Copyright (c) s östlund------------------------------
År 1824 föddes John Wilhelm Wennerholm (bilden), anställd på Svartviksbyggda fartyg. Wennerholm föddes i Göteborg den 22 februari 1824 av svensk far och engelsk mor. Han var gift med Magna Sophie , född Bagger i Göteborg 1830 och död 1917. Johan Wilhelm W. som avled den 11 augusti 1882 i Kinna hade en bror och sex systrar. Wennerholm började som sextonåring som jungman på Svartviksbyggda Caledonia. Wennerholm fortsatte som styrman på Svartviksbyggda Artemise med Söron som befälhavare. Så småningom var Wennerholm befälhavare på i tur och ordning Svartvik, Caledonia, Elisabeth och Caroline. Det var den 12 maj 1849 som Wennerholm påmönstrade barkskeppet Svartvik. Nio dagar senare avgår Svartvik till Göteborg med trävaror som last som skulle vidare till Batavia. Den 10 maj 1850 är Svartvik tillbaka i Göteborg. I april 1851 avmönstrar Wennerholm efter ytterligare en långresa.
John Wilhelm W. kom att drabbas av gula febern ,och sedan av svårartad reumatism. I en levnadsbeskrivning till sina barn skriver han att han son kommer från ett gudfruktigt hem, påverkades
så mycket av sin arbetsmiljö att han helt och hållet glömde både Gud och hans ord och levde ett grovt ogudaktigt leverne i åtta år. Här följer, tidigare endast publicerad i min skrift "Lite om mycket", levnadsbeskrivningen ordagrant återgiven.
Befälhavaren Wennerholms levnadsbeskrivning
” Jag föddes af svensk far och engelsk mor. Föräldrarna voro allmänheten lik och hade åtta barn, två söner och sex döttrar, jag var det sjette barnet. Fadren Lädermakare gjorde konkurs då jag var åtta år gammal, efter hvilken tid familjen lefde ett bekymmersamt lif i fattigdom. Min uppfostran blef alldeles för gammal både uti andeligt och lekamligt hänseende. Jag fick endast tre månaders lärdom i privat skola, så att jag lärde läsa i bok. Af naturen tystlåten och blyg var jag rädd för andra pojkar och undflydde deras sällskap. Nya testamentet på svenska fanns i föräldrarnas hem; och då jag ej var sysselsatt med att bära vatten och hugga ved för dem, läste jag deruti såsom i en vanlig bok utan att veta eller förstå att det var Gud som der talar till menniskan. Min moder som sträfvade hårt för barnens uppehälle och som flera gånger farit öfver hafvet till England och alltid mått bra på sjön. Ville att jag skulle blifva sjöman. Vid 14 års ålder kom jag ombord på skeppet /?/ som kajutvakt. Skeppet gick till sjöss dagen före julafton och kom uti storm och hög sjö, då jag led mycket af sjösjuka och låg uti fyra dygn utan mat. Af denna sjukdom har jag mycket lidit ända till senare år.
Jag var nu kommen ibland groft ogudaktiga menniskor som lärde mig allt ondt, i synnerhet Kaptenen som befalte mig att svärja samt gaf mig hårda slag af tågändar i vrede, var grof och elak emot mig på alla vis. Skeppet gjorde en resa på New Orleans, och nästa sommar kommo vi hem igen. Jag ville gå ut med den elake Kaptenen på det jag ej måtte betunga de fattige föräldrarna, men han ville ej låta mig följa med.
Jag måste nu taga tillflykt hos föräldrarna och blef hemma ett år, och gick då och läste för Presten Melander.
Okunnig var jag, och af honom fick jag ingen christendomskunskap som dugde. Men vid denna tid 1840 kommo mina båda äldste syster Maria och Eliza genom rätte lärarens predikningar till omsorg för sina själar och började flitigt bruka Guds Ord i synnerhet Elizas alvar inväntade på mig. Vid min konfirmation hölls skriftermålet af dåvarande vise Pastor Holmqvist öfver de Guds orden ” nu är den behagliga tiden, nu är salighetens dag”.
Jag afhörde detta och undfick altarets sakrament under mycken varm gråt, och var ljufligt rörd, så att om jag haft någon rätt kunskap i Guds Ord, så hade jag blifvit lycklig, men både föräldrarna och presten hade försummat att gifva mig detta.
