Nils Sjöströmbilder (Svartvik):

Först

www.digitalmuseum.se/search

Sedan

"svartvik" i  sökrutan

Nils Sjöström på 90-årsdagen

SJÖSTRÖMBILDER:

  https:///?'

Gå in här och sök sedan i sökrutan "svartvik".

 https://digitaltmuseum.se/search/?sort_order=desc&sort=published&q=Sj%C3%B6str%C3%B6m%2C%20nils&aq=owner%3F%3A%22S-SM%22&o=0&n=128&fbclid=IwAR1pzd-VsR9gopuV_uN57NiuyEVgcS0PidX7GrBJJLpY8Bv5CU1Q4pzT69g

Algot Hellbom

Njurunda och Nolby

Utgivare Njurunda Hembygdsförening 1986

 

 Sockennamnet Njurunda

Njurundas förhistoriska huvudort

Sydostligast i Medelpad ligger Njurunda socken, och man tror att den äldsta bebyggelse låg vid Ljungans gamla mynningsvik och berget Nolbykullen, som en gång reste sig ur havet som en orientringsklippa.Redan innan här blev fast bebyggelse måste det ha varit utmordentligt viktigt för dem som i tidernas gryning färdades landvägen eller sjövägen med trakten av Ljungans mynning som färdmål att ha eller kunna få beskrivning på ett pålitligt märke i terrängen, en riktpunkt som lätt kunde skilja från andra terrängbildningar. Då borde just Nolbykullen, det branta berget och därtill ett berg av ansenlig höjd. ha kunnat utgöra en naturlig och väl fungerande riktpunkt. När det berget kom i sikte, skulle man veta att man nalkades målet.

Ej långt från Nolbykullen påträffas ett antal mäktiga gravhögar från omkring 400-talet, varav en ligger vid det närbelägna Tingsta gärde, där vägen mot Tuna utgår från E4:an. Lite längre åt söder nära gamla landsvägen ligger ett större gravfält med ett tjogtal större och mindre högar, varav en är 6 m hög och 40 m i diameter och därmed större än någon avhögarna vid Högom i Selånger, ja den är i själva verket Norrlands största (K.G. Selinge 1977,s. 199).

Den kände och aktade norrlandsforskaren Johan Nordlander har uttalat som sin mening att just Tingsta gärde en gång i tiden kanske va mötesplatsen för Medelpads landsting (I Fornvännen 1927, s. 182)

Fortsättning följer

 

Hemmanet med omgivning – 

En del av Svartviks industrihistoria Artikelnr: 9789163969751 Kategori: Kulturhistoria Etiketter: Elfon Finnström, Lokala produkter, Ulla Finnström

• Beskrivning

Beskrivning

Innehållet i denna dokumentation visar den del av Nolby by i Njurunda som erhöll platsbenämningen Hemmanet.

Från att ha varit en havsvik bakom Nolbykullen där gravar visar var tidigare bosättningar funnits, har landhöjningen gjort att mark för jordbruk frilagts.

Här har funnits båtmanstorp och jordbruksmark som brukats av Nolbybönder under århundraden. Från att ett hemman funnits här, som delats, har också funnits några friliggande torp.

Här har funnits ett jordbruk som Svartviks bolag drev från tiden när södra sågen anlades år 1874. Men framförallt visar dokumentationen Hemmanets tillkomst i samband med beslutet att en sulfitfabrik skulle uppföras år 1908.

Tomter avstyckades och anställda fick möjlighet att bygga sig ett eget boende. Ny skola byggdes, hoppbacke, skyttebana och idrottsplats anlades och omgivande terräng möjliggjorde ett livaktigt fritidsutövande.

De stora tomterna gjorde att familjerna blev självförsörjande på basvaror. Ja tomterna var så stora att man höll både ko, gris och get.

Platsen utvecklades så snabbt att man från myndighetshåll ansåg att den skulle bli municipalsamhälle.

Nästa stora förändring skedde under 1950-talet när de stora tomterna styckades till mindre enheter som bebyggdes med egnahem. Vid samma tidpunkt bebyggdes också den norra delen av Hemmanet på mark Nolby 7 som Dicksson & Co köpt in redan i början av 1800-talet.Varifrån kom dessa människor som byggde på Hemmanet?

Bokfakta:
Författare: Elfon och Ulla Finnström
Isbn/artnr: 9789163969751
Förlag: –
Utgiven: 2018
Sidor: 176 sidor
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Kategori: Historia

En av mina första "äkta" barndomskompisar - från mycket tidig ålder - som till vår sorg/besvikelse meddelades måste ha flyttat till släktingar i USA (och senare bl.a. inkallades som soldat med stationering i Alaska).

Jag tror vi grät en skvätt när vi hörde den ur-tråkiga nyheten. Mats-Olov (Englund) var ju en toppen-grabb liksom de övriga 6-7-åriga barndomskompisarna på Hemmanet.

Jag har tyvärr bara ett foto av Mats-Olov:

MATS-OLLA (tjockt SVARTVIKS-L)

Dicksons kontor i Majviken

Det gamla Göteborg (bl.a. om James Dickson och Company) 

--> http://gamlagoteborg.se/2017/01/21/james-dickson-co/

Kyrkoherde i Njurunda

 

Olov (Olle) Sivertsson (Bilden - från år 1950)

Levnadsbeskrivning

Född 1906-05-13 i Oviken (Z).
Död 1979-01-03 i Njurunda (Y).

Relationer och barn

Gift 1937-05-17 i Uppsala (Helga Trefald.). Rut INGEGERD Maria Sivertsson, f. Eriksson. Apotekstekniker, (prästfru) Född 1913-09-01 i Uppsala.

RAGNHILD Elisabet Kronvall, f. Sivertsson.
Leg.sjuksköt.
Född 1939-05-23 i Njurunda (Y).

 

"Gammskola", Svartviks gamla skola. 

Här bodde också min farbror Sven några år på övervåningen.

Några svatviksbarn berättar

--> https://svartvikskulturarv.se/svartviksbarnen-2/

 

Hemmanet, Svartvik. Mitt i bilden ser vi fotbollsplanen, en av mitt livs viktigaste platser (bakom bergen: Sundsvall). I mitten, längst ill höger :skolan. Även den mycket viktig i ens liv. En bit rakt till vänster om fotbollsplan: barndomshemmet "Sörgården"), då betydligt mindre antal hus, "gårdar" (jag som pojke hade ung. 100 meter till närmaste grannen.

Jag saknar inte fattigdomen på min barndoms Svartvik. 

Men jag saknar värmen som fanns hos människorna på min barndoms Svartvik.

Njurundabor, varav de flesta utflyttade, samlas regelbundet

Stående från vänster: Lars-Åke Nordin Sundsvall, Sten-Olof Björk, Sundsvall, Billy Höglund, Tällberg, Christer Sundin, Sundsvall, Hans Hegner, Stockholm, Jan Kårström (x)Tallkrogen, Stockholm, Hans-Erik Bergman, Njurunda. Knästående från vänster: Ulf Pettersson, Njurunda, Claes Ström, Göteborg, Sture Westman, Njurunda, Leif Persson, Sundsvall, Ove Jansson, Nynäshamn.Foto: Ulla Hörnell

(x) 16 som vd vid Viking Line

Vid sidan av brottningen (elitbrottare!) hade Jan Kårström börjat jobba inom Västerås Park- och Idrottsförvaltning. I jobbet ingick att ordna personalevents.  Resorna med Viking Line var populära och han blev också ett känt ansikte hos rederiet.

Hösten 1981 blev han värvad igen. Den här gången på en fiskeresa till Åland då Viking Lines koncernchef Karl-Johan Hagman och Thomas Delden såg ett chefsämne i den förre brottaren. Kårström blev först produktchef och senare VD, en post som han hade under 16 av de totalt 30 åren på företaget.

- Åren på Viking Line var mycket lärorika och stimulerande. Jag har haft mycket nytta i mitt ledarskap av det jag lärt mig från idrotten.

- Jag hade förmånen att få vara med under de, för färjetrafiken  gyllene åren, men jag fick också känna på den ”iskalla vinden” som mötte vår näring efter den tragiska förlisningen av m/f Estonia!

 

Eina Dexter har somnat in – var första kvinnan i Sverige att ta SM-guld i pingis

16-åriga Eina Eriksson satte Sundsvall och Svartvik på kartan när hon 1946 tog hem den första SM-titeln på damsidan i pingis. Fler skulle det bli innan hon emigrerade till USA. På ålderns höst återvände hon till Svartvik. I somras, den 8 juli, somnade hon in efter en tids sjukdom.
– Min mamma var envis och målmedveten, berättar sonen John Dexter.

