Gillska stugan

Den här stugan från 1800-talet, som finns kvar än i dag och nu ägd av Njurunda Hembyggdsförening, har naturligtvis på något sätt haft betydelse för oss gamla svartvikare. För mig särskilt ur två synpunkter: "min farfars farfar Mårten k a n   ha bott i den", så har jag tidigare trott, men det kan inte vara sant då Mårten avled 1850, och stugan byggdes något eller några år efter hans död. Däremot k a n hans son Nils, alltså min farfars far - som var sågverksarbetare och extrajobbade som kyrkvaktmästare och därmed något privilegierad kan man tro - tillsammans med sin familj ha bott i den nära kyrkan liggandes stugan. Nils kom, tillsammans med föräldrarna,  till Svartvik 1839 och var i yngre tonåren då stugan byggdes. Hur som helst vill jag gärna tro att Nils med familj har bott i stugan; men hur hitta bevis?
Sin andra stora betydelse har stugan för mig då den har varit lokal för den av min bror Kurt bildade Svartviks Frimärksklubb. Regelbundna möten hölls där i slutet av 1940-talet då bl.a. frimärksdubletter bytte ägare. Vad jag minns diskuterades i den seriösa frimärksklubben också fotboll (ordföranden Kurt var f.ö. försvarsspelare i Svartvik).
Nämnas bör också att området runt stugan inte sällan var tillhåll för det i åratal pågående "kriget" mellan pojkar från Svartvik och pojkar från Hemmanet. Svartviks "hövding" bodde f.ö. på Svartvik inte långt från stugan som ligger på Hemmanet (allt ovanför järnvägen = Hemmanet).
De sista som bodde i stugan lär ha avrit Teresa Gill med sin son Allan, därför kallas stugan numera "Gillska stugan".



Svartviks Frimärksklubb var medlem
i kulturtidningen Folket i Bilds
Frimärksklubb vars
"Frimärksbladet" var nästan lika
efterlängtat varje vecka  som "Rekord Magasinet"
(ovanstående urklipp är från FIB nr 18 av den
29 april 1945).

Hyvleriet

Tidningen Dagbladet (f.d. Nya Samhället), artikel den 22 oktober 2012:

Stängt. Det gamla hyvleriet i Svartvik har stått igenbommat sedan 2010. Men nu har taket fått godkännande från expert­er och pengar för övrig upprustning finns – om huset prioriteras av förvaltningen.Foto: Arkiv/linus brännström

Framtiden ljusnar för hyvleriet i Svartvik

Framtiden för det gamla hyvleriet i Svartvik ljusnar.
Takets skick har fått tummen upp och goda möjligheter finns för att lösa kvarstående problem med el och brandsäkerhet.
– Det finns mycket pengar kvar i potten för kulturarvet, säger Reinhold Hellgren (C) ordförande i kultur- och fritidsnämnden.

2010 kom det dystra beskedet – hyvleriet i Svartvik stängs på grund av sättningar. Fastigheten, som är Medelpads äldsta industribyggnad, inhyste bland annat föreningen Svartviksspelets teaterlokal. Föreningen har sedan dess repeterat och uppträtt i andra lokaler, men vill gärna komma tillbaka till Svartvik.
– Vi hör hemma där. Det är där vi föddes som förening, säger Lars Insulander, konstnärlig ledare för Svartviksspelet.

Många problem
Lokalen har haft många problem att tampas med, bland ­annat är golvet i den stora salen indränkt i olja från last­bilar, men i somras fick i alla fall taket grönt ljus.
– Man hade börjat fundera på om takstolarna skulle hålla för snön – om de var för rostiga helt enkelt. Men en konsult har kunnat konstatera att de inte har några allvarliga skador, ­säger Sven Nordström, enhetsansvarig för friluftsmuseum och kulturmiljö på Sundsvalls museum.

Brandsäkerhet
Men för att teaterlokalen i hyvleriet ska kunna användas igen krävs mer åtgärder. Elen och brandsäkerheten måste förbättras med tanke på att lokal­en används för publika arrangemang.
Frågan har tidigare varit hur upprustningen ska kunna finansieras, men nu anas en lösning på problemet.
Enligt Reinhold Hellgren finns mycket pengar kvar i pott­en för investeringar i kulturarvet. Trots att medel har använts både till Norra berget, Gudmundstjärn och båten Lunkentuss finns stora summor kvar i pengapåsen.
– Vi avvaktar en prioriteringslista från förvaltningen, säger han.
Lars Insulander berättar att teaterlokalen även är i behov av andra utrymmen, så som ­loger och fler toaletter. Och han menar att lokalen borde stå på tur för investeringar.
– Vi la in många ideella timmar när de övriga husen i Svartvik rustades upp. Men vi har inte sett ett öre till vår sak. Jag tycker vi borde få tillbaka nu, säger han.

