Syjunta på Hemmanet

Bearbetad DN-krönika.
Det var syjunta. Fem, sex av mammas väninnor och släkt samlades en gång i månaden med handarbeten och kaffekopp inom räckhåll i vardagsrummet ("salen") hemma hos oss.
Pappa satt i kökssoffan rökande pipa och  läsande bl.a. Foket i Bild och
sossetidningen Nya Samhället. 

Egentligen var kaffet, äggkakan (= sockerkakan) och broderierna ganska oväsentliga. Det var samtalen som var viktiga.  De där kvinnosamtalen; förtroliga, humoristiska och stödjande vilket inte sällan så väl  behövdes.

Jag i kortbyxor
och långstrumpor
tillsammans med
min Molly

Själv låg jag med föräldrar-tillstånd många gånger tillsammans med Molly ( min schäfer) under bordet i "salen" (= vardagsrummet) och lyssnade med stora öron till tant Edit, faster Valborg och de andra tanterna). De pratade om  den stora världen där ett världskrig rådde och den lilla världen.

Mest den lilla som var deras stora. 

De lyssnade till varandra, följde varandras liv, förfasade sig och gladdes tillsammans. Skrattade ofta vilket naturligtvis kändes mycket skönt  för mig under bordet. 
Bättre än äggkakan var det när när mamma skrattade, vilket hon ofta gjorde.

Syjuntan, ett starkt nätverk men så skulle de aldrig ha sagt om samvaron. Den var bara självklar. 

Men junta? Den ursprungliga förklaringen till ordet junta är ”liten grupp som träffas regelbundet för något sällskapsnöje”. En betydelsen som fick utvidgas när de politiska juntorna härjade som mest.

Men sällskapsnöje … var de där samtalen på syjuntan det? Jo, självklart nöjsamma men framför allt viktiga.
När alla hade gått hjälpte jag mamma (ordet "mor" använde jag aldrig ) att städa upp i salen,
det var inte alls betungande; tanterna hade
inte inte ens varit i närheten till "röjt", ett verb de oskolade men mycket allmänbildade tanterna inte ens kände till.

Tänk om alla barn idag  i våra numera så många s.k. problem-områden kunde få känna trygghet.
Då skulle vårt Sverige bli bra igen.