss hade dött, inleddes en svår tid för min familj". --- Ja Börje, man får en tår i ögonen när man tänker på den lille pojken som fick se sin pappa i ett så konstigt tillstånd.

Rätt skall vara rätt

James Fredrik Dickson kallas på några ställen i min bok bara för Fredrik. Detta är egentligen fel då han inte var, och är bekant under det namnet, utan under namnet James Fredrik. I inlägget i bloggen av den 5 maj om Tjolöholm kallas han dock korrekt för James Fredrik (min tröst). Se också inlägget (en rättelse) av den 4 maj.

Aktiv förening

Vibeke Olsson kommer snart ut med en bok som utspelar sig år 1879 på Svartvik. Huvudpersonen är Bricken 11 år, men boken är en bok för alla åldrar. Finns att köpa på Svartvik från den 4 juni / källa Svartviksdagarnas i dag utkomna medlemsblad. Jan Boholm har skrivit en pjäs om disponent Barths sista år (1919-1920) på Svartvik. Föreställningar i sommar på Svartvik / källa Svartviksdagarnas medlemsblad. Så småningom kommer en 20 minuters film om Svartviks industrihistorias att läggas ut på Internet. Manusförfattare Håkan R. Johansson / källa Svartviksdagarnas medlemsblad. "Svartviksdagarna" (då under två dagar gamla Svartvikare och andra samlas) i år den 29-30 augusti. Bra jobbat av föreningen Svartviksdagarnas ordförande Ulrika Stenbäck Lönnquist och kompani.

Roligt

Bland det roligaste att blogga om Svartvik är all positiv respons jag får. Särskilt roligt är at höra från svartvikare i förskingringen; personer som man mer eller mindre har glömt bort. Senast idag fick jag ett "mail" från en 89-åring i Västerås (tack Börje - "svar" kommer), en f.d. klasskamrat på Svartviks skola till en av mina kusiner.--- Kommentarer, synpunkter eller "bara" en hälsning stimulerar, och är nog den bästa garantin för bloggens fortlevnad.

Inlägget den 4 maj

... med rubriken "inställda lektioner" handlar om Spanska sjukan.

Vardagsbilder

Ur Sundsvalls Posten av den 17 mars 1951 – förkortat och ändrats lite:--- Pensionerade arbetaren Olof Petter Berglund i Hemmanet, Svartvik är en herre som inte försummar en veckas tipsomgång. Han har nämligen en stor revanch att ta – på sig själv. Han sumpade en fullträff en gång, och det glömmer han aldrig, det handlade om 20.000;-kr. Berglund tippar för bortåt en tia i veckan. Han menar att det inte lönar sig med annat än större system, och att plottra bort sina pengar på enstaka rader tycker han är helt förkastligt. En som inte tycker det är emellertid hand dotter fru Mary Hansson, ty hon tippar tre stående rader varje vecka -hon ändrar alltså intet i systemet. På tal om inte inskickade tipsrader berättar hon om sin bror Enok, känd som fotbollsspelare under namnet Pysen. Han tippade då han var ung, vecka efter vecka men skickade aldrig in någon kupong. Och faktiskt hade han inte tur, det var tolvor flera gånger. Men några pengar kom aldrig. Orsaken till vår visit i det Beglund-Hanssonska hemmet var emellertid inte tippningen utan något helt annat – vattenledningen. Det är nämligen så att detta område, Hemmanet, kommer att bli platsen för den egentliga bostadsbebyggelsen i denna del av Njurunda, och därför har man på senare tid hållit på att dra fram vatten- och avloppsledningar och just nu har man hunnit en bit bortom denna trakt där hr Berglund bor, och där han i mitten på 1920-talet byggde sig en egen stuga. Då såg det annorlunda ut här på Hemmanet, det fanns inte så många gårdar utan korna gick och betade på de marker där nu prydliga egnahem reser sig. Berglunds gård ligger alldeles invid Nolbykullen och omedelbart nedanför slalombacken. Ibland händer det att skidåkarna kommer susande in genom grindhålet och jag undrar om det inte är bäst att flytta undan grötkastrullen från spisen så att de inte åker omkull den, kommenterar fru Hansson förteelsen. Berglund är en reslig karl och verkar vara i sin fulla kraft ehuru han nu med ålderns rätt dragit sig tillbaka, han är nu 68 år. Han tillhör en kärnstark syskonskara, bördig från Stigsjö. Hans far lever, han är 91 år gammal. Hans fem barn, Enok, Axel (känd brottare på sin tid), Albert, Petrus och Mary är alla bosatta runt Nolbykullen.Jag hade väl inte tänkt mig att stanna så länge på den här platsen, men jag kom i alla fall att bli Svartviksbo för resten. Jag började nämligen i fabriken år 1924 och har haft skiftande sysslor där.--- Ur Sundsvalls Posten av den 19 mars 1951 – förkortat och ändrats lite:--- En känd Svartviksbo är förvisso trädgårdsmästare A.G. Örner som sedan 1932 försett trakten med vackra blomster, vilka han förresten även exporterar till andra delar av Medelpad. Hittills har han haft sin anläggning nere på Svartvik, vid kusten, men för kort tid sedan flyttade han till Hemmanet, där han nu har sitt första drivhus klart. Det kommer att bli flera sedan. Få se om det bli i min tid, säger den nu 72-årige veteranen, annars får väl min medhjälpare Sjögren sköta den saken. En modern anläggning har hr Örner skaffat sig här i Hemmanet med en gemensam uppvärmningsanordning för bostadshuset och drivhuset. - Den här vintern har varit besvärlig med sin kyla, och det är först på sistonde som växandet kommit igång. Hr Örner är sörmlänning, född i trakten av Nyköping, som dragit så här långt norrut och trivs utomordentligt bra på de här breddgraderna. Tidigare har han nämligen bott i Torpshammar och han har förresten ännu en god marknad där uppe och en del av hans ”export” går åt det hållet.Vi talar om örhållandena förr och nu inom detta yrke, och hr Örner konstaterar att trädgårdsväxterna fått många nya varianter under årens lopp. Och så är det en del växter som man helt enkelt inte hade i handeslträdgårdar förr i världen. Orkidéer fanns det t.ex. inte just något förr gladiolus och krysantemer tillhörde också de mera sällsynta slagen. Och så förstås alla dessa korsningar och nyskapelser, som växtförädlingen presterat. En hel del är vackra, säger hr Örner, men det finns några som man inte sätter särskilt högt och det är svarta tulpaner och rosor. Bakom kulisserna, om man så fåt uttrycka saken hos en trädgårdsmästare, finns det åtskilligt intressant. Just då vi är på besök, håller hr Örner och hans medhjälpare A. Sjögren på med att göra i ordning stommar till kransar.-Alla årstider har sitt behag, säger Örner till sist, men vi väntar mest på våren, då man får se hur de övervintrande växterna har klarat sig, och då man får börja arbeta i jorden igen.

