.

.
Ovan Svartviks sulfitfabrik - nu borta .

12 sep. 2014

Låt oss försöka hålla oss nere på jorden även om det kan kännas jobbigt

Jag har numera inte  kontakt med många "gamla" svartvikare. Bara (!) 4 och då via e-post, plus de som jag ibland träffar under idrottsföreningens "veteranträffar" (föredömligt arrangerat av Lennart Glantz).
Frågan om lärarnas kompetens under vår tid på skolan i Svartvik dyker alltid upp och det konstateras att uppfattningen
skiljer sig, men jag har kontakt med kritiska så här decennier efteråt. Och dte kan ju rimligtvis inte bara vara de som jag nu har kontakt med som är kritiska. Själv menar jag att undervisningen och lärarnas agerande i stort var milt sagt undermålig, åtminstone vad gäller klasserna utöver småskolan. Även om jag själv gynnades (om man var bra i idrott/gymnastik som löpning  eller skidåkning  kunde detta på sitt håll innebära bättre betyg i t.ex. geografi). I dag får inte svaga skolelever den hjälp som de bör få, men på vår tid var det ännu bedrövligare. Nu har också ett par f.d. elever berättat för mig hur åsidosatt de kände sig, och hur detta skapat bitterhet som fortfarande känns. Mobbning av alla sorter förekom utan att någon enda brydde sig. Anm.: själv var jag aldrig utsatt för mobbning och tillhörde inte heller mobbarna; åtminstone inte de ynkligaste av dem är det kanske säkrast att tillägga.
Summa summarum: i en blogg som denna kan nostalgin helt ta över och allt   förr i tiden, som t.ex. skolan, bli till den skönaste drömmen. Jag kan vidimera att inte bara den utbredda fattigdomen i Svartvik var bedrövlig.