Energiknippet Eina Dexter föddes 1928 på Svartvik, hennes flicknamn var Eriksson och hon älskade idrott.

Svartviks IF blev därför en grundpelare i hennes liv och hon tränade hårt och målmedvetet. Hennes kärlek till främst bordtennisen öppnade många dörrar för henne. Föreningens bordtennissektion var under flera decennier en av distriktets främsta, inte minst på damsidan där Eina var pionjär.

Eina var yngst i syskonskaran med sex storebröder och en äldre syster. Det tror hennes son John Dexter gav henne skinn på näsan.

– Mamma var liten, snabb och envis och tampades med sina äldre syskon för att ta plats, säger han och lägger ett brev fyllt med tidningsurklipp på bordet.

"Jag uppfostrades av min mamma som jobbade hårt. Hon började att arbeta för Swedish Club i Chicago men tog sedan över och drev det. Hon har träffat många kändisar genom åren", berättar John Dexter.

Bild: Maria Eilertsen

Tidningsrubriker som "Blixt-Eina", "Norrlands bästa", "Mästarinna i bordtennis" på gulnat dagstidningspapper vittnar om henne storhet.

Bordtennis kom att bli hennes signum och hon tackade aldrig nej till att ta en match mot goda vänner.

– Vi hade ett pingisbord i källaren när jag växte upp och jag vet att hon spelade tills för bara något år sedan, berättar sonen.

Einas spelstil var enligt tidningen AT-sporten energisk och taktisk. I en SM-rapportering från 1949 beskrivs hon som säkerheten själv när hon tog hem sitt andra SM-guld och ytterligare två guld skulle det bli.

1950 fick hon tjänstledigt från sitt arbete på SCA och flög till USA för att lära sig språket. När hon två år senare kom tillbaka till Svartvik tog det inte lång tid förrän hon bestämde sig för att emigrera.

I Seattle träffade Eina Johns far, de gifte sig 1955 och flyttade till Skokie, en förort till Chicago där deras son föddes 1959. De valde att gå isär och Eina uppfostrade John själv.

Eina sparade allt som skrevs om henne och på ett klipp står att hon är besviken att rikstidningarna bara skrev Svartvik. Hon menade att det var viktigt att berätta att Svartvik låg strax söder om Sundsvall.

Bild: Maria Eilertsen

Eina har trots det långa avståndet alltid tyckt det varit viktigt att resa hem för att hälsa på, ofta i flera månader under sommaren.

– Jag var som sjuåring med för andra gången och då lärde jag mig mycket svenska och fick gå i skolan med min kusin Stefan, berättar John.

Han minns att de blev intervjuade av en journalist och att bilden på dem hamnade på tidningens första sida.

Einas son John Dexter minns när de blev intervjuade och att han blev lite chockad att det hamnade på första sidan i dagstidningen.

Bild: Maria Eilertsen

För cirka tio år sedan flyttade Eina tillbaka till Sverige och bosatte sig givetvis på Svartvik. Hon missade aldrig en hemmamatch med fotbollsherrlaget i rött och vitt och hon deltog ofta i söndagsgudstjänsten i Njurundas kyrkor dit hon körde själv i sin Amerikanare med märket Oldsmobile.

– Hon hade alltid spännande historier att berätta men det var aldrig så att hon skröt om det, berättar Johns kusin Ulf Lindberg.

"Här stod Eina alltid när det var Svartviks hemmamatcher", berättar Ulf Lindberg för John Dexter.

Bild: Maria Eilertsen

Svartvik IF var en stor idrottsförening när Eina växte upp. Hon började med bordtennis som tonåring och var den första kvinnliga guldmedaljören i Sverige 1946.

Bild: Maria Eilertsen

Han minns en lång och lite fräck limerick som hon kunde utantill.

– Den skrev hon på tåget till VM i Budapest tillsammans med bland andra sportjournalisten Bengt Grive, som hon spelade dubbel med i landslaget, säger Ulf Lindberg.

Enligt John packade Eina ihop allt hon ägde när hon reste mellan USA och Sverige.