Dicksons Tjolöholm

Anne Sumner, konstvetare med anknytning till Göteborgs universitet, har skrivit en högintressant, detaljrik och med unika fotografier fylld bok om Tjolöholms slott (bilden). Boken (från vilken texten härunder kommer) rekommenderas: ”Tjolöholms slott. Blanche Dickson – en kvinnlig byggherre – Hässleholm 2001.”. Liksom ett besök på slottet rekommenderas vid nästa västkustresa. Slottet är öppet alla helger året runt samt alla dagar på sommaren. Se vidare hemsida: http://www.tjoloholm.se/ ---

Blanche Dickson (1852-1906) växte upp på godset Kyleberg vid sjön Tåkern i Östergötland. Hennes far var Axel Dickson som var yngste bror till James Fredrik Dicksons far James J:son Dickson. Blanche gifte sig 1874 med James Fredrik Dickson (1844-1898), hennes kusin.

James Fredrik var född i England där hans far James J:son Dickson ledde firman Dickson Brothers, en filial till James Dickson & Co.---

Paret James Fredrik och Blanche Dickson, som hade våning i Göteborg, köpte 1892 Tjolöholm corps de logi med avsikt att använda det som sommarbostad. På våren 1896 planerade paret en nybyggnad på Tjolöholm. Manbyggnaden var i mycket dåligt skick och skulle rivas.

Så småningom utlystes en arkitekttävling med osedvanligt höga prissummor. I tävlingsprogrammet framställdes ett önskemål om en byggnad i elisabetansk stil, dvs engelskt 1500-talsstil. Första pris tilldelades Erik Josephson för förslaget ”My house is my castle”. Andra pris gick till Lars Israel Wahlman med mottot ”Hobgoblin”. Det var inte självklart att den som fick första pris fick utföra uppdraget, och det blev också andrapristagaren Wahlman med erfarenhet av slottsbyggnad som tilltalade Blanche Dickson mest. I juni 1897 undertecknar Wahlman och Dickson kontraktet.

