Gunnar Thunström

En Svartvikare i själ och hjärta, Gunnar Thunström avled sent i tisdagskväll.
Gunnar föddes den 18 januari 1928.




De bästa uppmuntrande ord jag någonsin fick som ung fotbollsspelare kom från Gunnar. Jag glömmer aldrig hans uppmuntrande ord före, under (Gunnar ropade till mig från sin vänsterytterkant)  och efter en hemmamatch mot Stockvik. Han, mycket äldre än jag, visste vad den fotbollstokige femtonåringen behövde.
Sådan var Gunnar.
Mycket stor tacksamhet torde även Svartviks Idrottsförening känna över Gunnars stora stöd under decennier.

När gamla Svartviksgrabbar lämnar oss blir man ledsen. Man vill tillbaka, men det går ju inte.







Gunnar, den andre knästående från höger

Gunnars farfar och farmor: Anders Pet. född den 30 april 1858 i Njurunda och Katarina Josefina född Bergström på Svartvik i november 1864. Gunnars far Andreas föddes på Svartvik 1899. (1899 föddes också läraren "Vicke" Wiberg)

Teckningen längst upp på sidan (där även ett foto på fabriken är infogat):

Här har jag med gråten i halsen fotograferat
Svartviksfabrikens dödsryckningar
(byggnaden där den mekaniska-
och snickarverkstaden
fanns)

Omkring 1950



Min bror (mellanbror) Kurt som
vann juniortävlingen.
Kurt flyttade som tonåring
söderut och fick tyvärr
aldrig möjlighet att gå vidare
inom slalomsporten. Men han
fick iaf  träna och spela med
Djurgårdens juniorlag i fotboll.
Jag kan också skryta med att
Kurt som ung var en talangfull
brottare. Allra bäst var han
dock som storebror.
 

 

 

 

 Svartvik, 1940-talet

Svartvik IF. Fotbollslaget. Vilket år?

 Stående från vänster: Hans Berglund, Gunnar Thunström, Conny Vedin, ?, Sven Johansson, Bert Östlund (min äldste bror), lagledaren Axel Eriksson. Knästående från vänster: Börje (?) Lundqvist , Åke Hörnfeldt, Åke Persson, Lennart Glantz och Lars (?) Lager.

Tant Dagmar

Dagmar finns inte längre bland oss. Hon blev den som fick leva längst av min pappas
klasskamrater i småskolan. Jag fick förmånen att prata med henne även sedan hon fyllt 90 år, då hon bl.a.berättade om sin tid som kocka på bogserbåten och (efter mina frågor) om hur min pappa var som klasskamrat ("han var mycket snäll"). Då det fanns så mycket att berätta blev det ingen tid över för prat om nykterhetsrörelsen på Svartvik. Nykterhetsrörelsen på den här tiden utgjorde ett viktigt inslag i Svartvik som i alla andra brukssamhällen, och jag beundrar Dagmars fasthållande vid rörelsen under praktiskt taget hela hennes tid. Frälsningsarmen som nämns i artikeln ovan var också viktig för relativt många på Svartvik. Dagmar framhåller jag gärna som en fin representant för de många modiga kvinnorna i vårt gamla Svartvik; en grupp som för mig tillhör de mest beundransvärda, om inte den beundransvärdaste.

Jag fick en fråga om facket på sågen i Svartvik. Jag har inte mycket om detta ämne i mina pärmar. En sida dök i iaf upp när jag idag hastigt bläddrade igenom röran: