Sune Hedqivst har avlidit

Ur Sundsvalls Tidning den 28 januari 2019:

Han var en av de sista av sin sort. Idrottens hövdingar. Klubbledarna som personifierar verksamheten genom inte bara mångårigt hängivet arbete, utan i lika hög grad för sitt sätt att vara.
Sune härstammade från Svartvik (min anm.: Sune och hans familj flyttade från Svartvik till Vapelnäs när Sune var i 11/12-årsåldern)

Kära Svartvikare. Fortsätt att höra av er

Tänk vilken stor glädje jag ofta får i och med denna blogg.
Idag hörde ytterligare en svartvikare i förskingringen av sig.
Det visade sig vara en svartvikare vars pappa  under alla folkskoleåren varit klasskamrat med min äldsta bror.

Svartvik fyller 200 år i år kan man väl påstå

Den 2 juli{ 1819 } köpte Statens Strömrensningskomitté 
Nolby 7 (= Svartvik) av 
en bonde. Platsen är ett 
fiskeläge utan byggnader.

Sundsvallsbranden

Under Sundsvallsbranden den 25 juni 
1888 avled 5 personer och 9000 blev 
hemlösa av de 11.085 invånare som 
stan hade.Det var en häftig brand med 
skogseldar ända ut till Svartvik.
Min på Svartvik boende (och födde) 
farfar var detta år 20 år gammal (4 år senare 
gifte han sig f.ö. med sömmerskan Anna 
från Härnösand.

ST-journalisten Tord Lundgren berättar om sin fars uppväxt inom fattigvården: "Han förblev på många sätt ensam"

Jag har tagit mig friheten att norpa en artikel inkl. bilder ur Sundsvalls Tidning av den 9 januari 2019
Jag hoppas framförallt att Tord inte har något emot detta. 
Artikeln torde röna ett mycket stort intresse bland svartviksvänner ska Tord veta.:

Pappa var en oäkting. Han blev till av misstag, sommaren 1924. Hans mor var piga på Svartvik och den förmodade fadern arbetade på sågen. Mamma Klara hade inte möjlighet att ta hand om lille Birger, så helt ensam i världen blev han ett fall för fattigvården i Njurunda socken. Fattigvårdsinrättningen Öjestrand låg i byn Svala vid sjön Öjen. Sjukhem, fattigvård och barnhem fanns på samma plats. Numera ligger en golfbana på platsen, och i byggnaden där det har ordnats vinprovningar fanns en likbod på pappas tid.
 

Lille Birger Lundgren med sina adoptivföräldrar
Emilia i basker och Rudolf i keps. Bild: Privat

 Pappa rymde flera gånger. En gång ramlade en kamrat ner och slog ihjäl sig, när den pojken och min pappa var på rymmen vid Ängomsberget. Pappa Birger berättade fasansfulla saker från sin barndom. "Sinnesslöa" var inburade bakom galler. De små barnen kunde inte undgå att se död och mänskliga grymheter. Fattigvården skiljde varken barnen från "dårarna" eller de "farliga". Pappa rymde flera gånger. En gång ramlade en kamrat ner och slog ihjäl sig, när den pojken och min pappa var på rymmen vid Ängomsberget. Barnen blev utplacerade hos bönder som behövde gratis arbetskraft och pappa berättade att de stal hårdbröd ur kökslådor på nätterna för att klara sig.

Öjestrands fattigvårdsanläggning i Svala, Njurunda.
Den gamla fattigstugan brann upp och byggdes
upp igen 1911. Längst till höger ses
barnhemsbyggnaden.
Foto: Sundsvalls museum.

 När han var i tonåren ville mamma Klara ta honom tillbaka, men då ville inte pappa veta av henne. Det dröjde länge innan pappa Birger fick veta att han hade en mamma. Hon skickade ett kort på sig själv när han just hade börjat skolan. Jag tror aldrig att hon hälsade på honom. När han var i tonåren ville mamma Klara ta honom tillbaka, men då ville inte pappa veta av henne. Han adopterades så småningom av ett par i Juniskär. Hos Rudolf och Emilia fick han det bra men han hade inga rötter och visste inte var han kom ifrån. Han hade fått en stämpel, långt ner på samhällsstegen. Pappa blev hård och bitter. Jag såg honom aldrig gråta och han hade svårt för att visa fysisk ömhet. Utåt var han en glad person, men livet igenom föraktade han myndigheter och överhet. Pappa blev snickare och byggde som ungkarl en liten stuga i Skrängstabodarna. Han läste mycket och var musikalisk. Fysiskt var han i topptrim. I det stora gamla huset i skogen nära Ljungan trivdes pappa bäst, ensam med sina egna tankar. Han träffade min mamma, en bondjänta från Mjösund som hade utbildat sig till tandsköterska. Hon var änka och hemkommen från Stockholm. De var två ensamma själar. I det stora gamla huset i skogen nära Ljungan trivdes pappa bäst, ensam med sina egna tankar. Han drack mycket sprit med gubbarna i byn, men han var yrkesstolt och skötte alltid sitt jobb. Hans mamma Klara blev Jehovas vittne och flyttade till Gästrikland. Min mamma övertalade min far att ta kontakt med henne och när han var 31 år tog han motorcykeln och körde till Järbo. Men det blev inget kärt återseende. Pappa förlät aldrig sin mor. Någon gång på 70-talet fick pappa Birger veta att hon hade dött, han var inte med på begravningen. Pappa var glad och snäll, men han tyckte inte om stora folksamlingar och ville aldrig resa någonstans. Alla kontakter med myndigheter överlät han åt mamma. Det var hon som såg till att familjen fungerade. Pappa hade sociala handikapp och det var som om vi levde i olika världar. Han förblev på många sätt ensam. Sommaren 1984 tog pappa livet av sig. Då hade han fyllt 60 år och genomgått en stomi-operation. Kanske anade han den växande cancersvulsten i kroppen. Därmed behövde pappa oäktingen inte bli omhändertagen av samhället en gång till.