Emellertid läste jag uti Testamentet om dagarna, men detta misshagade min moder som frågade om jag också
skulle blifva prest. Hon gick till Dicksons och bad enträget att de ville hjelpa mig till sjöss. Och de skaffade mig plats som Jungman på ett av sina fartyg, skeppet Caledonia, Kapten A.R. Gavin.
”Således tog jag vid midsommartiden 1840 avsked af föräldrar och syskon, och fick då höra Elizas förmaning, var nu snäll och läs Guds Ord så hjelper Gud dig, jag skall be för dig.
Jag var nu åter kommen ibland groft ogudaktiga menniskor, och i början då jag hörde och såg deras syndiga tal och gärningar, gjorde jag dem i min enfald förebråelser, och fick då höra ”hör på den, vänta bara tills han blir lite äldre, så blir han värre än någon annan”. Detta deras tal slog också in, ty efter en tid hade deras onda exempel så förgiftat mig, att jag helt och hållet glömde både Gud och Hans Ord, och lefde därefter uti 8 års tid ett groft ogudaktigt lefverne.
År 1843 kom jag in uti Navigationsskolan för att genomgå styrmansexamen. Hvilket skedde under mycket
trångmål, ty jag måste anlita de fattiga föräldrarna och en broder om uppehälle. Och då min barndom blifvit så försummad att jag ej fick lära någonting så har jag endast att tacka gud som begåfvat mig med ett godt minne hvilket satte mig i stånd att inhämta den rätt omstänliga matematiska undervisningen vid skolan.
Uti Maj 1844 utgick jag från skolan med berömligt betyg. Och kom kort derpå ut till sjöss som Styrman med
Dicksons skepp Artemise, capt Söron en utomordentlig hård, grof och oresonlig menniska, ja den värsta af alla som jag i min lefnad sett.
Wi gjorde en lång resa i öfver 2 år på Ostindien och China. Denna tiden af lifvet var jag under den hårda
Captenen en rigtig träl. Genom hans pådrifvande till arbete både om vanliga dagar och Helgdagar, ådrog jag mig om Annandag Jul 1845 uti Batavia en svår förkylning och Java feber som bragte mig helt nära döden.
Men den tålige och barmhärtige Guden lät mig lofva, och jag får med glädje alltid och i evighet tacka att man då ej lät mig dö i mina synder. Då jag efter några dagar blef bättre, kom Captenen och sade att jag skulle komma ut i friska luften, och jag svarade att det ej går an för mig att gå ut då solen är som hetast, jag får vänta tills aftonen.
1846 kommo vi hem, då jag åter ingick uti Navigationsskolan för att genomgå Captensexamen.
Efter sex månaders studering var jag färdig härmed, och tog då hyra som styrman med Briggen Victory. I april 1847 skiljdes jag från föräldrar och syskon, och för sista gången från Eliza som då låg på sängen och dog en månad därefter en salig död.
Med Victory var jag styrman uti 4 månader tills den 11 augusti. Då blev jag Capten på Briggen, och seglade
sedan på öarna Jersey och Guernsey och andra platser uti England, både vinter och sommar. Och led mycket svårt vinterdag i Nordsjön, men kom ofta i hamn, och lefde ett vilt lif tillsammans med andra sälskapsbröder i synden.
'I augusti 1848 seglade jag från Götheborg destinerad till ön Jersey. Då jag seglade ut genom skärgården hade jag flera bräder ombord och vi drucko en mängd Punch.
Sälskapet lämnade mig vid Vinga, och då jag kom ut i Cattegatt blef genast blåsande och hög sjö. Jag blef då
dödligt sjösjuk och ångrade grufligt Punchdrickningen. Winden ko emot, wi kryssade men kommo ingen väg;
hvarför jag efter några dagar beslöt att gå in till Norige.”.