Gustav Holmlund har avlidit

Gustav Holmlund, född på Svartvik i en av ”rökåkarna”, och en gång tillhörande eliten bland landets utförsåkare på skidor, avled för två veckor sedan. Gustav, idrottsman i själen, blev 93 år gammal. I slutet av sitt liv bodde han i Stockholm. Gustav var för mig en riktig svartvikare, dvs så snäll som man kan bli (ordet "snäll" kanske har en annan inte lika betydelsefull innebörd idag som på gamla Svartvik). För några år sedan, när Gustav bodde i Sundsvall hade jag förmånen att relativt ofta prata med honom på någon uteservering, tyvärr utan bandspelare. Han om någon svartvikare kunde berätta fascinerande om rökåketiden i Svartvik. Naturligtvis hade jag i tankarna att någon gång ta med mig kassettspelaren och på lämplig plats kunna spela in några av hans väl berättande historier; men plötsligt hade han flyttat till Stockholm för att komma närmare anhöriga, och någon inspelning blev inte av. Några av hans berättelser kommer jag ihåg och då främst fäljande då den ju bl.a. handlar om min bror Bert: Svartviks store målarmästare Knut Hägglund som för en dag ville komma ifrån sin hustru Maud, som inte gillade makens drickande. Knut ringde upp min bror Bert som var i Åretrakten och målade tillsammans med målarkompisen Curt Edebrant. Knut frågade Bert om han behövde mer färg, i så fall skulle Knut komma upp med detsamma. Bert svarade dock resolut att det inte alls behövde någon färg "det kommer att bli mycket färg över" sa Bert.”OK då kommer jag med detsamma ” sa Knut i telefon, med hustrun Maud på hörbart avstånd.

Gustav berättade också bittert en mindre lustig episod från sin idrottstid. Han blev helt enkelt bortmanövrerad från deltagande i en vinterolympiad. Då jag inte minns alla detaljer vill jag inte gå in på den historien, men konstatera att han var en kapabel OS-kandidat.

Ha det så bra Gustav och hoppas att ni har fina backar däruppe, till och med bättre än slalombacken på Hemmanet (där du imponerade på oss skidförsedda smågrabbar med dina eleganta åkningar). Ni börjar bli väldigt många däruppe nu, ni storpojkar som blev oss småpojkars stora idoler inom alla områden, och ni som var så jättebussiga.

Gustafs klasskamrater i Svartviks fortsättningsskola (180 lektionstimmar) 1932-33, samtliga födda år 1919 om inte annat anges; lärare var Lehman:

Nils Erik Hermansson född 7/10
Lars Teodor Andersson 24/5
Erik Hilding Strömbäck 29/9
Erik Lundberg 6/11
Ivar Axel Eriksson 14/2
Folke Hessel 5/5
Ragnar Valentin Eriksson 28/8
Arne E Larsson 2/5
Edor Forsberg 5/10
Gunnar Östling 11/3
Gustaf Holmlund 2/11
Sten Gunnar Viberg 29/11 1918
Sven Sahlin 8/8
Börje Danielsson 23/2
Sven Einar Nilsson 6/10
Karl Folke Nilsson 6/10
Sven Oskar Strömbom 219
Sigurd Dahlkvist 7/7
Arild Andersson 3/10
Sture Engberg 19/7
 

Läs om Lars Nyberg, smed på Svartvik 1842-46 och 1849-1851 >>
http://www.ulander.com/ljustorp/ByariLjustorp/Edsaker/MordetiEdsaker/index.html

Nyberg dömdes till döden för mindre delaktighet i mord på sin hustru men fick efter en nådeansökan straffet sänkt till livstid straffarbete.

Fotoporträtt tagna av N. Sjöström i Svartvik >>
http://www.genealogi.se/portratt/files/12/Svartvik_N__Sjostrom.html

I dag har denna blogg haft ett par läsare som suttit vid en dator i Spanien. Kanske
svartvikare (?).

"Burmans"

William Bodingh som bodde i Nolby hälsade ibland på släktingar
som bodde i båtsmanstorpet på Hemmanet. Han gick från
Nolby till Hemmanet på den västra sidan av Nolbykullen: Detta har
"Hemmansbon" Arne Burman berättat (1997) för mig; Arne har själv bott
i torpet. Bodings hustru hette Edla, och jag vill gärna få mig
bekräftat (eller dementerat)  om hon som flicka hette Burman
och var släkt med Arne.
Hur som helst, kanske Williams poetiska ådra hade väckts
av den vackra naturen väster om "Kullen" när han skrev följande:

Hembygden
Hör, skogarna susa i moll och i dur,
när soleld på åsarna brinner.
Ett minnenas eko från bockhorn och lur
än till vårt öra hinner.

Här levde de gamla, här bröto de mark
långt, långt bort i sagans tider.
När skörden slog fel, gav skogen dem bark,
tills tegen blev fruktbar omsider.

Här spegla sig bergen vid älvens strand,
och vågen den glider och glider
med bilder från hembygdens holmar och land,
med minnen från hänfarna tider.

Hör slamret från hacka och spade och spett,
hör rasslet av lie och slaga!
Slå vakt kring det arv oss färerna gett
i gärning, i sägen och saga.

Apropå båtsmanstorpet på Hemmanet. Det är inte omöjligt, vilket jag har varit
inne på tidigare, att det stora bankimperiets grundare, André Oscar Wallenberg,som under
en tid var stationerad i Sundsvall som "båtsmanschef", har satt sina fötter i torpet.
Det vill vi Hemmanetsbor iaf skryta över.

Svartviksbyggda Sofia