En Svartviksbild från början av 1950-talet

Utdrag ur artikel i tidningen SIA från början av 1950-talet (jag gissar 1951). Vem har exakt årtal och tidningnummer - min adress i kolumnen till vänster? Reportaget gjordes av Olle Rytterbrant. SCA:s tekniske direktör Ingmar Eidem anslog en dag för SIA:s räkning där rationaliseringsproblem inom SCA ventilerades och diskuterades. Bland annat besöktes Svartviks sulfitfabrik där direktör Eidem tidigare varit driftchef och påbörjade den omdaning av industrin som sedan fortsatte under den nuvarande driftchefen, ingenjör G. G. Stahre. Det är ingen liten förändring som skett på Svartvik. Den största delen av grupp 3, utearbetarna, har försvunnit och endast omkring 20 procent av denna yrkesgrupp är kvar. På Svartvik började egentligen denna stora omdaning med att linbanan mellan kalkstensupplaget och syratornet kasserades. Där hade arbetare tidigare lyft i kalkstenarna, som väger mellan 30-50 kg, i lastkorgen, som tippat stenarna vid syratornet. Men fann den radikala lösningen att använda en lastbil där transporter i stället för linbanan. Lastbilen kunde lastas med en kran försedd med gripskopa och vid syratornet sköter nu en traktor försedd med höj- och sänkbar lastskopa lastningen av kalkhunden. I stället för att man tidigare lyfte varje sten minst två gånger manuellt är det nu ingen som rör vid stenarna med händerna. Mobil kraft har ersatt muskelarbete. Vi har kanske varit alltför bundna av linbanetänkandet inom svensk massaindustri, säger direktör Eidem, och jag anser att man på åtskilliga håll kommer att finna att linbanorna spelat ut sin roll som transportörer inom råvaruindustrierna. De mobila transportmaskinerna är mycket mera användbara, mera praktiska och billigare än dessa väldiga anläggningar med sina stora kaspitalkostnader. Kalkylen för linbanans driftkostnader har ofta varit felkonstruerad, då man inte medräknar de på-och avlastande momenten eller merkostnader på grund av flerskiftsdrift. Vedgården på Svartvik har också genomgått en revolution. Virkeslagret på land har man förut haft ute på en liten ö (”Sandslåa”) utanför fabriken, och rälsbana på ön samt kabelkranen mellan den och virkesupplaget som finns kvar är fortfarande i arbete. Men då virket där tar slut kommer kabelkranen att försvinna från industribilden. På helt ny teknik har börjat tillämpas för det virke som skall lagras för vinterns behov. Den nya transporttekniken är emellertid beroende av att allt virke har samma längd, och därför tas virket upp från sjön via en timmeruppfordring med kapverk. Det virke som skall lagras för vinterbehovet justeringskapas till 4 meters längd och får ramla ned på en specialvagn. Stumpen går tillsammans med i virkesintagningen för den löpande driften. Vagnen med 4 m veden förflyttas med en traktor till vedgården, där en kran med jättegripklor lyfter upp hela vagnslasten på vedtraven. F.n. Behövs två män för att sköta avläggen i traven, men längre fram anser man att kranskötaren skall få sådan vana på jobbet att han klarar det själv. Genom dessa åtgärder har man fått bort det farliga arbetet vid timmerhästen och den tunga och besvärliga timmerrullningen. Problemet med sjunktimret har man dock ännu inte löst vid Svartvik, men vid Essvik har man kommit från den tunga och besvärliga arbetet att stå och med timmerhaken dra upp 'dykare' ur vattnet. Timmerbunten tas där in i en 'blötlåda', vars botten kan höjas, så att även de stockar som håller sig efter botten kommer till ytan. Där återstår alltså bara påstickningen, som också är ett av de tyngre arbetena. Inom koncernen håller man dock på att få en lösning även av detta problem. -Idealet är, att man inte har någon arbetsplats där arbetet är så tungt att inte en kvinna kan sköta det, säger ingenjör Eidem. Vi har inte lyckats ännu på alla platser inom industrin, en vi är på väg. Vid pappmaskinen är arbetet ännu för tungt då massabalarna skall flyttas från pressen till vagnarna som för dem ut till massamagasinet. Men i räknar med en lösning här också. I massamagasinet däremot är problemet löst. I Svartvik har transport- och utlastningsproblemet berörts i tidigare reportage i samband med den Bergmanska lastvagnen, SIA nr 6, 1951. Den bästa lösningen anser man sig dock ha nått vid Ortviken, där truckar helt sköter transporten, men också vid Östrand har gaffeltruckarna övertagit staplingen i massalagret och utlastningen av massan. Birger Olsson, ordförande i Svartviks avdelning av pappers, har en god erfarenhet av det tunga arbete, då han själv arbetat i både kalkstenslastningen och massamagasinet. Han tillhör alltså grupp 3 och ser med en viss saknad att de flesta kamraterna i gruppen försvunnit till andra sysselsättningar inom industrin - såvida de inte har slutat och övergått till annat arbete. - Men det är inte fråga om annat än att utvecklingen på Svartvik varit en bra sak, säger han. Det var inte många av mina kamrater som blev över 60 år. Hjärtat och ryggen stoppade inte, och det är ingen diskussion om att det blivit mycket lättsammare att arbeta i utelagret. Men det finns risker också med denna tekniska utveckling, och det är att vi får för litet folk, att vi i stället för ett tungt arbete får ett jäktigt. Vi är inte överens med företagsledningen om antalet mannar som behövs i massamagasinet utan anser att här har man varit litet för snål och satt för stor tro till att maskinerna skall sköta nästan allt.. Det är u stora omläggningar som skett, men det skulle ha varit tillfredsställande för oss i företagsnämnden att få vara med och diskutera planerna och inte bara konstatera vad som utförts. Vi hade nog också haft en del tips att ge vid omdaningen av arbetsplatsen. Det där med jäktet är en tankegång som Verner Lindfors vill åt också. Han går till och med så långt att han tycker att det var bättre då massa lastades för hand även om han myser välbefinnande då han kör ut ett lass massa på en släpvagnstruck. Nej nu är det alldeles för jäktigt nere i massamagasinet och det hör fan till att jäkta från knappar till krokar och från krokar till knappar. Nej då är det bättre att hantera en bal med kärra och händer. Men då skall man naturligtvis vara en bjässe med kroppskrafter betydligt över det normala som Lindfors har. Det talas om strukturrationalisering och den kan egentligen bara förekomma i fusioner av den art som SCA är. Det finns också exempel på sådan rationalisering vid Svartvik där en bolaget tillhörig trähusfabrik lagts ned till förmån för de två andra inom SCA, Holmsund och Kramfors. Den största delen av svartviksproduktionen har överförts till den sistnämnda fabriken. För att undvika sociala vådor har avvecklingen i Svartvik skett successivt och arbetarnaa fått tillfälle att ta arbete dels inom SCA:s fönsterfabrik i Kubikenborg, dels vid sulfitindustrin i Svartvik. För att lösa problem i samband med avvecklingen har en avvecklingskommitté bildats som fått den svåra uppgiften att så friktionsfritt som möjligt låta fabriken stanna. - Det är tråkigt att en bra arbetsplats försvinner, kommenterar Träindustris avdelningsordförande Gotthard Olsson som tillhört avvecklingskommittén. Från företagets sida har dock gjorts vad som kunnats för att undvika att de anställda skall bli arbetslösa. Men de flesta av oss har blivit brända av osäkerheten inom träindustrin och det är inte många som går till Kubikenborg. Vi tar nog arbete vid sulfitfabriken hellre än någon annanstans.