– De två väskorna var nästan större än henne och en gång vid bagagebandet på Arlanda skyndade sig Börje Salming fram och lyfte av dem åt henne, säger han och skrattar.

28 augusti 2016 besökte Eina Dexter Svartviksdagarna i Svartvik tillsammans med sin väninna Birgit Svensson.Fotograf: Håkan Humla

Bild: Arkivbild

De sista två åren har kantats av sjukdom men det höll Eina för sig själv. En vecka innan hon somnade in flyttade hon till ålderdomshemmet Skottsundsbacken. Ett boende som hon såg fram emot.

En vacker sensommardag i början av september begravdes Eina Dexter. Hon blev 92 år. Sonen John hade med sin fru rest från Seattle till Sverige för att vara med vid gravsättningen där de tillsammans med närmaste släkt och vänner tog ett sista farväl av henne.

"MIXED-MÄSTARNA I AKTION. Vid bord-tennis-SM segrade på fredagen i dubbel Eina Eriksson, Svartvik och Weine Fredriksson, Linköping."

Bild: Maria Eilertsen

Eina Dexter finns med på flera gruppfoton som hänger i Svartviks IFs klubblokal.

Bild: Maria Eilertsen

"Hockey, baseball, fotboll och tennis, hon missade aldrig stora mästerskap som sändes på tv. Jag minns att vi hade radion på och två tv-apparater i vardagsrummet för att hon inte ville missa något.", säger Einas son John Dexter.

Bild: Maria Eilertsen

"Titta, här står jag som liten grabb", säger Ulf Lindberg.

Bild: Maria Eilertsen

 

Matforsbyggningen i Svartvik revs i december 1960.Foto: Paul Lindgren, Sundsvalls museum

I Svartvik låg det för länge sedan en rad arbetarbaracker längs gamla kustlandsvägen. De hade byggts under sågverksepoken på 1800-talet, från 1830-talet och framåt. Längst ut åt norr låg de så kallade Matforsbyggnaderna, två stora tvåvåningsbyggnader ett stycke norr om kyrkan. När den nya kustlandsvägen byggdes 1946 revs större delen av de gamla arbetarbostäderna vid Svartvik. Men Matforsbyggnaderna och några få ytterligare byggnader såsom Gillska stugan högre upp fick stå kvar.

Svartvik var utskeppningshamn åt Matfors vattensåg. Svartvik och Matfors ägdes båda av handelshuset James Dickson & Co. Men på 1870-talet överflyttade de sågningen från Matfors till Svartvik, där först en ångsåg med fyra ramar byggdes 1873-74 och därefter ytterligare en såg om tolv ramar 1877-78, varefter vattensågen i Matfors lades ned. Flertalet av de anställda lämnade Matfors, en del av dem tog Dicksons med sig till Svartvik. De tog också med sig två av de stora timrade arbetarbarackerna därifrån. Dessa monterades ned och flottades på Ljungan som andra sågade trävaror, varefter de återuppfördes i Svartvik. Detta skedde troligen år 1878. I Svartvik fick de namnet Matforsbyggnaderna. Sedan sålde Dicksons anläggningarna i Matfors.

När husen återuppfördes i Svartvik höjdes taken så att det gick att få in några lägenheter på vinden också. Husen reveterades sedan och färgades gråvita.

Matforsbyggnaderna var troligen byggda på 1850- eller 1860-talet, då Matforssågen åter byggdes ut. Med tiden kom husen att bli omoderna och kändes obekväma, de fick aldrig vatten och avlopp och uppvärmningen skedde med vedspis i köket. År 1950 revs den ena av byggnaderna, då man ansåg att den inte längre hade någon funktion. I december 1960 revs även den återstående. En epok i Svartviks historia var slut.

