Eina Dexter har somnat in – var första kvinnan i Sverige att ta SM-guld i pingis
16-åriga Eina Eriksson satte Sundsvall och Svartvik på kartan när hon 1946 tog hem den första SM-titeln på damsidan i pingis. Fler skulle det bli innan hon emigrerade till USA. På ålderns höst återvände hon till Svartvik. I somras, den 8 juli, somnade hon in efter en tids sjukdom.
– Min mamma var envis och målmedveten, berättar sonen John Dexter.
Energiknippet Eina Dexter föddes 1928 på Svartvik, hennes flicknamn var Eriksson och hon älskade idrott.
Svartviks IF blev därför en grundpelare i hennes liv och hon tränade hårt och målmedvetet. Hennes kärlek till främst bordtennisen öppnade många dörrar för henne. Föreningens bordtennissektion var under flera decennier en av distriktets främsta, inte minst på damsidan där Eina var pionjär.
Eina var yngst i syskonskaran med sex storebröder och en äldre syster. Det tror hennes son John Dexter gav henne skinn på näsan.
– Mamma var liten, snabb och envis och tampades med sina äldre syskon för att ta plats, säger han och lägger ett brev fyllt med tidningsurklipp på bordet.
Tidningsrubriker som "Blixt-Eina", "Norrlands bästa", "Mästarinna i bordtennis" på gulnat dagstidningspapper vittnar om henne storhet.
Bordtennis kom att bli hennes signum och hon tackade aldrig nej till att ta en match mot goda vänner.
– Vi hade ett pingisbord i källaren när jag växte upp och jag vet att hon spelade tills för bara något år sedan, berättar sonen.
Einas spelstil var enligt tidningen AT-sporten energisk och taktisk. I en SM-rapportering från 1949 beskrivs hon som säkerheten själv när hon tog hem sitt andra SM-guld och ytterligare två guld skulle det bli.
1950 fick hon tjänstledigt från sitt arbete på SCA och flög till USA för att lära sig språket. När hon två år senare kom tillbaka till Svartvik tog det inte lång tid förrän hon bestämde sig för att emigrera.
I Seattle träffade Eina Johns far, de gifte sig 1955 och flyttade till Skokie, en förort till Chicago där deras son föddes 1959. De valde att gå isär och Eina uppfostrade John själv.
Eina har trots det långa avståndet alltid tyckt det varit viktigt att resa hem för att hälsa på, ofta i flera månader under sommaren.
– Jag var som sjuåring med för andra gången och då lärde jag mig mycket svenska och fick gå i skolan med min kusin Stefan, berättar John.
Han minns att de blev intervjuade av en journalist och att bilden på dem hamnade på tidningens första sida.
För cirka tio år sedan flyttade Eina tillbaka till Sverige och bosatte sig givetvis på Svartvik. Hon missade aldrig en hemmamatch med fotbollsherrlaget i rött och vitt och hon deltog ofta i söndagsgudstjänsten i Njurundas kyrkor dit hon körde själv i sin Amerikanare med märket Oldsmobile.
– Hon hade alltid spännande historier att berätta men det var aldrig så att hon skröt om det, berättar Johns kusin Ulf Lindberg.
Han minns en lång och lite fräck limerick som hon kunde utantill.
– Den skrev hon på tåget till VM i Budapest tillsammans med bland andra sportjournalisten Bengt Grive, som hon spelade dubbel med i landslaget, säger Ulf Lindberg.
Enligt John packade Eina ihop allt hon ägde när hon reste mellan USA och Sverige.
– De två väskorna var nästan större än henne och en gång vid bagagebandet på Arlanda skyndade sig Börje Salming fram och lyfte av dem åt henne, säger han och skrattar.
De sista två åren har kantats av sjukdom men det höll Eina för sig själv. En vecka innan hon somnade in flyttade hon till ålderdomshemmet Skottsundsbacken. Ett boende som hon såg fram emot.
En vacker sensommardag i början av september begravdes Eina Dexter. Hon blev 92 år. Sonen John hade med sin fru rest från Seattle till Sverige för att vara med vid gravsättningen där de tillsammans med närmaste släkt och vänner tog ett sista farväl av henne.
