Det fanns relativt många som på Svartvik osjälviskt arbetade för en drägligare tillvaro för sina kamrater, men fallit bort i glömskan.

En av dem är Leo Jensen. Hans arbete inom fackföreningen i början av 1900-talet måste framhållas.

Han fick nog aldrig ett tack, och hans dotter Fanny har till mig sagt att han blev mycket bitter på slutet av sitt liv. Fanny tycks mena att de som var till den största nyttan för kollektivet har ignorerats.

Men låt oss inte glömma dessa kämpar bakom den fina fasaden.

TACK LEO JENSEN!