Mitt under de intensiva förberedelserna för slottsbygget avled James Fredrik Dickson oväntat, efter bara en kort tids sjukdom. Hustrun Blanche bestämde emellertid att allt skulle fortgå som planerat, eventuellt med några förenklingar för att nedbringa kostnaderna. I början av 1904 var slottet inflyttningsklart, och den gamla byggnaden revs. Blanche Dickson behöll våningen i Göteborg sedan slottet var klart. Hon bosatte sig aldrig permanent på Tjolöholm.

I mars 1906 reste hon till Ceylon för att besöka sina bröder Oscar och Axel som var plantageägare där. Under båtresan hem insjuknade Blanche i dysenteri, och avled efter två dagar. Kroppen sänktes i Indiska Oceanen.

Sedan 1991 är en stiftelse bildad av Kungsbacka kommun ägare till egendomen.---

Anne Sumner har senare skrivit en unik bok (avhandling) om slottsbyggande i Sverige under decennierna kring sekelskiftet 1900. Tjolöholm finns med och bl.a. Ellensdals slott som uppfördes 1884-1886 av agronom Axel Edvin Dickson (1850-1927). Axel Edvin D. var James J:son (1815-1885) och Eleonore Dicksons (1821-1900) yngste son. Boken "Borgerliga ambitioner och adliga ideal", utgavs 2004 på Carlssons förlag .

Rätt skall vara rätt

En läsare, f.ö. tidigare engagerad i Svartviksdagarna , har upptäckt två fel i min skrift "Lite om mycket - mest om Svartvik och sjöfart" (detta gäller "upplaga" nr 2, som i sin tur har ett par rättelse av "upplaga" nr 1 [som finns på biblioteket, museet och Medelpadsarkivet] och som dessutom har utökats något: en längre artikel om befälhavaren Wennerholm). Jag är mycket tacksam över att ha blivit rättad.--- Rättelserna. På sidan 2 står under bilden "Det äldsta kända fotot av Svartvik. Från 1860-talet.". Skall vara 1870-talet. Den uppmärksammade läsaren har sett tornet på kyrkan, och det lär ha byggts år 1872. Det andra felet - mer ett slarvfel - är att det strax före avsnitten om skeppsbyggmästarna på Svartvik står att 24 fartyg byggdes på Svartviksvarvet. Skall vara 34 (minst 34 bör man tillägga för säkerhets skull). Vet ej sidnumret eftersom jag har "tvingats" att sälja mitt ex.

Inställda lektioner på skolan

Mellan den 2 september 1918 och den 22 oktober 1919 var alla lektioner på Svartviks skola inställda p.g.a. Spanska sjukan (i september 1918 rapporterades 727 fall i Sundsvall). Vi får hoppas att inte...

Svartvik och slalom

Det får inte glömmas att Svartviks IF i slutet av 1940-talet och i början av 50-talet var en mycket aktiv slalomklubb. Och egen slalombacke fanns det på Hemmanet, utan lift men lagomt spännande och med strålkastarbelysning. Att trampa upp mot toppen istället för att åka lift skadades heller ingen av. Tvärtom, det blev bra konditionsträning. Backen iordningsställdes 1945 och invigdes i mars 1948. Svartviks IF och Sundsvalls Slalomklubb arrangerade SM tillsammans 1953 i Sundsvall, och när det gällde DM var det ju åkare i Svartviks IF och Sundsvalls Slalomklubb som konkurrerade. Slalombacken på Hemmanet finns inte kvar, istället är det Nolbybacken och en klubb där som gäller, f.ö. en klubb som flera Svartvikare var med om att bilda. Jag hittar ett klipp som tycks vara från Sundsvalls Tidning, utan datum men det bör vara 1950 eller året före eller året efter. ”Svartviks slalomess Gustav Holmlund stod i en klass för sig” skriver tidningen bl.a. Ja, Gustav var i en klass för sig, men bortkollrades från deltagande i de Olympiska Spelen (S:t Moritz) . Han har själv berättat för mig hur det gick till. Mygel är inget nytt fenomen. Resultat från nämnda DM: Herrar (två åk) 1) G Holmlund, Svartvik 121,2 ; 2) Kj. Englund, Sundsvall 124,6; 3) B. Östlund, Svartvik 133,0.--- Lag 1) Svartviks IF 2) Sundsvalls SLK.--- Damer (två åk – start från krönet) 1) Ingrid Englund, Sundsvall 58,6 ; 2) Birgit Andersson, Svartvik 68,8 ; 3) Judit Antonsson, Svartvik 130,2 (Judit som kom från Hålland, ramlade). Juniorer (två åk) 1) Kurt Östlund, Svartvik 58,6 ; 2) Lennart Östberg, Sundsvall 61,0; 3) Martin Åberg, Sundsvall 64,6.--- Även Sveriges utförsåkarelit gjorde Svartviksbacken den äran genom att åka där.

