 |
| Fiskarens dotter av Carl Wilhelmson |
Se också denna blogs sida av den 22 feb 2010
.
Ovan Svartviks sulfitfabrik - nu borta .
20 feb. 2013
Danube
Se också denna blogs sida av den 22 feb 2010
9 feb. 2013
Hoppjerkan får ordet
Spontant:
Tiden har kommit för mig Stig, när det utan att skämmas är dags att lite mer grundligt se tillbaka.
Mitt liv hittills omfattar bl.a. inte ovanliga både praktiska arbeten och högskole- och gymnasiekurser och andra studier (mest Hermods).
Först praktiska arbeten, sedan studier.
Tristast/misslyckat: som 18-åring skiftsarbetare på Svartviksfabriken, anställning på Riksförsäkringsverket (på grund av arbetslöshet tvingad till högskolekurs i programmering och sedan söka anställning på detta RFV), radiotelegrafist på ett Amerikalinjen-fartyg och springpojke på Selånger Sport i Sundsvall med sin hårde chef som tillsammans med Sven Selånger ägde butiken.
Roligast/toppen: tid som radiotelegrafist på handelsfartyg (vilket har varit höjdpunkten) och då särskilt Latinamerikaresorna och resor över för det mesta rofyllda Stilla Havet (via Tahiti), slipare på borrfabriken Malcus i Halmstad och springpojke på Sundsvalls Tidning (en högbystad, snäll blondin arbetande i tidningens växel drog till sig den unge pojkens blickar och bidrog starkt till trivseln).
Intressantast: svetsutbildning på Kockums varv i Malmö (och högskolekurser: statsvetenskap och astronomi); toppen att på nära håll följa ett stort fartygsbygge.
Jag har idag på morgonen gått igenom betygen som som visar mina praktiska arbeten under tidigare år, ungefär ett år på vardera ställe. Tala om mångfald: plåtslagerilärling, svetsutbildning (Kockums i Malmö), slagningsmaskinsarbetare (maskin för tågvirke)/truckförare, vik lärare i trä- och materialslöjd, slipare (Halmstad), lärling som service- och installationsarbetare av oljeledningar. Allt det nämnda = till livstids nytta.
Ångrat: icke fullföljd högskolekurs i mikroteknik (datorer) och att anta erbjudandet om anställning som tredje telegrafist på Svenska Amerikalinjens i och för sig ärovördiga "Gripsholm".
Suma summarum: att ha varit hoppjerka har gett mit liv ett intressant innehåll. Tänker på de som i hela sitt liv har jobbat från 8-17 på samma ställe i hela sitt liv; visserligen tryggt, men förlåt om jag gärna vill kalla dem något insnöade utan att för den skull känna "förakt".
Betr boende har jag bott i Stockholm (Saltsjö-Bo) och anställd hos SMHI, Göteborg, Malmö (Limhamn vid nuvarande brofäste) och kortare tid i Chile (semesterorten Viña del Mar nära Valparaiso).
En av orsakerna till att jag kunnat känna mig fri och fått uppleva så relativt mycket har varit mina fantastiska föräldrar. Hur jag än söker och söker hittar jag inte ett enda ont som de gjort mig.
Anm.: Ordet "hoppjerka" var förr ett fult ord, så icke i dag. Så det så.
Tiden har kommit för mig Stig, när det utan att skämmas är dags att lite mer grundligt se tillbaka.
Mitt liv hittills omfattar bl.a. inte ovanliga både praktiska arbeten och högskole- och gymnasiekurser och andra studier (mest Hermods).
Först praktiska arbeten, sedan studier.
Tristast/misslyckat: som 18-åring skiftsarbetare på Svartviksfabriken, anställning på Riksförsäkringsverket (på grund av arbetslöshet tvingad till högskolekurs i programmering och sedan söka anställning på detta RFV), radiotelegrafist på ett Amerikalinjen-fartyg och springpojke på Selånger Sport i Sundsvall med sin hårde chef som tillsammans med Sven Selånger ägde butiken.
Roligast/toppen: tid som radiotelegrafist på handelsfartyg (vilket har varit höjdpunkten) och då särskilt Latinamerikaresorna och resor över för det mesta rofyllda Stilla Havet (via Tahiti), slipare på borrfabriken Malcus i Halmstad och springpojke på Sundsvalls Tidning (en högbystad, snäll blondin arbetande i tidningens växel drog till sig den unge pojkens blickar och bidrog starkt till trivseln).
Intressantast: svetsutbildning på Kockums varv i Malmö (och högskolekurser: statsvetenskap och astronomi); toppen att på nära håll följa ett stort fartygsbygge.
Jag har idag på morgonen gått igenom betygen som som visar mina praktiska arbeten under tidigare år, ungefär ett år på vardera ställe. Tala om mångfald: plåtslagerilärling, svetsutbildning (Kockums i Malmö), slagningsmaskinsarbetare (maskin för tågvirke)/truckförare, vik lärare i trä- och materialslöjd, slipare (Halmstad), lärling som service- och installationsarbetare av oljeledningar. Allt det nämnda = till livstids nytta.
Ångrat: icke fullföljd högskolekurs i mikroteknik (datorer) och att anta erbjudandet om anställning som tredje telegrafist på Svenska Amerikalinjens i och för sig ärovördiga "Gripsholm".
Suma summarum: att ha varit hoppjerka har gett mit liv ett intressant innehåll. Tänker på de som i hela sitt liv har jobbat från 8-17 på samma ställe i hela sitt liv; visserligen tryggt, men förlåt om jag gärna vill kalla dem något insnöade utan att för den skull känna "förakt".
Betr boende har jag bott i Stockholm (Saltsjö-Bo) och anställd hos SMHI, Göteborg, Malmö (Limhamn vid nuvarande brofäste) och kortare tid i Chile (semesterorten Viña del Mar nära Valparaiso).
En av orsakerna till att jag kunnat känna mig fri och fått uppleva så relativt mycket har varit mina fantastiska föräldrar. Hur jag än söker och söker hittar jag inte ett enda ont som de gjort mig.
Anm.: Ordet "hoppjerka" var förr ett fult ord, så icke i dag. Så det så.
 |
| Jag. Från jobbet som truckförare. Platsen är alltså Halmstad. |
3 feb. 2013
Edward Dickson
Edward Dickson (bilden), född 3 februari 1812 i Göteborg, död 4 januari 1883 i Göteborg. Son till Robert D. (född 1782) och Charlotta född Bratt (1781)