 

Alva (1893) i vit blus, sitter till höger i soffan. John (1889) längst ner till höger i bilden. Till vänster om Alva sitter hennes far Kalle, Karl Olof Bäcklund (1864/Nysätra) Personer från vänster stående: 1/Halvar 2/Putte 3/Lasse 4/Emmy 5/Gustaf 6/Greta 7/Alvar Sittande: 8/Estrid 9/Anny 10/Kalle 11/Alva 12/LillJohn (från nätet)

 

Administrativ historik

Njurunda landskommun inrättades den 1 januari 1863 i Njurunda (med Svartvik ) i Medelpad när 1862 års kommunalförordningar trädde i kraft. Kommunen förblev opåverkad av Kommunreformen 1952

År 1971 infördes enhetlig kommuntyp och Njurunda landskommun ombildades därmed, utan någon territoriell förändring, till Njurunda kommun. Tre år senare uppgick dock kommunen i Sundsvall (Svartvik ingår alltså nu i Sundsvalls kommun) /Wikipedia

Ur "Det gamla Njurunda" (del 1) från 1922 och skriven av Emil Löfgren:

Njurunda är än idag det ur havet uppstigande, ty för varje år lägges en remsa av flera centimeters bredd omärkligt till dess ytinnehåll. Landhöjningen har icke blott varit utan är än idag av största betydelse för denna socken.

Av lämnade uppgifter och meddelanden om farleders igengrundning att döma, skulle landhöjningen kunna räknas till 1,4 meter per  100 år.

Med stöd av höjdsiffrorna å Generalstabens kartblad ger siffrorna härunder  den ungefärliga tid, de olika delarna av Njurunda under vatten.

Medskogsberget höjd över havet 245 meter

Omsberget 217 meter

Nolbykullen 179,7 meter

Svartviksberget 135 meter

Essvikshöjden 99 meter

Klockarberget 65 meter

Björkön 37,8 meter

Galtström 15 meter

Landet mellan Medskogs- och Omsberget 153 meter

Egnahemmen Svartvik 43 meter

Kyrkmon 12,77 meter

Omsbergets höjd över havet uppges också vara 153 meter (Det fanns/finns väl bara ett "Omsberget" i Njurunda?

Anm. fler berg uppges i Löfgrens tabell men de är ointressanta för oss.

Med stöd av detta kansägas, att den nu odlade och bebyggda delen av Njurnda till största delen låg under vatten och att de flesta av socknens berg stucko upp som skär ur dåtidens hav. sammanhängande landsträckor funnos endast i nordligaste och sydligaste delarna av socknen. 

( Exempel: Medkogsbergets antal år över havsytan är 20.400, Nolbykullen 14.900 och Svartviksberget 11200.

Sveriges första bebyggande skedde senast år 10.000 f. Kr. Då fanns av Njurunda med sitt Svartvik endast de högsta bergen samt trakten mellan Medskogs- och Omsbergen.

Administrativ historik

Njurunda landskommun inrättades den 1 januari 1863 i Njurunda socken i Medelpad när 1862 års kommunalförordningar trädde i kraft. Kommunen förblev opåverkad av kommunreformen 1952

År 1971 infördes enhetlig kommuntyp och Njurunda landskommun ombildades därmed, utan någon territoriell förändring, till Njurunda kommun. Tre år senare uppgick dock kommunen i Sundsvalls kommun.

Kyrklig tillhörighet

I kyrkligt hänseende tillhörde kommunen Njurunda församling.an sägas att den nu odlade och bebyggda delen av Njurunda till största delen låg under vatten

Nutid:
Nolbykullen med Nolby i förgrunden och Svartviks Hemmanet på andra sidan,
.där Svartviksberget skymtar.Slalombacken kan också ses.
Upptill till vänster skymtar Medskogsberget och Omsberget.
Längst ner till höger skymtar en (liten) del av Bottniabanan.
Min farfar  Ferdinan, mormor  och morfar bodde i Nolby,
alltså på hitsidan av Nolbykullen,
Mitt barndomshem låg/ligger på bergets andra sida.
Detta innebar att jag med barndomsvänner "promenerade"
 över berget för att komma tillmormor
och få saft och äggkaka
 (sockerkaka på nysvenska).
Det var inte ofarligt att "promenera" över berget
förstår jag NU (vi var i tioårsåldern och oaktsamma och glada över sommarlovet)

Hemmanet, Svartvik. I bakgrunden Svartviksberget:

 I maj 1732 besteg Carl von Linné Nolbykullen, där han bland annat hittade ett uvbo med ungar och ägg i. "Sannerligen ett högt bärg", konstaterade han i sina anteckningar. Han noterade även att det på kullen fanns en vårdkase (en stapel av ved med en tjärtunna längst upp), redo att tändas för att varna befolkningen om fienden närmade sig.