Två besättningsmän från vårt distrikt

Det andra i ordningen byggda fartyget på Svartvik var barkskeppet Artemise på 171,97 svåra läster, som byggdes år 1838 under ledning av Åkerberg. Artemise gjorde 6 resor i Dicksonfirmans tjänst innan hon såldes till Norge. Artemises andra resa (den första gick till Frankrike) som utgick från Sverige den 3 februari 1840 gick till Batavia (Ostindien) där last hämtades för Rotterdam. Befälhavare var Åke Fredrik Ljunggren. På hemresan gick Artemise på grund den 2 februari 1841 ”å Scheeboek”, men togs två dagar senare av grundet och nådde Rotterdam. Hemkomsten till Göteborg skedde den 18 maj då besättningen avmönstrade. Alla besättningsmän kom från södra Sverige, utom en av jungmännen, den vid påmönstringen 26-årige ogifte Jonas Olof Åberg från Njurunda och ogifte kocken John Jacobsson som kom från Sundsvall. Finns det någon, kanske en släktforskande släkting, som kan berätta mer om Åberg eller Jacobsson? I så fall vänligen kontakta mig. E-post-adress i den vänstra kolumnen. Tyvärr har jag inte påträffat någon bild på Aretemise.

Lite om mycket

Min i anspråksfullhet skrivna skrift ("bok") kallad "Lite om mycket - mest om Svartvik och sjöfart" är nu slutsåld (så himla många trycktes inte). Jag har t.o.m. fått lämna ifrån mig mitt eget ex. Visas intresse genom anmälningar kommer med glädje en "tredje upplaga" att tryckas upp. Pris 230:- kr. Adress: stig.ostlund@hotmail.com

Nestorn har fyllt 200 år i år

Copyright(c) by Stig Östlund - Unauthorized reproduction of this article is prohibited. Boo Hjärne. Nestorn bland befälhavarna på de Svartviksbyggda fartygen var Boo Hjärne, född den 5 februari 1809 och död den 12 september 1869.--- Hjärne sägs vara född i Malmö men i ett brev jag har fått från stadsarkivet i Malmö skriver man att ”Boo Hjärne inte verkar vara född i Malmö, trots att det enligt Svenska adelns ättartavlor står att han är född 1809 i Malmö. Han finns inte med i Garnisonsförsamlingens födelse- och dopbok vilket hans yngre bröder födda 1810 och 1811 gör. Han finns inte heller med i de andra två stadsförsamlingarna vid den här tiden”. Det är möjligt att Boo Hjärnes far Carl Jacob (se nedan) som var överstelöjtnant i flottan boode i Stockholm vid Boos födelse. Boo H. skulle alltså vara född i Stockholm (har dock ännu inte hittat honom i födelsböckerna där) --- Boo H. gifte sig den 18 december 1832 med sjökaptensdottern Maria Sofia Godbersen, född i Kiel den 18 september 1811 och död den 24 januari 1901. Boo H. står som fanjunkare vid södra skånska infanteriregementet den 8 april 1812, alltså när han var tre år gammal. Som åttaåring står han som underskeppare vid arméns flotta, ”utan lön”.--- Barn. Paret Hjärnes barn: (1) Carl Bror Ferdinand född 1833, sjökapten, åren 1846-1847 var han kajutvakt på Svartviksbyggda Svartvik, och 1848-1850 var han jungman på likaledes Svartviksbyggda Cecilia och 1851-1852 resp. 1857-1859 var han tredje styrman på Cecilia. Carl Bror Ferdinand H. avled i Köpenhamn1887; (2) Rudolf Georg Julius född 1835, död 1836; (3) Hilda Sofia Leontina född 1837, död 1842; (4) Gustaf Hjalmar Mortimer, född 1841, sjökapten, gift 1870 med sjökaptensdottern Charlotta Amalia Larsen död 1908; (5) Edla Hulda Sofia född 1844, gift 1865 med sjökapten Anders Rudolf Edgren, Edla Hulda Sofia avled 1920; (6) Emma Maria Charlotta född 1845, död 1898, gift 1863 med sjökaptenen och grosshandlaren Axel Laurentius Benediktus Wahlström; (7) Bo född 1847 utvandrad till Amerika 1870, död 1874; (8) Jacques Urban född 1848, gick till sjöss 1871, död 1873 i Shanghai. Mer. Jag återkommer - här i bloggen eller i en enkel skrift - om Boo Hjärnes förfäder, hans resor mm.