Jag gick in uti en liten uthamn vid Christianstad långt bort från hus och andra skepp. Det kom Söndag jag var
ensam och viste ej hvad jag skulle gå eller företaga mig att fördriva tiden. Några roliga böcker eller romaner
hade jag ej. Då kom jag att tänka på min svåger Carlberg och andra slägtingar som läsa Guds Ord gick till
Kyrkan, och jag tänkte de äro ändå lyckliga. Jag ville då lära Guds Ord, men mitt Testamente och Psalmboken hade jag förstört många år förut. Testamente fans ej ombord, men jag fick låna en psalmbok af styrman i hvilken jag läste.
Efter några dagar gick vi till sjöss och jag fick den föresattsen att då jag kommer till Jersey skall jag köpa mig en Bibel, hvilket jag också gjorde, men den var på engelska i hvilket språk jag ej var fullt hemmastad, men efter några dagar kom en karl ombord och ville sälja Biblar, och bland hans förlag, fanns en svensk, som jag med besvärlighet köpte. Ifrån Jersey seglade vi till Newcastle och lastade kol; för att gå till hemmet.
Det var hösten Och oktober månad och stormigt väder. Vid Noriges kust kommo vi uti en hård Sydweststorm uti lägerwall; i en mörk natt voro vi så nära intill Klipporna att brott och bränningar syntes och jag viste intet råd mer. Jag sprang upp till väders att se om jag kunde upptäcka någon väg mellan klipporna att segla igenom; men nej allt syntes som undergång. Jag grät och tänkte be Gud o hjelp jag hade aldrig bedt till Gud före den stunden; och dropade jag Herre förbarma dig öfver mig och hjelp Jag sprang ned i Kajutan för att se på sjökortet, blef nere ett par minuter, sprang upp igen, och som jag kom på däck kastade Winden om uti en by på Nordwest, och så voro wi frälsta. När dagen kom fick jag Lots och gick då in uti en liten hamn ej långtifrån stavanger.
Sedan jag kommit i stilla hamn och blef ledig från göromål, satte jag mig att läsa uti Biblen. Jag förstod ej att
läsa Guds Ord i ordning och sammanhang utan läste hvar som helst och som jag då slog up Boken, träffade jag
på Davis Psalm den 107. Och min nöd natten förut stämde ordagrant in med verserna 23-30, hvarpå jag mycket förundrade mig; fastän jag ej förstod min andeliga nöd, som omtalas i det föregående af psalmen. Dagen derpå gick jag åter till sjöss och ankom efter två dagar lyckligt till hemmet. Ifrån den tiden undflydde jag ondt sälskap, och gick om söndagarna i Lundby kyrka och hörde pastor Holmqvist; och detta satte sälskapsbröderna i förundran. Åter en gång gjorde jag en resa med Victory på England i vintren, och om våren 1849 blef jag kallad af Dicksons att föra deras skepp Swartvik på Ostindien. Detta var en synnerlig Guds välgerning emot mig; ty nu kom jag ut från werlden på långa resor i ensamhet och stillhet med Biblen, Luthers och Scharaus skrifter bredvid mig.
Då i min neslighet på hafvets öken och i främmande land fick jag ofta erfara huru Den Store Guden gisslar den som Han anammar; ty det dröjde länge innan jag kom till sinnesro. Så att liksom jag hade gräsligt mycket brutit; så fick jag och i synnerhet den första Ostindiska resan gråta bittra bättringstårar; innesluten i min kammare, vid sidan af Guds Ord, ofta i en rysande wärme.
1850 uti Maj månad kom jag hem, gick då om söndagarna och vid andra tillfällen till Lundby och hörde Pastor Holmqvist. Det var vid en af dessa färder en söndag eftermiddag som jag för första gången fick se Magna Bagger. Jag hade på vägen från kyrkan 2 af mina systrar i sälskap, och Magna gick i sälskap med min syster Carolina. Jag hade skeppes båt vid Sandviken, och skulle med syskonen hem, då Carolin aproponerade att Magna skulle få följa med i båten. Jag erbjöd henne genast plats och hon antog anbudet, också att sitta på förnämsta platsen eller till höger om mig.
Hon var skön och täck, och upptog hela min uppmärksamhet; och som jag förut på resan suckat och bedit om en from maka, så tänkte jag der har du henne, och sedan jag hört på mina systrar att Magna var en from förståndig flicka, så kom jag till det beslut dagen efter att skrifva henne till och begära henne till hustru.Magna gjorde i början mycket motstånd; men efter ett år, sedan jag gjort en Ostindisk resa, blef det så styrt af
Gud, att hon blef min, och vi trolofvade hvarandra den 14 juli 1851.
