1873-1874
Svartviks
första ångsåg uppförs. Den bestod först av tre och senare av fyra ramar och
två kantverk. När den andra
sågen hade uppförts 1878fogades även ett hyvleri intill denna den gamla sågen, med fem
hyvelmaskiner, fem klyvsågar och nio kantsågar. Även ett virkestorkhus byggdes. År 1906 brann
sågen, och den byggdes aldrig upp igen.
Uppgifter om produktionen
under de första åren före omläggningen är mycket osäkra (för mig) varför detta lämnas därhän. Man
kan dock gissa att när de båda sågarna på Svartvik var igång med sina 16
ramar tillsammans, så var
produktionen inget att skämmas för. Rekordåret synes ha varit 1889.
Ramsågen var den vanligaste
sågtypen under den här tiden. Ramsågen består av en ram med flera
sågblad som rör sig opp och
ned. Kantverk är en maskin som kantar av bräderna så att de blir jämnare.
Hyvleriet brukar inrymmas i
såghuset, men vid större anläggningar som Svartvik handlar det om
ärskilda hyvleribyggnader
som uppfördes intill sågen för att kunna utnyttja samma kraftkälla, och
underlätta forslandet av
spånet till ånganläggningen. 1906 uppfördes hyvelbyggnaden på Svartvik.
Hyvling är den viktigaste
vidareförädlingen av det sågade virket. Tekniskt sett var hyvlarna
naturligtvis väldigt
primitiva i jämförelse med de under de senaste decennierna.
[se http://www.nph.nu/npht_1995_4.pdf] Det blev en häftig strid om vem som var upphovsman till metoden, men det slutade med att Ekman ansågs ha prioritet till uppfinningen, han var ju också den som först praktiskt genomförde metoden. Sulfitcellulosa-metoden gjorde att man kunde tillverka en vit massa utan att använda lump. Sulfit-och sulfatmassan gjorde sedan sitt segertåg över världen, och lumpmassan användes i fortsättningen bara till arkiv-, sedel- och värdepapper där kravet på beständighet är stort. Vår första verkligt stora sulfitfabrik byggdes av V. Folin vid Säffle 1883, och där tillämpades för första gången inmurning av kokarna. I vårt Svartvik tillkom så småningom en sulfitfabrik som vi gärna framhåller en gång ha varit Europas största. En fabrik där jag själv praktiserat och under ett par år gick i industri/verkstads-skola med svartvikaren Torsten Hermansson (född den 23/2 1915) som allmänlärare, och bl.a. med undervisning om sulfitmetoden, vi fick också lära oss lite av det intressanta att svarva. ”Det hela är ett blygsamt försök att lösa utbildningsproblemen inom industrin” sa personalchefen Sjödin vid invigningen av skolan i smedjehuset intill vattentornet vid herrgården. I fabriken jobbade jag under kortare tid som 18-åring i pappsalen, och även under kortare tid ensam med kvistmaskinen, f.ö. fabrikens enda. Ett intressant jobb...första dagen (nattskiftet ett h:e). Men mycket bra praktik; främst att få erfara arbetarnas kynnen och tänkesätt. Ingen lik den andre; intressanta individer.
1874 Den första norska fabriken för framställning av kemisk massa efter den alkaliska metoden sätts igång vid Hafslund. 1874-1891 Platschef på Svartvik fr.o.m. detta år är Leonard Stackell. Stackell föddes i Kimstad, två mil utanför Norrköping. Han efterträdde sin måg Charles James Lampert. Som platschef blev han kvar ända till Dicksonepokens slut 1891. Stackell sägs ha varit en ”stillsam, tillbakadragen natur med starka ekonomiska anlag, energisk och noggrann”. Stackell kom redan som 17-åring till Svartvik. Den första norska sulfatcellulosafabriken tas i bruk. 1874 Priset på sågat exportvirke når sin topp, sedan börjar marknaden vackla.
1874 Lästeräkningen övergavs i Sverige.
1874 Den 20 april skrivs kontrakt med orgelbyggaren Zetterqvist i Örebro om en ny orgel (fem ”stemmer”) till Svartviks och Holmsunds kyrkor. ”Orgelbyggaren förbunde sig att hafva orgelverket färdig senast inom oktober månads utgång detta år”.
1874 Föddes Johan Albert Hörnfeldt, gift med Elida Alejandra ,
född Bäckström 1873. Föräldrar till Albert Erland, född 1904 och som bodde med familj i eget byggt hus invid skolan på Hemmanet.
Johan Albert H. avled 1908 och Elida Alejandra 1960. Båda är begravda på kyrkogården i Kvissleby.
Erlands barn: Asta och Åke. Som femtonåring flyttade f.ö. min bror Kurt tillsammans med sympatiske (som alla svartviksgrabbar och svartvikstjejer) Åke till Stockholm