Åter gjorde jag en resa till Ostindien och vid hemkomsten blefvo vi den 7 juli 1852 sammanvigde.
Då fick jag det bästa som Gud gifver här på jorden en skön from förståndig hustru, och i hennes förening har jag fått erfara hvilken sötma der är i den äkta kärleken, då den är i sin trohet. Hvarför det och har behagat den himmelske bäste vännen att förlikna denna söta kärleken vid den evigt ljufliga outsägliga kärleken som der är emellan Honom och Hans brud, den trogna församlingen, såsom wi finna af Höga Wisan.
Men med detta lifvets goda är det ofta så, att det bästa en menniska har är henne mest till tunga och börda. Så har det också för oss utgjort en stor del af lifvets bedrövelser myckna strid, saknad och brist, som Gud i sin kärlek till skickar den falna menniskan till själens hälsa och salighet. Att vi hafva lefvat så skillda ifrån hvarandra, att de första 16 åren vi varit förenade, och under hvilken tid Gud gifvit oss 6 barn, hafva vi varit
skillda åt uti 11 år. Och de 5 åren vi lefvat tillsamman, hafva vi varit på hafvets öken och i främmande land, och under den tiden ofta varit mycket betungad af storm och oväder samt stor hetta uti Indien; men också deremellan haft lugnt och mycket godt af Gud.
Den längre tiden vi varit skilda åt, den ene på hafvet och i främmande land i saknad af så mycket både andeligt och lekamligt godt som finnes i hemmet, men också hafvande mycken tid och stillhet till Guds Ords bruk och bönen. Den andra i hemmet åtnjutande dyrbara förmåner, men också ensamdragande barnuppfostrans börda.
Sålunda hafva vi båda alltid haft den erfarenheten af lifvet här på jorden, ”att hvar dag har sin egen plåga”, och att detta lifvet äfven då det är som bäst, så är det ”möda och arbete”.
Det är en allmänt erkännt sanning att sjömannen lider mycket ondt, och är i saknad af mycket godt här i wärlden.
Så har det och varit under mitt dubbla främlingsskap, en främling och gäst på jorden, samt skilld från fosterlandet. Dertill kommer jag genom den indiska hettan blifvit försvagad till kroppen, med den påföljd att jag sedan mitt 36.ålders år lidit mycket af reumatism, som gifvit mig mången sömnlös natt, och hvilken plåga kommer att följa mig till min död.
En sjökapten har ofta goda inkomster eller är väl betalad i sin tjenst, men då han har hustru och barn att försörja, och därtill såsom det varit min lott, måste hjelpa till att försörja sina föräldrar, de gamla hafva under årens lopp fått af mig omkring sex tusende Riksdaler, så blir ej mycket till öfvers. Efter 20 års kaptenstjenst mest för de rika Dicksons, hvilka menniskor genom min tjenst ökat sina rikedomar med trehundratusende riksdaler; hade jag sjelf till öfvers tolftusen.
Detta är i korthet mitt lefvernes beskrifning för eder älskade barnen, om jag skulle berätta för eder allt flera händelser så blefve det för långt. Den återstående delen af lifvet som det behagar Gud att låta edra föräldrar
lefva; önska wi af allt hjerta att få tjena eder med Guds Ords lärdomar förmaningar och föreställningar, med
förböner och andra kärleks välgärningar Gud till ära. Och bören i med oss alltid tacka Gud som gifvit eder trogna föräldrar, dem Han utan nöd hafver och kallat till sitt rike och härlighet.
Colosser 1:12.13.14 Tacker Fadren som oss hafver beqväma gjort till att delaktiga vara i de heligas arfedel i ljuset. Hvilken oss uttagit hafver ifrån mörkrens wäldighet; och hafver försatt oss i sin älskeliga Sons rike. I
hvilken wi hafva förlossning genom Hans blod, nemliga syndernas förlåtelse.
Efesierbrevet 3:21 Honom vare ära i församlingen genom Christum Jesum, i alien tid, ifrån evighet till evighet. Amen.